Hatad av svärföräldrarna

[Jojo]

Jag gick med på att ge föräldrarna ett sista försök till att börja om och acceptera varandra med respekt och artighet. Tog de inte det så var det slut mellan oss eller så fick han lämna gården och föräldrarna.
Det slog bakut. De blev sura, arga, förnärmade och grät som barn. De vägrade att ens försöka prata med mig. Målade upp mig som en hemsk person. Det var det här jag misstänkte starkt skulle hända.
Han ringde mig efter han pratat med dem och berättade att han ville flytta hem till mig. Han sa att de kommer aldrig ändra på sig. Det är nog nu.
Men det tog inte många dagar innan han ångrade sig. Han höll på att brytas i bitar och jag såg att han så gärna ville, men klarade inte av att faktiskt göra det. Han bad mig att ge dem mera tid, de kommer att ändra sig sa han.
Men jag vet att de inte gör det. De respekterar inte mig, eller sin son och de vill inte ens försöka förstå hur dåligt han mår.
Jag stod fast vid mitt beslut. Så nu är det över. För min del. Det känns tungt.
Jag hoppas innerligt att han kommer att orka fortsätta kämpa för att ta sig därifrån. Han vet hur sjuk situationen är, men sitter fast mentalt i deras klor.
Min ångest har förbytts till sorg. Jag saknar honom så... Men jag vet att det inte skulle bli bättre för någon av oss förrän han är redo att bryta sig loss. Och det är en kamp jag inte kan vara med i...

 

[strawberrysylt]

Starkt gjort av dig !
Det kommer kännas jobbigt såklart, men jag tror det är rätt beslut.
Heja dig.

 

[Jojo]

Starkt gjort av dig !
Det kommer kännas jobbigt såklart, men jag tror det är rätt beslut.
Heja dig.

Tack. Jag vet i mitt hjärta att det är rätt beslut. Jag visste det egentligen för länge sedan, men jag ville inte släppa hoppet.
Han förstår mig. Vi har pratat mycket om det. Och han klandrar inte mig.
Förhoppningsvis ger detta honom kraften att hjälpa sig själv. Det får tiden utvisa.

 

[Lingon]

Tack. Jag vet i mitt hjärta att det är rätt beslut. Jag visste det egentligen för länge sedan, men jag ville inte släppa hoppet.
Han förstår mig. Vi har pratat mycket om det. Och han klandrar inte mig.
Förhoppningsvis ger detta honom kraften att hjälpa sig själv. Det får tiden utvisa.

Det är som du själv säger en process han måste gå igenom på egen hand. Klokt av dig att ta bort dig själv från den situationen!

 

[the_connemara]

Klokt beslut ❤

 

[PatCed]

Vet inte hur jag ska börja denna långa historia, men i korta drag så flyttade jag in på gården min kille och hans föräldrar bor på. Allt verkade bra till en början, vi bodde i vårat hus. Jag tog med min häst. Allt var frid å fröjd. Svärisarna säger "känn dig som hemma". Jag är dock väldigt mån om att inte ta plats i stallet å va i vägen så jag tassade lite på tå för att inte skapa nåt bråk. Som sagt, allt var frid å fröjd, fick till o med höra att det var så roligt att ha mig där och att jag passade in så bra. Jag erbjöd förstås att betala stallhyra och strö men det ville dom inte ta emot. De ville "hjälpa till" genom att bjussa på det.

Sen börjar bombnedslagen.
Utan en förvarning får jag veta att de stör sig på mig och att jag måste ut ur stallet när jag frågade om jag kunde ställa in en hylla så jag kunde ha lite ordning på mina saker. Det hela resulterade i att jag och min sambo fick bygga en förvaringsbod på andra änden av gården. Samt renovera ett par boxar för att jag inte skulle behöva "trängas" i stallet. Vi var alltså tre pers som delade på denna yta.

När vi äntligen fått klart byggnaden och renoveringen av boxarna och jag flyttat ut så tänker jag att nu blir det lugnt.
Men det blir det inte.
Utan att gå in på detaljer så snokar dom runt mina saker och klagar på allt möjligt. Spelar ingen roll vad jag gör, allt är fel. Detta bidrar till att jag tar mer avstånd och försöker att endast va i stallet när ingen är på gården. Jag var sjuk i allt detta så det slutade med att jag slutade rida för jag klarade inte av fokusera på ridningen. Glädjen försvann och jag började tvivla på min egen häst kunskap eftersom jag ständigt fick höra hur fel jag gjorde med allt. Jag fick inte ens mocka på mitt sätt utan att de la sig i.

Jag gick in i en djup depression som sedan blev till utmattning och jag kunde inte göra nånting. Då fick jag veta att de tyckte jag var lat som inte hjälpte till på gården.
De fick mig att känna mig som en riktig snyltare som inte gjorde rätt för mig. De ville att jag skulle börja betala hyra och kallade mig självisk och arrogant och det ena med det andra.
Mycket av detta fick jag inte ens höra direkt av dem utan det kom i tredje led av min sambo.

Jag blev mer å mer nedbruten och kände mig så himla ensam och utsatt eftersom jag hade önskat att min sambo röt ifrån nån gång, men han kunde inte göra det mot sina föräldrar.
När han till slut tog sig modet att prata med dem så fick jag höra att de såg mig som ett irritationsobjekt. Då tog jag mitt pick och pack och flyttade ut. Då hade jag bott där i ett år.

När jag läser det jag skriver så kan jag inte förstå varför jag stannat kvar i relationen. Även fast vi inte är sambos längre så träffas vi som par. Men det här som hände på gården hemsöker mig fortfarande och det värsta är att hans föräldrar förstår inte ens hur illa de betett sig trots att min kille pratat med dem.
Min kille har sagt att de förstår att de gjort fel och varför jag flyttade, men jag har aldrig köpt det. Och jag fick min bekräftelse ett halvår senare när han tog med sin mamma till familjerådgivare där hon berättade hur sviken hon känner sig, att de gav och gav och fick ingenting tillbaka och att jag är självisk. De tror att jag flyttade ut för att de ville ha hyra för att jag bodde där.

Ändå vill min kille inte inse att hans föräldrar inte fattar nånting. Han säger att dom bryr sig om mig osv. Jag tror han faktiskt tror det.

Till saken hör att han är nog mitt livs kärlek, men hans föräldrar förstör vår relation. I perioder när jag kan glömma allt så är allt jättebra, men så kryper det här fram och raserar allt.
Han bor kvar på gården med sina föräldrar och jag bor en halvtimme bort så vi ses ett par gånger i veckan.

En del av mig känner att det är dags att ge upp för vad ska bli annorlunda? Men när jag försökt har jag blivit så förkrossad för jag verkligen verkligen inte vill förlora honom. Men vad gör man när allt går emot en? Hur ska man gå vidare?
Han är en fin kille med ett gott hjärta och vi funkar väldigt bra ihop, men han är tyvärr mycket formad av sina föräldrar och har mycket svårt att stå upp för oss mot dem.
Egentligen vill vi samma sak och har samma mål i livet, men tyvärr kommer dessa föräldrar emellan.

Vilket jobbigt läge. Svärföräräldrarna ska man ju ha kvar tills de .... ( ja du förstår ) och att behöva våndas att träffa dem varje gång. Det är väl deras generation och din generation som inte passar (släkten är värst brukar man säga). Minns att min 1:a tjej och mina föräldrar gick inte ihop. Hon ville jag skulle säga upp bekanstskapen med dem - men så man inte kräva. Kan man se nån succesiv förbättring på sikt tro eller kommer det alltid vara så här ( tills de faller ifrån ) ?

 

[Jojo]

Vilket jobbigt läge. Svärföräräldrarna ska man ju ha kvar tills de .... ( ja du förstår ) och att behöva våndas att träffa dem varje gång. Det är väl deras generation och din generation som inte passar (släkten är värst brukar man säga). Minns att min 1:a tjej och mina föräldrar gick inte ihop. Hon ville jag skulle säga upp bekanstskapen med dem - men så man inte kräva. Kan man se nån succesiv förbättring på sikt tro eller kommer det alltid vara så här ( tills de faller ifrån ) ?

Nej vi har försökt i nästan två års tid att få någon form av acceptans. Det finns liksom inte i deras värld. Så som dom ser det så har jag behandlat dom illa och det är tydligen oförlåtligt. Och när jag flyttade så har de bestämt sig för att jag är en dålig människa som svikit dem. De vill nog helst att jag försvinner ur kommunen.
Nu är det ju slut mellan mig och killen. Trots att jag saknar honom och relationen så kan jag se mycket klarare på varför det aldrig funkade. Man kan inte förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv.

 

[PatCed]

Nej vi har försökt i nästan två års tid att få någon form av acceptans. Det finns liksom inte i deras värld. Så som dom ser det så har jag behandlat dom illa och det är tydligen oförlåtligt. Och när jag flyttade så har de bestämt sig för att jag är en dålig människa som svikit dem. De vill nog helst att jag försvinner ur kommunen.
Nu är det ju slut mellan mig och killen. Trots att jag saknar honom och relationen så kan jag se mycket klarare på varför det aldrig funkade. Man kan inte förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv.

Vad synd att det är slut - men det kanske är/ var enda utvägen . Har dessa föräldrar bestämt sig vad de tycker om dig en gång för alla. Var de gamla ? Kan tänka mig att ett visst tyckande hur deras svärdotter bör vara kan vara svårt att slita sig ifrån -och det är sant - du kan inte förändra dem

 

[Jojo]

Vad synd att det är slut - men det kanske är/ var enda utvägen . Har dessa föräldrar bestämt sig vad de tycker om dig en gång för alla. Var de gamla ? Kan tänka mig att ett visst tyckande hur deras svärdotter bör vara kan vara svårt att slita sig ifrån -och det är sant - du kan inte förändra dem

Inte jättegamla. Men väldigt inskränkta och omoderna i sitt sätt att leva. Lite 1800-tals känsla över dem.

 

[PatCed]

Inte jättegamla. Men väldigt inskränkta och omoderna i sitt sätt att leva. Lite 1800-tals känsla över dem.

Ja jo, mina föräldrar var åt det hållet. Klassamhälle och könsroller .Synd om deras son- han har nog varit hårt hållen och kanske så även fortfarande.

 

[Jojo]

Ja jo, mina föräldrar var åt det hållet. Klassamhälle och könsroller .Synd om deras son- han har nog varit hårt hållen och kanske så även fortfarande.

Ja kedjad vid ankeln skulle man kunna säga. Hoppas för hans skull att han frigör sig och kan leva sitt liv som han vill

 

[tanten]

Inte jättegamla. Men väldigt inskränkta och omoderna i sitt sätt att leva. Lite 1800-tals känsla över dem.

En del saker kan förvåna.
En nära vän gick i grå och svarta kläder ett helt år efter sin fars död, för att inte förarga modern som i de flesta andra avseenden var fullt vettig. Samma moder tittade skarpt på en om man halsade ur en flaska. Halsar gör man bara på åkern.

 

[Jojo]

En del saker kan förvåna.
En nära vän gick i grå och svarta kläder ett helt år efter sin fars död, för att inte förarga modern som i de flesta andra avseenden var fullt vettig. Samma moder tittade skarpt på en om man halsade ur en flaska. Halsar gör man bara på åkern.

Ja jösses... Välkommen till 2000-talet liksom

 

[Buzzter]

Inte jättegamla. Men väldigt inskränkta och omoderna i sitt sätt att leva. Lite 1800-tals känsla över dem.

Läst tråden och känner igen mig. tack och lov behöver jag inte bo tillsammans med min sambos föräldrar men det har tagit tid för mig att inse att han är väldigt hårt bunden till dem och att de har ett obehagligt inflytande på honom där han känner skuld och skam och hela tiden tror sig behöva följa deras nycker.
Det har också tagit tid för mig att inte behöver känna skuld över att jag inte vill umgås.
i mitt fall tror jag väldigt mycket beror på min svärmors egen uppväxt och bekräftelsebehov som är enormt, narcissistiskt, min sambo är också uppfostrad genom att inte få visa känslor (då blev man instängd ensam i ett rum som bara några år gammal).
tror det är svårt att komma åt? Jag har försökt prata med dem om deras problem men det har blivit liknande reaktioner som du fick.
Så nu ser jag om mig själv, träffas korta stunder, avstår resor eller längre sammankomster utan tydligt slut.
det intressanta är att min sambo inte heller vill träffa dem, nu när han inser att man får välja, jag tycker han kan fortsätta ha sin egen relation liksom, åka dit och umgås etc men det vill han inte.
men summasumarum, tycker du gjorde helt rätt, det går inte att ändra andra bara hur man själv förhåller sig och gör.
det borde varit killen som valde dig och kanske kunde han samtidigt ha haft en mer distanserad relation till dem, vilket hade kunnat vara bra för båda parter.

 

[Ramona]

Samma moder tittade skarpt på en om man halsade ur en flaska. Halsar gör man bara på åkern.

Jag är en modern människa med moderna tankar och förhållningssätt. Det skulle de flesta hålla med om. Men jag är ingen vilde! Jag dricker inte heller ur flaskan om det finns glas att tillgå. Sena utekvällar eller på festivaler dricker man ur flaskan, annars är det glas som gäller. Vi är ju inga vildar!

 

[Luff]

Jag är en modern människa med moderna tankar och förhållningssätt. Det skulle de flesta hålla med om. Men jag är ingen vilde! Jag dricker inte heller ur flaskan om det finns glas att tillgå. Sena utekvällar eller på festivaler dricker man ur flaskan, annars är det glas som gäller. Vi är ju inga vildar!

Ja herregud vad halsning definierar vildar. Det var nog det mest överdrivna idag. Och vem vill inte vara lite vild. Fan jag har inga flaskor hemma. Får halsa det sista ur ett mjölkpaket. Woop woop

 

[Ramona]

Ja herregud vad halsning definierar vildar. Det var nog det mest överdrivna idag. Och vem vill inte vara lite vild. Fan jag har inga flaskor hemma. Får halsa det sista ur ett mjölkpaket. Woop woop

Fast vad man gör hemma själv är det ju ingen som vet, men ute bland befolkningen är det en annan femma.

 

[tanten]

Jag är en modern människa med moderna tankar och förhållningssätt. Det skulle de flesta hålla med om. Men jag är ingen vilde! Jag dricker inte heller ur flaskan om det finns glas att tillgå. Sena utekvällar eller på festivaler dricker man ur flaskan, annars är det glas som gäller. Vi är ju inga vildar!

I etta fallet handlade deet inte om alkohol. Utan om vatten eller läsk.
Alkoholhaltigt dricker jag självklart ur glas. Men köper jag en flaska mineralvatten så känns det naturligt att dricka ur flaskan.

 

[Jojo]

Läst tråden och känner igen mig. tack och lov behöver jag inte bo tillsammans med min sambos föräldrar men det har tagit tid för mig att inse att han är väldigt hårt bunden till dem och att de har ett obehagligt inflytande på honom där han känner skuld och skam och hela tiden tror sig behöva följa deras nycker.
Det har också tagit tid för mig att inte behöver känna skuld över att jag inte vill umgås.
i mitt fall tror jag väldigt mycket beror på min svärmors egen uppväxt och bekräftelsebehov som är enormt, narcissistiskt, min sambo är också uppfostrad genom att inte få visa känslor (då blev man instängd ensam i ett rum som bara några år gammal).
tror det är svårt att komma åt? Jag har försökt prata med dem om deras problem men det har blivit liknande reaktioner som du fick.
Så nu ser jag om mig själv, träffas korta stunder, avstår resor eller längre sammankomster utan tydligt slut.
det intressanta är att min sambo inte heller vill träffa dem, nu när han inser att man får välja, jag tycker han kan fortsätta ha sin egen relation liksom, åka dit och umgås etc men det vill han inte.
men summasumarum, tycker du gjorde helt rätt, det går inte att ändra andra bara hur man själv förhåller sig och gör.
det borde varit killen som valde dig och kanske kunde han samtidigt ha haft en mer distanserad relation till dem, vilket hade kunnat vara bra för båda parter.

Sedan jag lämnade relationen för drygt 2 månader sedan har jag haft lite kontakt med honom. I början var han bara deprimerad och kunde inte se klart, men sen hände något. Han kommer flytta från gården så fort han får tag i bostad och har insett hur de behandlar honom och att de inte kommer ändra på sig.
Så det kanske var den sparken i baken han behövde för att inse vilken lögn han levde i.
Vi är fortfarande separerade, men jag kan tänka mig att ge förhållandet en ny chans när han inte längre bor kvar på gården. Tror det är viktigt att han får slutföra flytten för sig själv och landa i det nya innan man startar upp något. Han är trots allt som hänt den bästa karl jag träffat på, och jag lägger ingen skuld på honom för att han varit duperad sedan barnsben. Han säger att han önskar att han agerat annorlunda, men att han inte klarade det. Han liknade det med ett förhållande där den ena parten fysiskt misshandlar den andra men ändå väljer att stanna kvar.
Men nu vill han ut.

 

[Crossline]

@Jojo jag fick upp tråden som förslag och minns att jag följde den när den var aktuell. Hur gick det sen?