Föräldraansvar verkar vara ett utdött ord...
Likaså uppfostran när jag tänker efter.
Ja i det här fallet verkar det saknas föräldraansvar. Jag förstår att barn kan hitta på bus och göra saker man inte alltid bör, men då ska man som förälder vara där att se till att de städar undan eller städa undan efter dem själv, inte låta allt vara. Och, av egen erfarenhet, har man ett barn som har lätt för att gå emot regler så har man ta mig fan ögon i nacken när barnen är ute och leker och ser till att det ser ok ut när de går in. Det hade jag. Man känner väl sina barn tänker jag.
I det här fallet slänger de omkring med sandlådeleksaker överallt, asfaltskritor överallt, ritar på väggar, stolpar och grejer utöver asfalten (alltså på hus och dörrar...), slänger lera överallt på byggnader, slänger cyklar, sparkcyklar och Bobby cars precis överallt inklusive där man går, mitt framför trappor och gångbanor. Antalet gånger jag fastnat med min blindpinne i ett hjul är flera, snirklat mig runt deras skit är mängder och fått flytta bort saker som stått framför min trappa vid min ytterdörr är otaliga.
Föräldrarna slänger fimpar där de står så de är ju inte bättre. För några dagar, en vecka sedan eller så när jag gick ut med min hund på kvällen såg jag att några kom från deras lägenhet och gick runt huset. Detta var kväll och mörkt. Jag går med blindpinne och ser dåligt alltid och sämre när det är mörkt. Jag skulle samma väg och när jag gått några steg såg jag att en person stod precis vid gaveln på huset. Hade mina soppåsar med mig i samma hand som blindpinnen, kortade hunden i andra handen och fortsatte gå. Brukar inte vara problem. Mannen flyttade inte sig utan det blev väldigt trångt där det redan är trångt märkte jag när jag kom fram, en sopborste låg på marken märkte jag (återigen deras ungar) och en skyffel stod långt ut istället för att hänga på hängaren på väggen. Jag tryckte in mig och försökte gå förbi, hunden skällde någon gång på att han var så nära. Insåg när vi var bredvid honom att där stod en till person bredvid honom och tryckte, i mörkret (där är ingen lampa och becksvart där när det är mörkt), lite obehagligt tyckte jag att jag inte visste att de var så nära som de var när jag väl kom fram och det finns ju ingen anledning att ens vara kvar, och mitt i allt hör jag rösten av en kvinna som står bredvid man nummer 2. Hon stod alltså ännu mer i mörkret. Så de tre personerna som kommit ut från grannen och jag trodde gått runt huset gick alltså bara runt hörnet och stannade där trots att de såg att jag gick samma håll Det enda som finns där är gaveln på huset=mitt fönster och sedan två trappsteg till en gång- och cykelbana. Jag fattade inte det förrän jag var där, hunden fattade inte det förrän han hörde rösten och hoppade då upp i luften och gav skall och kvinnan svor högt. Jag fick ner honom genast och fyade, men....jag svär, min hund blev garanterat lika överrumplad som jag över att det stod en tredje person i mörkret precis runt knuten på huset på en gång som är knappt två personer bred.... Min hund är inte det minsta farlig och brukar inte reagera sådär, men han märkte nog också att jag blev rädd när jag plötsligt hörde en person till som jag inte såg.
Min hund gjorde fel, det är mitt fel och allt det där, men samtidigt, det är inte konstigt att barnen inte bryr sig ett dugg om att andra också bor här och ska komma fram när föräldrarna beter sig likadant. Och hade jag varit hund så hade jag också försvarat matte med voff voff om det plötsligt står tre personer i mörkret och trycker alldeles intill när vi ska gå förbi, utan en tendens till att ens ta ett steg åt sidan. Men jag vet att min hund inte skulle ha reagerat egentligen, det var fel,och jag vet att han är mitt ansvar osv. Jag vet. Det stör mig ändå.