Plötslig barnlängtan - vad är det som händer?

[ginnies]

Det jag personligen tycker känns skavigt, är att säga (i synnerhet till/inför barnet, även om det är ett vuxet barn) att man ångrar just det barnet. Jag ser en stor skillnad i att säga att man t. ex. kan ångra att man blev förälder när man blev det, eller att man ångrar att man skaffade flera barn på grund av hur det påverkade livet och sådana saker, och att säga att man ångrar att man skaffade sitt barn. För mig är det nog skillnaden i att ångra sina livsval, och att ångra att en specifik person (sitt barn) finns.

Jag ser det inte alls skavigt att säga till en vän att man ångrar ett barn, kan vara viktigt att prata om sådant inför någon man litar på. Att hålla barnen i detta utanför som små, som regel även som vuxna tar jag för givet. Och det är ångra barnet jag pratar om- ångrar föräldrarskapet är det väl massor som gör, och är inte alls så skämmigt eller konstigt.

 

[Bison]

Jag känner flera som varit väldigt öppna med att de älskar sina barn men om de kunnat göra annorlunda hade de valt att inte skaffa barn.
Att de har kunnat vara öppna med mig är troligen pga att jag själv inte vill ha barn och inte kommer döma.
Barnnormen är fortfarande så sjukt stark och uttalanden som man ångrar aldrig ett barn gör det knappast bättre.

 

[Palermo]

Såklart, men jag tror man kan underlätta i en del fall.

Jag tror att i de fall som syskonen blir vänner, tar många föräldrar åt sig något slags ära för det.

Jag hoppas att föräldrar till syskon som inte blir vänner, inte anklagar sig själva i motsvarande grad. Men de står under tryck från de ovan nämnda föräldrarna, som ju, som vi tex ser i tråden, gärna tar chansen att berömma sig själva, så jag skulle inte sätta min sista slant på det.

 

[MML]

Jag känner flera som varit väldigt öppna med att de älskar sina barn men om de kunnat göra annorlunda hade de valt att inte skaffa barn.
Att de har kunnat vara öppna med mig är troligen pga att jag själv inte vill ha barn och inte kommer döma.
Barnnormen är fortfarande så sjukt stark och uttalanden som man ångrar aldrig ett barn gör det knappast bättre.

Jag tror aldrig att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn och liknande. Visserligen pratar jag väl i regel inte så mycket om sådana frågor med vänner och bekanta, heller, så jag kan ju inte säga säkert om någon är av den åsikten eller inte.

Att tänka att man skulle göra annorlunda om man kunde göra om sina val, tycker jag inte är konstigt alls. Själv skulle jag förmodligen försökt skaffa ett till barn när dottern fortfarande var liten, om jag kunnat resa tillbaka i tiden.

 

[Gimlan]

Jag tror aldrig att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn och liknande. Visserligen pratar jag väl i regel inte så mycket om sådana frågor med vänner och bekanta, heller, så jag kan ju inte säga säkert om någon är av den åsikten eller inte.

Att tänka att man skulle göra annorlunda om man kunde göra om sina val, tycker jag inte är konstigt alls. Själv skulle jag förmodligen försökt skaffa ett till barn när dottern fortfarande var liten, om jag kunnat resa tillbaka i tiden.

Jag har samma erfarenhet som @Bison och jag är precis som henne, barnfri av egen önskan så människor väljer nog vem de säger sånt till.

 

[MML]

Jag har samma erfarenhet som @Bison och jag är precis som henne, barnfri av egen önskan så människor väljer nog vem de säger sånt till.

Tänker du att människor säger så till er som valt att inte skaffa barn, som någon sorts försök att få er att ändra ert val? Eller att de väljer att inte säga sådant till andra som har barn för att inte riskera att bli emotsagda?

 

[Gimlan]

Tänker du att människor säger så till er som valt att inte skaffa barn, som någon sorts försök att få er att ändra ert val? Eller att de väljer att inte säga sådant till andra som har barn för att inte riskera att bli emotsagda?

Jag tänker att de lättar sitt hjärta och vill slippa bli dömda.

 

[MML]

Jag tänker att de lättar sitt hjärta och vill slippa bli dömda.

Nu hänger jag inte med på vad du menar. I inlägget du citerade skrev jag att jag inte tror att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn. Vad i det tänker du skulle vara att lätta sitt hjärta och vilja slippa bli dömd, som gör att de inte kan säga det till mig (som själv har barn)?

 

[Palermo]

Nu hänger jag inte med på vad du menar. I inlägget du citerade skrev jag att jag inte tror att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn. Vad i det tänker du skulle vara att lätta sitt hjärta och vilja slippa bli dömd, som gör att de inte kan säga det till mig (som själv har barn)?

Just för att du har barn.

 

[Hippocampus]

Tänker du att människor säger så till er som valt att inte skaffa barn, som någon sorts försök att få er att ändra ert val? Eller att de väljer att inte säga sådant till andra som har barn för att inte riskera att bli emotsagda?

har samma erfarenhet att jag har också hört att de ångrar barn. Inte barnet i sig men att med tanke på världen så ångrar de att de fick barn.
Aldrig varit med om att de försökt få mig att skaffa barn utan mer en ”lättnad” att våga säga det. Jag har ju avstått barn pga hur världen ser ut och inte kan stå för hur vi misshandlar vår jord och vill inte att mitt barn ska behöva ”rensa upp skiten”. När jag säger det (om det frågas) så brukar sådana kommentarer/diskussioner komma.

 

[Gimlan]

Nu hänger jag inte med på vad du menar. I inlägget du citerade skrev jag att jag inte tror att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn. Vad i det tänker du skulle vara att lätta sitt hjärta och vilja slippa bli dömd, som gör att de inte kan säga det till mig (som själv har barn)?

Ok… kanske tolkade fel…

 

[Enya]

Nu hänger jag inte med på vad du menar. I inlägget du citerade skrev jag att jag inte tror att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn. Vad i det tänker du skulle vara att lätta sitt hjärta och vilja slippa bli dömd, som gör att de inte kan säga det till mig (som själv har barn)?

Nu ångrar inte jag mina barn, men om jag gjort hade jag inte velat mötas av reaktionen min kollega hade tex. Den reaktionen är vanlig, hon var inte den enda som andades liknande ord, men den enda som sa det sådär rakt ut, de andra höll på något vis med. Man får inte ångra sina barn, då är man inte frisk i skallen och har fel på empati och allt vad som diskuterades.

Att bära ångern inom sig kan inte vara nyttigt, så jag förstår att man kanske skulle behöva ventilera någon gång. Då väljer man nog noga vem man pratar med. De som har barn har en förmåga att absolut inte kunna förstå hur man kan ångra ett barn, det går bara inte att förstå och sätta sig in i, och det är lätt att istället vara dömande mot en person som gör just det.

 

[Enya]

Något jag tycker är intressant med sådana här diskussioner, är hur väldigt olika åsikter man kan ha. Att vad som är helt otänkbart för någon, inte är konstigt alls för en annan.

Tidigare i tråden var det t. ex. någon som tyckte att man inte alls kunde prata med sitt barn om hur det upplevt att uppväxten påverkats av att ha ett syskon i himlen/ett "spöksyskon", något som för mig inte alls är konstigt att prata om. Nu är det i stället att ångra ett barn, och om det är något som kan vara bra för (det vuxna) barnet att få veta.

För egen del tror jag att det skulle vara otänkbart att säga till mitt barn att jag ångrade det - med reservation för att jag inte varit i den situationen, så jag vet förstås inte hur jag skulle tänka och känna om så var fallet.

Jag ser det som självklart att man kan ångra t. ex. valet att bli förälder, lika väl som man kan ångra en flytt, valet av partner, en utbildning, eller vad det än må vara. Ett barn förändrar naturligtvis stora delar av livet, på gott och ont. Inte heller ser jag det som att det är något "fel i huvudet" på en förälder som ångrar att hen blivit förälder.

Det jag personligen tycker känns skavigt, är att säga (i synnerhet till/inför barnet, även om det är ett vuxet barn) att man ångrar just det barnet. Jag ser en stor skillnad i att säga att man t. ex. kan ångra att man blev förälder när man blev det, eller att man ångrar att man skaffade flera barn på grund av hur det påverkade livet och sådana saker, och att säga att man ångrar att man skaffade sitt barn. För mig är det nog skillnaden i att ångra sina livsval, och att ångra att en specifik person (sitt barn) finns.

Kanske är det här till viss del också präglat av min egen uppväxt. Jag hörde aldrig någon av mina föräldrar uttrycka ånger över att de skaffat barn, eller att de "ångrade" mig eller min syster eller liknande. Jag har dock ett tydligt minne av hur mina föräldrar hade en upprörd diskussion om något, varpå min ena förälder sa att den andra föräldern haft ett visst (mycket negativt) beteende i X antal år, där X överensstämde med min ålder. För mig, som då var mycket ung, blev det en självklar koppling till att min förälders negativa beteende hade uppstått på grund av mig. Att om det "inte varit för mig", hade föräldern kanske aldrig hamnat i den negativa spiral hen hamnat i. Det var en skuld jag därefter bar med mig under hela min uppväxt, och som jag nog än i dag inte helt lyckats skaka av mig, även om jag givetvis rent logiskt vet att föräldrars agerande inte är barnens "fel".

Jag tänker att om man pratar om det här med sina vuxna barn så kan det förklara hur deras uppväxt kan ha sett ut. Det är ju inget personligt mot barnet som person, utan själva grejen. Om man ångrar sina barn kan jag tänka mig att man som föräldrar är lite distanserad i sin roll som förälder också. Att få möjlighet att förstå varför när barnet är vuxen tror jag är en god idé.

Men så är jag också en person som alltid försöker prata om saker med mina barn, beroende på deras ålder. Jag gör som jag själv önskar att min mamma hade gjort och skulle göra än i dag. Det är tomt från det hållet. Jag brukar ständigt försvara mamma med näbbar och klor för hon har inte haft det lätt, men hon såg till att jag hade ett liv med mat och kläder, vad jag rent materiellt behövde, som om jag vore en gräsmatta som klipptes en gång i veckan eller en buske som vattnades. Pappa däremot, som var alkoholist stod för kärlek när han inte var full, vilket han i stort sett alltid var. Men han pratade med mig om saker också. Han svarade på varför han drack istället för att prioritera sina barn, som mamma ville att han skulle göra. Han var ärlig och sa att han inte visste, att han inte kunde bryta beteendet, att han egentligen inte ville dricka men det blev så ändå och så ångrade han sig varje gång. Nu kan man ju i efterhand anse att han kunde anstränga sig mer, men det var ändå ett djupt och ärligt samtal jag som 12-åring hade med min pappa om beroende, om hans känslor och om svårigheter han stod inför. Jag förstod honom bättre och även hans drickande, som inte handlade om mig eller att han inte ville vara min pappa.

Nu menar jag inte att man ska säga vad som helst när som helst till sina barn. Mammas kommentar om att hon försökte ta sitt liv när jag var riktigt liten för att jag skrek så mycket när jag var liten var ju inte någon höjdare utan har skapat skuldkänslor istället. Inte mitt fel att jag skrek i 9 månader dygnet runt så att läkarna till slut skrev ut sömnmedel till mig så att MAMMA kunde få lugn och ro och inte göra fler självmordsförsök. Men det har känts så. Så att väga sin ord på guldvåg och tidpunkten likaså är en god idé tänker jag. Detta var ju helt klart en sak jag inte var redo att höra när jag ännu inte ens var fyllda 10 år. Kunde kanske väntat tills jag var vuxen.

 

[sorbifolia]

Jag tror aldrig att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn och liknande. Visserligen pratar jag väl i regel inte så mycket om sådana frågor med vänner och bekanta, heller, så jag kan ju inte säga säkert om någon är av den åsikten eller inte.

Inte läst hela tråden, men ville bara kommentera angående detta, då jag senast i dag morse såg FLERA skriva "man ångrar aldrig ett barn" i en Facebook-grupp där en kvinna frågade om råd pga hon blivit oplanerat gravid. Stör mig enormt på den typen av uttalanden, då jag tycker det är väldigt oansvarigt att "pusha" någon att behålla ett oplanerat barn med den typen av argumentation, särskilt utan att veta hur personens livssituation, ekonomi, osv. ser ut.

 

[MML]

Just för att du har barn.

Just för att jag har barn säger inte någon "Man ångrar aldrig ett barn" (och liknande uttalanden) så att jag kan höra det? Är risken att jag ska döma dem då för ett sådant uttalande, om jag själv skulle ångra att jag skaffade barn?

 

[MML]

har samma erfarenhet att jag har också hört att de ångrar barn. Inte barnet i sig men att med tanke på världen så ångrar de att de fick barn.
Aldrig varit med om att de försökt få mig att skaffa barn utan mer en ”lättnad” att våga säga det. Jag har ju avstått barn pga hur världen ser ut och inte kan stå för hur vi misshandlar vår jord och vill inte att mitt barn ska behöva ”rensa upp skiten”. När jag säger det (om det frågas) så brukar sådana kommentarer/diskussioner komma.

Det kan jag förstå. Vad jag skrev var ju dock det här:

Jag tror aldrig att jag hört någon göra uttalanden som att man aldrig ångrar ett barn och liknande.

Vilket, om det är något man väljer varsamt vilka man säger till, för mig blir lite konstigt att enbart säga till de som valt bort barn.

 

[MML]

Nu ångrar inte jag mina barn, men om jag gjort hade jag inte velat mötas av reaktionen min kollega hade tex. Den reaktionen är vanlig, hon var inte den enda som andades liknande ord, men den enda som sa det sådär rakt ut, de andra höll på något vis med. Man får inte ångra sina barn, då är man inte frisk i skallen och har fel på empati och allt vad som diskuterades.

Att bära ångern inom sig kan inte vara nyttigt, så jag förstår att man kanske skulle behöva ventilera någon gång. Då väljer man nog noga vem man pratar med. De som har barn har en förmåga att absolut inte kunna förstå hur man kan ångra ett barn, det går bara inte att förstå och sätta sig in i, och det är lätt att istället vara dömande mot en person som gör just det.

Nej, inte jag heller. Det låter som en riktigt ogenomtänkt reaktion.

Som jag skrev har jag nog aldrig hört någon säga sådant som att man aldrig ångrar ett barn, men jag har inte frågat djupare för att ta reda på om någon har den åsikten/tron heller.

 

[Enya]

Nej, inte jag heller. Det låter som en riktigt ogenomtänkt reaktion.

Som jag skrev har jag nog aldrig hört någon säga sådant som att man aldrig ångrar ett barn, men jag har inte frågat djupare för att ta reda på om någon har den åsikten/tron heller.

Oj, jag har både sett det här på buke, på Facebook och hört det på jobb och liknande. Det är nog inte helt ovanligt.
Jag tror nog att jag tolkade dig som att du inte hört att man ångrar ett barn, därav mitt tidigare svar till dig. Jag läste slarvigt med andra ord, ber om ursäkt för det.

 

[MML]

Jag tänker att om man pratar om det här med sina vuxna barn så kan det förklara hur deras uppväxt kan ha sett ut. Det är ju inget personligt mot barnet som person, utan själva grejen. Om man ångrar sina barn kan jag tänka mig att man som föräldrar är lite distanserad i sin roll som förälder också. Att få möjlighet att förstå varför när barnet är vuxen tror jag är en god idé.

Men så är jag också en person som alltid försöker prata om saker med mina barn, beroende på deras ålder. Jag gör som jag själv önskar att min mamma hade gjort och skulle göra än i dag. Det är tomt från det hållet. Jag brukar ständigt försvara mamma med näbbar och klor för hon har inte haft det lätt, men hon såg till att jag hade ett liv med mat och kläder, vad jag rent materiellt behövde, som om jag vore en gräsmatta som klipptes en gång i veckan eller en buske som vattnades. Pappa däremot, som var alkoholist stod för kärlek när han inte var full, vilket han i stort sett alltid var. Men han pratade med mig om saker också. Han svarade på varför han drack istället för att prioritera sina barn, som mamma ville att han skulle göra. Han var ärlig och sa att han inte visste, att han inte kunde bryta beteendet, att han egentligen inte ville dricka men det blev så ändå och så ångrade han sig varje gång. Nu kan man ju i efterhand anse att han kunde anstränga sig mer, men det var ändå ett djupt och ärligt samtal jag som 12-åring hade med min pappa om beroende, om hans känslor och om svårigheter han stod inför. Jag förstod honom bättre och även hans drickande, som inte handlade om mig eller att han inte ville vara min pappa.

Nu menar jag inte att man ska säga vad som helst när som helst till sina barn. Mammas kommentar om att hon försökte ta sitt liv när jag var riktigt liten för att jag skrek så mycket när jag var liten var ju inte någon höjdare utan har skapat skuldkänslor istället. Inte mitt fel att jag skrek i 9 månader dygnet runt så att läkarna till slut skrev ut sömnmedel till mig så att MAMMA kunde få lugn och ro och inte göra fler självmordsförsök. Men det har känts så. Så att väga sin ord på guldvåg och tidpunkten likaså är en god idé tänker jag. Detta var ju helt klart en sak jag inte var redo att höra när jag ännu inte ens var fyllda 10 år. Kunde kanske väntat tills jag var vuxen.

Jag försöker också att prata med mitt barn om "allt", och jag har väl lite liknande erfarenheter som dig om en missbrukande pappa som samtidigt var den som kunde prata om saker "på allvar". Men trots det har vi väl ändå lite olika åsikter, där jag har svårt att se ett sådant samtal som något som inte riskerar att kännas skuldbeläggande för barnet, om det handlar om att föräldern ångrar just det barnet.

 

[MML]

Oj, jag har både sett det här på buke, på Facebook och hört det på jobb och liknande. Det är nog inte helt ovanligt.
Jag tror nog att jag tolkade dig som att du inte hört att man ångrar ett barn, därav mitt tidigare svar till dig. Jag läste slarvigt med andra ord, ber om ursäkt för det.

Jag har också sett det t. ex. här på Bukefalos, men aldrig hört det sägas i ett samtal "IRL".