Hatad av svärföräldrarna

[orientalkatten]

Ska ni bo på gården som par så måste gården separeras i en vi och dom del när det gäller privata utrymmen såsom bostad och stall, garage mm.
Är man 30 år så har man rätt till ett eget liv utan negativ inblandning utanför arbetstid
Och detta skall respekteras av alla.

 

[monster1]

Ja det är ju där jag är frågande. Jag vet inte vad en fungerande lösning kan vara.
Jag vet att jag vill ha ett liv ihop med honom nån annanstans än på den där gården. Frågan är ju om jag fixar att vänta.
Familj är inget jag drömmer om, tack och lov. Så det är ju möjligt att vi kan leva ett gott liv som särbos tills han är klar på gården, så länge hans föräldrar inte lägger sig i.

Det låter ju som att ni ändå gör vad ni kan för att lösa situationen. Vad är det som gör att hans föräldrar fortfarande har saker att säga om dig fastän du flyttat därifrån och knappt har kontakt med dom?

 

[Otherside]

Jag kan berätta att jag själv levt som inneboende på mina svärföräldrars gård i ett antal år. Av och till men sammanlagt säkert 5-6 år. Idag fattar jag inte varför. Jag fattar inte hur jag kunde acceptera förhållandena och bara finna mig i det. Min sambo tyckte det var toppen, han kunde lägga energin på sina projekt utan att bekymra sig om boende etc, men jag var en fånge. Jag ser tillbaka på det som de svåraste åren i mitt liv. Och då fanns därändå ingen direkt konflikt med svärföräldrarna, men en outtalad känsla av att ha passerat välkomnandet för länge sedan. Det var hemskt.

Gå din väg och bli fri! Helt och hållet.

 

[Jojo]

Det låter ju som att ni ändå gör vad ni kan för att lösa situationen. Vad är det som gör att hans föräldrar fortfarande har saker att säga om dig fastän du flyttat därifrån och knappt har kontakt med dom?

Det är något jag inte förstår heller. Men när jag frågat killen så säger han att de försöker motivera/förklara sin irritation över mig på gården och jag får känslan att de med detta sätt skjuter ifrån sig att jag skulle ha flyttat pga hur de betett sig.
Han har sagt till dem att jag flyttade pga att jag fick ångest av hela situationen men det vill de inte ta in.

 

[Jojo]

Jag kan berätta att jag själv levt som inneboende på mina svärföräldrars gård i ett antal år. Av och till men sammanlagt säkert 5-6 år. Idag fattar jag inte varför. Jag fattar inte hur jag kunde acceptera förhållandena och bara finna mig i det. Min sambo tyckte det var toppen, han kunde lägga energin på sina projekt utan att bekymra sig om boende etc, men jag var en fånge. Jag ser tillbaka på det som de svåraste åren i mitt liv. Och då fanns därändå ingen direkt konflikt med svärföräldrarna, men en outtalad känsla av att ha passerat välkomnandet för länge sedan. Det var hemskt.

Gå din väg och bli fri! Helt och hållet.

Exakt så kände jag mig när jag bodde där. Som en fånge. Min sambo såg dock problemen också och ville väl tro att det skulle gå att lösa. Men gamla hundar kör sina gamla tricks...

 

[Jojo]

Innan du flyttade dit, vad var överenskommelsen då?

Varför jag frågar är för att alldeles för många glömmer bort det viktiga i det rosaskimrande man lever i som nykär (och som hans föräldrar mycket möjligt kunnat varit i också av glädje över att deras son hittat kärlek) att göra klart vad som gäller. Det här händer väldigt många men i vanliga fall slås man av det först när förhållandet är över och man står där utan samboavtal eller liknande överenskommelser. När man flyttar in hos någon behöver man göra klart saker och ting på andra sätt och än mer när det handlar om att man faktiskt bor hos någon annan än "bara" sin partner.

Jag har flera horribla exempel på människor som flyttat till sin partner och hens föräldrars gård där det har varit alltifrån att den ditflyttande har börjat kräva helt orimliga saker och tillslut helt sonika ställt ultimatum att antingen ska partnerns föräldrar ut eller så går de och där partnerns föräldrar faktiskt har blivit utkastade med all den sorg det innebär för den vars föräldrar blivit utkastade och där partnern trots sin partners sorg varit enormt nöjd (jag mår illa när jag skriver det här för det var så fruktansvärt hemskt) till att partnern har farit enormt illa för att svärföräldrarna har så stort behov av att pinka revir att de har betett sig helt omänskligt mot sitt barns partner.

Generationsboende är enormt svårt och det är mycket som måste tas i beaktande. Din partner har ju valt att bo ihop med och arbeta ihop med sina föräldrar och det är såklart ett val som måste respekteras och han måste ta ansvar för det valet och vilka konsekvenser det ger.

Det är här det är väldigt oklart.
Min överenskommelse var att flytta in, funkar det bra bo kvar.
Jag försökte komma överens med mamman om stallhyra och så vidare och trodde att vi var på samma plan. Där borde vi uppenbarligen haft en skriftlig överenskommelse, för det var senare som allting kom att förändras. Som foder skulle jag först få köpa av dem, men hon kunde inte komma på vad det skulle kosta, och sedan när det var dags att börja fodra säger hon att fodret kommer inte räcka du får köpa in eget. Och strö skulle de också bjuda på, men sedan skulle det vara nån form av byteshandel osv. Kan ju säga att spelreglerna ändrades konstant och när jag gått med på en ändring så skedde en annan. Jag bemötte det med att gå med på alla ändringar för jag tänkte att vi förr eller senare skulle ha kommit till något som fungerade men, men det gjorde vi aldrig.
I efterhand framkommer det (över ett halvår senare) att de underförstått velat att jag skulle jobba av min vistelse på gården i deras företag. Detta var okänt för både mig och sambon, och hade jag vetat det hade jag aldrig flyttat dit.

 

[monster1]

Det är något jag inte förstår heller. Men när jag frågat killen så säger han att de försöker motivera/förklara sin irritation över mig på gården och jag får känslan att de med detta sätt skjuter ifrån sig att jag skulle ha flyttat pga hur de betett sig.
Han har sagt till dem att jag flyttade pga att jag fick ångest av hela situationen men det vill de inte ta in.

Han borde säga åt dom att sluta älta det med honom. Nu är det gjort och du har flyttat om ni ska kunna fortsätta ha en relation du och särbon så behöver de släppa det hela och sluta dra det med honom hela tiden. Han måste ju tycka det är rätt jobbigt att lyssna på?

 

[Jojo]

Han borde säga åt dom att sluta älta det med honom. Nu är det gjort och du har flyttat om ni ska kunna fortsätta ha en relation du och särbon så behöver de släppa det hela och sluta dra det med honom hela tiden. Han måste ju tycka det är rätt jobbigt att lyssna på?

Ja han tycker det är jättejobbigt. Jag tror de spelar martyr med honom för att få hans medkänsla. Ska ta upp detta på terapin så vi kanske kan få lite utomstående råd om hur vi ska tackla det utan att föräldrarna känner sig kritiserade och kränkta.

 

[monster1]

Ja han tycker det är jättejobbigt. Jag tror de spelar martyr med honom för att få hans medkänsla. Ska ta upp detta på terapin så vi kanske kan få lite utomstående råd om hur vi ska tackla det utan att föräldrarna känner sig kritiserade och kränkta.

Eller bara skita i om det får att känna dom kritiserade och kränkta, det får ju finnas gränser för vad man ska behöva ta ansvar för.

 

[Lickety]

Om de är vill vara martyrer så tar martyrskapet aldrig slut. Om de vill vantolka allt till din nackdel finns det bara skada att hämta genom att försöka ta upp frågan. Det spelar ingen roll hur man tar upp något då. Kan vara klokare att inte gräva mer i det utan gå vidare med sitt liv och skita i vad de tycker tror jag.

 

[Jojo]

Eller bara skita i om det får att känna dom kritiserade och kränkta, det får ju finnas gränser för vad man ska behöva ta ansvar för.

Ja absolut, fast nånstans känner jag att vi måste dra en gräns för vad som är okej. Om mina föräldrar pratade illa om honom till mig hade jag blivit väldigt ledsen. Och det hade jag velat säga till dem.

 

[Lickety]

Ja absolut, fast nånstans känner jag att vi måste dra en gräns för vad som är okej. Om mina föräldrar pratade illa om honom till mig hade jag blivit väldigt ledsen. Och det hade jag velat säga till dem.

Ja han måste ju be dem att hålla klaffen givetvis.

 

[Jojo]

Om de är vill vara martyrer så tar martyrskapet aldrig slut. Om de vill vantolka allt till din nackdel finns det bara skada att hämta genom att försöka ta upp frågan. Det spelar ingen roll hur man tar upp något då. Kan vara klokare att inte gräva mer i det utan gå vidare med sitt liv och skita i vad de tycker tror jag.

Ja det kanske är klokast att sätta på sig de där berömda skygglapparna igen. Och som du säger bara säga att vi inte vill höra.

 

[Mia_R]

Ja absolut, fast nånstans känner jag att vi måste dra en gräns för vad som är okej. Om mina föräldrar pratade illa om honom till mig hade jag blivit väldigt ledsen. Och det hade jag velat säga till dem.

Av vilken anledning har han ett behov av att älta det här med dig? Det om något är väl en sak han ska sköta själv med sin mor när de går på samtal, varför dra upp allt som sägs med dig?

 

[Jojo]

Av vilken anledning har han ett behov av att älta det här med dig? Det om något är väl en sak han ska sköta själv med sin mor när de går på samtal, varför dra upp allt som sägs med dig?

Han har inte ältat det så. Utan efter han tog sin mamma till terapeuten så frågade jag vad som sades i hopp om att få höra att hon förstått att de gjort det svårt för mig. Men tyvärr så framkom bara att hon ältat gamla händelser och kände sig sviken av att jag flyttade osv. Efter det har jag och killen pratat mycket om detta eftersom jag blev upprörd, arg och ledsen av att höra att det fortfarande ältas på gården om detta.

 

[TinyWiny]

Det är här det är väldigt oklart.
Min överenskommelse var att flytta in, funkar det bra bo kvar.
Jag försökte komma överens med mamman om stallhyra och så vidare och trodde att vi var på samma plan. Där borde vi uppenbarligen haft en skriftlig överenskommelse, för det var senare som allting kom att förändras. Som foder skulle jag först få köpa av dem, men hon kunde inte komma på vad det skulle kosta, och sedan när det var dags att börja fodra säger hon att fodret kommer inte räcka du får köpa in eget. Och strö skulle de också bjuda på, men sedan skulle det vara nån form av byteshandel osv. Kan ju säga att spelreglerna ändrades konstant och när jag gått med på en ändring så skedde en annan. Jag bemötte det med att gå med på alla ändringar för jag tänkte att vi förr eller senare skulle ha kommit till något som fungerade men, men det gjorde vi aldrig.
I efterhand framkommer det (över ett halvår senare) att de underförstått velat att jag skulle jobba av min vistelse på gården i deras företag. Detta var okänt för både mig och sambon, och hade jag vetat det hade jag aldrig flyttat dit.

Jag tänkte nästan att det var så och är det någon tröst i eländet så är du verkligen inte ensam.

De där outtalade som en ser som självklart medans det inte alls är självklart för någon annan är så dumt och onödigt. Tänk om vi alla kunde kommunicera så att andra förstår vad vi menar! Alltid! Tänk så mycket enklare livet hade varit då. Tänk om folk kunde säga, javisst men det kostar x kr eller javisst men då vill jag ha hjälp med det här...

Jag kan tänka mig att det där att du inte fick veta vilka premisser som gällde också känns som ett svek. Att inte få alla fakta som andra sitter inne med innan man tar ett beslut blir ju ett beslut som inte grundas på den sanning som är. Det blir ju hur dumt som helst och det är ett svek från de som satt inne med fakta man hade behövt innan beslutet togs.

Jag har en bekant som lever med en person som inte var ärlig någonstans. Min bekant räknade såklart med att fortsätta på sitt jobb och annat trots att de flyttade ihop. Hennes partner å sin sida såg det som självklart att hon skulle sköta hushållet, ta hand om hans gamla föräldrar, ta hand om gården och alla djur när han jobbade borta osv. Att hon skulle byta jobb och sluta med andra saker hon ville göra för att kunna fixa allt det där var självklart för honom. Det där är ju inte heller något som kommer på första dejten utan det smyger sig på den där normaliseringsprocessen. Var glad för att du ändå såg vad som hände och flyttade därifrån!

 

[Jojo]

Skriver en liten sammanfattning om känslorna som slagit frivolt de senaste dygnen, men som nånstans börjar tillåta hjärnan att fungera rationellt.
Jag tror att jag har min kille på min sida till 99%. Den sista procenten är den tvivlande mammas pojke som inte riktigt vill se sanningen men som han jobbar med att lösa.

Jag kommer aldrig flytta in på gården igen. Det är det inte värt. Föräldrarna kommer aldrig kunna låta sin son leva utan att blanda sig i. Utan vi får ha ett särboförhållande tills vi antingen gör slut eller skaffar oss ett gemensamt boende när han vill släppa taget om gården. Lika lite som han kan tvinga mig att flytta dit kan jag tvinga honom att flytta ut, så där får jag ju bara respektera att han trivs att bo där även om han tycker det är tråkigt att jag inte vill bo där också.

Under tiden får jag försöka se det goda i vårat förhållande och försöka distansera mig till det som hände, igen. Det gick ju men så fort jag blev påmind så kändes det som att man var mitt uppe i det. Här ska jag ta hjälp av både proffs och så får ju min kille göra allt för att jag inte ska behöva påminnas om det genom att hålla truten om de börjar igen.

Vill passa på att tacka alla som skrivit, det är väldigt skönt att dividera och få kloka insikter från utomstående parter som har egna livserfarenheter som inte jag besitter! Så tack!

 

[Jojo]

Jag tänkte nästan att det var så och är det någon tröst i eländet så är du verkligen inte ensam.

De där outtalade som en ser som självklart medans det inte alls är självklart för någon annan är så dumt och onödigt. Tänk om vi alla kunde kommunicera så att andra förstår vad vi menar! Alltid! Tänk så mycket enklare livet hade varit då. Tänk om folk kunde säga, javisst men det kostar x kr eller javisst men då vill jag ha hjälp med det här...

Jag kan tänka mig att det där att du inte fick veta vilka premisser som gällde också känns som ett svek. Att inte få alla fakta som andra sitter inne med innan man tar ett beslut blir ju ett beslut som inte grundas på den sanning som är. Det blir ju hur dumt som helst och det är ett svek från de som satt inne med fakta man hade behövt innan beslutet togs.

Jag har en bekant som lever med en person som inte var ärlig någonstans. Min bekant räknade såklart med att fortsätta på sitt jobb och annat trots att de flyttade ihop. Hennes partner å sin sida såg det som självklart att hon skulle sköta hushållet, ta hand om hans gamla föräldrar, ta hand om gården och alla djur när han jobbade borta osv. Att hon skulle byta jobb och sluta med andra saker hon ville göra för att kunna fixa allt det där var självklart för honom. Det där är ju inte heller något som kommer på första dejten utan det smyger sig på den där normaliseringsprocessen. Var glad för att du ändå såg vad som hände och flyttade därifrån!

Precis. Det är verkligen brist i kommunikationen som gjort att allt fallerat. Och klart jag känner mig sviken. De har lagt väldigt tungt last på mig utan att jag fick veta det och sedan har de lagt skulden på mig när jag inte burit den.

Fy det där låter galet! Hoppas din bekanta en dag vaknar och börjar leva sitt eget liv

 

[Lingon]

Ja han tycker det är jättejobbigt. Jag tror de spelar martyr med honom för att få hans medkänsla. Ska ta upp detta på terapin så vi kanske kan få lite utomstående råd om hur vi ska tackla det utan att föräldrarna känner sig kritiserade och kränkta.

Hur de känner sig är inte ert ansvar. De håller honom (och dig) gisslan just nu känslomässigt. Ge dem inte den makten. Man ska inte vara otrevlig eller elak men man kan inte heller låta folk gå över ens gränser.

 

[Jojo]

Hur de känner sig är inte ert ansvar. De håller honom (och dig) gisslan just nu känslomässigt. Ge dem inte den makten. Man ska inte vara otrevlig eller elak men man kan inte heller låta folk gå över ens gränser.

Nej självklart inte, men de gör det till vårat problem om de känner sig påhoppade. Ofta kommer de dagarna efter tillsägelse å drar nån snyfthistoria om hur ledsna de är osv och att de känner sig orättvist behandlade å man ska tycka så synd om dom.