I vintras bokade jag stuga i Skåne, till mig, mina barn och mamma. Vi har semestrat ihop några gånger förut, när barnen var små, och det har varit så himla mysigt. Det var 10 bäddar i stugan, så vi nämnde att till och med syrrans familj på 6 personer skulle ha fått plats och hon sa att de kunde komma ner och hälsa på oss.
Roligt! Vi har en nära relation och gör mycket ihop.
Men igår började hon skicka och fråga om vår planering, vad vi skulle göra och vilka dagar. Det visar sig att de har tänkt komma ner fyra av de fem nätter vi ska vara där och helst bo alla hos oss. Det blir i så fall en helt annan semester än vad jag hade tänkt mig. Trångt, mina barn kan inte ha egna rum och det krävs betydligt mer planering med mat osv om vi är 10 personer varav en 3-åring.
Jag gillar att ta dagen lite som den kommer på semestern. Lugna mornar med tid att läsa böcker, poolhäng med barnen och roliga utflykter.
Nu känner jag mig ledsen och stressad för att det antingen inte blir så, eller att jag måste säga ifrån vilket jag är så dålig på.
Jag hade gärna haft en Skånesemester med alla, det hade varit jättekul! Men en kortare isf. Den här var tänkt som vår vanliga, lugna. Jag har helt annan ekonomi än min syster och jag jobbar extra hela året just för de här semestrarna. Barnen vet att när jag skriver på kvällarna är det för att vi ska kunna åka iväg. Det är vår guldkant varje år.