Jag tycker inte det är din situation att reda ut, han får helt enkelt se till att hans föräldrar beter sig när du är där, det är hans jobb inte ditt. Alternativet är ju att han förlorar dig och även om det här känns som ditt livs kärlek så finns det fler kärlekar i livet.Jag försöker svara alla här.
Vi är över 30 båda två.
Han bor å jobbar på gården.
Jag har försökt prata med föräldrarna flera gånger men tyvärr lyssnar de inte på vad man har att säga och i efterhand kommer det man pratat om å biter en.
Tex de kan komma dagarna efter å säga att de känner sig attackerade eller förnärmade.
Jag kommer aldrig komma överens med dem, så mycket vet jag. Jag vill inte ha dem i mitt liv men om jag ska ha en relation med min kille så måste jag acceptera att han vill ha dem i sitt liv.
Jag har funderat på att skriva till dem hur illa de gjort mig och oss, men har aldrig vågat skicka iväg det. Men jag skulle så gärna vilja tydligt och rakt berätta hur de fått mig att må.
Vi har pratat om att i framtiden köpa hus osv, men han säger sig måste bo kvar på gården så länge han jobbar där. Till saken hör att de arrenderar så arrendet går ut om några år.
Det här med att klippa navelsträngen håller jag med er alla om och jag har verkligen försökt få honom att inse att han är vuxen och att det ska va ömsesidig respekt mellan alla vuxna inblandade. Spelar ingen roll om man är yngre eller äldre, man får inte bete sig hur som helst ändå. Han har blivit lite bättre på att säga nej men långt ifrån redo att stampa ner foten.
Anledningen till att jag skrev den här tråden är för att få lite kvitto på att jag inte är galen. Att det är berättigat att jag reagerat på det som hänt, eftersom ingen i den där familjen verkar förstå hur illa de faktiskt har betett sig.
Jag ska börja gå till psykolog igen snart och hoppas det ska ge mig styrka att göra något åt situationen. För så länge han bor där så kommer det ju att gnaga i själen.
Tack för alla era tankar och tips! Keep em coming, jag behöver verkligen alla tips, tankar, ideer och stöd just nu
- Relationer
- Trådstartare Jojo
- Startdatum
Jag försöker svara alla här.
Vi är över 30 båda två.
Han bor å jobbar på gården.
Jag har försökt prata med föräldrarna flera gånger men tyvärr lyssnar de inte på vad man har att säga och i efterhand kommer det man pratat om å biter en.
Tex de kan komma dagarna efter å säga att de känner sig attackerade eller förnärmade.
Jag kommer aldrig komma överens med dem, så mycket vet jag. Jag vill inte ha dem i mitt liv men om jag ska ha en relation med min kille så måste jag acceptera att han vill ha dem i sitt liv.
Jag har funderat på att skriva till dem hur illa de gjort mig och oss, men har aldrig vågat skicka iväg det. Men jag skulle så gärna vilja tydligt och rakt berätta hur de fått mig att må.
Vi har pratat om att i framtiden köpa hus osv, men han säger sig måste bo kvar på gården så länge han jobbar där. Till saken hör att de arrenderar så arrendet går ut om några år.
Det här med att klippa navelsträngen håller jag med er alla om och jag har verkligen försökt få honom att inse att han är vuxen och att det ska va ömsesidig respekt mellan alla vuxna inblandade. Spelar ingen roll om man är yngre eller äldre, man får inte bete sig hur som helst ändå. Han har blivit lite bättre på att säga nej men långt ifrån redo att stampa ner foten.
Anledningen till att jag skrev den här tråden är för att få lite kvitto på att jag inte är galen. Att det är berättigat att jag reagerat på det som hänt, eftersom ingen i den där familjen verkar förstå hur illa de faktiskt har betett sig.
Jag ska börja gå till psykolog igen snart och hoppas det ska ge mig styrka att göra något åt situationen. För så länge han bor där så kommer det ju att gnaga i själen.
Tack för alla era tankar och tips! Keep em coming, jag behöver verkligen alla tips, tankar, ideer och stöd just nu
Hur länge har ni varit tillsammans? Om jag ska vara ärlig så känner jag såhär. Situationen kommer förmodligen inte bli bättre om han inte gör något åt den. Det ligger på honom. Är han beredd att förlora dig för att vara sina föräldrar till lags? Kommer det bli annorlunda med en eventuell ny flickvän, eller kommer dom att pissa på henne också? Hur mycket av sitt eget liv är han beredd att offra för sina föräldrars skull.
Nej han måste inte bo på gården. Han måste inte jobba åt dom. Det är val som han har gjort. Prioriteringar som han har gjort.
Vi har varit ihop i ca 2,5 år.
Ja jag håller med dig att det finns alternativ, han ser dock sin plikt att fortsätta jobba på gården som nåt han inte kan tumma på. Han har dock sagt när det varit som värst att han vill dra därifrån men han vågar inte.
Dom är inte så snälla på broderns fru heller, så jag tror de helt enkelt sitter på sina höga hästar och anser sig va viktigare än alla andra. Dom bor dock i en annan stad så det har ju inte blivit alls så här infekterat. Enligt killen så föredrar dom mig framför broderns fru, så jag vill inte ens veta hur de kan behandla henne.
Han säger att han inte vill förlora mig och att han står på min sida. Det blir ju bara svårt att tro honom när han agerat som han gjort. Men han försöker verkligen och jag vill ju tro att han kommer klara det till slut.
Jag vet att det är lätt att sitta och säga här bakom skärmen och att det är klart att det finns goda sidor hos honom, annars hade du ju aldrig stannat. Men - jag hade aldrig orkat ha det sådär, never. Vissa människor går man helt enkelt inte ihop med och att hela tiden få gå och spänna sig och tassa på tå och känna att "anything you say can and will be used against you"... asså nä.
Det var ju därför jag till slut fick nog å drog. Det har gått bra i perioder sen jag flyttade, men jag ville ju veta hur det hade gått när han gick till familjerådgivningen med sin mamma för jag hoppades att hon kommit till insikt. Och då framkom ju allt detta som drog upp allt gammalt som jag hade begravit. Dessutom fick jag veta att hon läst in helt orimliga saker i vanliga vardagssamtal. Som en fråga om jag var hemma och jag svarade att jag inte var det och vi la på luren där, så var jag tydligen självisk och ohjälpsam som inte hjälper till när man ber om hjälp.Jag vet att det är lätt att sitta och säga här bakom skärmen och att det är klart att det finns goda sidor hos honom, annars hade du ju aldrig stannat. Men - jag hade aldrig orkat ha det sådär, never. Vissa människor går man helt enkelt inte ihop med och att hela tiden få gå och spänna sig och tassa på tå och känna att "anything you say can and will be used against you"... asså nä.
Det enklaste vore ju att aldrig med träffa föräldrarna å det kanske slutar där.
Om han står på din sida får han sluta springa och säga allt vad föräldrarna tycker och istället sätta ner foten och ta fighten för din skull. Om han inte kan säga ifrån och sätta gränser nu kommer han aldrig kunna göra det, antagligen lyckades brorsan bättre eftersom de inte bor och jobbar där utan flyttade och nu får hans sambo skulden för det.
Alltså jag fattar att den här situationen suger. Och det är jättelätt att sitta bakom en skärm och gasta ”GÖR SLUT!” Självklart är det inte lätt om man verkligen älskar någon. Men ibland måste man ju prioritera sig själv, sitt eget mående och faktiskt kunna känna att man älskar och värdesätter sig själv också. Dom här människorna får dig att må dåligt. Och är ni i trettioårsåldern nu kommer dom troligtvis (rent krasst) finnas med ett gäng år i ditt liv om du väljer att leva med den här mannen. Är det värt det?
Hade jag varit du hade jag nog sagt att under dom här premisserna kan jag tyvärr inte ha en relation med dig. Sen hade jag sörjt och försökt gå vidare med mitt liv.
Jag hade nog velat ha ett samtal med fyra parter, du, din pojkvän och hans föräldrar. Där ni klargör vad som hänt bakåt och en avsiktsförklaring vad gäller framtiden. Där får alla komma till tals, och sedan får varje part faktiskt bara kamma sig och sätta på vuxenbyxorna. Pojkvännen får helt enkelt meddela: vill ni ha något sagt till Jojo får ni säga det direkt till henne, eller så får det vara tyst. Och ni får sluta att prata bredvid om varandra.
Men det är hur jag hade hanterat det, det ligger inte väl för alla.
Men det är hur jag hade hanterat det, det ligger inte väl för alla.
Jag tog faktiskt upp det med honom och vi kom fram till att han ska sluta medla. Eftersom det ändå inte leder till nåt bra.
Hans mamma ska visst fortsätta gå i terapi så han är hoppfull att hon ska inse sin egen roll i det hela.
Detta försökte vi redan första månaden som det barka åt skogen. De sa då att de skulle försöka bete sig men det ledde ju ingenstans. Tog inte ens två veckor innan de var tillbaka i gamla hjulspår. Nästa gång försökte min kille tillsammans med sin bror att prata med dem med det slog bakut och de kände sig attackerade. Jag var inte med då så jag vet inte vad som sades på mötet, mer än att de inte förstod alls varför jag tagit illa upp.
Nä, det hade jag inte velat. Helt enkelt för att jag inte tror att det hjälper.
Jag tror att det enda som kan hjälpa i det här läget är om sambon klipper navelsträngen, flyttar till eget boende och ställer sig tydligt på TSs sida. Min erfarenhet är att ibland behövs det att man bryter med folk helt och låter det gå en tid innan man eventuellt återupptar kontakten igen för att de ska förstå var ens gränser är.
Det här håller jag med om ofta fungerar. Man måste bara va tydlig med varför man tar avstånd.
Jag har gjort så med några släktingar som inte respekterar gränser. Ibland har det gått en tid och man har kommit varandra närmare än tidigare när man återförenas. I ett fall har jag svårt att förlåta men jag accepterar att hon existerar och är inte otrevlig men vi umgås aldrig på tu man hand utan ses bara vid släktkalas.
Så länge de inte kan bete sig så är det självklart så att du inte ska träffa dom, jag utgår från att din sambo har en egen bostad på gården och inte delar bostad med sina föräldrar. Annars få ni väll ses hos dig helt enkelt.Det var ju därför jag till slut fick nog å drog. Det har gått bra i perioder sen jag flyttade, men jag ville ju veta hur det hade gått när han gick till familjerådgivningen med sin mamma för jag hoppades att hon kommit till insikt. Och då framkom ju allt detta som drog upp allt gammalt som jag hade begravit. Dessutom fick jag veta att hon läst in helt orimliga saker i vanliga vardagssamtal. Som en fråga om jag var hemma och jag svarade att jag inte var det och vi la på luren där, så var jag tydligen självisk och ohjälpsam som inte hjälper till när man ber om hjälp.
Det enklaste vore ju att aldrig med träffa föräldrarna å det kanske slutar där.
Är det bara jag som hade velat höra svärföräldrarnas version? Inte minst efter nedanstående inlägg. ?
Precis, han har sitt eget hus. Och jag har inte träffat föräldrarna sen jag flyttade ut för 8 månader sedan. När jag tömde stallet så höll de sig på avstånd och vågade inte ens hälsa när vi möttes på håll.
Jag tror att de gärna sitter å gaddar ihop sig och låter tuffa, men när det väl kommer till kritan är de väldigt konflikträdda och vet inte hur de ska bete sig. Därför agerar de som de gör och försöker skylla ifrån sig beteendet på att det är hos mig feler ligger och pracka det på sin son. Han säger dock att han försvarat mig ofta och gör det mer och mer ofta. Men jag tror verkligen inte han rutit i som jag hade gjort om det gällde tex mina päron. Jag hade antagligen inte kallat dem mina föräldrar längre om de gjort samma sak mot min sambo.
Vad menar du?
Den är ganska enkel.
Jag har hört den i stora drag från flera håll, eftersom de aldrig sagt det till mig själva.
Innan jag flyttade in så hade de så stora förväntningar och pratade om att jag och killen skulle ta över efter dem och driva gården vidare när de slutat osv. De var väldigt snälla och trevliga så jag hade inga problem med att flytta in, trodde verkligen att vi kom bra överens.
Så flyttade jag in. Här börjar problemen och historierna jag fått berättat för mig. Jag kom in på gården och tog plats, mina hästar tog plats, jag pratade tydligen ner dem och de tyckte jag framstod som kaxig. Jag ville inte betala för mig (vilket jag försökte göra men de ville inte) och bara tar och tar. Jag har fått så himla mycket från dom men är bara otacksam tillbaka och hjälper inte till i ladugården (jag hade egen firma, två hästar och en kronisk tarmsjukdom som påverkade mycket under tiden så jag höll redan på att braka in i väggen). Jag borde umgås och prata mer med dem. Dom tycker jag håller mig undan. Försöker umgås å prata men då är jag för mycket i vägen och ska hålla mig på min plats. Samt att alla samtal leder till diskussioner (som jag gjorde allt för att inte hamna i). Här kommer ännu en plot twist. Dom är så glada att deras son har träffat en sån driven tjej och de ser att han är lycklig med mig. Den sista meningen är det enda dom sagt till mig själv.
Jag pratade med min psykolog om detta medan det skedde och hen kunde hålla med om att det kändes väldigt schizofrent hur de höll på. Vart jag än vände mig så var arslet aldrig nöjt. Så rådet jag fick var att sätta skygglappar på.
Jag har inte alls svårt att förstå om det blir bekymmer med svärföräldrarna när man väljer att bo på samma gård som de. Lägg till ett stall och hästar och det är som upplagt för kontroverser. Jag har sett alldeles för många gånger män som bor kvar hemma hos föräldrarna som inte klippt navelsträngen än och det brukar ofta bli problem med respektive i de fallen. Det är alltid bättre förutsättningar för en bra relation med svärföräldrarna om partnern klippt navelsträngen.
I mitt fall har jag aldrig haft några problem med svärföräldrar i någon relation, men jag känner igen rätt mycket beteenden från mina egna föräldrar.Vet inte hur jag ska börja denna långa historia, men i korta drag så flyttade jag in på gården min kille och hans föräldrar bor på. Allt verkade bra till en början, vi bodde i vårat hus. Jag tog med min häst. Allt var frid å fröjd. Svärisarna säger "känn dig som hemma". Jag är dock väldigt mån om att inte ta plats i stallet å va i vägen så jag tassade lite på tå för att inte skapa nåt bråk. Som sagt, allt var frid å fröjd, fick till o med höra att det var så roligt att ha mig där och att jag passade in så bra. Jag erbjöd förstås att betala stallhyra och strö men det ville dom inte ta emot. De ville "hjälpa till" genom att bjussa på det.
Sen börjar bombnedslagen.
Utan en förvarning får jag veta att de stör sig på mig och att jag måste ut ur stallet när jag frågade om jag kunde ställa in en hylla så jag kunde ha lite ordning på mina saker. Det hela resulterade i att jag och min sambo fick bygga en förvaringsbod på andra änden av gården. Samt renovera ett par boxar för att jag inte skulle behöva "trängas" i stallet. Vi var alltså tre pers som delade på denna yta.
När vi äntligen fått klart byggnaden och renoveringen av boxarna och jag flyttat ut så tänker jag att nu blir det lugnt.
Men det blir det inte.
Utan att gå in på detaljer så snokar dom runt mina saker och klagar på allt möjligt. Spelar ingen roll vad jag gör, allt är fel. Detta bidrar till att jag tar mer avstånd och försöker att endast va i stallet när ingen är på gården. Jag var sjuk i allt detta så det slutade med att jag slutade rida för jag klarade inte av fokusera på ridningen. Glädjen försvann och jag började tvivla på min egen häst kunskap eftersom jag ständigt fick höra hur fel jag gjorde med allt. Jag fick inte ens mocka på mitt sätt utan att de la sig i.
Jag gick in i en djup depression som sedan blev till utmattning och jag kunde inte göra nånting. Då fick jag veta att de tyckte jag var lat som inte hjälpte till på gården.
De fick mig att känna mig som en riktig snyltare som inte gjorde rätt för mig. De ville att jag skulle börja betala hyra och kallade mig självisk och arrogant och det ena med det andra.
Mycket av detta fick jag inte ens höra direkt av dem utan det kom i tredje led av min sambo.
Jag blev mer å mer nedbruten och kände mig så himla ensam och utsatt eftersom jag hade önskat att min sambo röt ifrån nån gång, men han kunde inte göra det mot sina föräldrar.
När han till slut tog sig modet att prata med dem så fick jag höra att de såg mig som ett irritationsobjekt. Då tog jag mitt pick och pack och flyttade ut. Då hade jag bott där i ett år.
När jag läser det jag skriver så kan jag inte förstå varför jag stannat kvar i relationen. Även fast vi inte är sambos längre så träffas vi som par. Men det här som hände på gården hemsöker mig fortfarande och det värsta är att hans föräldrar förstår inte ens hur illa de betett sig trots att min kille pratat med dem.
Min kille har sagt att de förstår att de gjort fel och varför jag flyttade, men jag har aldrig köpt det. Och jag fick min bekräftelse ett halvår senare när han tog med sin mamma till familjerådgivare där hon berättade hur sviken hon känner sig, att de gav och gav och fick ingenting tillbaka och att jag är självisk. De tror att jag flyttade ut för att de ville ha hyra för att jag bodde där.
Ändå vill min kille inte inse att hans föräldrar inte fattar nånting. Han säger att dom bryr sig om mig osv. Jag tror han faktiskt tror det.
Till saken hör att han är nog mitt livs kärlek, men hans föräldrar förstör vår relation. I perioder när jag kan glömma allt så är allt jättebra, men så kryper det här fram och raserar allt.
Han bor kvar på gården med sina föräldrar och jag bor en halvtimme bort så vi ses ett par gånger i veckan.
En del av mig känner att det är dags att ge upp för vad ska bli annorlunda? Men när jag försökt har jag blivit så förkrossad för jag verkligen verkligen inte vill förlora honom.
Han är en fin kille med ett gott hjärta och vi funkar väldigt bra ihop, men han är tyvärr mycket formad av sina föräldrar och har mycket svårt att stå upp för oss mot dem.
Egentligen vill vi samma sak och har samma mål i livet, men tyvärr kommer dessa föräldrar emellan.
Vissa människor ger, framförallt i början, även saker som verkar mycket storstilade och generösa, för att sedan börja ta. Då börjar krav på motprestation, både uttalade och dolda krav, dvs gör allt som de vill och det eviga tjatet om hur mycket man fått (fast man aldrig bett om något), och hur otacksam, lat, oduglig, snål etc man är. Detta händer oavsett om man försöker gå på äggskal en hel livstid eller inte. Därför att de personerna fungerar efter ett toxiskt mönster. Backlashen kommer helt säkert, alldeles oavsett vad man själv gör. Man blir tillslut sjuk av detta. Läs på om narcissism för jag tycker det luktar lång väg.
Det de påstår är inte sant. Det viktiga är att man själv vet vem man är och vad man står för. Är man tillräckligt trygg i sig själv så klarar man det. Med priset att man är en "fiende" för toxiska personer.
Det är lång väg och hårt arbete för den som vuxit upp i ett sådant mönster att komma till denna insikt. Är din partner villig att göra vad som krävs? Risken för en brytning är en del av vad man kan behöva betala - men man blir tillslut en vuxen egen individ som är fri från ständigt toxiskt drama - så värt det!
Om man inte vågar säga ifrån som vuxet barn så blir man fortsatt misshandlad. Jag tycker att din sambo också är ett offer i detta - han blir en flying monkey (googla begreppet) mot sin egen partner och är djupt insnärjd i ett drama. Försök lista ut om båda svärföräldrarna är drivande eller bara den ena med en medberoende vid sin sida. Läs på. Om de är narcissistiska på riktigt så stick. Med eller utan din partner. Ingen kärlek är värd att förstöra sin egen hälsa och psyke på.
Senast ändrad:
Att TS inte bara har krångel med svärföräldrarna utan även andra släktingar. Och det är alltid intressant att höra bägge sidorna av ett mynt
Liknande trådar
Senast: corzette
·
Relationer
Visste inte vad jag skulle döpa tråden till...
Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person.
Kanske...
Senast: gullviva
·
Relationer
Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
Senast: Roheryn
·
Relationer
Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år.
Förhållandet är inte alls bra och de...
Senast: monster1
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Susanna Nygren blir årets sportjournalist 2024- Hästnyheter Ja, hon har gjort mer för hästvälfärden än vad vårat eget förbund ens kommit i närheten av.
- fio
- Svar: 2
- Visningar: 154
- Hästnyheter
-
Kritik mot mätverktyg och dopningsprov på hemmaplan vid hoppryttarnas årsmöte
- Hästnyheter Jag kan tycka att tidningen ridsport borde varit där med tanke på den heta debatten.
- fio
- Svar: 12
- Visningar: 541
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Stratifiering av fröer
- Trädgård & Växter Det finns säkert olika sorter även för kapris.
- Lingon
- Svar: 29
- Visningar: 541
- Allmänt
