Sa ni ”du” till era föräldrar när ni var barn/unga?

[TinyWiny]

Och jag som är uppvuxen i stan tolkar det som något knutet till grupper med lägre socioekonomisk status. Mer från hyresområden än villaområden s.a.s.
Undrar om det inte kan ha varit vanligare där man i grunden sade mor/far så det föll sig naturligt att ha en slangform på det?

Det varierar nog också över landet. Min ena släkting, född på 40-talet, växte upp i fint område i Göteborg med rika föräldrar (tänk rik som i stor swimmingpool i "sommarstugan") och där var det morsan och farsan för hela slanten.

 

[Kiwifrukt]

Jag, född -89, har aldrig sagt något annat än mamma och pappa. Min mamma har heller aldrig sagt något annat än mamma och pappa. Pappa säger idag morsan och farsan om sina föräldrar, men som barn sa de visst mor och far, men min farmor var väldigt konservativ och farfar växte upp med sina egna farföräldrar så även han fick en gammaldags uppfostran.

Farmor är den enda person jag hört i verkliga livet som inte sagt du till en person. Min farfars far gifte om sig med en kvinna när farfar var i princip vuxen, hon har aldrig blivit någon mamma för honom men hon var farmor för min pappa och hans bröder. Hon levde tills jag var i sena tonåren. Farmor vågade inte ens säga du om henne när hon återgav ett samtal hon hade haft med henne, när hon inte var med. Mamma sa du och det gjorde vi också, så hon verkade inte själv vilja bli niad. Pratade vi om henne eller skulle tilltala henne sa vi hennes förnamn.

 

[MiaMia]

Farmor vågade inte ens säga du om henne när hon återgav ett samtal hon hade haft med henne, när hon inte var med.

Varför tolkar du det som att hon inte vågade?
Varför inte som att det bara var så hennes språkbruk var?
Utifrån den korta beskrivningen låter det som en relation där det tilltalet kunde varit naturligt och ingen av dem hade något behov att ändra det senare.

 

[sthu]

Jag känner bara västgötar som säger morsan och farsan

Själv säger jag mamma och pappa, och duar när jag pratar med dem.

 

[Lobelia]

Jag har bara hört det från folk som bor på landet och har varit lantbrukare på samma gård i flera generationer.

Jag bor inte på landet, inte mina föräldrar eller far/morföräldrar. Farmor tjänade visserligen som piga i sin ungdom men är född och uppvuxen i Malmö så inga släktgårdar eller lantbrukare här. Så nu vet du åtminstone en som inte bor på landet

 

[Lobelia]

Ar inte mor/far ett regionalt tilltal for foraldrar? Jag har alltid trott att det ar ett typiskt kulturellt satt att uttrycka sig.

Jag läste på.

Det har både ett regionalt inslag och och ett inslag av klass även om vilken klass som använt vilket varierat. Kungligheterna/överklassen började med mamma/pappa folket tog efter, överklassen ville vara unik och gick tillbaks till mor och far.

Numera verkar de flesta använda mamma och pappa, myndigheterna började gå över till det på 70-talet men lagtexter håller fortfarande kvar vid mor och far.

Uppgifterna kommer ursprungligen från SAOB, men här är en ganska lång artikel, hoppas den är öppen för et andra också.
https://www.svd.se/ordet-pappa-inte...rd3jP8zU-UfaaKszsq8Ijh3Fd_Ns7o_61sXaPBd9eRN8A

 

[Kiwifrukt]

Varför tolkar du det som att hon inte vågade?
Varför inte som att det bara var så hennes språkbruk var?
Utifrån den korta beskrivningen låter det som en relation där det tilltalet kunde varit naturligt och ingen av dem hade något behov att ändra det senare.

För att hon var rädd för henne. Hon sa själv att hon var rädd för henne. Jag var som sagt nästan vuxen när den äldre släktingen dog.

 

[nightcrawler]

Kom på att jag har en bekant som är klasskompis med min syrra (f.63), hon säger alltid sina föräldrars förnamn när hon pratar om dom och tilltalar dom med förnamn.

 

[Lingon]

Kom på att jag har en bekant som är klasskompis med min syrra (f.63), hon säger alltid sina föräldrars förnamn när hon pratar om dom och tilltalar dom med förnamn.

En jag lekte med några gånger som liten kallade mamma för mamma och pappa för förnamnet. Jag trodde länge att det inte var hennes pappa utan mammans nya man.

 

[astronaut]

Jag har nog aldrig Niat mina föräldrar. De gick efter mamma och pappa. Pratade jag med dem om något så var det "vad gjorde du igår?" så nej, kan inte minnas en endaste situation där jag Niat dem.

 

[tanten]

Jag upplever att det är rätt vanligt i Norrland (i helt vanliga arbetarhem). Det är ingen värdering eller så i det, det är tradition bara.

Jag kom att tänka på en annan sak också, jag har aldrig sagt morsan eller farsan. För mig är det mer stadsjargong, inte ute på landet som jag bor (när jag växte upp då).

Jag skulle nog bli oerhört förvånad om avkomman sa morsan till mig. Hen är i 30-års åldern.

Jag vet ju att ändelsen -san betyder lilla men ändå. I mina äron låter det gräsligt.

(lärde mig det när en äldre man på byn kallade mitt sto för märrsan. Lilla märren).

 

[nightcrawler]

Jag är från en mindre håla. Farsan är från landet och morsan är från en mindre stad med föräldrar som var från landet. Brorsan säger morsan och farsan. Syrran varierar mellan morsan och farsan och mamma och pappa. Jag sa mamma och pappa när jag var liten

 

[Hermelin]

Jag upplever att det är rätt vanligt i Norrland (i helt vanliga arbetarhem). Det är ingen värdering eller så i det, det är tradition bara.

Jag kom att tänka på en annan sak också, jag har aldrig sagt morsan eller farsan. För mig är det mer stadsjargong, inte ute på landet som jag bor (när jag växte upp då).

För en göteborgare är det helt naturligt att använda morsan/farsan. På äkta göteborgska ska det förstås uttalas som mossan respektive fåssan. Dvs med långt o respektive kort å.

 

[athena_arabians]

För en göteborgare är det helt naturligt att använda morsan/farsan. På äkta göteborgska ska det förstås uttalas som mossan respektive fåssan. Dvs med långt o respektive kort å.

Det kan jag tänka mig Jag har jobbat rätt mycket med göteborgare

 

[Kirre]

Jag är född sent 70-tal. Tror det var mest för att jag såg mina föräldrar som en enhet som jag sa ni. De har aldrig invänt mot att jag sa ni så uppenbarligen ogillade de det inte.
Talade till dem i tredje person gjorde jag också.

Alltså, det är ju skillnad om jag sitter med mamma ELLER pappa eller båda två och frågar om de vill följa med tex. Med en av dom frågar jag "Vill du följa med?" Men sitter jag med båda frågar jag "Vill ni följa med?". På samma sätt som om jag frågar min två kompisar "Vill ni följa med?" Det har ju inget med att de är föräldrar att göra utan hur många av dem jag tilltalar i samma mening.

Ni i användandet som singular är ju idag extremt ovanligt men Ni som plural är ju inte konstigare än du som singular.

 

[MiniLi]

Jag blir alltid så fårvånad att folk säger mor/far? Det känns som hundra år gammalt.

Eller är det nån svensk grej? Jag har inte hört en enda finlandssvensk säga så. Det är alltid mamma/pappa.

Jag känner enstaka personer som kallar sina föräldrar mor/far. Har inte direkt kunnat se något samband mellan dem, tänker att det nog är väldigt lokalt alternativt en inom-familjs-grej? Jag tycker också det låter gammalt.

 

[Roheryn]

Är inte hela idén med kungligheter att man inte är jämlikar? Jag tänker att antingen är kungligheterna jämlikar, och då är de inte kungliga utan familjen Bernadotte, eller så är de kungliga, och då är det krusidullande med titlar och annat, för de står över vanliga medborgare.

Och om DET är hela idén med kungligheter och monarki, då är jag republikan! Jag tycker det är extremt otidsenligt och odemokratiskt att ha en familj/släkt som anses "stå över" vanliga medborgare, det är faktiskt inget jag kan acceptera. Det jag KAN acceptera är att vi har det här något ceremoniella och symboliska ämbetet som det är att vara statschef och kung i Sverige, och kan också tycka att det finns en poäng i att vi har en helt opolitisk - och över tid stabil - representant för Sverige i olika sammanhang. Men för mig är det väldigt långt därifrån till att anse att kungligheterna "står över" varken mig eller någon annan i samhället.

 

[Ainon]

Jag har alltid ropat på mamma/pappa och duat dem är född 80-talet medelklass.

Min pappa kallar sina föräldrar morsan/farsan (född arbetarklass bruksort norrland föräldrar född 30-tal, pappa 50-tal)
Min mamma kallade sina föräldrar mamma/pappa och duade (föräldrar torpare landsbyggd norrland född 10-talet, mamma 60-talet). På mammas sida speciellt benämndes alla med äldre med epitet, moster X, faster Y, Tant Z osv, men duades i direkt tilltal.

 

[cewe]

Lite OT men ändå inom temat
Min svärmor född -36 har alltid benämnt sina svärföräldrar som "tant" och "farbror"
medans min svärfar född -28 alltid kallat sin svärmor vid namn (svärfar var inte i livet när de träffades).
Diskuterade det med sambon häromdagen, hans förklaring var att hans mamma kommer från lite fiiiinare område i Danderyd medans hans far är uppvuxen på landet i Grillby. Lite märkligt tycker jag nog det är ändå

 

[skogaliten]

Och om DET är hela idén med kungligheter och monarki, då är jag republikan! Jag tycker det är extremt otidsenligt och odemokratiskt att ha en familj/släkt som anses "stå över" vanliga medborgare, det är faktiskt inget jag kan acceptera. Det jag KAN acceptera är att vi har det här något ceremoniella och symboliska ämbetet som det är att vara statschef och kung i Sverige, och kan också tycka att det finns en poäng i att vi har en helt opolitisk - och över tid stabil - representant för Sverige i olika sammanhang. Men för mig är det väldigt långt därifrån till att anse att kungligheterna "står över" varken mig eller någon annan i samhället.

Ja, ojämlikhet och icke-demokrati är "hela idén" med kungligheter. Det är istället börd som styr. Och det är otidsenligt...