Jantelagen ar ett skit och gor allt sadant har sa mycket svarare.
En av mina soner blev diagnosticerad med en "Learning disability" andra aret i Amerikansk skola. Forsta aret gick mestadels at med ESL (English as a Second Language) och att lara sig den nya kulturen. Det ar lange sedan och resurserna da gjorde att han blev diagnosticerad som dyslexic med dyscalculia.
(Nar han lamnade Svenska skolan i arskurs tre forklarade rektor och larare att han aldrig skulle klara av att ga ut hogstadiet, sarskilt inte i matte)
Det vill saga att han hade problem att processa basik operations i bade text och matte ... Han hade problem med arythmetick, att addera, subtrahera, multipera, och dividera ... men vi fick ocksa veta att hans forstaelse for matte var mycket bra. Han ar i dag en software architect. Jag misstanker att han hade fatt en helt annan diagnos i dag ... atminstone ADHD, men formodligen ocksa autism. Sjalv anser han att han inte behover nagra diagnoser, han behover mest bara utrymme att gora saker pa sitt satt ... och har svart att "gora som alla andra".
Jag misstanker att en till av mina soner ocksa skulle fatt diagnosen autism om han vaxt upp nu ... och formodligen Jag sjalv ocksa. Jag skulle ocksa atminstone fatt ADHD diagnos.
Jag inser att diagnoser ar ofta mycket bra ... men jag tror att de ocksa ibland star i vagen for personen att gora saker pa sitt satt ... att hitta egna vagar att utfora saker. Den som var utredd ... Hans larare i arskurs 5 absolut avgudade honom, hon forklarade en gang med ett skratt att om hon sa att man utfor en uppgift "sa har" rackte han upp handen och fragade om han kunde gora "sa dar" i stallet. Och sjalvklart fick han gora pa sitt satt da Amerikanska skolan ar mer individualiserad an Svenska skolan var da. Han hade en himla tur att vi flyttade nar vi gjorde.
