Kan bara stämma in i kören av att gå och oroa sig hela tiden. Igår drabbades jag av känslan att det liksom inte var något där längre, efter att det ändå känts bra sedan KUB, och nu kan jag bara inte släppa det
Drygt en månad till nästa UL känns jättelångt, och tyvärr finns det ingen alls i hela länet som gör privata UL (annars hade jag glatt hostat upp på en gång!) utan närmsta möjlighet ligger 17 mil bort.
Mannen känns inte heller speciellt stöttande, han kan inte alls förstå att jag är orolig och de få gånger jag försökt vädra något med honom känns det mest som att han viftar bort mina farhågor och tycker att jag är fånig (vilket jag hoppas att jag är, men det hjälper ju inte att få det slängt i ansiktet
). Han tar tag i det praktiska (som att renovera barnrum och fundera över bil) men ibland känns det som att han har noll intresse av vad som händer i min kropp. Kanske hade varit enklare om jag gått omkring och spytt för jämnan eller fått en större mage, men just nu märks det väl inte så mycket på mig utåt att han märker någon större skillnad. Så nu är jag mest less på att inte känna mig gravid och att ingen verkar bry sig (även om det är svårt för någon annan att bry sig när de inte vet om det, men vafan, less kan man väl få känna sig ändå?
)
