Tack! Vad glad jag blir att jag kan sprida lite glädje. Förr om åren försökte jag mest dölja glädjen av rädsla att bli lite löjlig, men nu mera skiter jag i om jag blir löjlig. Jag blir bara så när jag vet att jag får åka till stall, eller får se en häst i en hage.
Pappa har sagt nästan sen jag började att "Det där ska du aldrig sluta med, det gör dig ju glad!"
Inga "det växer du snart ur" där inte. Gissar att det märktes redan från början
Pappa är ju världens snällaste och sponsrar fortfarande mitt hästeri, för "Nä, du kan ju inte sluta, då dör du i själen"