Minnen - utbruten ur Ytlighet i ett förhållande.

[Mabuse]

Jag tycker inte att julen "bara" är för barn, inte alls. Däremot tycker jag personligen att barnen bidrar till den "magiska" känslan just vid jul, och jag tycker att där barn är med i julfirandet, ska det vara "barnvänligt".

Men givetvis är det upp till var och en hur man själv vill ha det

Det kanske är en svensk grej? Eller bara beroende på familjetradition. Julen för mig är för familjen, inte barnen. Såklart gjorde vi lite anpassningar under småbarnsåren, men så snart de är över har vi återgått till en för oss normal vuxenjul. Det är ju relativt sätt så få år som det finns småbarn i familjen, så normaljulen för mig är rätt vuxenanpassad.

Vi har t ex rim på paketen, och en normal jul så tar julklappsutdelningen 2-3 timmar och är slut vid 21-22 på kvällen. (eftersom julklapparna delas ut en i taget, för varje är det rimläsning, gissning, osv)

Det funkar ju inte för småbarn, så de åren fick vi anpassa lite.

 

[Snurrfian]

Det kanske är en svensk grej? Eller bara beroende på familjetradition. Julen för mig är för familjen, inte barnen. Såklart gjorde vi lite anpassningar under småbarnsåren, men så snart de är över har vi återgått till en för oss normal vuxenjul. Det är ju relativt sätt så få år som det finns småbarn i familjen, så normaljulen för mig är rätt vuxenanpassad.

Vi har t ex rim på paketen, och en normal jul så tar julklappsutdelningen 2-3 timmar och är slut vid 21-22 på kvällen. (eftersom julklapparna delas ut en i taget, för varje är det rimläsning, gissning, osv)

Det funkar ju inte för småbarn, så de åren fick vi anpassa lite.

för mig som är vuxen med vuxna barn låter det som en mardröm att sitta och titta på när andra öppnar paket eller ännu värre att alla tittar på mig när jag öppnar.

Det är intressant vad man upplever som rätt tradition. Vi fikar medan vi öppnar och beroende på om det är liten jul, dvs bara närmsta familjen eller stor jul, med syrrans familj så tar julklapparna kanske max en timme. Sen är det snarare samvaron, spela spel och prata som gör julstämning och avsluta kvällen med att somna i soffan.

 

[morgaine]

Jag har nog aldrig reflekterat över det tidigare, men nu när jag verkligen tänker på det är det ju ett ganska märkligt uttryck.

Minnen går ju inte att "skapa", tänker jag. Eller, kanske går det till viss del, så som filmscenen @tanten berättar om. Men av svaren här i tråden tycks det ju i huvudsak vara slumpmässiga minnen som finns kvar från tidig ålder, och inte s. a. s. "skapade" minnen.

Jag undrar om "skapa minnen" är lite grann samma tankefälla som när en del personer nästan missar att uppleva saker i nuet, för att i stället filma, ta bilder o. s. v. för att "minnas"? Att man på något sätt fokuserar på att minnas i stället för att verkligen vara närvarande, trots att det som verkligen sätter sig på minnet ofta är just de stunder då man är helt i nuet i både kropp och själ?

Ja, jag tror du har en poäng där. Att aktivt "skapa minnen" innebär ju att fokus är på att prestera. Jag själv är dålig på att fota osv för jag är upptagen av nuet. Kommer på när fester och event är slut att jag ite fotat. Men ibland tänker jag tex vid lussetåg när folk filmar hela låtar att de ser ju barnen genom kameran och missar deras uppträdande för att de tittar på telefonskärmen istället för i verkligheten. för mig förstör det minnet lite, jag vill ta in hela scenen visuellt och koncentrera mig på nuet. jag vill att mitt barn ska minnas att mamma tittade på honom med full uppmärksamhet, inte fipplade med telefonen. Så jag tar några stillbilder bara eller kanske filmar en strof, 10-30 sekunder. Det räcker för att minnas, jag behöver inte se hela sången senare utan ett klipp räcker för att minnas.
Ja, visst är minnet märkligt, det är ofta märkliga frekvenser som fastnar i minnet. Inte bara de bästa och värsta ögonblicken utan till synes meningslösa händelser etsar sig fast. Jag skrev en gång ett potpurri av minnen när jag övade flödesskrivnning på en skriv-kurs och jag gav sedan berättelsen till mamma och pappa att läsa eftersom jag skrev om saker från tidig barndom. Pappa sade förvånat efteråt att han var förvånad att jag mindes allt så detaljerat för syrran minns ingenting av tidig barndom och inte han själv heller i stort sett. Det jag minns är nästan fotografiskt för jag minns hela hädelsekedjor med repliker och hur allt kändes och vad jag tänkte. många av de sakerna har mamma och pappa nu glömt. Pappa minns bäst så ibland när jag säger " det här hände, bla bla och därför vill jag spara den här saken eller därför känns det såhär bla bla" och då an mamma säga " nej det där har inte hänt, du var så liten så du minns fel eller hittar på" men då kan pappa ibland säga " jo jag hade glömt det där men så var det, de sakerna hände precis sådar". Så därför vet jag att det är riktiga minnen jag har och inte saker som berättats för mig.
Saker som skett mellan mig och mina syskon och känslor jag har gentemot dem hänger samman med uppväxten. Det har hänt sorgliga saker med mitt ena syskon som jag tror är relaterat till uppväxten och hur känslor i respons till upplevelser präglade syskonets handlingar som ung vuxen. Men syskonet själv minns inte mycket av barndomen så det är inte händelserna i sig som gjort att personen betett sig på vissa sätt utan kanske snarare känslorna från uppväxten sombitit sig fast i det undermedvetna. Tex känslor av ilska, frustration osv som finns där som minnen fast händelserna som framkallade minnena är borta.
Jag tror så för saker hände senare som i ljuset av perioden de hände var helt obegripliga och jag pratade med syskonet om uppväxten och fick förvånade svar och inga minnen av saker som händ då verkade finnas. Men som ung vuxen betedde sig det syskonet oförklarligt dåligt på många sätt trots en mycket priviligierad senare del av uppväxtåren utan konflikter.
Tex uppvisade syskonet känslokyla och narcissistiska drag som ung vuxen men frågan är hur personligheten formats om uppväxten varit annorlunda. Särskilt riktades förakt och känslokyla mot det syskonet som under uppväxten varit i ständiga konflikter och varit extremt utåtagerande. Eftersom det unga syskonet inte mindes hur saker varit när det äldre syskonet bodde hemma och röjde runt så är det konstigt att relationen mellan dem var så dålig. Det äldre syskonet blev trevligare när det flyttat så därför borde relationen med det yngsta syskonet varit bättre än med t.ex mig som mindes allt.

För mig ligger uppväxten som en skugga, en tagg i minnet och ett diffust agg över att aldrig ha fått någon form av ursäkt eller ånger över hur man som syskon tog sig rätten att förpesta livet för resten av syskonen. Jag önskar att mitt minne vore sämre för jag har svårt att bara lägga locket på över alla gånger jag blivit illa behandlad av mitt syskon, utan att ens få så mycket som "jag är ledsen att jag behandlade dig så eller jag är ledsen att mitt humör gjorde din barndom så turbulent/stökig" eller något i den stilen. Ett typ av bekräftelse på att man ångrar något hade gjort det lättare att vara trevlig som vuxen. Alla gånger jag blev anklagad för saker jag inte gjort, saker som stals ifrån mig utan lov och som jag långt senare hittade trasiga ellre utslitna och aldrig fick en ursäkt för, alla slag jag fick utså fast syskonet i vuxen ålder säger " jag har aldrig slagit dig och jag har aldrig slagit småsyskonet" med förolämpad röst, fast vi båda vet att det hänt. Jag är ju yngre och jag blev slagen som tonåring av äldre syskonet så det kan ju omöjligt vara så att bara jag minns det eftersom vi var stora. osv osv. Förlåt långt inlägg, hade nog lite uppdämt behov att skriva av mig om detta. Minnet är ett intressant ämne, hur det fungerar och vilka effekter det har på psyket.

 

[cewe]

Jag har ett minne från när jag var nio månader. Helt galet, jag trodde inte att det var så tidigt. Men fått bekräftat från min mamma.

Annars minns jag när jag var två år och letade strumpor och stövlar med min bästis. Det fastnade på film, men jag var vuxen när jag såg filmen och själva upplevelsen/minnet var helt annorlunda än filmen.

Jag har också ett sådant tidigt minne, trodde länge det var en dröm typ tills jag berättade för min mamma som vuxen. Var nog ett par månader äldre än dig, men jag svalde tungan i en feberkramp och var på väg att dö.

Annars är mitt första minne som treåring när min bror föddes. Hela grejen var ganska traumatisk, från att bli lämnad av mamma ensam med min far till att min bror höll på dö vid förlossningen.
Det var det väl ingen som sa till mig direkt, men jag måste snappat upp det. För när min mamma berättade om det när jag väntade min första så var det som jag redan visste det.

 

[morgaine]

Att bli dragen i pulka av pappa som åker skidor minns även jag! Jag hade en vit fuskpälsmössa med knytband under hakan och det var lite krångligt att komma ner i pulkan med alla vinterkläder. Och jag älskade nerförsbackarna! Enligt uppgift från andra närstående skrek jag "fortare!" till pappa

hihi ja de där pälsmössorna hade vi nog alla. Min var av äkta fårskinn så den kliade när man blev varm i pannan. Pulkan jag åkte i med örngott över huvudet var en sådan där same-pulka man har efter sig på skidorna, med skaklar och sele på föräldern, vi var i fjällen varje vinter och då fick det yngsta barnet åka i en sådan på kalfjället efter pappa.

 

[hundtant]

Jag har aldrig matat med nappflaska, men minns ändå värmen och de där räfflorna..... Jag kan ha varit så pass "gam mal" (några månader?) att jag satte händerna på den medan jag drack?

Ja, jag vet inte ... När jag skrivit det där kom jag på att jag precis minns hur nappen smakade i munnen. Men det kanske var så att mina nappflaskor sparades och att jag faktiskt lekte med dem när jag blev lite större, och då även smakade på dem.

Det är så lurigt det där med "första minnet". Jag har hela mitt liv kommit ihåg den där skräckblandade förtjusningen när mamma just skulle lyfta upp mig och upptäcka att jag bajsat i badkaret. Men jag är ju inte alls säker på att det faktiskt hände, jag kan ha drömt det eller helt enkelt bara konstruerat det och så har jag trott att det är ett riktigt minne. Jag frågade mamma nån gång, men hon kom inte alls ihåg situationen.

 

[Roheryn]

hihi ja de där pälsmössorna hade vi nog alla. Min var av äkta fårskinn så den kliade när man blev varm i pannan. Pulkan jag åkte i med örngott över huvudet var en sådan där same-pulka man har efter sig på skidorna, med skaklar och sele på föräldern, vi var i fjällen varje vinter och då fick det yngsta barnet åka i en sådan på kalfjället efter pappa.

Precis en sån var det som jag också åkte i. Mina minnen bör vara från 2 till 4 års ålder ungefär - sedan åkte jag skidor själv på våra vintersemestrar.

 

[Mabuse]

för mig som är vuxen med vuxna barn låter det som en mardröm att sitta och titta på när andra öppnar paket eller ännu värre att alla tittar på mig när jag öppnar.

Det är intressant vad man upplever som rätt tradition. Vi fikar medan vi öppnar och beroende på om det är liten jul, dvs bara närmsta familjen eller stor jul, med syrrans familj så tar julklapparna kanske max en timme. Sen är det snarare samvaron, spela spel och prata som gör julstämning och avsluta kvällen med att somna i soffan.

Nej, men det blir ju som en sällskapslek! Den som har skrivit versen läser upp den, sen får den som får paketet gissa vad det kan vara utifrån versen och annat, och sen när man ett förslag på vad det kan vara så öppnar man.

I princip är det ju som en gemensam gåtlek. Man skriver gåtor på rim åt varandra, och gissar. Då vill man ju höra gåtan och se svaret, även om paketet inte är till en själv. Själva öppnandet går väl på några sekunder, det man ägnar tid åt är gåtan och gissningarna. Och sen förstås att se vad det var, det är roligt att se vad det är någon får. Hur den som köpt har tänkt, och vad det är.

Dvs, det är julklappsutdelningen som är samvaron.

 

[MML]

Ja, jag tror du har en poäng där. Att aktivt "skapa minnen" innebär ju att fokus är på att prestera. Jag själv är dålig på att fota osv för jag är upptagen av nuet. Kommer på när fester och event är slut att jag ite fotat. Men ibland tänker jag tex vid lussetåg när folk filmar hela låtar att de ser ju barnen genom kameran och missar deras uppträdande för att de tittar på telefonskärmen istället för i verkligheten. för mig förstör det minnet lite, jag vill ta in hela scenen visuellt och koncentrera mig på nuet. jag vill att mitt barn ska minnas att mamma tittade på honom med full uppmärksamhet, inte fipplade med telefonen. Så jag tar några stillbilder bara eller kanske filmar en strof, 10-30 sekunder. Det räcker för att minnas, jag behöver inte se hela sången senare utan ett klipp räcker för att minnas.
Ja, visst är minnet märkligt, det är ofta märkliga frekvenser som fastnar i minnet. Inte bara de bästa och värsta ögonblicken utan till synes meningslösa händelser etsar sig fast. Jag skrev en gång ett potpurri av minnen när jag övade flödesskrivnning på en skriv-kurs och jag gav sedan berättelsen till mamma och pappa att läsa eftersom jag skrev om saker från tidig barndom. Pappa sade förvånat efteråt att han var förvånad att jag mindes allt så detaljerat för syrran minns ingenting av tidig barndom och inte han själv heller i stort sett. Det jag minns är nästan fotografiskt för jag minns hela hädelsekedjor med repliker och hur allt kändes och vad jag tänkte. många av de sakerna har mamma och pappa nu glömt. Pappa minns bäst så ibland när jag säger " det här hände, bla bla och därför vill jag spara den här saken eller därför känns det såhär bla bla" och då an mamma säga " nej det där har inte hänt, du var så liten så du minns fel eller hittar på" men då kan pappa ibland säga " jo jag hade glömt det där men så var det, de sakerna hände precis sådar". Så därför vet jag att det är riktiga minnen jag har och inte saker som berättats för mig.
Saker som skett mellan mig och mina syskon och känslor jag har gentemot dem hänger samman med uppväxten. Det har hänt sorgliga saker med mitt ena syskon som jag tror är relaterat till uppväxten och hur känslor i respons till upplevelser präglade syskonets handlingar som ung vuxen. Men syskonet själv minns inte mycket av barndomen så det är inte händelserna i sig som gjort att personen betett sig på vissa sätt utan kanske snarare känslorna från uppväxten sombitit sig fast i det undermedvetna. Tex känslor av ilska, frustration osv som finns där som minnen fast händelserna som framkallade minnena är borta.
Jag tror så för saker hände senare som i ljuset av perioden de hände var helt obegripliga och jag pratade med syskonet om uppväxten och fick förvånade svar och inga minnen av saker som händ då verkade finnas. Men som ung vuxen betedde sig det syskonet oförklarligt dåligt på många sätt trots en mycket priviligierad senare del av uppväxtåren utan konflikter.
Tex uppvisade syskonet känslokyla och narcissistiska drag som ung vuxen men frågan är hur personligheten formats om uppväxten varit annorlunda. Särskilt riktades förakt och känslokyla mot det syskonet som under uppväxten varit i ständiga konflikter och varit extremt utåtagerande. Eftersom det unga syskonet inte mindes hur saker varit när det äldre syskonet bodde hemma och röjde runt så är det konstigt att relationen mellan dem var så dålig. Det äldre syskonet blev trevligare när det flyttat så därför borde relationen med det yngsta syskonet varit bättre än med t.ex mig som mindes allt.

För mig ligger uppväxten som en skugga, en tagg i minnet och ett diffust agg över att aldrig ha fått någon form av ursäkt eller ånger över hur man som syskon tog sig rätten att förpesta livet för resten av syskonen. Jag önskar att mitt minne vore sämre för jag har svårt att bara lägga locket på över alla gånger jag blivit illa behandlad av mitt syskon, utan att ens få så mycket som "jag är ledsen att jag behandlade dig så eller jag är ledsen att mitt humör gjorde din barndom så turbulent/stökig" eller något i den stilen. Ett typ av bekräftelse på att man ångrar något hade gjort det lättare att vara trevlig som vuxen. Alla gånger jag blev anklagad för saker jag inte gjort, saker som stals ifrån mig utan lov och som jag långt senare hittade trasiga ellre utslitna och aldrig fick en ursäkt för, alla slag jag fick utså fast syskonet i vuxen ålder säger " jag har aldrig slagit dig och jag har aldrig slagit småsyskonet" med förolämpad röst, fast vi båda vet att det hänt. Jag är ju yngre och jag blev slagen som tonåring av äldre syskonet så det kan ju omöjligt vara så att bara jag minns det eftersom vi var stora. osv osv. Förlåt långt inlägg, hade nog lite uppdämt behov att skriva av mig om detta. Minnet är ett intressant ämne, hur det fungerar och vilka effekter det har på psyket.

Varje gång som jag läser, skriver eller pratar om sådant här, får jag upp ett minne från när jag var på en konsert tillsammans med en vän. Min man jobbade bland annat med större konserter och liknande då, och hade därigenom fått tag på biljetter till ett band som jag och den vännen gillat sedan många år, så det var en speciell konsert att gå på.

Det var när det var ganska nytt med mobiler som man kunde filma med, och jag såg början av konserten helt och hållet genom den. Jag ville ju "ha kvar minnet". Då tittade min vän på mig och sa åt mig att sluta filma och titta här och nu i stället, "De står ju bara några meter i från oss!".

Jag tycker att det är ganska talande. De där filmerna tittade jag nog på en eller två gånger, kanske. Jag har inget minne av vilka låtar som blev filmade, eller känslan när bandet kom ut på scenen. Däremot fastnade det hos mig att min vän uppmanade mig att vara närvarande i stunden, och att inte gå miste om det som skedde här och nu. Jag minns att jag direkt kände en tacksamhet för att hon s. a. s. "tog ner mig på jorden" igen, och jag minns att jag därefter tänkte "Nu ska jag verkligen vara här och bara njuta av den här stunden"

 

[Sel]

för mig som är vuxen med vuxna barn låter det som en mardröm att sitta och titta på när andra öppnar paket eller ännu värre att alla tittar på mig när jag öppnar.

Det är intressant vad man upplever som rätt tradition. Vi fikar medan vi öppnar och beroende på om det är liten jul, dvs bara närmsta familjen eller stor jul, med syrrans familj så tar julklapparna kanske max en timme. Sen är det snarare samvaron, spela spel och prata som gör julstämning och avsluta kvällen med att somna i soffan.

Samma. Att överhuvudtaget köpa julklappar åt andra vuxna förekommer inte hos oss i familjen (vänner och annat gör man som man vill med förstås), så de gånger vi firar jul är det bara mat och umgänge när det inte är barn med.