Autistisk bror

[Grazing]

För mig beskriver du något som inte alls låter som att det skiljer aitister från andra.

Det är nog bland annat det där som gör att npf-personer verkar ha en väldigt idealiserad bild av livet utan npf. När du har en npf-diagnos kan du liksom använda den för att förklara allting som sas inte går som en dans för dig. Att tex inte kunna "leva ut" och inte ta sig fram lika lätt som andra (från ens eget perspektiv) ser ut att kunna, tror jag är nästan allmänmänskligt.

Det här är precis den anledningen till att folk med autism tex inte vill dela med sig av sina svårigheter och sina behov för att överleva och kunna må bra. Dom förminskas och jämförs med dom utan svårigheterna och det menas på att "det är så för alla".

Jag har gått igenom och hört i hela mitt liv att "sluta löjla dig, överdriv inte" "med rätt attityd så klarar man det" etc och hamnat i djupare depressioner pga av min brist att klara av det jag faktiskt vill. Det är inget hittepå.

Det verkar konstigt att folk som har en npf skulle vara så otroligt fantastiska om de bara inte hade sin npf, när samtidigt nästan ingen människa är så där fantastisk. (Och beroende på vad man menar med fantastisk, så verkar det finnas hyfsat gott om personer med npf eller psykisk ohälsa bland de som anses vara det.)

Jag tror inte du förstår alls faktiskt hur en med autism upplever svårigheterna eller ens vad det är för svårigheter. Du är lite definitionen av anledningen till varför många med autism aldrig riktigt kommer kunna våga vara sig själva och berätta hur dom har det eller hur dom mår. Varför dom har det som dom har det i samhället. För det menas på att dom överdriver, dom hittar på och utnyttjar sin diagnos osv.

Du påminde mig om varför jag väljer att inte berätta för vem som helst om min autism. För då och då kommer jag in i "varför ska jag dölja hur jag har det och mina behov" tankar men nu kommer jag ihåg varför.

 

[Palermo]

Det här är precis den anledningen till att folk med autism tex inte vill dela med sig av sina svårigheter och sina behov för att överleva och kunna må bra. Dom förminskas och jämförs med dom utan svårigheterna och det menas på att "det är så för alla".

Jag har gått igenom och hört i hela mitt liv att "sluta löjla dig, överdriv inte" "med rätt attityd så klarar man det" etc och hamnat i djupare depressioner pga av min brist att klara av det jag faktiskt vill. Det är inget hittepå.

Jag tror inte du förstår alls faktiskt hur en med autism upplever svårigheterna eller ens vad det är för svårigheter. Du är lite definitionen av anledningen till varför många med autism aldrig riktigt kommer kunna våga vara sig själva och berätta hur dom har det eller hur dom mår. Varför dom har det som dom har det i samhället. För det menas på att dom överdriver, dom hittar på och utnyttjar sin diagnos osv.

Du påminde mig om varför jag väljer att inte berätta för vem som helst om min autism. För då och då kommer jag in i "varför ska jag dölja hur jag har det och mina behov" tankar men nu kommer jag ihåg varför.

Jo, jag ser svårigheter som utan tvekan överstiger eller skiljer sig åt från svårigheter som "alla andra" har. Jag tycker däremot att resonemanget kring dessa svårigheter väldigt dåligt visar vad det handlar om. Lpg träffsäkerhet i beskrivningarna, från mitt håll sett.

 

[Palermo]

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Syftet är ju inte att ställa grupper mot varandra utan snarare förklara olika perspektiv. För att få en npf diagnos så måste det fastställas att det är något som är medfött. Du kan alltså ha uppleva samma problematik från en olycka eller sjukdom men du kommer inte att få en npf diagnos. Så har du en npf diagnos har du alltså ett annat utgångsläge jämfört med ”andra” vilket gör att du har vissa rättigheter, vilket känns rättvist? Föds du med ett synfel behöver du ofta glasögon, under barndomen får du då bidrag för glasögon osv.

Inom npf upplever jag att det är lite olika, diagnosen dyslexi och dyskalkyli är väldigt tydligt framskrivet vilka anpassningar som kan erbjudas men det behövs nog mer kunskap inom resten. Ofta är det eleven som får frågan, vad eleven behöver men det är faktiskt inte eleven som har en femårig universitetsutbildning som ska svara på det utan kunskapen om hur undervisningen kan anpassas ska ligga hos skolan och lärare.

Nej, utredningen kan inte visa om det är medfött eller inte, men det är nog det vanligaste antagandet att så är fallet.

 

[Viva]

Ångrar mig.

 

[Enya]

Jo, jag ser svårigheter som utan tvekan överstiger eller skiljer sig åt från svårigheter som "alla andra" har. Jag tycker däremot att resonemanget kring dessa svårigheter väldigt dåligt visar vad det handlar om. Lpg träffsäkerhet i beskrivningarna, från mitt håll sett.

Vad som skiljer autism från vanliga livet är att autism är en funktionsnedsättning och att svårigheterna som de personerna upplever är så pass stora att de skapar betydande problem för personerna. Att människor generellt har samma svårigheter håller jag med om, men inte till en så stor grad som en autist och man kan ofta ta ett djupt andetag och "komma igen" när det behövs, behöver kanske inte heller lika står återhämtning och inte heller lika många strategier för att orka med livet som sådant. Det där är i varierande grad rätt svårt för en autist.

Jag tycker att det är förminskande att se det som du gör. Ja vi har alla svårigheter, och ja jag håller med om att det finns en tendens ibland hos några med npf-diagnoser att se att de som inte har det som om livet är så lätt, men från det till att ha autism är steget ändå stor, tycker jag.

 

[Red_Chili]

För mig beskriver du något som inte alls låter som att det skiljer aitister från andra.

Det är nog bland annat det där som gör att npf-personer verkar ha en väldigt idealiserad bild av livet utan npf. När du har en npf-diagnos kan du liksom använda den för att förklara allting som sas inte går som en dans för dig. Att tex inte kunna "leva ut" och inte ta sig fram lika lätt som andra (från ens eget perspektiv) ser ut att kunna, tror jag är nästan allmänmänskligt.

Det verkar konstigt att folk som har en npf skulle vara så otroligt fantastiska om de bara inte hade sin npf, när samtidigt nästan ingen människa är så där fantastisk. (Och beroende på vad man menar med fantastisk, så verkar det finnas hyfsat gott om personer med npf eller psykisk ohälsa bland de som anses vara det.)

Det är just pga sådan inställning hos neurotypiska personer som jag inte fick min autismdiagnos förrän jag var över 30år gammal. Det var hela tiden "Såna där problem har alla!" från alla håll, så fort jag försökte förklara att något var jobbigt för mig. Och när jag säger att något är "jobbigt" så är det inte på nivån att jag kan bita ihop, rycka tag i det och ta mig igenom det. Det är mer på nivån att jag gör allt i min makt för att komma undan, även om det innebär att det blir svårt för mig att få ett vettigt jobb, även om det innebär att jag tappar kontakten med alla mina släktingar, bara har någon enstaka vän, anpassar hela dygnsrytmen och mitt dagsschema för att klara av att tex gå och handla mat utan att krascha efteråt och inte kunna göra något mer vettigt den dagen..

Men visst, jag tycker absolut att det verkar som att livet är otroligt mycket enklare utan NPF-diagnoser. Just att kunna delta i jobbmöten någorlunda enkelt, att arbeta kontorstider, att klara av att sitta i ett klassrum och faktiskt ta åt sig av det som lärs ut där, att kunna sitta i en matsal bland folk och äta, kunna ta en promenad ute på stan någon gång, eller kanske under semestern ägna sig åt något halvstort projekt som verkar kul och faktiskt komma någonvart med det... Det är sådant som jag upplever att "vanliga" människor gör mest hela tiden utan större bekymmer.

 

[Enya]

Det är just pga sådan inställning hos neurotypiska personer som jag inte fick min autismdiagnos förrän jag var över 30år gammal. Det var hela tiden "Såna där problem har alla!" från alla håll, så fort jag försökte förklara att något var jobbigt för mig. Och när jag säger att något är "jobbigt" så är det inte på nivån att jag kan bita ihop, rycka tag i det och ta mig igenom det. Det är mer på nivån att jag gör allt i min makt för att komma undan, även om det innebär att det blir svårt för mig att få ett vettigt jobb, även om det innebär att jag tappar kontakten med alla mina släktingar, bara har någon enstaka vän, anpassar hela dygnsrytmen och mitt dagsschema för att klara av att tex gå och handla mat utan att krascha efteråt och inte kunna göra något mer vettigt den dagen..

Men visst, jag tycker absolut att det verkar som att livet är otroligt mycket enklare utan NPF-diagnoser. Just att kunna delta i jobbmöten någorlunda enkelt, att arbeta kontorstider, att klara av att sitta i ett klassrum och faktiskt ta åt sig av det som lärs ut där, att kunna sitta i en matsal bland folk och äta, kunna ta en promenad ute på stan någon gång, eller kanske under semestern ägna sig åt något halvstort projekt som verkar kul och faktiskt komma någonvart med det... Det är sådant som jag upplever att "vanliga" människor gör mest hela tiden utan större bekymmer.

Jag tror att vi alla människor oavsett diagnoser, tror att alla andra har så lätta och bekymmerslösa liv jämfört med vad man själv upplever.

 

[Red_Chili]

Jag tror att vi alla människor oavsett diagnoser, tror att alla andra har så lätta och bekymmerslösa liv jämfört med vad man själv upplever.

Det är väl lite därför som många vill bli influencers på diverse sociala medier, för att det ser så otroligt "lätt och roligt ut". Typ.

Jag tycker att människor, oavsett diagnoser eller ej, är dåliga på att se både vad de själva har lätt för och ha förståelse för vad andra kan ha lätt eller svårt för.

Jag har ju, såklart, inte bara svårt för mig i livet trots mina diagnoser. Jag är förbannat bra på en mängd saker. När jag förklarar för andra vad jag är bra på, hur jag gör saker eller så, då är det som att de inte tror mig. Då är man skrytig, överdriver eller "har garanterat missat något och bara tror sig vara bra".

Kanske är jag bara i fel sällskap mest hela tiden, men jag skulle verkligen tycka det var kul om människor i största allmänhet vågade vara trygga i att de är duktiga på olika saker. Och då kombinerat med en förståelse för att det inte är lika för alla de möter.

 

[Enya]

Det är väl lite därför som många vill bli influencers på diverse sociala medier, för att det ser så otroligt "lätt och roligt ut". Typ.

Jag tycker att människor, oavsett diagnoser eller ej, är dåliga på att se både vad de själva har lätt för och ha förståelse för vad andra kan ha lätt eller svårt för.

Jag har ju, såklart, inte bara svårt för mig i livet trots mina diagnoser. Jag är förbannat bra på en mängd saker. När jag förklarar för andra vad jag är bra på, hur jag gör saker eller så, då är det som att de inte tror mig. Då är man skrytig, överdriver eller "har garanterat missat något och bara tror sig vara bra".

Kanske är jag bara i fel sällskap mest hela tiden, men jag skulle verkligen tycka det var kul om människor i största allmänhet vågade vara trygga i att de är duktiga på olika saker. Och då kombinerat med en förståelse för att det inte är lika för alla de möter.

Är vi inte inne på jantelagen lite grann nu också? Är det inte rätt svenskt att man inte ska just sticka ut och skryta? Så just den biten känns inte riktigt som att du är i fel sällskap utan som att det finns rätt många svenskar som är lite sådär generellt.

Personligen tänker jag att alla är väl bra på något trots att de har brister på andra ställen, diagnos eller ej, så jag har själv lite svårt att förstå att du möter människor på sättet du gör. Vi har olika saker vi är bra på liksom och så kan vi på samma gång ha andra svårigheter som är rätt stora, men svårigheterna betyder ju inte att man inget kan. Autister har ju många gånger också något specialintresse dessutom (vilket jag ibland avundas lite, eftersom jag är dålig eller medelmåttig på allt... ).

 

[MML]

Det är väl lite därför som många vill bli influencers på diverse sociala medier, för att det ser så otroligt "lätt och roligt ut". Typ.

Jag tycker att människor, oavsett diagnoser eller ej, är dåliga på att se både vad de själva har lätt för och ha förståelse för vad andra kan ha lätt eller svårt för.

Jag har ju, såklart, inte bara svårt för mig i livet trots mina diagnoser. Jag är förbannat bra på en mängd saker. När jag förklarar för andra vad jag är bra på, hur jag gör saker eller så, då är det som att de inte tror mig. Då är man skrytig, överdriver eller "har garanterat missat något och bara tror sig vara bra".

Kanske är jag bara i fel sällskap mest hela tiden, men jag skulle verkligen tycka det var kul om människor i största allmänhet vågade vara trygga i att de är duktiga på olika saker. Och då kombinerat med en förståelse för att det inte är lika för alla de möter.

Jag tror inte att du är i "fel sällskap". Däremot tror jag (tyvärr) att det är så väldigt många resonerar. Det går liksom inte att vara "lagom", i synnerhet inte som autist. Berättar du om dina svårigheter så "använder du diagnosen som ursäkt", och om du berättar om dina styrkor så "tror du att du är något" Damned if you do, damned if you don't.

Jag känner igen det från vad (autistiska) närstående och bekanta berättat när vi pratat om sådant här. Tyvärr inte "bara" i privata relationer, heller, utan även i miljöer som borde vara bättre på att hantera människors olikheter. En bekant berättade t. ex. om hur hen i ett psykologsamtal fick frågan om hur hen såg på sin framtid, och hen svarade då att hen skulle vilja klara av att jobba halvtid med exempelvis lokalvård. Varpå psykologen (!) lite skrattande sagt att hen har ju så mycket kapacitet, hen klarar av en massa saker bara hen tror på sig själv o. s. v. Som att lokalvård inte var ett "bra nog" jobb att sikta på, eller att hen sagt att hen ville jobba med det för att hen skulle vara "för dålig" för andra jobb

Att en psykolog har den inställningen är under all kritik, tycker jag. Min bekanta ville jobba med lokalvård för att det är ett ganska inrutat arbete (som hen behöver för att fungera bra över tid), och som hen vet att hen är bra på och tycker om att göra. Inga konstigheter alls, tvärt om väldigt insiktsfullt, tycker jag. Men hen fick liksom varken tillåtelse att se sina begränsningar och behov, eller säga att hen var bra på att städa, för att det inte matchade psykologens (!) syn på vad som är ett "tillräckligt bra" arbete.

 

[sjoberga]

Jo, jag ser svårigheter som utan tvekan överstiger eller skiljer sig åt från svårigheter som "alla andra" har. Jag tycker däremot att resonemanget kring dessa svårigheter väldigt dåligt visar vad det handlar om. Lpg träffsäkerhet i beskrivningarna, från mitt håll sett.

Jag som levt nära NPF, på olika vis, hela livet kan också känna att en del personer med diagnoser i perioder hamnar i att NPF-diagnosen är förklaringen på nästan allt som inte går som man vill - och snabbt gärna skuffar ansvaret på omgivningen i en alltför hög grad för att kunna komma vidare.

Det är en skör tråd att balansera på, att se sina möjligheter och begränsningar och lyckas få till rimliga anpassningar där det behövs, för att sedan kunna ge järnet för att lyckas med det man vill.

Det kan också bli konflikt i att någon med diagnos hävdar sin relativa superförmåga jfrt
med andra glömmer bort att den helt och hållet kanske är beroende av andras insatser. Det är trots allt ganska mycket lättare att utveckla sådana förmågor om man får hjälp med att städa, får bidrag för sin bedömda uteblivna arbetsförmåga och inte behöver vara 40 timmar på ett förvärvsarbete. Jag har sett det ett par gånger, att den ömsesidiga förståelsen blir väldigt liten i sådana sammanhang. Och offerkoftorna plockas fram på alla sidor.

Jag tycker vi måste göra det vi rimligen kan göra för att jämna ut förutsättningarna åt varandra, så att fler kan delta i arbetsliv och samhälle.

 

[skiesabove]

Nej, utredningen kan inte visa om det är medfött eller inte, men det är nog det vanligaste antagandet att så är fallet.

Autism är medfött. Du kan inte "få autism".