De kanske kan säga vart du ska vända dig för utredning i alla fall. Känns ju verkligen som det måste vara nåt mer än slumpen när det är två sena på rad
.
Får du nåt stöd från vården i det hela, med samtal eller nåt?
Vi får samtalshjälp om det behövs. Än så länge tror jag att det är lugnt. Jag har en fantastisk svägerska som jag kan stöta och blöta med. Jag behöver mest få repetera hur fel allt detta är och hon lyssnar, håller med, kramar om och frågar vettiga frågor.
Tror det hjälper mer än en främmande människa, jag har svårt att prata känslor med folk jag inte har förtroende för.
Jag är säker på att det är annat än slumpen. Detta var en gång för mycket och just nu HATAR jag sjukhuset för att dom struntade i obduktionen i mars.
Jag vet inte hur läkarna resonerar men jag tycker ju iaf att det inte ska krävas tre missfall när det handlar om så sena. Det vore ju helt fruktansvärt att tvinga er att riskera att genomgå samma sak ännu en gång utan någon utredning eller hjälp.
Vågar man ens försöka igen då tänker jag. Hoppas verkligen ni kan få bra hjälp!
Jag kommer inte våga försöka igen utan en utredning och ett svar på varför det hänt. Att riskera att det händer en gång till kommer jag inte utsätta mig själv för, då hoppar jag över.. hur gärna jag än vill ha fler barn så är den här smärtan för stor. Så jag hoppas att dom tar detta på allvar.
Jag skulle kunna ta 10 tidiga missfall hellre än det här. Jag önskar ingen tidiga missfall heller, men det här är så extremt knäckande.
@lilleknodd2 jag hoppas verkligen att du får bra hjälp av vården och en ordentlig utredning, det vore ju horribelt om ni skulle behöva gå igenom samma sak en gång till. Jag förstår att det kanske inte är så lätt, men om du eller din partner orkar så försök vara på den ordentligt på måndag!
Vi ska försöka. Nu börjar jag gråta när jag pratar om det men jag hoppas att det lugnat sig tills på måndag och att jag kan vara mest arg på situationen, då borde jag kunna prata för mig. Sambon är även ett stöd, så gott han kan. Han är dock lite för snäll för att våga kräva saker.
Min svärfar är dock läkare och hans fru sjuksköterska (båda jobbar med barn) - så om inte annat hoppas jag att dom kanske kan hjälpa oss med vart vi kan ta vägen om vi inte får det bemötandet vi hoppas på..
Jag är extremt glad över tjejen på två år vi har här hemma. För henne är allt som det brukar, och det hjälper. Jag har släppt alla regler om att sova i egen säng för henne, vi behöver henne överallt just nu. Älskade unge.
Just nu går bebis under arbetsnamn ”Frank” men vi får se vad som kommer ut.
