Autistisk bror

[nullo-modo]

Vad menar du när du skriver symptomdiagnos?

Ett av kraven för att diagnosen ska kunna ställas är att svårigheterna funnits sedan tidig ålder. Från DSM-5:


https://www.autismforum.se/om-autism/diagnoskriterier-0/diagnoskriterier-for-autism/

D. v. s. om autismliknande svårigheter uppkommer senare i livet, så är det inte autism. Då är det något annat.

Man vet inte med säkerhet vad autism beror på, men ärftlighet verkar vara en tung post. Likaså eventuella händelser under fosterperioden eller (väldigt) tidigt i livet, som t. ex. vissa sjukdomar hos den gravida, verkar kunna öka risken för autism hos barnet. Det finns också ett samband där äldre föräldrar (och, något jag läste så sent som i går, stor åldersskillnad mellan föräldrarna) ser ut att ge en ökad risk för autism hos barnet.

Det kan förstås ge problem åt andra hållet i stället, om det helt enkelt inte går att härleda en persons svårigheter till tidig barndom. Jag har t. ex. ett syskonpar i min bekantskap. Syskon 1, pojke, var typiskt "aspig" som man sa (enligt den tidens kunskap) och fick en autismdiagnos (Asperger) runt 5 års ålder. Syskon 2, flicka, var några år yngre och växte därmed upp med en autistisk bror och ett liv som anpassats mycket efter brodern. I likhet med många flickor på spektrumet hade hon inte särskilt stora svårigheter i tidig barndom, men desto större problem från gymnasieålder och uppåt. När hon till slut fick göra en utredning, runt sena tonår/ung vuxen, hade syskonens närmsta under uppväxten gått bort och där fanns inga andra som hade tillräcklig inblick i barnens uppväxt för att kunna vara till hjälp under utredningen.

Resultatet av det blev att syskon 2 fick veta att hon då uppfyllde alla kriterier för autism, förutom att man inte kunnat säkerställa att det funnits sedan mycket tidig ålder varför hon inte kunde få en autismdiagnos.

Syskon 1 fick alltså tidig diagnos, mycket hjälp och stöd under skolgång och uppväxt, fortsatt stöd under vägen till ett arbete, och har en ganska välfungerande vardag med det stöd han behöver. Syskon 2 s. a. s. "åkte snålskjuts" på syskon 1s diagnos, och fick därmed en hel del anpassningar i hemmet under uppväxten som gjorde att eventuella problem inte blev så framträdande. När hennes svårigheter blev tydliga gick det inte att veta säkert hur tidigt hon haft svårigheter, eftersom mycket under uppväxten redan var anpassat efter syskon 1. Syskon 2 fick därför ingen diagnos och därmed inte heller någon rätt till särskilt stöd, och lever med svår psykisk ohälsa relaterat till detta.

Det är naturligtvis inte alls bra när det blir så heller, men det visar kanske lite grann av hur hårt det är, det här med att symptom på autism ska ha funnits sedan mycket tidigt i livet.

Tack, satt just och funderade på hur det blir om människor som fanns när man var liten inte finns kvar eller rent av inte vill medverka i utredning.

 

[skiesabove]

Jo men just det är tydligen inte visat i forskning utan tydligen är snarare motsatsen visad. Att alla lär sig på ungefär samma sätt och en person lär sig inte bättre om den får lära sig på sitt inlärningssätt än på ett annat inlärningssätt. Däremot är det tyligen extremt svårt att få bort myten om lärstilar från skolan.

Var inte forskningen att alla lär sig bäst om man kombinerar alla sätt?

Jag har lite problem med ljudprocessandet, så om jag enbart får lyssna till en föreläsning, utan chans att anteckna, så är jag rökt, kommer inte att komma ihåg ett skit.

 

[Grazing]

Det där gäller dock väldigt många med autismdiagnos. Dvs att de kan få ett väl fungerande liv med rätt hjälp. Därför är det viktigt att rätt diagnos ställs.

Det går inte att bli av med ens begränsningar, inte hur mycket man än jobbar med dom. Ett vanligt liv kan man aldrig få som autist, däremot så kan man få ett mer fungerande liv.

När man får diagnosen autism är man inte utlämnad till att arbeta med sig själv och acceptera sina begränsningar, utan jag tänker mer om att det handlar om att man bättre kan förstå sitt utgångsläge när det gäller begränsningar och hantera det på ett mer framgångsrikt sätt framåt, än utan de samlade kunskaperna om autism som finns.

Fast jo det är man till stor del, det krävs en hel del arbete med sig själv för att lära känna sina begränsningar och veta hur man fungerar. Det kan ingen annan än man själv göra. Sen kan man få hjälp i vardagen med mycket men det personliga får man jobba med själv.

 

[monster1]

Det där gäller dock väldigt många med autismdiagnos. Dvs att de kan få ett väl fungerande liv med rätt hjälp. Därför är det viktigt att rätt diagnos ställs.

När man får diagnosen autism är man inte utlämnad till att arbeta med sig själv och acceptera sina begränsningar, utan jag tänker mer om att det handlar om att man bättre kan förstå sitt utgångsläge när det gäller begränsningar och hantera det på ett mer framgångsrikt sätt framåt, än utan de samlade kunskaperna om autism som finns.

Skillnaden är väll att autismen inte kan läka utan att man lär sig leva med den medan med andra problem till exempel en hjärnskada så fortsätter hjärnan att läka hela tiden och problematiken kan därmed förbättras med tiden.

 

[Hippocampus]

Jag antar att du inte var med under hela utredningen, det finns säkerligen en del din vän då inte sagt till dig isåfall som gjort att dom kommit fram till det dom gjort. Så oavsett, antingen är det rätt diagnos och du vet inte hela din väns historia om mående och problematik i livet eller så har läkaren fel. Eller så har det blivit en större missuppfattning för allihop.

skulle inte svara mer men sluta med ditt hittepå. Du vet inte alls hur det gått till och jag tar illa upp med dina anklagelser. Snacka om att nedvärdera oss som var med och den enorma utredning, känslor och tankar som var i processen.
Tack och hej.

 

[Grazing]

skulle inte svara mer men sluta med ditt hittepå. Du vet inte alls hur det gått till och jag tar illa upp med dina anklagelser. Snacka om att nedvärdera oss som var med och den enorma utredning, känslor och tankar som var i processen.
Tack och hej.

Jag vet ju hur diagnoser ställs och vägen dit. Autism får man aldrig som vuxen, det är medfött. Sen att diagnosen kan ställas som vuxen är en annan sak och det tvivlar ingen på.

Och det här med att ta illa upp, jag tog extremt illa upp av det som skrevs förut som du förminskade väldigt och menade på att det var minsann ingenting att ta illa upp av. Det var inget förminskande alls och helt okej att skriva. Men att skriva till dig att det är konstigt att din vän fick förändringarna som hjärna har från födseln vid autism i vuxen ålder, det tar du illa upp av? Det får man inte ifrågasätta?

Jag tvivlar inte på att din vän inte har det jobbigt, men det är konstigt och någon har gjort fel nånstans om ni fått intrycket att autism plötsligt kan uppkomma i vuxen ålder. Jag tycker att om det är så, att det är konstaterat att inte några problem fanns i yngre ålder och ändå så kom diagnosen autism, då tycker jag det faktiskt är något att ifrågasätta läkaren om. Det kan säkert klaras ut då.

Och det är positivt faktiskt för om det är så att det blivit fel så finns det en chans att din vän inte behöver leva med begränsningarna resten av livet och faktiskt kan komma tillbaka i bästa fall då det finns tillgång till en helt annan hjälp när man inte är autistisk.

 

[MML]

Det där gäller dock väldigt många med autismdiagnos. Dvs att de kan få ett väl fungerande liv med rätt hjälp. Därför är det viktigt att rätt diagnos ställs.

När man får diagnosen autism är man inte utlämnad till att arbeta med sig själv och acceptera sina begränsningar, utan jag tänker mer om att det handlar om att man bättre kan förstå sitt utgångsläge när det gäller begränsningar och hantera det på ett mer framgångsrikt sätt framåt, än utan de samlade kunskaperna om autism som finns.

Jag håller med dig om att en autismdiagnos kan ge bättre förutsättningar till ett fungerande liv, och att förstå (och även bli förstådd i) sina begränsningar och utmaningar. Jag har sett det själv hos närstående, och hört från bekanta.

Självklart är det också ett arbete med att förstå sin autism och acceptera den, men på ett generellt plan tror jag att det är bättre än att inte ha någon diagnos, men ha exakt samma svårigheter. Som syskonparet jag skrev om i ett tidigare inlägg, där det yngre syskonet inte bedömdes kunna få en autismdiagnos och därför inte kan få all den hjälp och stöd som det äldre syskonet fått. Syskon 2 har ju fortfarande precis samma svårigheter som hon skulle ha haft även om hon fått en autismdiagnos, med skillnaden att hon nu i stället står utan "rätt" stöd och hjälp från samhället. Hon skulle förmodligen fått ett bra mycket mer fungerande liv med en autismdiagnos, eftersom det skulle gett möjlighet till helt andra stödinsatser.

 

[animalasia]

Tematiskt hade jag nog mer uppfattat som att flera ämnen samarbetar runt ett tema som tex jorden eller sexualitet eller ngt. Dvs att man tar upp det i svenska, i matte, i engelska osv och läser, skriver texter, ser geografin, historia, kemin, fysik osv relaterat till det.

Det är säkert bra eller dåligt eller ngt. Jag har ingen aning. Gissar att det är super att göra några veckor här och var om vissa områden.

Ja tematiskt är ju så utbildning i förskolan planeras. Man har ett gemensamt innehåll och så arbetar man med det utifrån matematik, estetik, språket etc. Jag tror verkligen att det blir mindre spretigt för eleverna.

 

[Badger]

Var inte forskningen att alla lär sig bäst om man kombinerar alla sätt?

Jag har lite problem med ljudprocessandet, så om jag enbart får lyssna till en föreläsning, utan chans att anteckna, så är jag rökt, kommer inte att komma ihåg ett skit.

Jo, (och har små test) men jag tror jag skrev det ovan så tänkte det var dumt att upprepa det igen.

 

[Badger]

Ja tematiskt är ju så utbildning i förskolan planeras. Man har ett gemensamt innehåll och så arbetar man med det utifrån matematik, estetik, språket etc. Jag tror verkligen att det blir mindre spretigt för eleverna.

Tänker att det passar super på förskolan men att det passar bara vissa teman sedan allteftersom. Det finns nog saker man måste gå igenom i matten som inte passar in på ngn vikingatid och saker i svenskan som inte passar i jordklotet osv. Tänker att det är en superkul och nice sak någon vecka eller två här och där i skolan.

 

[hastflicka]

Jo men just det är tydligen inte visat i forskning utan tydligen är snarare motsatsen visad. Att alla lär sig på ungefär samma sätt och en person lär sig inte bättre om den får lära sig på sitt inlärningssätt än på ett annat inlärningssätt. Däremot är det tyligen extremt svårt att få bort myten om lärstilar från skolan.

Nej, alla lar sig inte pa samma satt, och det sager ingen forskning jag sett i alla fall. Alla lar sig battre om man som larare ser till att lara ut pa manga olika satt.

Var inte forskningen att alla lär sig bäst om man kombinerar alla sätt?

Jag har lite problem med ljudprocessandet, så om jag enbart får lyssna till en föreläsning, utan chans att anteckna, så är jag rökt, kommer inte att komma ihåg ett skit.

Exact. Ett av mina barn och jag har inte, som jag brukar saga, direktkontakt mellan oron och hjarna. Vi maste se, eller sjalva skriva ner det som sags for att komma ihag. Det basta ar dock om vi sjalva kan utfora eller se nagon utfora uppgiften.

 

[Enya]

skulle inte svara mer men sluta med ditt hittepå. Du vet inte alls hur det gått till och jag tar illa upp med dina anklagelser. Snacka om att nedvärdera oss som var med och den enorma utredning, känslor och tankar som var i processen.
Tack och hej.

Fast man kan inte få autism i vuxen ålder. Bara diagnosen. Det ÄR så. Har du suttit på ett besök med din vän där läkare påstått det har den läkaren sagt fel alternativt att det har blivit missförstånd. Istället för att sitta här och tjafsa emot så hade jag om jag vore du, tagit upp det med din vän för att kolla så du förstått rätt och om det är så fått en second opinion av annan läkare.
Samma symptom som autister kan uppleva kan man uppleva efter trauma så jag kan ju definitivt se hur det annars blivit missförstånd, eller att det kan ha lett till en autismutredning, den diagnosen har personen dock burit med sig sedan födseln även om personen inte blivit utredd förrän nu.

 

[Badger]

Nej, alla lar sig inte pa samma satt, och det sager ingen forskning jag sett i alla fall. Alla lar sig battre om man som larare ser till att lara ut pa manga olika satt.

Ja alla lär sig bättre om läraren hanterar ett ämne på många olika sätt, text, film, eget arbete osv. För alla lär sig tydligen bättre genom att ett ämne just hanteras så. Men det är tydligen motbevisat att lille Pelle bara kan lära sig med text och lilla Lisa bara med film. De hade testat även med preferenser, tex att testa lära sig med sitt speciella lärsätt eller ett annat lärsätt och det blev inte bättre med valt sätt. Enligt artiklarna.

 

[skiesabove]

Ja alla lär sig bättre om läraren hanterar ett ämne på många olika sätt, text, film, eget arbete osv. För alla lär sig tydligen bättre genom att ett ämne just hanteras så. Men det är tydligen motbevisat att lille Pelle bara kan lära sig med text och lilla Lisa bara med film. De hade testat även med preferenser, tex att testa lära sig med sitt speciella lärsätt eller ett annat lärsätt och det blev inte bättre med valt sätt. Enligt artiklarna.

Länk?

 

[hastflicka]

Ja alla lär sig bättre om läraren hanterar ett ämne på många olika sätt, text, film, eget arbete osv. För alla lär sig tydligen bättre genom att ett ämne just hanteras så. Men det är tydligen motbevisat att lille Pelle bara kan lära sig med text och lilla Lisa bara med film. De hade testat även med preferenser, tex att testa lära sig med sitt speciella lärsätt eller ett annat lärsätt och det blev inte bättre med valt sätt. Enligt artiklarna.

Ingen har pastatt att varken lille Pelle eller lilla Lisa bara lar sig pa ett satt. Sjalvklart lar vi oss alla bast om nagot presenterars pa manga varierande satt.
Jag skulle garna vilja se lankar till de undersokningar som pastar det, for det ar inte sant. Vi ar manga som ar begransade i vart larande for att ett inlarning satt ar mycket svagare, eller inte alls fungerande, och darfor ar hanvisade till andra satt att lara oss.

 

[Red_Chili]

Tack, satt just och funderade på hur det blir om människor som fanns när man var liten inte finns kvar eller rent av inte vill medverka i utredning.

Det varierar.
I mitt fall så skulle förvisso min mor ha kunnat medverka, men jag ville av olika anledningar inte blanda in henne. Det är den enda nu levande person jag har kontakt med som känt mig som barn.

Det jag däremot kunde, var att berätta massor(!) om min skolgång, jag minns väldigt mycket från när jag var barn. De kunde också prata med min sambo, som jag då känt i alla fall några år. Jag har också släktingar med NPF-diagnoser. I mitt fall räckte det.

 

[Badger]

Länk?

La in tidigare i tråden, när jag nämnde det först. Men här är några andra.

https://www.educationnext.org/stubb...acher-license-prep-materials-debunked-theory/

Like many misconceptions about learning and the brain, the belief in learning styles stems from an incorrect interpretation of valid research findings and scientifically established facts. For example, it is true that different types of information are processed in different parts of the brain. It is also true that individuals have differences in abilities and preferences. Since the 1970s, however, systematic research reviews and meta-analyses examining the validity of learning styles and their application to education have come to the same conclusion: despite the intuitive appeal, there is little to no empirical evidence that learning styles are real. The fields of cognitive psychology and neuroscience consider them a “neuromyth” and disavow the practice of matching instruction to individuals’ preferred learning styles to promote learning. In these fields, believing in learning styles has been compared to believing in fortunetelling.

https://www.educationnext.org/unloc...new-proposal-for-reforming-teacher-education/


https://poorvucenter.yale.edu/LearningStylesMyth

Yet the overwhelming consensus among scholars is that no scientific evidence backs this “matching” hypothesis of learning styles (Kirschner 2017, Pashler 2008, Simmonds 2014). While all learners can develop subjective preferences for studying or digesting material, studies deny that students learn better through a self-reported learning style. Instead, scholars increasingly call for educators to replace ‘neuromyths’ with resources and strategies rooted in evidence from cognitive and adult learning theory.

https://fee.org/articles/learning-styles-don-t-actually-exist-studies-show/

In a 2009 review paper entitled Learning Styles: Concepts and Evidence, researchers investigated the “meshing hypothesis,” which is the idea that students learn better when instruction is provided in a format that matches their learning style. Their conclusion is a hard pill to swallow. “The contrast between the enormous popularity of the learning-styles approach within education and the lack of credible evidence for its utility is, in our opinion, striking and disturbing,” the researchers wrote. “If classfication of students’ learning styles has practical utility, it remains to be demonstrated.”

A 2006 study looking at multimedia instruction came to a similar conclusion. “There was not strong support for the hypothesis that verbal learners and visual learners should be given different kinds of multimedia instruction,” the authors concluded.

Having said all that, it’s important to be clear about what exactly researchers are criticizing when they talk about the myth of learning styles. They aren’t saying there are no differences between students, or that tailored teaching approaches can never be helpful. There are plenty of individual differences between students, such as talent, background knowledge, and interest in the field, and researchers agree that teaching with these differences in mind can have a positive impac

There is also evidence that using multiple teaching approaches together (such as words and pictures) tends to improve learning across the board, a phenomenon known as the multimedia effect. Again, researchers don’t take issue with this. What they dispute is the idea that each student has a particular learning style, and that teaching to a student’s preferred learning style will improve their educational outcomes.

For many people, the idea that learning styles don’t have scientific support is likely a bit of a shock. How could we be so wrong about something so fundamental? And how could so many people believe this if it wasn’t true? These are good questions, and they’re worth exploring. But a more unsettling question also comes to mind.

 

[Badger]

Ingen har pastatt att varken lille Pelle eller lilla Lisa bara lar sig pa ett satt. Sjalvklart lar vi oss alla bast om nagot presenterars pa manga varierande satt.
Jag skulle garna vilja se lankar till de undersokningar som pastar det, for det ar inte sant. Vi ar manga som ar begransade i vart larande for att ett inlarning satt ar mycket svagare, eller inte alls fungerande, och darfor ar hanvisade till andra satt att lara oss.

Ja nedan.
Ganska många har tydligen påstått att det finns speciella lärstilar enligt länkarna. Jag har klippt ut lite bitar så att vad de säger och inte säger framgår lite. Men inte mycket, bäst är såklart att läsa dem och inte mina klipp.

 

[Mabuse]

Tänker att det passar super på förskolan men att det passar bara vissa teman sedan allteftersom. Det finns nog saker man måste gå igenom i matten som inte passar in på ngn vikingatid och saker i svenskan som inte passar i jordklotet osv. Tänker att det är en superkul och nice sak någon vecka eller två här och där i skolan.

Precis, det kan verkligen bli skohornat om man ska försöka få ihop det hela tiden. Det är nog svårt ändå att få ihop allt man ska lära sig, utan att nån stackare ska försöka få ihop hur ackusativobjekt, potensräkning, franska revilutilnen och väderfenomen alla på ett logiskt och sammanhängande sätt kan knytas till ett tema.

Och är det så farligt att göra olika saker parallellt? Det är ju så nästan allas liv ser ut ändå. Man ägnar sig inte en månad i sträck åt en enda sak.

 

[Rosett]

Det där gäller dock väldigt många med autismdiagnos. Dvs att de kan få ett väl fungerande liv med rätt hjälp. Därför är det viktigt att rätt diagnos ställs.

När man får diagnosen autism är man inte utlämnad till att arbeta med sig själv och acceptera sina begränsningar, utan jag tänker mer om att det handlar om att man bättre kan förstå sitt utgångsläge när det gäller begränsningar och hantera det på ett mer framgångsrikt sätt framåt, än utan de samlade kunskaperna om autism som finns.

Tror @Grazing menade att om man har symtom som liknar autism men egentligen beror på PTSD, och får autismdiagnos, så är det väldigt svårt att få hjälp för traumaresponsen (PTSD).
Därför är det viktigt att, om man har PTSD, får den diagnosen för då kan man få behandling för det.

Jag är själv i den situationen att jag har både autismdiagnos, ADHD-diagnos och PTSD-diagnos så jag får inte anpassad traumabehandling eftersom vården anser att det är autismen som är mitt grundproblem så den ska behandlas först. Hur de har tänkt sig det vet jag inte eftersom den inte går att behandla bort.
Jag uppfyller även alla diagnoskriterierna för CPTSD men kan enligt psykolog inte få den diagnosen eftersom jag har ADHD och autism.