Vårföräldrar 2019

[KarinStarfighter]

Nån mer med svullna fötter? Har problem med fötterna sen innan och inte blir det bättre av att de är svullna nu. Skorna känns små och helst vill jag ha gympaskor fast det är kallt ute för blir jag varm blir det 10 ggr värre. Hoppas på att det går tillbaka när ungen är ute.

Som jag skrev tidigare hade mitt SF mått sjunkit förra gången vi var hos på bm. Hon tror att det beror på att magen sjunkit och är inge oroad. Jag var inte heller så orolig i förra veckan, men nu är jag det. Lämnade in en urinodling som inte visade nåt eftersom jag typ haft känningar när jag kissar. Känner hela tiden efter så det känns som han sparkar, men har liksom svårt att släppa det helt.

En av mina kompisar förlorade sin pojke dagen innan bf i somras. Troligen var det proppar i moderkakan. Tror att det är det som gör att jag är så orolig. Vi ska nog be om TUL på måndag när vi ska till bm.

 

[BernT]

Jag har lämnat in all information FK behöver, men har inte ansökt.

Vår plan är nämligen att jag ska fortsätta plugga terminen ut, och därför leva på CSN.
Sedan är planen att ta ut dagar från min pott i sommar för att täcka upp ekonomiskt, och därefter köra på med plugget och CSN under hösten igen.

Pappan kommer självklart vara hemma under denna tiden, men då han inte har någon SGI så tänkte vi spara så många dagar som möjligt och därför ska han inte ta ut några dagar detta året, allt för att spara inför framtiden.

Sedan får vi se om denna planen är alldeles för optimistiskt rent praktiskt och energimässigt för min del, men jag hoppas att det ska gå.

Varför har han ingen sgi? Om han pluggar så har han en vilande sgi

 

[Sonic76]

Varför har han ingen sgi? Om han pluggar så har han en vilande sgi

Om han har jobbat innan plugget och sen skyddat sgin med att anmäla sig till af varje sommar
(Vilket jag missade)

 

[BernT]

Om han har jobbat innan plugget och sen skyddat sgin med att anmäla sig till af varje sommar
(Vilket jag missade)

Fast jobbar man på sommaren så är det ju också okej. Sen kan en ju jobba medan man pluggar också, och blir det högre sgi än en hade innan så räknas ju den nya

 

[Ja88]

Nån mer med svullna fötter? Har problem med fötterna sen innan och inte blir det bättre av att de är svullna nu. Skorna känns små och helst vill jag ha gympaskor fast det är kallt ute för blir jag varm blir det 10 ggr värre. Hoppas på att det går tillbaka när ungen är ute.

Som jag skrev tidigare hade mitt SF mått sjunkit förra gången vi var hos på bm. Hon tror att det beror på att magen sjunkit och är inge oroad. Jag var inte heller så orolig i förra veckan, men nu är jag det. Lämnade in en urinodling som inte visade nåt eftersom jag typ haft känningar när jag kissar. Känner hela tiden efter så det känns som han sparkar, men har liksom svårt att släppa det helt.

En av mina kompisar förlorade sin pojke dagen innan bf i somras. Troligen var det proppar i moderkakan. Tror att det är det som gör att jag är så orolig. Vi ska nog be om TUL på måndag när vi ska till bm.

Jag har också svullna fötter + underben och försöker använda stödstrumpor dagtid men de är så dryga att få på sig att jag slarvar lite med det... kommer inte i mina vinterskor utan får ha gympaskor eller mina muckboots (som jag bor i hemmavid och typ när jag lämnar/hämtar barn ).

Att SF-måttet sjunker eller stannar av när bebisen sjunker ner i bäckenet är rätt standard om det är nån tröst. Men jag kan relatera till oro och noja. Jag vill helst känna bebis typ hela tiden för att känna mig lugnad, har svårt att somna om på natten om jag inte känner henne ordentligt först...

 

[Lönn]

Angående förlossningsrädsla så har jag fått flera kommentarer om att jag verkar vara så himla lugn inför förlossningen, men ärligt talat så beror det säkert på att jag inte har en aning om vad jag har att vänta. Det kommer nog bli en chock troligen. Jag har typ aldrig upplevt någon stor smärta i hela mitt liv och är otålig och ger upp lätt. Inte toppen-egenskaper att ha. Jag är dessutom inställd på att föda utan medicinsk smärtlindring vilket jag troligen kommer skratta gott åt sedan... Så jag vet inte vad som är vettigast, att vara helt lugn för att man inte begriper bättre eller att ha vett att vara rädd så man kan bearbeta det mer.

Hur har det gått för er med träning, ni som är såpass hela i kroppen att det är möjligt än? Jag har inte tränat på månader. Känner mig lagom duktig... Men det är väl aldrig försent att börja. Dock är det ju i en väldigt brant uppförsbacke att börja NU med plus nära 14 kg och när man blir andfådd av att köra bil. Men jag inser ju att det vore väldigt behövligt. Har jag tur blir jag så rastlös när jag går ner i tid på jobbet att jag börjar träna i ren tristess.

Här är en till dum-lugn. Nu är det ju ett tag kvar så det blir kanske värre senare. Skulle helst undvika ryggmärgsbedövning då jag en gång tagit ett ryggmärgsprov och trots att de inte alls gjorde ont var det väldigt obehagligt. Men jag ändrar mig kanske när det väl drar igång Ska läsa någon bok så jag har lite bättre koll vad vi har att vänta men hoppas att min kropp gör jobbet om jag inte stör den för mycket.

Här är träningen rätt begränsad, lite promenader (har hund) några km per dag och sen lite enkla styrkeövningar någon gång i veckan. Får träningsvärk av en lite längre skogspromenad

 

[Flixon]

Jag var också dum-lugn (bra uttryck! ) innan min 1a förlossning, ärligt talat tror jag det var det bästa för mig. Min (mål-)bild inför förlossningen var att bebisen kommer komma ut, på ett eller annat sätt. Jag ville gärna försöka föda utan epidural men la ingen prestige i det ifall jag skulle ändra mig. För mig var det skönt att känna att jag inte hade en plan kring hur det "skulle" vara, för då hade jag nog tyckt att det var jobbigt om något avvek från planen. Dum-lugn passade mig bättre

 

[nejlica]

Angående förlossningsrädsla så har jag fått flera kommentarer om att jag verkar vara så himla lugn inför förlossningen, men ärligt talat så beror det säkert på att jag inte har en aning om vad jag har att vänta. Det kommer nog bli en chock troligen. Jag har typ aldrig upplevt någon stor smärta i hela mitt liv och är otålig och ger upp lätt. Inte toppen-egenskaper att ha. Jag är dessutom inställd på att föda utan medicinsk smärtlindring vilket jag troligen kommer skratta gott åt sedan... Så jag vet inte vad som är vettigast, att vara helt lugn för att man inte begriper bättre eller att ha vett att vara rädd så man kan bearbeta det mer.

Hur har det gått för er med träning, ni som är såpass hela i kroppen att det är möjligt än? Jag har inte tränat på månader. Känner mig lagom duktig... Men det är väl aldrig försent att börja. Dock är det ju i en väldigt brant uppförsbacke att börja NU med plus nära 14 kg och när man blir andfådd av att köra bil. Men jag inser ju att det vore väldigt behövligt. Har jag tur blir jag så rastlös när jag går ner i tid på jobbet att jag börjar träna i ren tristess.

Känner att jag nog egentligen borde träna men har inte tagit tag i det Hittat något stärkande bäckenträningsprogram som jag gjort någon övning ur ett par kvällar i alla fall, ska försöka få till det varje dag!

Kände när jag pulsade ett varv i paddocken innan uppsittning att konditionen gärna hade fått vara lite bättre... Eller i alla fall över huvud taget existerande... Orkar inte alls mycket längre och är bara i v26 än. Fogarna börjar säga sitt om ridningen också och den blir nog ärligt talat mer åka häst än ordentlig träning de flesta dagarna. Längtar efter lite barmark för att i alla fall kunna promenera lite! Är ju hopplöst i all snö.

 

[Panamera]

Varför har han ingen sgi? Om han pluggar så har han en vilande sgi

Han är arbetslös, och har inte skyddat någon tidigare SGI. Därför kommer han i dagsläget bara få ut lägstabeloppet om han skulle vilja vara föräldraledig på pappret.
Så den bästa lösningen för oss i dagsläget är att han är hemma utan ersättning, medan jag pluggar.
På så sätt kan vi spara dagar, samtidigt som det blir den mest ekonomiskt gynnsamma lösningen på längre sikt.

 

[BernT]

Han är arbetslös, och har inte skyddat någon tidigare SGI. Därför kommer han i dagsläget bara få ut lägstabeloppet om han skulle vilja vara föräldraledig på pappret.
Så den bästa lösningen för oss i dagsläget är att han är hemma utan ersättning, medan jag pluggar.
På så sätt kan vi spara dagar, samtidigt som det blir den mest ekonomiskt gynnsamma lösningen på längre sikt.

Ah okej förstår, hade för mig han var officer så tänkte om det var något knas med fm och så, men om han har csn-veckor kvar kan han ju skriva in sig på någon lätt distanskurs och få lite extra ersättning den vägen annars även om en bara väljer att ta bidraget är det ju något.

 

[Elin_B]

Jag var också väldigt lugn inför första och hade en målbild med någon slags naturlig förlossning där jag bara andades mig igenom värkarna men jag var noga att intala barnmorskan och alla att jag inte la någon prestige i födandet och att om jag ville ha smärtlindring så skulle jag ta det. Att jag inte la någon prestige i det var ju en ren lögn insåg jag nog redan då men kanske ännu mer i efterhand. När jag haft värkar i typ 18 timmar och var 6 cm öppen bad jag att få prova lustgasen och sen fick de slita den ur näven på mig när det var dags att krysta. Just då kändes det som ett nederlag. Med facit i hand gick mina andningsövningar tusen ggr lättare när jag kunde hålla i masken, det räckte med en låg dos gas så kunde jag slappna av och det var först då som det började hända saker. Fram till dess var allt en lång pina... Min inställning är fortfarande att köra utan smärtlindring tills jag ber om det själv men jag misstänker att jag kommer be om det lite tidigare denna gång.

 

[KarinStarfighter]

Jag har också svullna fötter + underben och försöker använda stödstrumpor dagtid men de är så dryga att få på sig att jag slarvar lite med det... kommer inte i mina vinterskor utan får ha gympaskor eller mina muckboots (som jag bor i hemmavid och typ när jag lämnar/hämtar barn ).

Att SF-måttet sjunker eller stannar av när bebisen sjunker ner i bäckenet är rätt standard om det är nån tröst. Men jag kan relatera till oro och noja. Jag vill helst känna bebis typ hela tiden för att känna mig lugnad, har svårt att somna om på natten om jag inte känner henne ordentligt först...

Skönt att du säger det. Det är ju inte så att jag inte litar på min bm men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Håller med om rörelser. Upplever dessutom att min bebis är lugnare om nätterna sedan nån vecka tillbaka, men mer aktivitet på förmiddag och kväll.

Bara för att jag nojar så mkt säger alla jag träffar på jobbet att jag ”har så liten och nätt mage”. Vet att de säger så av omtanke men är man inne i tankar om att bebis växer dåligt är det inte vad man vill höra...

 

[Panamera]

Ah okej förstår, hade för mig han var officer så tänkte om det var något knas med fm och så, men om han har csn-veckor kvar kan han ju skriva in sig på någon lätt distanskurs och få lite extra ersättning den vägen annars även om en bara väljer att ta bidraget är det ju något.

Det är exet som är officer

Ja, det är sant.
Tack för tipset, såpass långt har vi inte tänkt själva

 

[BernT]

Det är exet som är officer

Ja, det är sant.
Tack för tipset, såpass långt har vi inte tänkt själva

Haha okej
Ja tex komvux har ju flera lätta kurser, tar en helt Csn är det väl typ 10k när man har barn. Det förutsätter ju att han har csn-veckor kvar och att de räcker om han skulle vilja plugga mer sen ”på riktigt” annars klarar ni er garanterat på er ursprungliga plan också.

 

[Elin_B]

På tal om krämpor... Jag har ändå känt mig hyfsat smidig trots att jag är ganska stor. Min sambo har hjälpt mig med stallet på kvällarna - packat påsar, fodrat, tagit in boxhästar, fyllt vatten i thermobaren. Även om jag har klarat det innan så är det skönt för det är ändå en del tunga lyft och bäckenbotten börjar kännas lite ansträngd.

Jag har dock märkt att min kropp har en viss nivå av ansträngning som den klarar innan den brakar ihop totalt och den är kraftigt reducerad mot det normala. När jag har en vanlig dag - ganska så inaktiv- funkar kroppen bra. Men när jag som idag har longerat en häst i djupsnö, varit ute och åkt kollektivtrafik med sonen vilket innebär ett jäkla massa huksittande och lyftande barn i och ur vagnar och vagnar i och ur bilen och några timmars jobb på det... Nu är jag en våt fläck. Jag kan typ inte röra mig utan att ländryggen känns som att den ska gå av, min vänstra blygdläpp (??) värker så att jag vill gråta för varje steg (antar att det är nåt med bäckenbotten), framfogen känns som att den har lossnat och typ varenda cell i kroppen känns helt utmattad. Är glad att jag inte har det såhär konstant för jävlar vad det tär på psyket. Har redan bråkat med stackars sambo typ 30 ggr bara på väg hem från stan...

 

[Ja88]

Skönt att du säger det. Det är ju inte så att jag inte litar på min bm men kan ändå inte låta bli att oroa mig. Håller med om rörelser. Upplever dessutom att min bebis är lugnare om nätterna sedan nån vecka tillbaka, men mer aktivitet på förmiddag och kväll.

Bara för att jag nojar så mkt säger alla jag träffar på jobbet att jag ”har så liten och nätt mage”. Vet att de säger så av omtanke men är man inne i tankar om att bebis växer dåligt är det inte vad man vill höra...

Det är nog ingen fara alls men som sagt jag vet hur det är att gå runt och oroa sig. Och folk förstår inte hur fel det kan bli med kommentarer av diverse slag... här var det en som klämde ur sig idag "oj, nu har magen sjunkit ordentligt på dig!" och sambon sa häromdan att så stor som magen är så lär jag väl aldrig gå tiden ut... nog för att jag är trött på att vara gravid men att få ett prematurt barn och hamna på neonatalen i X veckor är jag ju inte sugen på, så nu nojar jag över det

Näe tiden fram till födsel får gärna springa förbi nu, längtar så efter att få ut bebis, då kommer visserligen nya nojor (suck) men det är ändå bättre än graviditetsnojorna...

 

[Ja88]

På tal om krämpor... Jag har ändå känt mig hyfsat smidig trots att jag är ganska stor. Min sambo har hjälpt mig med stallet på kvällarna - packat påsar, fodrat, tagit in boxhästar, fyllt vatten i thermobaren. Även om jag har klarat det innan så är det skönt för det är ändå en del tunga lyft och bäckenbotten börjar kännas lite ansträngd.

Jag har dock märkt att min kropp har en viss nivå av ansträngning som den klarar innan den brakar ihop totalt och den är kraftigt reducerad mot det normala. När jag har en vanlig dag - ganska så inaktiv- funkar kroppen bra. Men när jag som idag har longerat en häst i djupsnö, varit ute och åkt kollektivtrafik med sonen vilket innebär ett jäkla massa huksittande och lyftande barn i och ur vagnar och vagnar i och ur bilen och några timmars jobb på det... Nu är jag en våt fläck. Jag kan typ inte röra mig utan att ländryggen känns som att den ska gå av, min vänstra blygdläpp (??) värker så att jag vill gråta för varje steg (antar att det är nåt med bäckenbotten), framfogen känns som att den har lossnat och typ varenda cell i kroppen känns helt utmattad. Är glad att jag inte har det såhär konstant för jävlar vad det tär på psyket. Har redan bråkat med stackars sambo typ 30 ggr bara på väg hem från stan...

Relaterar. Jag är nog stundom ingen trevlig partner just nu och har inte det tålamod jag skulle önska med barnen... fast min ribba ligger ju betydligt lägre, jag har varit och handlat idag alltså några i och ur bil, kört runt på kundvagn och lyft lite kassar, samt varit på en utbildning i 2,5 timme (=suttit stilla på hård stol) och var helt förstörd när jag kom hem typ. Så ynkligt... Som tur var fanns det rester att värma och sen somnade jag med tösen när jag la barnen...

 

[Anno]

Är det någon här som fortfarande rider och tränar (hoppning) Jag har gjort det sen jag blev gravid (är nu i v27) Det som är lite tråkigt är att det går så himla bra! Förra veckan gjorde jag nog en av mina bästa träningar, sitter fortfarande som gjuten i sadeln och magen är inte så stor. Är mest orolig för vad andra ska tycka om jag fortsätter träna.. Är det någon som fortfarande hoppar?

 

[nejlica]

Är det någon här som fortfarande rider och tränar (hoppning) Jag har gjort det sen jag blev gravid (är nu i v27) Det som är lite tråkigt är att det går så himla bra! Förra veckan gjorde jag nog en av mina bästa träningar, sitter fortfarande som gjuten i sadeln och magen är inte så stor. Är mest orolig för vad andra ska tycka om jag fortsätter träna.. Är det någon som fortfarande hoppar?

Nej men jag önskar att jag gjorde V26 nu och gjorde sista hoppträningen i v18 (vi är inte så rutinerade jag och hästen så efter det började jag känna mig lite för osäker) och nu börjar fogarna kännas i kombination med någon slags vinterdepp över att det knappt går att rida ordentligt någonstans (och känns sådär lockande att åka i snömodd/snöstorm/blankis när jag ändå inte klarar att rida fullt ut) Blir typ bara långturer på helgen och lite korta skritturer på vardagarna (igår travade vi fram och tillbaka på samma korta, plogade grusväg sjutton gånger för att det var enda stället som gick att rida på ) men jag hoppas att komma igång lite mer igen så fort vädret tillåter. Travhoppade småträd barbacka senast häromdagen dock

Min BM trycker på att jag ska lyssna på kroppen men fortsätta rida så länge det känns bra! Kompisen red och tränade hela graviditeten och jag har nog ändå föreställt mig att jag ska kunna göra det jag också, så att fogarna kanske inte riktigt vill vara med på det känns väldigt begränsande. Det enda folk sagt är typ "du är väl försiktig?" och varit nyfikna på hur det går med magen

 

[nejlica]

Är det någon här som fortfarande rider och tränar (hoppning) Jag har gjort det sen jag blev gravid (är nu i v27) Det som är lite tråkigt är att det går så himla bra! Förra veckan gjorde jag nog en av mina bästa träningar, sitter fortfarande som gjuten i sadeln och magen är inte så stor. Är mest orolig för vad andra ska tycka om jag fortsätter träna.. Är det någon som fortfarande hoppar?

Och såklart, vad kul att det går så bra för er!