Hatad av svärföräldrarna

[Lingon]

Nej självklart inte, men de gör det till vårat problem om de känner sig påhoppade. Ofta kommer de dagarna efter tillsägelse å drar nån snyfthistoria om hur ledsna de är osv och att de känner sig orättvist behandlade å man ska tycka så synd om dom.

Det är just det jag menar med känslomässig gisslan.

 

[Otherside]

Exakt så kände jag mig när jag bodde där. Som en fånge. Min sambo såg dock problemen också och ville väl tro att det skulle gå att lösa. Men gamla hundar kör sina gamla tricks...

Jag till och med utvecklade ett speciellt sätt att gå, genom huset; tyst och omärkbart, liksom....

 

[monster1]

Nej självklart inte, men de gör det till vårat problem om de känner sig påhoppade. Ofta kommer de dagarna efter tillsägelse å drar nån snyfthistoria om hur ledsna de är osv och att de känner sig orättvist behandlade å man ska tycka så synd om dom.

Men nu när du inte bor där längre kan väll inte de situationerna uppstå?

 

[tanten]

Men nu när du inte bor där längre kan väll inte de situationerna uppstå?

Du anar inte hur mycket som kan irritera fast man bor många mil bort

 

[strawberrysylt]

Det var ju därför jag till slut fick nog å drog. Det har gått bra i perioder sen jag flyttade, men jag ville ju veta hur det hade gått när han gick till familjerådgivningen med sin mamma för jag hoppades att hon kommit till insikt. Och då framkom ju allt detta som drog upp allt gammalt som jag hade begravit. Dessutom fick jag veta att hon läst in helt orimliga saker i vanliga vardagssamtal. Som en fråga om jag var hemma och jag svarade att jag inte var det och vi la på luren där, så var jag tydligen självisk och ohjälpsam som inte hjälper till när man ber om hjälp.
Det enklaste vore ju att aldrig med träffa föräldrarna å det kanske slutar där.

Jaa... efter att ha läst dina senare svar i tråden känner jag fortfarande samma sak.

Jag känner att om de här människorna funnits på ditt jobb så hade det kanske gått att hålla distans till dem, ha så lite som möjligt med dem att göra och förhoppningsvis lyckats skärma av utan att få lov att byta jobb. Men, i det här fallet känns det som att även om du personligen aldrig mer skulle träffa dem, men fortsätta ha en relation med deras son så kommer du (eller jag hade inte kunnat det iaf) inte kunna skärma av dig ifrån dem, utan det kommer fortsätta ligga och gnaga.

En relation ska vara något som gör livet bättre, roligare och som man mår bra av. Det här känns... not so much.

 

[Jojo]

Men nu när du inte bor där längre kan väll inte de situationerna uppstå?

Jodå, de har mycket sparade händelser i rockärmen att dra fram när de tycker det behövs. Jag kan förstås få slippa veta av det, men min kille kommer få bekänna färg.

 

[Jojo]

Jaa... efter att ha läst dina senare svar i tråden känner jag fortfarande samma sak.

Jag känner att om de här människorna funnits på ditt jobb så hade det kanske gått att hålla distans till dem, ha så lite som möjligt med dem att göra och förhoppningsvis lyckats skärma av utan att få lov att byta jobb. Men, i det här fallet känns det som att även om du personligen aldrig mer skulle träffa dem, men fortsätta ha en relation med deras son så kommer du (eller jag hade inte kunnat det iaf) inte kunna skärma av dig ifrån dem, utan det kommer fortsätta ligga och gnaga.

En relation ska vara något som gör livet bättre, roligare och som man mår bra av. Det här känns... not so much.

Jag har gått i just de tankarna också. Spelas en låt på radion ibland med raden "om man ska delade det (livet) med nån så ska man dela det med nån som gör det finare"
Och det är här jag är så delad. Han gör det finare, men så kommer ju de där fula föräldrarna fram ibland.

Jag vill ju leva ett glatt och härligt liv, så är det. Och jag vill ju tro att vår tid kommer. Men ja, vi får se...

 

[QueenLilith]

Han har inte ältat det så. Utan efter han tog sin mamma till terapeuten så frågade jag vad som sades i hopp om att få höra att hon förstått att de gjort det svårt för mig. Men tyvärr så framkom bara att hon ältat gamla händelser och kände sig sviken av att jag flyttade osv. Efter det har jag och killen pratat mycket om detta eftersom jag blev upprörd, arg och ledsen av att höra att det fortfarande ältas på gården om detta.

Problemet är att det hjälper inte ett dugg att ta gränslösa människor till terapeut eller psykolog. Människor som saknar empati och manipulerar är inte intresserade i att ändra sig och det är vad som behövs genom terapi, där finns så mycket böcker, studier och annat på detta ämnet, så att ta mamman eller pappan ditt, kan i värsta fall bara vara att kasta bensin på elden, många personer som varit i förhållande med narcissister och andra folk som såna störningar kan berätta hur man bara ger dessa människor ännu mer vapen och det backfires något extremt. Terapi är inte en "fix it" lösning, men kräver mycket hårt arbete av en själv. Det är såna människor oftast inte kapable till, för dom tycker själv dom är "offer" och det är alla andra det är fel på, i detta fallet- dig. DU är problemet enligt dom. Det kommer inte ändras på.

 

[Jojo]

Problemet är att det hjälper inte ett dugg att ta gränslösa människor till terapeut eller psykolog. Människor som saknar empati och manipulerar är inte intresserade i att ändra sig och det är vad som behövs genom terapi, där finns så mycket böcker, studier och annat på detta ämnet, så att ta mamman eller pappan ditt, kan i värsta fall bara vara att kasta bensin på elden, många personer som varit i förhållande med narcissister och andra folk som såna störningar kan berätta hur man bara ger dessa människor ännu mer vapen och det backfires något extremt. Terapi är inte en "fix it" lösning, men kräver mycket hårt arbete av en själv. Det är såna människor oftast inte kapable till, för dom tycker själv dom är "offer" och det är alla andra det är fel på, i detta fallet- dig. DU är problemet enligt dom. Det kommer inte ändras på.

Ja så mycket vet jag också. Offerkoftan tog de ju på sig direkt och har inte tagit av sig. Han tog med sin mamma för att få hjälp att prata med henne med en utomstående part eftersom han haft svårt att prata med sina föräldrar hela sitt liv. Så det var nog lika mycket för hans egen skull som att mamman kanske skulle kunna bli mer tillmötesgående mot mig.
Jag förstår ju att han önskar att de skulle förändra sitt sätt, men jag tror inte att någon av dem vill det egentligen. De tjänar ju inget på det.

 

[TinyWiny]

Jaa... efter att ha läst dina senare svar i tråden känner jag fortfarande samma sak.

Jag känner att om de här människorna funnits på ditt jobb så hade det kanske gått att hålla distans till dem, ha så lite som möjligt med dem att göra och förhoppningsvis lyckats skärma av utan att få lov att byta jobb. Men, i det här fallet känns det som att även om du personligen aldrig mer skulle träffa dem, men fortsätta ha en relation med deras son så kommer du (eller jag hade inte kunnat det iaf) inte kunna skärma av dig ifrån dem, utan det kommer fortsätta ligga och gnaga.

En relation ska vara något som gör livet bättre, roligare och som man mår bra av. Det här känns... not so much.

Det där beror på skulle jag säga. Jag och min partner har hängt ihop i mer än tjugo år men gångerna jag har träffat hans släktingar är få. Endel väldigt få. Jag har valt att inte träffa dem av olika anledningar och jag har valt att inte låta dem komma åt mig. Jag är artigt hövlig när vi träffas men jag bjuder inte hem dem precis utan det är vid begravningar vi möts ungefär. Det fungerar faktiskt utmärkt men så har heller inte min partner något behov av att vidarebefodra vad de eventuellt säger.

 

[Lickety]

Jag förstår ju att han önskar att de skulle förändra sitt sätt, men jag tror inte att någon av dem vill det egentligen. De tjänar ju inget på det.

Ja, man behöver acceptera att de inte vill eller kommer ändra sig eller förstå.
Det kan vara nästan det svåraste som barn till sådana, att man måste ge upp det hoppet. Men om föräldrarna inte vill eller är kapabla till att ändra sig så handlar det snarare om skademinimering och hantering.

Nog skulle toxiska människor tjäna på att ändra sig. De mår oftast inte bra i själen och har någon form av hål i sig som ingen bekräftelse i världen kan fylla. Risken för att välden, ens barn, universum och allt annat bara ger dem ständiga besvikelser (för allt är ju alla andras fel). Risken för att bli bitter är överhängande.

 

[strawberrysylt]

Det där beror på skulle jag säga. Jag och min partner har hängt ihop i mer än tjugo år men gångerna jag har träffat hans släktingar är få. Endel väldigt få. Jag har valt att inte träffa dem av olika anledningar och jag har valt att inte låta dem komma åt mig. Jag är artigt hövlig när vi träffas men jag bjuder inte hem dem precis utan det är vid begravningar vi möts ungefär. Det fungerar faktiskt utmärkt men så har heller inte min partner något behov av att vidarebefodra vad de eventuellt säger.

Åh! Vad skönt att det kan funka . Det låter bra!

Nej, precis hela den biten känns väldigt onödig...

 

[Jojo]

Ja, man behöver acceptera att de inte vill eller kommer ändra sig eller förstå.
Det kan vara nästan det svåraste som barn till sådana, att man måste ge upp det hoppet. Men om föräldrarna inte vill eller är kapabla till att ändra sig så handlar det snarare om skademinimering och hantering.

Nog skulle toxiska människor tjäna på att ändra sig. De mår oftast inte bra i själen och har någon form av hål i sig som ingen bekräftelse i världen kan fylla. Risken för att välden, ens barn, universum och allt annat bara ger dem ständiga besvikelser (för allt är ju alla andras fel). Risken för att bli bitter är överhängande.

Det där sista är så himla tydligt att bekräftelsen aldrig räcker till. De är väldigt duktiga på att berätta om folk som dåliga och framhäva sig själva som felfria och bäst. Som att skryta om medaljer som vanns för 30 år sedan och att hävda att alla som syns i media är sämre än dem men att de är så bra på att prata och synas och skryta så de får uppmärksamheten som de själva hade velat ha. Har aldrig sett sån stor avundsjuka förut faktiskt och tyvärr är det ett drag jag ibland skymtar hos min kille med, men när jag frågat om varför han känner avund så starkt att han måste dra en tråkig suck och klaga över det så kan han inte riktigt motivera det. Han blev förvånad över att jag kan vara glad åt eller att det inte bekommer mig när tex någon är bättre än mig i samma gren/yrke.

 

[Lickety]

Det där sista är så himla tydligt att bekräftelsen aldrig räcker till. De är väldigt duktiga på att berätta om folk som dåliga och framhäva sig själva som felfria och bäst. Som att skryta om medaljer som vanns för 30 år sedan och att hävda att alla som syns i media är sämre än dem men att de är så bra på att prata och synas och skryta så de får uppmärksamheten som de själva hade velat ha. Har aldrig sett sån stor avundsjuka förut faktiskt och tyvärr är det ett drag jag ibland skymtar hos min kille med, men när jag frågat om varför han känner avund så starkt att han måste dra en tråkig suck och klaga över det så kan han inte riktigt motivera det. Han blev förvånad över att jag kan vara glad åt eller att det inte bekommer mig när tex någon är bättre än mig i samma gren/yrke.

Jag är ärligt inte avundsjuk på nån, den enda gången jag känner ett sting av avund är när jag ser en lång och fin text på sociala medier om någons fantastiska förälder som är djupt saknad. Jag tyckte det var jobbigt med allt skrytande, även om mina framgångar för jag var länge "the golden child" (ännu en term du kanske kan ha nytta av).

 

[Motacilla]

En konkret metod om någon försöker lämpa över sina känslor på en är att säga "tråkigt att du känner så" och sedan byta ämne/konkret gå iväg. Eller "tyvärr, det är tråkigt men nu är det så här vi vill ha det". Inte ge sig in i diskussioner.

Man behöver faktiskt inte höra på tirader om det ena eller det andra.

Folk som är väldigt krävande mot andra är i vanliga fall väldigt krävande mot sig själva också (även om det inte nödvändigtvis märks).
Allt som kan uppfattas som ens mild kritik blir ett hot.

Om jag vore du skulle jag fokusera väldigt lite på att du och svärföräldrarna ska nå fram till varandra och förklara vad ni känner. (Det kan ni kanske göra om några år).

Skulle istället koncentrera mig på konkreta handlingar samt neutrala samtalsämnen. Typ vädret, tv-program, trädgårdsarbete, "och bilen går bra?", "ja bensinen/elen har verkligen blivit dyrt nu" och liknande småprat som är genuint svårt att skapa en eldfängd debatt om.

Försök tänk på svärföräldrarna som att de inte förmår bättre. Inte att de är elaka monster men att de inte fattar bättre.

 

[Jojo]

En konkret metod om någon försöker lämpa över sina känslor på en är att säga "tråkigt att du känner så" och sedan byta ämne/konkret gå iväg. Eller "tyvärr, det är tråkigt men nu är det så här vi vill ha det". Inte ge sig in i diskussioner.

Man behöver faktiskt inte höra på tirader om det ena eller det andra.

Folk som är väldigt krävande mot andra är i vanliga fall väldigt krävande mot sig själva också (även om det inte nödvändigtvis märks).
Allt som kan uppfattas som ens mild kritik blir ett hot.

Om jag vore du skulle jag fokusera väldigt lite på att du och svärföräldrarna ska nå fram till varandra och förklara vad ni känner. (Det kan ni kanske göra om några år).

Skulle istället koncentrera mig på konkreta handlingar samt neutrala samtalsämnen. Typ vädret, tv-program, trädgårdsarbete, "och bilen går bra?", "ja bensinen/elen har verkligen blivit dyrt nu" och liknande småprat som är genuint svårt att skapa en eldfängd debatt om.

Försök tänk på svärföräldrarna som att de inte förmår bättre. Inte att de är elaka monster men att de inte fattar bättre.

Jag försöker verkligen intala mig att de inte är monster, men de har gjort det så svårt.
Men jag ska absolut öva in några fraser. Det gjorde jag under tiden jag bodde där och det fungerade ibland. Ibland inte.
De ska ju alltid leda in samtalen på sånt som handlar om nåt de gjort osv. Allt för att få lite uppmärksamhet...

 

[monster1]

Jodå, de har mycket sparade händelser i rockärmen att dra fram när de tycker det behövs. Jag kan förstås få slippa veta av det, men min kille kommer få bekänna färg.

Just det tänker jag att han själv kan säga nej tack till. Saker som liksom har passerat, det är löst nu, du har flyttat och så han behöver säga till dom att det får vara slut med ältandet. Eller de får väll älta hur mycket de vill men att han inte vill bli indragen i det (om han nu inte känner att han vill det av någon anledning).

 

[Jojo]

Just det tänker jag att han själv kan säga nej tack till. Saker som liksom har passerat, det är löst nu, du har flyttat och så han behöver säga till dom att det får vara slut med ältandet. Eller de får väll älta hur mycket de vill men att han inte vill bli indragen i det (om han nu inte känner att han vill det av någon anledning).

Precis så. Han får säga stopp helt enkelt. Han har inte klarat det förut då de gärna tar till tårar och kräver tröst och han har haft svårigheter att prata om obekvämligheter. Det har dock blivit bättre så det är möjligt att han kan fixa det i framtiden.

 

[RedQueen]

Jag försöker verkligen intala mig att de inte är monster, men de har gjort det så svårt.
Men jag ska absolut öva in några fraser. Det gjorde jag under tiden jag bodde där och det fungerade ibland. Ibland inte.
De ska ju alltid leda in samtalen på sånt som handlar om nåt de gjort osv. Allt för att få lite uppmärksamhet...

Och då kör du bara med ett ointresserat ”jaha, oj..” och bryter till något annat alternativt bara säger ”jag måste tyvärr gå nu”. Se till att vara totalt ointressant att prata med och lägg minimalt med energi på konversationen när de börjar göra så.

 

[Jojo]

Och då kör du bara med ett ointresserat ”jaha, oj..” och bryter till något annat alternativt bara säger ”jag måste tyvärr gå nu”. Se till att vara totalt ointressant att prata med och lägg minimalt med energi på konversationen när de börjar göra så.

Japp. Jag pratar inte med dem nu mer än nödvändigt. Hälsar bara om jag skulle råka möta dem. Frågar de nåt är jag väldigt kort i svaret och leder aldrig vidare med nån motfråga. Artigt förstås men väldigt kort.