Hatad av svärföräldrarna

[cirkus]

Den är ganska enkel.
Jag har hört den i stora drag från flera håll, eftersom de aldrig sagt det till mig själva.
Innan jag flyttade in så hade de så stora förväntningar och pratade om att jag och killen skulle ta över efter dem och driva gården vidare när de slutat osv. De var väldigt snälla och trevliga så jag hade inga problem med att flytta in, trodde verkligen att vi kom bra överens.
Så flyttade jag in. Här börjar problemen och historierna jag fått berättat för mig. Jag kom in på gården och tog plats, mina hästar tog plats, jag pratade tydligen ner dem och de tyckte jag framstod som kaxig. Jag ville inte betala för mig (vilket jag försökte göra men de ville inte) och bara tar och tar. Jag har fått så himla mycket från dom men är bara otacksam tillbaka och hjälper inte till i ladugården (jag hade egen firma, två hästar och en kronisk tarmsjukdom som påverkade mycket under tiden så jag höll redan på att braka in i väggen). Jag borde umgås och prata mer med dem. Dom tycker jag håller mig undan. Försöker umgås å prata men då är jag för mycket i vägen och ska hålla mig på min plats. Samt att alla samtal leder till diskussioner (som jag gjorde allt för att inte hamna i). Här kommer ännu en plot twist. Dom är så glada att deras son har träffat en sån driven tjej och de ser att han är lycklig med mig. Den sista meningen är det enda dom sagt till mig själv.

Jag pratade med min psykolog om detta medan det skedde och hen kunde hålla med om att det kändes väldigt schizofrent hur de höll på. Vart jag än vände mig så var arslet aldrig nöjt. Så rådet jag fick var att sätta skygglappar på.

Det är DIN version av svärföräldrarnas version. Jag hade velat höra deras.

 

[QueenLilith]

Där finns bättre män därute än det där. Aldrig i livet att stå ut med sånt beteende., varken från din kille eller hans föräldrar. Du vet att dom säger "kärlek gör blind", för det är så sant. Jag har hur många i min umgängeskrets som varit eller är i urusla relationer för dom inte riktigt ser sanningen i ögonen. Du måste sätta dig ner och se konkret på situationen, du sjönk ner i en depression och det tog slut på dig, men din sambo/kille fanns inte där för dig. Istället har han sprungit fram och tillbaka mellan dig och hans föräldrar och berättat allt skit dom säger om dig. Vem gör så? inte någon som älskar sin sambo. Jag får faktiskt vibbar av manipulation, för vad får du utav att han berättar detta för dig? det trycker ner dig och gör du mår illa. Det är inte okej någonstans. Den där foten borde sats ner för länge sedan av honom, men han gjorde inte det.

Varför berättar han detta för dig? Om hans föräldrar vilja säga något till dig, så fick dom fan göra det själva. Jag tycker det visar vart han står, det är inte på din sida.

En riktigt nära kompis till mig va gift med en person som ständigt tryckade ner honom, han blev grovt utnyttjad och det är först nu efter han tagit sig ur han ser hur illa det faktiskt har varit och hur gränslös exet betedde sig. Som han själv säger, man ser det inte själv när man är i det.

Jag kommer ok överens med mina svärföräldrar, vi är väldigt olika, men vi umgås med jämna mellanrum och jag vet om dom hade gjort något övertramp mot mig, då hade min sambo rykit ifrån. Det är inte okej beteende att hålla på sådär.

Du borda ta dig ur den relationen fullständigt för din egen hälsa.

 

[Jojo]

Där finns bättre män därute än det där. Aldrig i livet att stå ut med sånt beteende., varken från din kille eller hans föräldrar. Du vet att dom säger "kärlek gör blind", för det är så sant. Jag har hur många i min umgängeskrets som varit eller är i urusla relationer för dom inte riktigt ser sanningen i ögonen. Du måste sätta dig ner och se konkret på situationen, du sjönk ner i en depression och det tog slut på dig, men din sambo/kille fanns inte där för dig. Istället har han sprungit fram och tillbaka mellan dig och hans föräldrar och berättat allt skit dom säger om dig. Vem gör så? inte någon som älskar sin sambo. Jag får faktiskt vibbar av manipulation, för vad får du utav att han berättar detta för dig? det trycker ner dig och gör du mår illa. Det är inte okej någonstans. Den där foten borde sats ner för länge sedan av honom, men han gjorde inte det.

Varför berättar han detta för dig? Om hans föräldrar vilja säga något till dig, så fick dom fan göra det själva. Jag tycker det visar vart han står, det är inte på din sida.

En riktigt nära kompis till mig va gift med en person som ständigt tryckade ner honom, han blev grovt utnyttjad och det är först nu efter han tagit sig ur han ser hur illa det faktiskt har varit och hur gränslös exet betedde sig. Som han själv säger, man ser det inte själv när man är i det.

Jag kommer ok överens med mina svärföräldrar, vi är väldigt olika, men vi umgås med jämna mellanrum och jag vet om dom hade gjort något övertramp mot mig, då hade min sambo rykit ifrån. Det är inte okej beteende att hålla på sådär.

Du borda ta dig ur den relationen fullständigt för din egen hälsa.

Det här är förstås tankar som gått igenom mitt huvud många gånger. Och det kanske är där jag hamnar i slutändan. Jag tror verkligen inte att han manipulerar mig med vilje, utan snarare att hans föräldrar har manipulerat honom under hela sin uppväxt till att inte få frigöra sig och därför slits han just nu mellan två världar.
Föräldrarna bryr sig mer om rykten och hur man framstår på ytan, än hur man faktiskt mår i själen. Det jobbigaste för dem när jag flyttade därifrån var att folk skulle prata på byn och svartmåla dem som dåliga människor. Inte att deras son separerade från sin tjej...

 

[Jojo]

I mitt fall har jag aldrig haft några problem med svärföräldrar i någon relation, men jag känner igen rätt mycket beteenden från mina egna föräldrar.

Vissa människor ger, framförallt i början, även saker som verkar mycket storstilade och generösa, för att sedan börja ta. Då börjar krav på motprestation, både uttalade och dolda krav, dvs gör allt som de vill och det eviga tjatet om hur mycket man fått (fast man aldrig bett om något), och hur otacksam, lat, oduglig, snål etc man är. Detta händer oavsett om man försöker gå på äggskal en hel livstid eller inte. Därför att de personerna fungerar efter ett toxiskt mönster. Backlashen kommer helt säkert, alldeles oavsett vad man själv gör. Man blir tillslut sjuk av detta. Läs på om narcissism för jag tycker det luktar lång väg.

Det de påstår är inte sant. Det viktiga är att man själv vet vem man är och vad man står för. Är man tillräckligt trygg i sig själv så klarar man det. Med priset att man är en "fiende" för toxiska personer.
Det är lång väg och hårt arbete för den som vuxit upp i ett sådant mönster att komma till denna insikt. Är din partner villig att göra vad som krävs? Risken för en brytning är en del av vad man kan behöva betala - men man blir tillslut en vuxen egen individ som är fri från ständigt toxiskt drama - så värt det!

Om man inte vågar säga ifrån som vuxet barn så blir man fortsatt misshandlad. Jag tycker att din sambo också är ett offer i detta - han blir en flying monkey (googla begreppet) mot sin egen partner och är djupt insnärjd i ett drama. Försök lista ut om båda svärföräldrarna är drivande eller bara den ena med en medberoende vid sin sida. Läs på. Om de är narcissistiska på riktigt så stick. Med eller utan din partner. Ingen kärlek är värd att förstöra sin egen hälsa och psyke på.

Jag skulle kalla dem narcissister också. Och det gör det extra svårt att bara lämna min pojkvän. Han är som du säger också ett offer och ett tag kändes det som vi kom nånstans, men sen backar man några steg osv. Jag vill verkligen att han ska vinna kampen för sig själv och då vill jag inte att han ska stå ensam kvar när han väl lyckas.

Jag kan leva med att vara deras fiende bara jag vet att han är på min sida. Men det är ju just där som han kastas emellan just nu. Han vill inte tro att de är narcissister heller men det är ju lätt att vara hemmablind när man är uppvuxen med det.

 

[Jojo]

Det är DIN version av svärföräldrarnas version. Jag hade velat höra deras.

Deras version är samma utan mina rättelser. De anser inte att de har gjort något fel utan det är jag som är dålig.

 

[Lickety]

Jag skulle kalla dem narcissister också. Och det gör det extra svårt att bara lämna min pojkvän. Han är som du säger också ett offer och ett tag kändes det som vi kom nånstans, men sen backar man några steg osv. Jag vill verkligen att han ska vinna kampen för sig själv och då vill jag inte att han ska stå ensam kvar när han väl lyckas.

Jag kan leva med att vara deras fiende bara jag vet att han är på min sida. Men det är ju just där som han kastas emellan just nu. Han vill inte tro att de är narcissister heller men det är ju lätt att vara hemmablind när man är uppvuxen med det.

Ja, man behöver distans för att kunna se det nyktert. Att umgås i princip dagligen kommer inte ge honom den distansen. Sålänge det är så kommer du inte vinna dragkampen är jag rädd. Jag har förlorat dragkampen själv om min medberoende stackars mor som blivit psykiskt misshandlad i decennier. Tufft, men ibland så går det inte tyvärr.

 

[monster1]

Att TS inte bara har krångel med svärföräldrarna utan även andra släktingar. Och det är alltid intressant att höra bägge sidorna av ett mynt

Jag läser det snarare som att TS är en person som lärt sig sätta gränser och förstår att skydda sig från människor som inte respekterar dessa. Jag förstår inte poängen med att spela djävulens advokat här.

 

[Motacilla]

Skit i om de är toxiska, narcissister osv osv.
Fundera på konkreta beteenden och handlingar.
Hur beter de sig mot dig och hur beter du dig?

Kom ihåg att den enda du kan ändra på är dig själv. Säger inte att DU gör fel men det går fortfarande inte att ändra på nån annan.

Jag skulle strunta helt i att berätta att jag känner si eller så. Det verkar som att de inte ser saker på samma sätt.
Då skulle jag istället fokusera på minsta gemensamma nämnare: vad finns det för liten grej som trots allt funkar idag? Fika 30 min?
Om det inte går, så kanske säga hej utomhus?
Om inte det heller funkar skulle jag strunta i att träffa dem alls. I så fall är det knappast nån större förlust.

Om mannen börjar berätta vad de sagt/tyckt skulle jag säga "jag vill faktiskt inte höra det där" och byta ämne. Han får ta ansvar för sin relation med sina föräldrar och vill de umgås så är det inget jag tänker lägga mig i. Men jag tänker inte höra på snack om mig själv för det.

 

[Jojo]

Jag läser det snarare som att TS är en person som lärt sig sätta gränser och förstår att skydda sig från människor som inte respekterar dessa. Jag förstår inte poängen med att spela djävulens advokat här.

Tack. De släktingar som jag tog avstånd till drog verkligen förbi mina gränser. Den ena kommenterade mitt utseende negativt hela livet sen jag var barn. Vid 26 sa jag ifrån. Det tog hen inte, så jag bröt.
Den andra anklagade mig för att ha en affär med hennes man. Henne förlät jag inte för det var andra gången hon gjorde samma sak och hon var bara jätteelak när jag försvarade mig. Även här bröt jag då hon vägrade tro mig.

 

[Jojo]

Skit i om de är toxiska, narcissister osv osv.
Fundera på konkreta beteenden och handlingar.
Hur beter de sig mot dig och hur beter du dig?

Kom ihåg att den enda du kan ändra på är dig själv. Säger inte att DU gör fel men det går fortfarande inte att ändra på nån annan.

Jag skulle strunta helt i att berätta att jag känner si eller så. Det verkar som att de inte ser saker på samma sätt.
Då skulle jag istället fokusera på minsta gemensamma nämnare: vad finns det för liten grej som trots allt funkar idag? Fika 30 min?
Om det inte går, så kanske säga hej utomhus?
Om inte det heller funkar skulle jag strunta i att träffa dem alls. I så fall är det knappast nån större förlust.

Om mannen börjar berätta vad de sagt/tyckt skulle jag säga "jag vill faktiskt inte höra det där" och byta ämne. Han får ta ansvar för sin relation med sina föräldrar och vill de umgås så är det inget jag tänker lägga mig i. Men jag tänker inte höra på snack om mig själv för det.

Tack, det här känns som nåt jag kan använda mig av!
Hälsa på gårdsplan känns som lagom nivå just nu. Det är det jag håller mig till sedan jag flyttade därifrån. Och jag har bett min kille att inte framföra deras tyckanden nu.

 

[Lickety]

Tack, det här känns som nåt jag kan använda mig av!
Hälsa på gårdsplan känns som lagom nivå just nu. Det är det jag håller mig till sedan jag flyttade därifrån. Och jag har bett min kille att inte framföra deras tyckanden nu.

Det finns en metod som kallas "grey rock" som man kan använda om man måste umgås med t.ex. narcissister. Var så ointressant du bara kan. Som en gråsten. Bli inte synbart provocerad av något. Gå in så lite på argument som möjligt.
Ha också ett antal förberedda ämnesbyten i rockärmen som du genast tar till om det börjar gå åt pipsvängen. Typ - "men hur är det med ditt senaste hälsobesvär?", dra ett skämt, eller i desperata lägen typ "titta, en fågel!". Man kan utveckla detta till en konstart tillslut. Narcissisten tröttnar oftast på att allt bara glider av och går någon annanstans med sitt drama.
Detta är inte heller hälsobefrämjande, eftersom du utsätter dig fortfarande, och om du redan fått besvär så kan det ändå bli för skadligt. Men du kan ju prova.

 

[cirkus]

Jag läser det snarare som att TS är en person som lärt sig sätta gränser och förstår att skydda sig från människor som inte respekterar dessa. Jag förstår inte poängen med att spela djävulens advokat här.

jag kan se fler än ett scenario faktiskt. Jag menar inte att TS version är fel eller inte sann, men att det finns flera versioner.

 

[Kiwifrukt]

Jag som är konflikträdd kan ändå förstå att du har haft svårt att stå upp för dig själv, för det har jag också med personer i min (påtvingade) omgivning. Om det är en person som man på något sätt måste fortsätta träffa och i alla fall kunna typ hälsa normalt på (inte bli ovänner för tid och evighet) så tycker jag det är jättesvårt att stå upp för mig själv och säga ifrån när någon säger eller gör något sårande. Jag har en sådan person i min omgivning nu, personen är expert på nålstick som hela tiden pendlar på gränsen till att personen vid påkomst bara ska kunna skratta bort det och säga "men hej, jag skojade bara" (jaha, men jag tar det inte som ett skämt när jag tydligen inte ens kan dricka ett glas vatten utan att personen berättar för mig hur fel jag hanterar vattenglaset och hur mycket bättre person x skulle vara på att dricka ett glas vatten än jag). Jag försöker hantera det genom att aldrig någonsin ta kontakt med personen själv, svara i princip ja och nej på frågor från personen och vara rent ut sagt så jävla tråkig jag bara kan för att personen ska tröttna och inte vilja prata med mig alls mer. Att konfrontera personen och säga att jag blev ledsen för något hen säger skulle aldrig funka, för då skulle personen känna att hen fått precis som hen vill.

Jag förstår dig dessutom, för jag har själv träffat en kille för några år sen som inte hade klippt navelsträngen med sin far. De bodde inte ihop men väldigt nära, och jobbade på samma jobb, så de sitter typ ihop. Pappan hatade mig från första sekund. Det gick inte eftersom snubben vägrade stå upp för vad han kände mot pappan (föräldrarna var skilda och jag fick inte alls den känslan av hans mamma dock, så hade det bara varit henne hade det nog inte varit ett problem). Som någon annan skrev, i ditt fall hade jag inte haft så stora problem av att svärföräldrarna är udda så länge du inte behöver bo med dem, men betydligt mer av att mannen inte kan stå upp för dig och er relation mot sina föräldrar när han är över 30 år...!

 

[Jojo]

Det finns en metod som kallas "grey rock" som man kan använda om man måste umgås med t.ex. narcissister. Var så ointressant du bara kan. Som en gråsten. Bli inte synbart provocerad av något. Gå in så lite på argument som möjligt.
Ha också ett antal förberedda ämnesbyten i rockärmen som du genast tar till om det börjar gå åt pipsvängen. Typ - "men hur är det med ditt senaste hälsobesvär?", dra ett skämt, eller i desperata lägen typ "titta, en fågel!". Man kan utveckla detta till en konstart tillslut. Narcissisten tröttnar oftast på att allt bara glider av och går någon annanstans med sitt drama.
Detta är inte heller hälsobefrämjande, eftersom du utsätter dig fortfarande, och om du redan fått besvär så kan det ändå bli för skadligt. Men du kan ju prova.

Detta försökte jag väldigt mycket. Men det var svårt när de ständigt lurade in på konversationer som skulle leda till argumentation.
Men om jag nu går vidare med relationen så är det absolut tips jag tar med mig!

 

[Lickety]

Detta försökte jag väldigt mycket. Men det var svårt när de ständigt lurade in på konversationer som skulle leda till argumentation.
Men om jag nu går vidare med relationen så är det absolut tips jag tar med mig!

Det är inte alls lätt. Dessutom så utövar man i viss mån våld på sig själv. Efter 35 år av grey rock stod det mig alldeles upp i halsen och alla propparna brann tillsammans med proppskåpet. Dessutom funkar det inte heller till 100 %, men kan i bästa fall fördröja och förlänga avståndet mellan konflikterna. Så om man nu måste umgås är det väl den minst dåliga metoden.

 

[Jojo]

Jag som är konflikträdd kan ändå förstå att du har haft svårt att stå upp för dig själv, för det har jag också med personer i min (påtvingade) omgivning. Om det är en person som man på något sätt måste fortsätta träffa och i alla fall kunna typ hälsa normalt på (inte bli ovänner för tid och evighet) så tycker jag det är jättesvårt att stå upp för mig själv och säga ifrån när någon säger eller gör något sårande. Jag har en sådan person i min omgivning nu, personen är expert på nålstick som hela tiden pendlar på gränsen till att personen vid påkomst bara ska kunna skratta bort det och säga "men hej, jag skojade bara" (jaha, men jag tar det inte som ett skämt när jag tydligen inte ens kan dricka ett glas vatten utan att personen berättar för mig hur fel jag hanterar vattenglaset och hur mycket bättre person x skulle vara på att dricka ett glas vatten än jag). Jag försöker hantera det genom att aldrig någonsin ta kontakt med personen själv, svara i princip ja och nej på frågor från personen och vara rent ut sagt så jävla tråkig jag bara kan för att personen ska tröttna och inte vilja prata med mig alls mer. Att konfrontera personen och säga att jag blev ledsen för något hen säger skulle aldrig funka, för då skulle personen känna att hen fått precis som hen vill.

Jag förstår dig dessutom, för jag har själv träffat en kille för några år sen som inte hade klippt navelsträngen med sin far. De bodde inte ihop men väldigt nära, och jobbade på samma jobb, så de sitter typ ihop. Pappan hatade mig från första sekund. Det gick inte eftersom snubben vägrade stå upp för vad han kände mot pappan (föräldrarna var skilda och jag fick inte alls den känslan av hans mamma dock, så hade det bara varit henne hade det nog inte varit ett problem). Som någon annan skrev, i ditt fall hade jag inte haft så stora problem av att svärföräldrarna är udda så länge du inte behöver bo med dem, men betydligt mer av att mannen inte kan stå upp för dig och er relation mot sina föräldrar när han är över 30 år...!

Det är ju det sistnämnda om att stå upp för varandra som vi ständigt hamnar i bråk. Han tycker att han gör det. Jag tycker inte det. Vi har väldigt skilda syner på att sätta ner foten mot någon.
Jag är inte konflikträdd. Jag har försökt lösa konflikten som vanliga människor gör genom att prata, tyvärr har det ju inte lett till något positivt utan det har ju bara kommit tillbaka för att bita en. Så jag måste ju hitta ett sätt att förhålla mig till situationen och inse att de är funtade på ett annat sätt än mig.
Att ta avstånd har ju uppenbarligen givit dem mer vatten på sin kvarn då de tolkar på sitt sätt, som när jag drog så var det för att jag var för snål för att betala hyra. Medan det handlade om att jag fick sånt ångestpåslag av hur de talat om mig till min sambo.

 

[Jojo]

Det är inte alls lätt. Dessutom så utövar man i viss mån våld på sig själv. Efter 35 år av grey rock stod det mig alldeles upp i halsen och alla propparna brann tillsammans med proppskåpet. Dessutom funkar det inte heller till 100 %, men kan i bästa fall fördröja och förlänga avståndet mellan konflikterna. Så om man nu måste umgås är det väl den minst dåliga metoden.

Jösses! Jag lider med dig som levt i det så länge. Du är en riktig kämpe heart

 

[Lickety]

Jösses! Jag lider med dig som levt i det så länge. Du är en riktig kämpe heart

Mja, alla har sina ryggsäckar och man blir lite klokare på kuppen. Men visst, jag hade nog hellre varit utan den erfarenheten. Det är bra för dig att veta ungefär vad du har att göra med - så du inte far så illa. Så klura på det och stay sane.

 

[monster1]

Det är ju det sistnämnda om att stå upp för varandra som vi ständigt hamnar i bråk. Han tycker att han gör det. Jag tycker inte det. Vi har väldigt skilda syner på att sätta ner foten mot någon.
Jag är inte konflikträdd. Jag har försökt lösa konflikten som vanliga människor gör genom att prata, tyvärr har det ju inte lett till något positivt utan det har ju bara kommit tillbaka för att bita en. Så jag måste ju hitta ett sätt att förhålla mig till situationen och inse att de är funtade på ett annat sätt än mig.
Att ta avstånd har ju uppenbarligen givit dem mer vatten på sin kvarn då de tolkar på sitt sätt, som när jag drog så var det för att jag var för snål för att betala hyra. Medan det handlade om att jag fick sånt ångestpåslag av hur de talat om mig till min sambo.

Jag tänker att du får släppa det, det spelar ingen roll va de säger om dig huvudsaken är att du slipper ha med dom att göra. Såvida din sambo eller någon annan inte vidarebefodrar det som vädras så slipper du ju dessutom veta. Mota ut dom ur ditt huvud, du kan inte styra över hur de tänker om dig och alla måste inte älska dig eller förstå dig heller. Ibland går det bara inte, man får ge upp relationen med dessa människor eller hålla kontakten till ett minimum.

 

[Jojo]

Mja, alla har sina ryggsäckar och man blir lite klokare på kuppen. Men visst, jag hade nog hellre varit utan den erfarenheten. Det är bra för dig att veta ungefär vad du har att göra med - så du inte far så illa. Så klura på det och stay sane.

Jag uppskattar verkligen din input i detta för jag funderade mycket på just narcissism när jag bodde där, men man vill ju gärna inte tro på det. Jag vill tro det bästa om folk tills motsatsen är bevisad, tyvärr bevisad om och om igen i detta fallet. Men ändå vill man inte riktigt se. Jag kände igen mycket ang flying monkey i både min kille å hans mamma.
Kan inte riktigt släppa honom än, men jag måste ju prioritera min hälsa före nåt annat.