Suck, jag borde väl inte svara... för mitt perspektiv är ju helt irrelevant för just den här situationen. Och jag minns dina inlägg om M från förr, och hur osympatisk han framstod. Det känns bara så sjukt att vara "typen" som diskuteras i en dejtingtråd, och nu förstår jag ju att typen egentligen är sjuka personer som skyller allt på sin sjukdom, inte personer med MS överlag. Men... det är svårt att påpeka att det ofta "är något" när man har MS, och att man rent statistiskt sett blir lämnad rätt ofta (fast det är främst män som lämnar, tror att kvinnor tenderar att stanna kvar). Jag säger inte att M inte var en idiot, men jag kan förstå hur lätt det är att tänka som han gjort om att du träffat någon frisk nu osv. Att jag påpekar det är väl för att jag själv blev lämnad under det här året, vi är förvisso tillsammans igen nu - men det var någon emellan. Som var ung och frisk. Jag trodde liksom inte att jag någonsin skulle tycka att den aspekten var något som jag skulle älta, men är svårt att hantera att höra att det var enklare med någon som är frisk, för man är på något vis sårbar i sin situation, man kan inte ändra på sin kroniska sjukdom. Fattar som sagt att du inte menar att MS var problemet, utan att personen var en idiot. Men som en person med MS, som ofta fått höra att "det är något hela tiden" med en negativ ton som insinuerat att jag överdrivit, när det liksom varit något hela tiden, oavsett attityd etc. utan mer av en daglig kamp, så kan jag inte låta bli att påpeka att det kan vara så. Och att jag pratat med väldigt många personer som är sjuka vars partners har varit väldigt oförstående (och det säger jag absolut inte att du är, du verkar tvärt om förstående och empatisk) bidrar väl till att jag vill säga något när man pratar om MS i en dejtingtråd. Lägger man dessutom till det faktum att MS ofta porträtteras ganska jobbigt i film och serier (typ som motivation till att begå brott, för att frugan är sjuk i MS och dyr i drift) så känns det liksom.. jag vet inte prekärt.
