Hatad av svärföräldrarna

[Jojo]

Jag vill vara lite tråkig och påpeka att författaren till den boken saknar både beteendevetenskaplig och psykologisk utbildning. Hans böcker har sågats många gånger om, de är totalt ovetenskapliga och bör inte läsas om man vill ha insikter i mänskligt beteende.

Jag tycker böckerna är intressanta och jag har lärt mig en hel del om bland annat mig själv i hans bok Omgiven av idioter. Sen säger han ju själv att modellen han använder i böckerna inte är att ta miste för en ofelbar sanning.

 

[Lickety]

Jag vill vara lite tråkig och påpeka att författaren till den boken saknar både beteendevetenskaplig och psykologisk utbildning. Hans böcker har sågats många gånger om, de är totalt ovetenskapliga och bör inte läsas om man vill ha insikter i mänskligt beteende.

Nåväl, bara för att författaren är ovetenskaplig så behöver ju inte varenda stavelse i en ganska grundläggande bok om något såpass välgenomlyst som narcissism vara åt skogen. Större bulken av fakta torde stämma liksom, annars skulle han ju skjuta sig själv i foten rätt ordentligt. Nu har jag inte läst just den boken, men väldans många andra i ämnet, och de flesta är rätt samstämmiga.

 

[monster1]

På temat Thomas Erikson
https://www.psykologifabriken.se/omgiven-av-idioter/

 

[Motacilla]

Nåväl, bara för att författaren är ovetenskaplig så behöver ju inte varenda stavelse i en ganska grundläggande bok om något såpass välgenomlyst som narcissism vara åt skogen. Större bulken av fakta torde stämma liksom, annars skulle han ju skjuta sig själv i foten rätt ordentligt. Nu har jag inte läst just den boken, men väldans många andra i ämnet, och de flesta är rätt samstämmiga.

Thomas Eriksson utsågs till årets förvillare 2018 så jag vet inte jag om det är värt att lägga tid på hans böcker.

Tipsar istället om boken
'Varför vi beter oss som vi gör' av Robert Sapolsky.

Varför ska man ens amatördiagnosticera folk i ens omgivning som narcissister? Det är de facto en klinisk diagnos som det krävs utbildning för att ställa.

Jag säger absolut inte att svärföräldrarna inte har problem, men jag är inte imponerad av kvällstidningarnas "har du en narcissist i din omgivning — testa här!"-tänkande.

 

[Lickety]

Thomas Eriksson utsågs till årets förvillare 2018 så jag vet inte jag om det är värt att lägga tid på hans böcker.

Tipsar istället om boken
'Varför vi beter oss som vi gör' av Robert Sapolsky.

Varför ska man ens amatördiagnosticera folk i ens omgivning som narcissister? Det är de facto en klinisk diagnos som det krävs utbildning för att ställa.

Jag säger absolut inte att svärföräldrarna inte har problem, men jag är inte imponerad av kvällstidningarnas "har du en narcissist i din omgivning — testa här!"-tänkande.

Hur många av narcissisterna går till läkaren och får diagnos då? Ganska få.
Om en besvärlig person har narcissistiska drag så kan man ju ha nytta av att kunna mer om narcissism, även om man inte kan diagnosticera folk i sin omgivning.

 

[Motacilla]

Tänk om man har fel då i sina amatördiagnoser, för att man inte har utbildning och erfarenhet?

Kanske det finns annat som förklarar folks beteende, bortsett från kliniska diagnoser?

Människor kan bete sig på ett besvärligt sätt utan att ha en diagnos. Ett lågaffektivt bemötande där man värnar om sina egna gränser och sin egen ork är enligt min mening den bästa vägen framåt.

 

[Lickety]

Tänk om man har fel då i sina amatördiagnoser, för att man inte har utbildning och erfarenhet?

Kanske det finns annat som förklarar folks beteende, bortsett från kliniska diagnoser?

Människor kan bete sig på ett besvärligt sätt utan att ha en diagnos. Ett lågaffektivt bemötande där man värnar om sina egna gränser och sin egen ork är enligt min mening den bästa vägen framåt.

Erfarenhet har jag mer än jag skulle vilja ha. Jag värnar om min ork och sätter punkt där. Lycka till!

 

[tanten]

Tänk om man har fel då i sina amatördiagnoser, för att man inte har utbildning och erfarenhet?

Kanske det finns annat som förklarar folks beteende, bortsett från kliniska diagnoser?

Människor kan bete sig på ett besvärligt sätt utan att ha en diagnos. Ett lågaffektivt bemötande där man värnar om sina egna gränser och sin egen ork är enligt min mening den bästa vägen framåt.

Människor kan mycket väl vara helt omedvetna om hur de beter sig. De har ingen självkännedom helt enkelt.
Ibland reagerar folk bara på sina instinkter - utan att fatta det.

Jag tror att min svärmor var sån. Känslopjunk var inget för henne. Känslor tryckte man undan. Smärta och sjukdom negligerades. sånt pratade man inte om. När hon själv slutligen blev sjuk i cancer sa hon att läkarna inte fattade vad det var för fel. De opererade henne men sydde igen "utan att ha hittat nåt" Hon trodde att söner och maken skulle må bättre om hon dog av något "oförklarligt".

Hon berättade att när barn på stället hon jobbade på ramlade så frågade hon om det gick bra för dörren/golvet/möbeln. Trösta gråtande barn var inte hennes stil.

Inte undra på att det var omöjligt att prata med henne....

 

[Motacilla]

Människor kan mycket väl vara helt omedvetna om hur de beter sig. De har ingen självkännedom helt enkelt.
Ibland reagerar folk bara på sina instinkter - utan att fatta det.

Jag tror att min svärmor var sån. Känslopjunk var inget för henne. Känslor tryckte man undan. Smärta och sjukdom negligerades. sånt pratade man inte om. När hon själv slutligen blev sjuk i cancer sa hon att läkarna inte fattade vad det var för fel. De opererade henne men sydde igen "utan att ha hittat nåt" Hon trodde att söner och maken skulle må bättre om hon dog av något "oförklarligt".

Hon berättade att när barn på stället hon jobbade på ramlade så frågade hon om det gick bra för dörren/golvet/möbeln. Trösta gråtande barn var inte hennes stil.

Inte undra på att det var omöjligt att prata med henne....

Men folk föds knappast såna här. Vill inte försvara henne på något sätt, men sådana beteenden brukar ofta ha sin grund i att personen inte fått lära sig att känna igen känslor, sätta ord på dem eller ens ge uttryck för dem.
Vissa människor är rädda för känslor och trycker helst undan dem.

Liksom "det man inte vet lider man inte av".

Om man inte fått lära sig hantera känslor är det väldigt svårt när nån försöker få en att göra just det.

 

[Kiwifrukt]

Ja det är ju det som har gjort att han inte vet vem han är egentligen. Han är rädd för vad som ska ske om han lämnar och han är rädd för vad som sker om han stannar. Han är rädd att jag ska lämna honom så småningom om han ändå väljer att lämna gården och då stå ensam kvar.
Vår relation är såklart lite skakig efter allt som hänt, så det går ju inte att lämna några garantier för man vet aldrig hur saker artar sig, mer än att om han inte lämnar gården så blir han ensam kvar där. Men jag är beredd att ge honom chansen om han bara tar sig därifrån.

Det kändes som en stor lättnad att bestämma mig för ett ultimatum i alla fall. Ångestklumpen i magen är mindre och jag kan börja tänka framåt. Jag kan äntligen släppa gården ur mitt sinne, och om han nu väljer att flytta till mig så behöver jag ju inte sätta min fot där mer eller möta hans föräldrar.

Jag andas igen

Jag känner igen detta så väl från killen jag träffade för många år sen nu. Han har i grunden ett fullständigt uruselt självförtroende som förmodligen skapats redan när han var barn. Eftersom pappan avskydde mig det första han fattade vad som höll på att hända (situationen är mer knepig än så, men hade inte pappan hållit på som han gjorde hade nog faktiskt inte utfallet blivit vad det blev), så talade han med all tänkbar tydlighet om för sonen vad som skulle hända om han valde mig. Bland annat skulle han bli av med jobbet. Han har aldrig jobbat någon annanstans än med pappan. Dessutom gjorde hans kassa självförtroende att han dels inte trodde att han skulle få ett nytt jobb och dels att jag ganska snart skulle lämna honom ändå. Och då skulle han stå helt ensam utan någonting. Han vågade inte det.

 

[Jojo]

Jag känner igen detta så väl från killen jag träffade för många år sen nu. Han har i grunden ett fullständigt uruselt självförtroende som förmodligen skapats redan när han var barn. Eftersom pappan avskydde mig det första han fattade vad som höll på att hända (situationen är mer knepig än så, men hade inte pappan hållit på som han gjorde hade nog faktiskt inte utfallet blivit vad det blev), så talade han med all tänkbar tydlighet om för sonen vad som skulle hända om han valde mig. Bland annat skulle han bli av med jobbet. Han har aldrig jobbat någon annanstans än med pappan. Dessutom gjorde hans kassa självförtroende att han dels inte trodde att han skulle få ett nytt jobb och dels att jag ganska snart skulle lämna honom ändå. Och då skulle han stå helt ensam utan någonting. Han vågade inte det.

Det låter ju som exakt samma rädslor som min kille har. Och det förvånar mig inte ett dugg om det kommer från pappan i grunden.
Detta är väl nackdelen med att han börjat prata med dem (för sin skull efter terapin), vilket han inte gjort på många år tidigare.

 

[Kiwifrukt]

Ett annat råd som jag lärt mig den hårda vägen av att ha en sån person i min omgivning. Det hjälper inte att utplåna sig själv och hålla med personen i allt/bara säga sånt som personen brukar vilja höra. För är människan på grälhumör kommer det inte hjälpa. Kan inte räkna alla gånger jag blivit avsnäst eller uppläxad när jag sagt något som jag vet att den personen egentligen tycker men som hen inte tyckte just den dagen.

 

[Jojo]

Ett annat råd som jag lärt mig den hårda vägen av att ha en sån person i min omgivning. Det hjälper inte att utplåna sig själv och hålla med personen i allt/bara säga sånt som personen brukar vilja höra. För är människan på grälhumör kommer det inte hjälpa. Kan inte räkna alla gånger jag blivit avsnäst eller uppläxad när jag sagt något som jag vet att den personen egentligen tycker men som hen inte tyckte just den dagen.

Ja gud ja. De är som trotsiga treåringar och kan brinna av på vad som helst. Som en gång fick jag en uppläxning för att jag hade anlitat en equiterapeut. Det var så provocerande tydligen så vad jag än sa så blev han argare och det slutade med att han vrålade åt mig att jag inte skulle försöka lära upp honom om nåt som han är världsbäst i. Det konstiga är att jag inte sa nånting om honom alls och sa att jag höll med honom om vissa saker, men han var så provocerad av själva händelsen att jag tog ut en massör till hästen att det slog slint.

 

[Kiwifrukt]

Ja gud ja. De är som trotsiga treåringar och kan brinna av på vad som helst. Som en gång fick jag en uppläxning för att jag hade anlitat en equiterapeut. Det var så provocerande tydligen så vad jag än sa så blev han argare och det slutade med att han vrålade åt mig att jag inte skulle försöka lära upp honom om nåt som han är världsbäst i. Det konstiga är att jag inte sa nånting om honom alls och sa att jag höll med honom om vissa saker, men han var så provocerad av själva händelsen att jag tog ut en massör till hästen att det slog slint.

Ju mer du skriver ju mer tänker jag "hur kan det finnas tre såna här personer i världen"? Eftersom personen jag känner inte har några barn och är under 30 så utgår jag från att det inte är samma.... Men det är skrämmande likt. Jag har fått en utskällning för att jag hade "fel" hovslagare.

 

[Jojo]

Ju mer du skriver ju mer tänker jag "hur kan det finnas tre såna här personer i världen"? Eftersom personen jag känner inte har några barn och är under 30 så utgår jag från att det inte är samma.... Men det är skrämmande likt. Jag har fått en utskällning för att jag hade "fel" hovslagare.

Nej dessa är runt 60 som beter sig så här, så den här typen av människor har alltid funnits.

Min mormor var narcissistist. Hon hade många män genom sitt liv och fick därför också många barn. Inget av barnen klarade sig utan bestående psykologiska men. Men jag var hennes favoritbarnbarn så jag fick aldrig uppleva hennes dåliga sidor emot mig. Men jag vet om dem. Jag såg dem. Min mamma var dock barnet som fick va glad om det fanns middag kvar när hon kom hem efter skola/jobb, annars blev hon utan och fick diska efter dom andra. Hon rökte inne trots att min mamma hade astma osv.
Ett av hennes barn hatade hon riktigt mycket och pratade mycket elakt om hela tiden, så fort chans uppstod. Till och med till barnets dotter senare i livet. Det har liksom smittat vidare och hon är fortfarande familjens svarta får.

Det är tragiskt hur stort inflytande de kan ha på närstående och vilken skada de kan göra för livet.

 

[TinyWiny]

Om man inte tar sig loss tillräckligt så kommer man inte lära känna sig själv. Man gör inte det om man stora delar av tiden ägnar sig åt att trycka bort sina egna känslor och åsikter.

Något som också ofta händer i en sådan här familjebubbla är att man har svårt att lita på folk utanför familjen. Alla baktalas ju, förr eller senare, under hela ens uppväxt och det sätter sina spår. Dessutom vet man ju vad som händer med de som går emot reglerna. Budorden i familjen blir ofta: Tala inte, känn inte, lita inte på någon. Det tar en hel del mod och övning att kunna gå emot de reglerna.

Jag var i samma sits litegrann: den utsedda arvtagaren till gården. Nu blev det inte så, gården är numera såld. Jag vann min frihet.

Jag tror du gör rätt här för din egen del. Man kan ju som bekant bara rädda sig själv när det kommer till kritan - du kan leda en häst till vattnet men kan aldrig tvinga den att dricka.

Herregud vad det (min fetning) träffar mig rakt i hjärtat. Det är verkligen så och det i sig sätter spår som även proffesionella kan ha svårt att förstå. Det handlar ju inte "bara" om att försöka läka såren som blir av att växa upp så utan även att man ska bryta sig loss ifrån deras tankemönster, vanor och inarbetade tankesätt. Man ska också lära om vad gäller det övriga som du så pricksäkert skriver. Att lära sig att lita på människor, att våga säga vad man tycker och att våga känna vad man faktiskt känner. Talesättet "Det är lättare att tro på en lögn man hört tusen gånger än en sanning man hör för första gången" stämmer verkligen så väl in här.

 

[FeatherCloud]

Människor kan mycket väl vara helt omedvetna om hur de beter sig. De har ingen självkännedom helt enkelt.
Ibland reagerar folk bara på sina instinkter - utan att fatta det.

Jag tror att min svärmor var sån. Känslopjunk var inget för henne. Känslor tryckte man undan. Smärta och sjukdom negligerades. sånt pratade man inte om. När hon själv slutligen blev sjuk i cancer sa hon att läkarna inte fattade vad det var för fel. De opererade henne men sydde igen "utan att ha hittat nåt" Hon trodde att söner och maken skulle må bättre om hon dog av något "oförklarligt".

Hon berättade att när barn på stället hon jobbade på ramlade så frågade hon om det gick bra för dörren/golvet/möbeln. Trösta gråtande barn var inte hennes stil.

Inte undra på att det var omöjligt att prata med henne....

Nu blir det snudd på OT men var ändå tvungen att kommentera för det är som om det är delar av min släkt du pratar om.

Man pratar inte om känslor. Svåra sjukdomar (tex cancer) är skamligt och ska tystas ner. Och näst sista stycket gav plötslig flashback till barndomen och alla gånger det uttrycktes sympatier/"oj hur gick det?" med just möbeln/saken man slog sig på...

 

[Thaliaste]

@Jojo

Jag tycker det inte är så konstigt om föräldrarna känner en verklig rädsla för att dels förlora kontakten med sin son och dels även få förutsättningarna för sitt eget liv förändrade. Du skrev något om slut på arrende som att det i vilket fall inte är en hel livsstil med familjegård som förväntas gå i arv osv, men det låter som att föräldrarna ändå är beroende i dagsläget av att sonen deltar i gårdens arbete och deras sätt att leva för ett tag framöver. Just nu verkar situationen vara så att sonen ska välja sida, dig eller dem, så att det känns som ett krig är inte så konstigt eftersom insatsen ni krigar om är hög för båda sidor.

Det finns en person som skulle kunna hjälpa till i att minska konfrontationen, men han verkar tyvärr mest stjälpa istället.

Utifrån håller jag med dem som skriver att det bästa nog är att lämna relation. Som "storfamilj" boendes på samma gård så verkar ni stå väldigt långt ifrån varandra i synen på det mesta, och om din sambo inte är beredd på att lämna det bakom sig och starta upp ett separat liv med dig har jag svårt att se att det kommer funka för er, och risken är stor att du väntar på honom förgäves.

Du skrev att du inte drömmer om barn, men oklart om du menar nu eller för alltid, och om ni i framtiden skulle skaffa barn så innebär det också en förlust redan på förhand av relationen med farföräldrarna.

Du ser dig som hatad av din sambos föräldrar och du verkar hata dem lika mycket tillbaka. Och båda parter har dragkamp om personen däremellan. Det bästa är nog att avsluta detta och i framtiden inleda en relation med någon som det funkar bättre med.

 

[tanten]

Sonens deltagande i gården är väl nite avhäängigt att han bor där?

en god vän flyttade tvärs över landet till en man. Han brukar familjegården tillsammans med föräldrarna men bor i lägenhet i stan. just för att kunna ha ett eget liv. Det går utmärkt.

 

[Thaliaste]

Sonens deltagande i gården är väl nite avhäängigt att han bor där?

en god vän flyttade tvärs över landet till en man. Han brukar familjegården tillsammans med föräldrarna men bor i lägenhet i stan. just för att kunna ha ett eget liv. Det går utmärkt.

Nej, det är verkligen inget generellt krav. Men min erfarenhet av folk som bor på och driver gårdsverksamhet varierar i sin syn på hur mycket det är en livsstil vs något som har en start- och sluttid för en viss lönesumma, som ett vanligt arbete är. Här låter det som att familjen går längre åt hållet att bor man på gården så hjälper man till med det som behövs när det behövs. Det kan vara helt fel tolkning förstås, men tänker bl a på det att medan TS ville betala för sig så hade föräldrarna svårt att sätta en peng på det och tänkte å sin sida att det naturliga vore att TS hjälpte till istället.

Så ska det funka så tror jag att familjen, både föräldrarna och sonen, behöver förändra sin syn på sonens delaktighet i familjeverksamheten. Och det i sin tur är det inte alla som lyckas med när barnen försöker bryta sig loss (säger jag efter att sett det från sidan) och jag skulle nog inte lägga min tid på att vänta på att det ska hända. Inte när relationen på respektive håll om sonen är så trasig att de hatar varandra. Det finns nog bättre hopp på annat håll då.