Minnen - utbruten ur Ytlighet i ett förhållande.

[tanten]

Jag har korta ögonblicksbilder, några få sådana.
Inga kompisar för det bodde inga jämnåriga i byarna runtomkring och min mor hade nget körkort och kunde inte skjutsa. Hon var hemma och skötte djur, trädgårdsland och hemmet. Jag satt i gräset bredvid när hon jobbade i landen.

Inga minnen av lekar för min föräldrageneration lekte nog inte med barn?
Minns att jag sitter i skogen bakom spannmålsboden vid en mossig sten och gör kottkor.
Såhär i backspegeln var jag nog ett väldigt ensamt barn.

 

[Otherside]

Jag har korta ögonblicksbilder, några få sådana.
Inga kompisar för det bodde inga jämnåriga i byarna runtomkring och min mor hade nget körkort och kunde inte skjutsa. Hon var hemma och skötte djur, trädgårdsland och hemmet. Jag satt i gräset bredvid när hon jobbade i landen.

Inga minnen av lekar för min föräldrageneration lekte nog inte med barn?
Minns att jag sitter i skogen bakom spannmålsboden vid en mossig sten och gör kottkor.
Såhär i backspegeln var jag nog ett väldigt ensamt barn.

Hur man har kvar dessa ögonblicksminnen! Jag har många sådana. En del begripliga, andra lite random. På något vis har hjärnan ändå valt att spara dessa minnen. Som mitt, där min pappa matar mig med flaska. Andra mer förståeliga. Eller - har hjärnan kvar ALLT, vi har bara inte tillgång till minnena hela tiden?

 

[MML]

Med språket kan vi sätta en etikett på vad vi ser och förstå det. Så då minns man det väl bättre. Annars brukar man väl också säga att sånt som är förknippat med starka känslor minns man.

När det gäller julen har jag nog aldrig riktigt fattat varför det bara skulle vara för barn. Eller att det är så viktigt med minnen? Utan mer i så fall att det såklart är trevligt om ens barn får en uppväxt de tyckte var trevlig.

Jag tycker inte att julen "bara" är för barn, inte alls. Däremot tycker jag personligen att barnen bidrar till den "magiska" känslan just vid jul, och jag tycker att där barn är med i julfirandet, ska det vara "barnvänligt".

Men givetvis är det upp till var och en hur man själv vill ha det

 

[MML]

Jag ser verkligen inte problemet. Dessutom brukar det ju behövas en hel del när en helt ny människa har gjort entré världen.

Jag tänker på allt från fikapauser till semester till struntprat hemma i köket till semesterresor som att man vill ha ett så trevligt liv som möjligt. Oavsett ålder.

Dessutom kommer barnet att gilla att få berättat för sig om alla julklappar hen fick vid fem veckors ålder eller om en tågresa till Italien som ettåring. Att minnena skulle vara huvudsaken med det man gör, är både obegripligt och främmande för mig. (Vill man verkligen inte ge julklappar till sin nyföding, så klarar hen ju dig ändå. Men att leva de första bortåt fem åren utan roliga händelser, kan inte vara bra för någon. Trots att man glömmer alltihop.

Jag har nog aldrig under dotterns uppväxt tänkt att vi gör något främst för att "skapa minnen". Däremot är det förstås kul om positiva saker finns kvar som ett minne hos henne, men huvudsaken har varit att få dela roliga upplevelser, viktiga stunder, dela våra värderingar och vår syn på omvärlden o. s. v. Allt sådant där som bidrar till att forma en människa.

 

[MML]

Mitt decemberbarn var också 3 veckor Blir 18 på torsdag

Hon fick också julklappar och vi firade med mamma och med hennes farmor osv, men hon har ju äldre syskon så det blev ju mycket firande för deras skull också

Min blir 18 i morgon

 

[tanten]

Hur man har kvar dessa ögonblicksminnen! Jag har många sådana. En del begripliga, andra lite random. På något vis har hjärnan ändå valt att spara dessa minnen. Som mitt, där min pappa matar mig med flaska. Andra mer förståeliga. Eller - har hjärnan kvar ALLT, vi har bara inte tillgång till minnena hela tiden?

Jag tror att hjärnan behöver något litet som sticker ut för att minnas.
Jag minns konstiga, udda saker som jag inte fattar varför de är kvar. Fiffiga formuleringar, händelser som hade nån intensiv känsla. Min arbetskompis som alltid tog ett stort snabbt kliv in i hissen och tvärnitade för att titta sig i spegeln. Varpå vi som kom bakom höll på att ramla över honom.

Minns en scen i en film där några vuxna vänner sitter i en båt. En av dem säger - jag vill att vi ska komma ihåg detta. Och kliver rakt ut från den lilla båten, kläder och allt. Hade jag varit med hade jag kommit ihåg

Något fastnar, oklart varför.

 

[MML]

Hur man har kvar dessa ögonblicksminnen! Jag har många sådana. En del begripliga, andra lite random. På något vis har hjärnan ändå valt att spara dessa minnen. Som mitt, där min pappa matar mig med flaska. Andra mer förståeliga. Eller - har hjärnan kvar ALLT, vi har bara inte tillgång till minnena hela tiden?

Visst är det intressant vad man har sparat i minnet, eller vad hjärnan "släpper fram", om det är så att allt finns lagrat på något sätt!

 

[morgaine]

Och jag blir alltid jätteförvånad när folk INTE minns saker från innan de började skolan!

KL:

Jag har många och rika minnen från tiden innan jag började skolan. Jag var aldrig på dagis eller hos dagmamma, utan tillbringade mina dagar hos mormor och morfar när mamma och pappa arbetade. Minns allt vi gjorde på dagarna - vilka sorters kritor jag ritade med på vilket papper (och vilka historier jag hittade på till mina teckningar!), hur vi gick och hämtade min kompis som jag sen lekte med under dagen (detta hände i stort sett varje dag - kompisens mamma led av psykisk ohälsa och jag vet inte vilken överenskommelse de vuxna egentligen hade, men under ett par års tid var denna kompis hos oss varje dag, åt lunch och middag osv och var mer eller mindre som en syster för mig).

Jag har svårt att sätta tid på de här minnena men jag tror att det mesta är från mellan 3 och 5 års ålder, några kanske lite tidigare. En annan kompis som jag lekte mycket med adopterades från Indien när hon var 4 och jag var 5, då hade redan den första kompisen flyttat när hennes föräldrar skildes. Sedan började jag i "lekskola" när jag var 6 och då slutade jag vara hos mormor o morfar.

Ett minne är väldigt, väldigt tidigt - då sitter jag i mormors knä i gungstolen på övervåningen. Jag är sjuk och hostar och det är natt, jag ser gatlyktan genom fönstret. Bara en ögonblicksbild och bara en känsla. Genom att fråga mina föräldrar och morföräldrar har jag kommit fram till att detta nog är påsken när jag är drygt ett år och mamma o pappa är bortresta så jag övernattar hos mormor o morfar. Enligt uppgift var jag då förkyld med hosta och hög feber.

Minns också väldigt tydligt när vårt hus byggdes - det var sommaren när jag var 2½. Minns cementblandaren som stod utanför bredvid en stor sandhög och att gatan inte var asfalterad ännu. Och att jag fick följa med in i huset som inte var färdigt - bara en stege där trappan skulle vara och inget golv i det rum de vuxna pekade på och sa att det skulle bli mitt.

Och så åkte vi Göta Kanal med vår segelbåt när jag var 4½. Från den resan finns det såklart mycket bilder och berättelser, men jag minns också "egna" episoder och känslor - sådant som ingen pratat om och som inte finns på bild men som jag minns ändå. Senare den sommaren var mamma sjuk och jag tillbringade mycket tid bredvid henne i hennes säng och hon lärde mig skriva. Det var jättevarmt ute och morfar dödade en pytteliten huggorm med en jättestor slägga som gjorde ett hål på gräsmattan.

Jag kan nog fortsätta hur länge som helst, tror jag Sammanfattningsvis har jag massor av relativt tidiga minnen - de är en väldigt tydlig del av mig och mitt liv, så jag är väldigt glad att jag har dem!

Samma här, jag har också tydliga minnen från när jag var väldigt liten. Ett av dem är när jag åker på min pappas rygg i en bärstol och jag minns att jag såg lingontuvorna gunga fram under mig och jag sparkade med fötterna. Rätt som det var åkte ena stöveln och landade i riset runt en stubbe och blev stående där. Jag såg den försvinna bort medan pappa gick men jag sa inget förstås. Sedan letade mamma och pappa i timmar efter min stövel. Jag var inte fyllda två år då men jag minns tydligt hur stången på bärstolen kändes att hålla händerna mot med skumgummi hårt virat med snöre och att det var obehagligt med benen mot stången under benen. Det var en urgammal stol som ser ut som en camping stol med en ram runt. Inte bekväm.
Jag minns även när jag blev dragen i pulka i fjällen när de åkte skidor. En gång när det blåste iskallt satte mamma mitt gose-örngott över huvudet och jag minns den kalla vinden och att jag bara såg blommorna på tyget framför ögonen. Jag tror jag var 1,5 då för det var nog min andra vinter. Den första minns jag inte, inga minnen av barnvagns åkning, bara sulky.
Så tidiga minnen är möjliga men jag har förstått på andra jag pratat minnen med att det verkar vara få som minns något från 2-3 års ålder.
Jag minns även när jag var 3 år och skulle sova utan blöja, hur hemsk känslan var när det blev blött i sängen. Jag minns att jag drömde att jag var på pottan men vaknade av att det rann på riktigt och kunde inte stoppa direkt utan det hann bli mer blött. upp ur den varma blöta sängen och in och dra mamma i täcket och säga att det var blött i sängen.

 

[Palermo]

Jag har nog aldrig under dotterns uppväxt tänkt att vi gör något främst för att "skapa minnen". Däremot är det förstås kul om positiva saker finns kvar som ett minne hos henne, men huvudsaken har varit att få dela roliga upplevelser, viktiga stunder, dela våra värderingar och vår syn på omvärlden o. s. v. Allt sådant där som bidrar till att forma en människa.

Jag tycker att "skapa minnen" är ett av språkets mest stressande uttryck. Jag fattar inte var det kommer från. Förut hörde jag det aldrig.

 

[MML]

Jag tycker att "skapa minnen" är ett av språkets mest stressande uttryck. Jag fattar inte var det kommer från. Förut hörde jag det aldrig.

Jag har nog aldrig reflekterat över det tidigare, men nu när jag verkligen tänker på det är det ju ett ganska märkligt uttryck.

Minnen går ju inte att "skapa", tänker jag. Eller, kanske går det till viss del, så som filmscenen @tanten berättar om. Men av svaren här i tråden tycks det ju i huvudsak vara slumpmässiga minnen som finns kvar från tidig ålder, och inte s. a. s. "skapade" minnen.

Jag undrar om "skapa minnen" är lite grann samma tankefälla som när en del personer nästan missar att uppleva saker i nuet, för att i stället filma, ta bilder o. s. v. för att "minnas"? Att man på något sätt fokuserar på att minnas i stället för att verkligen vara närvarande, trots att det som verkligen sätter sig på minnet ofta är just de stunder då man är helt i nuet i både kropp och själ?

 

[hundtant]

Jag har minnen från ... när jag var bebis. Ingen tror mig och själv vet jag inte varför jag "minns" detta, men det gör jag. Min pappa står framför fönstret och ser ut ner mot älven därhemma, med mig i famnen och han matar mig med nappflaska. Jag minns värmen från flaskan och att den liksom var räfflad (?), hur pappa håller mig mot sin vänstra arm som man gör när man matar en bebis. Jag kan inte ha varit många månader gammal. Det är allt. Men "minnet" har alltid funnits hos mig.

Om det är verkligt eller ej vet jag inte.

Sen har jag många många minnen från väldigt tidig barndom.

Räfflan är verklig! Jag vet precis hur den känns i handen. Tror att dåtidens nappflaskor var räfflade där måttangivelsen är. Eller var det på nappen det fanns räfflor?

Jag minns det dock från att ha hållit i nappflaskor, inte från att jag själv ätit ur dem. Det kanske är samma med ditt minne? En så liten bebis håller nog inte i flaskan eller kan åtminstone inte registrera räfflorna.

 

[Emmahpemma]

Mitt tidigaste minne är från Villa Villekulla. Då var jag 2,5 år.
Sen har jag många och starka minnen fram till årskurs 3 ungefär. Sen har jag nästan inga minnen alls förrän högstadiet. Jag var så svårt mobbad under mellanstadiet så jag antar att hjärnan inte orkar minnas.

 

[MML]

Mitt tidigaste minne är från Villa Villekulla. Då var jag 2,5 år.
Sen har jag många och starka minnen fram till årskurs 3 ungefär. Sen har jag nästan inga minnen alls förrän högstadiet. Jag var så svårt mobbad under mellanstadiet så jag antar att hjärnan inte orkar minnas.

Jag har fått höra att barn som är med om något väldigt svårt (t. ex. blir mobbade) kan liksom fly undan verkligheten genom dissociation, och att det kan göra att minnen från den tiden liksom inte "fastnat". Jag var på en föreläsning om det för något år sedan, och föreläsaren beskrev det som ett teflonminne som skyddsmekanism. Att det svåra/traumatiska "glider av" och helt enkelt inte får fäste.

Upplevelserna i sig sätter förstås ofta spår ändå, men det var i alla fall den föreläsarens teori kring varför barndomstrauma ofta kan göra att det är stora luckor i minnet (och varför t. ex. vissa saker som barnet "borde kunna" inte fungerar o. s. v.)

Väldigt intressant om hur svåra upplevelser och minnen samspelar, men vad jag mest ville ha sagt var att det utifrån vad jag fått lära mig låter fullt rimligt att din hjärna "inte orkar" minnas de tuffa åren.

 

[Roheryn]

Samma här, jag har också tydliga minnen från när jag var väldigt liten. Ett av dem är när jag åker på min pappas rygg i en bärstol och jag minns att jag såg lingontuvorna gunga fram under mig och jag sparkade med fötterna. Rätt som det var åkte ena stöveln och landade i riset runt en stubbe och blev stående där. Jag såg den försvinna bort medan pappa gick men jag sa inget förstås. Sedan letade mamma och pappa i timmar efter min stövel. Jag var inte fyllda två år då men jag minns tydligt hur stången på bärstolen kändes att hålla händerna mot med skumgummi hårt virat med snöre och att det var obehagligt med benen mot stången under benen. Det var en urgammal stol som ser ut som en camping stol med en ram runt. Inte bekväm.
Jag minns även när jag blev dragen i pulka i fjällen när de åkte skidor. En gång när det blåste iskallt satte mamma mitt gose-örngott över huvudet och jag minns den kalla vinden och att jag bara såg blommorna på tyget framför ögonen. Jag tror jag var 1,5 då för det var nog min andra vinter. Den första minns jag inte, inga minnen av barnvagns åkning, bara sulky.
Så tidiga minnen är möjliga men jag har förstått på andra jag pratat minnen med att det verkar vara få som minns något från 2-3 års ålder.
Jag minns även när jag var 3 år och skulle sova utan blöja, hur hemsk känslan var när det blev blött i sängen. Jag minns att jag drömde att jag var på pottan men vaknade av att det rann på riktigt och kunde inte stoppa direkt utan det hann bli mer blött. upp ur den varma blöta sängen och in och dra mamma i täcket och säga att det var blött i sängen.

Att bli dragen i pulka av pappa som åker skidor minns även jag! Jag hade en vit fuskpälsmössa med knytband under hakan och det var lite krångligt att komma ner i pulkan med alla vinterkläder. Och jag älskade nerförsbackarna! Enligt uppgift från andra närstående skrek jag "fortare!" till pappa

 

[Roheryn]

Jag har nog aldrig under dotterns uppväxt tänkt att vi gör något främst för att "skapa minnen". Däremot är det förstås kul om positiva saker finns kvar som ett minne hos henne, men huvudsaken har varit att få dela roliga upplevelser, viktiga stunder, dela våra värderingar och vår syn på omvärlden o. s. v. Allt sådant där som bidrar till att forma en människa.

Samma här! Jag har aldrig aktivt tänkt att "nu skapar vi minnen här" eller planerat för att göra det heller. Tänkte faktiskt på härom dagen att jag inte vet vad av allting som vi gjorde när dottern var liten som hon faktiskt kommer ihåg - ska fråga henne det någon dag! Hon har ju säkert delvis andra minnen från sin barndom än vad jag har från hennes barndom

 

[Palermo]

Jag har nog aldrig reflekterat över det tidigare, men nu när jag verkligen tänker på det är det ju ett ganska märkligt uttryck.

Minnen går ju inte att "skapa", tänker jag. Eller, kanske går det till viss del, så som filmscenen @tanten berättar om. Men av svaren här i tråden tycks det ju i huvudsak vara slumpmässiga minnen som finns kvar från tidig ålder, och inte s. a. s. "skapade" minnen.

Jag undrar om "skapa minnen" är lite grann samma tankefälla som när en del personer nästan missar att uppleva saker i nuet, för att i stället filma, ta bilder o. s. v. för att "minnas"? Att man på något sätt fokuserar på att minnas i stället för att verkligen vara närvarande, trots att det som verkligen sätter sig på minnet ofta är just de stunder då man är helt i nuet i både kropp och själ?

Nej. Man kan inte bestämma vad man ska minnas. Plus då att om jag ska "skapa minnen", istället för stt bara ha trevligt rätt uppåner, så kommer jag högst troligt att vara mindre närvarande. Vilket kommer att göra att jag minns sämre.

Man får leva med att den hög av minnen av sitt liv man har, antagligen inte återberättar livet på något särskilt realistiskt vis.

 

[Otherside]

Samma här, jag har också tydliga minnen från när jag var väldigt liten. Ett av dem är när jag åker på min pappas rygg i en bärstol och jag minns att jag såg lingontuvorna gunga fram under mig och jag sparkade med fötterna. Rätt som det var åkte ena stöveln och landade i riset runt en stubbe och blev stående där. Jag såg den försvinna bort medan pappa gick men jag sa inget förstås. Sedan letade mamma och pappa i timmar efter min stövel. Jag var inte fyllda två år då men jag minns tydligt hur stången på bärstolen kändes att hålla händerna mot med skumgummi hårt virat med snöre och att det var obehagligt med benen mot stången under benen. Det var en urgammal stol som ser ut som en camping stol med en ram runt. Inte bekväm.
Jag minns även när jag blev dragen i pulka i fjällen när de åkte skidor. En gång när det blåste iskallt satte mamma mitt gose-örngott över huvudet och jag minns den kalla vinden och att jag bara såg blommorna på tyget framför ögonen. Jag tror jag var 1,5 då för det var nog min andra vinter. Den första minns jag inte, inga minnen av barnvagns åkning, bara sulky.
Så tidiga minnen är möjliga men jag har förstått på andra jag pratat minnen med att det verkar vara få som minns något från 2-3 års ålder.
Jag minns även när jag var 3 år och skulle sova utan blöja, hur hemsk känslan var när det blev blött i sängen. Jag minns att jag drömde att jag var på pottan men vaknade av att det rann på riktigt och kunde inte stoppa direkt utan det hann bli mer blött. upp ur den varma blöta sängen och in och dra mamma i täcket och säga att det var blött i sängen.
[

Räfflan är verklig! Jag vet precis hur den känns i handen. Tror att dåtidens nappflaskor var räfflade där måttangivelsen är. Eller var det på nappen det fanns räfflor?

Jag minns det dock från att ha hållit i nappflaskor, inte från att jag själv ätit ur dem. Det kanske är samma med ditt minne? En så liten bebis håller nog inte i flaskan eller kan åtminstone inte registrera räfflorna.

Jag har aldrig matat med nappflaska, men minns ändå värmen och de där räfflorna..... Jag kan ha varit så pass "gam mal" (några månader?) att jag satte händerna på den medan jag drack?

 

[Otherside]

Att bli dragen i pulka av pappa som åker skidor minns även jag! Jag hade en vit fuskpälsmössa med knytband under hakan och det var lite krångligt att komma ner i pulkan med alla vinterkläder. Och jag älskade nerförsbackarna! Enligt uppgift från andra närstående skrek jag "fortare!" till pappa

Åh!! Jag minns väldigt väl att jag åkte i en sån där sparklåda; en slags trälåda fodrad med fårskinn. Den var så pass liten att jag omöjligt kan ha legat i den om jag var mer än högst 2 år gammal.

 

[Palermo]

Jag har aldrig matat med nappflaska, men minns ändå värmen och de där räfflorna..... Jag kan ha varit så pass "gam mal" (några månader?) att jag satte händerna på den medan jag drack?

En del barn använder ju nappflaska ganska lång tid ändå, bortåt två-treårsåldern. (När ni nu skriver om nappflaskor, tror jag att jag minns min yngre systers.)

 

[Otherside]

En del barn använder ju nappflaska ganska lång tid ändå, bortåt två-treårsåldern. (När ni nu skriver om nappflaskor, tror jag att jag minns min yngre systers.)

Jo, fast mitt minne är just hur min pappa håller mig "liggande" på sin arm, i famnen, vid fönstret. Men jag vet ju inte om det är ett verkligt minne, bara att jag ... "minns" just detta!