- Svar: 6
- Visningar: 565
Kände att jag ville ge lite bakgrund till min kommentar i tråden "Att inte ha några vänner när man blir gammal", så här kommer det.
De senaste åren har jag börjat reflektera över mig själv. Tidigare var jag mest bara låst i hur värdelös och kass jag var, men någonstans lyckades jag komma ur de tankegångarna tillräckligt mycket för att klara av viss introspektion. Det blir lite rörigt, för det är sådan jag är, och det är mycket att ta upp, som jag kommer på allt eftersom.
Hur som helst, förra året fick jag diagnosen AD(H)D, tolkade jag den självskattning jag gjorde rätt, kanske jag även borde ha utretts för autism, vilket dock inte skedde, och jag fick inget svar på varför. Mycket av de svårigheter jag haft genom åren kan nog bitvis ha detta som grund, men det är som alltid mycket annat som påverkar också.
Försöker ta saker i kronologisk ordning, sådant jag minns och/eller fått berättat för mig. Strax innan jag skulle fylla 3, så drog min mamma, och lämnade mig och lillasyster hos pappa. Av vad min pappa berättat, så var jag förkrossad, och det blev inte bättre av att hon till en början bodde relativt nära (samt att vi bodde ett stenkast från där bägge mina föräldrar jobbade). Åtminstone en gång (vad jag fått berättat för mig) såg jag min älskade mamma på avstånd och försökt springa till henne, men hon undvek mig.
Jag misstänker att detta faktum är en stor grund till att jag har väldigt svårt att våga ta kontakt med potentiella vänner och kärlekspartners, säkerligen även förstärkt av min NPF. Jag frågade min pappa för ett tag sedan, om han kom ihåg om jag var mer kontaktsökande innan, och även om det nu är runt 45 år sedan, och minnen är ju alltid kanske inte helt korrekta, trodde han att det nog var så.
Själv har jag inte mycket minnen av den här tiden, särskilt inte kring när det gäller att umgås med andra barn. Har vaga minnen av lägenheten vi flyttade till kort efter, samt mormors (och morfars) hus och trädgård. Mormor ställde upp väldigt mycket efter att mamma stack, och vi var där ofta. Morfar har jag inte alls mycket minnen av, han hade blivit väldigt mycket av en enstöring, och hamnade till slut på mentalsjukhus sina sista år.
Hur som helst, pappa träffade en ny, vi fyra flyttade från Strängnäs till Boden samma år jag skulle fylla fem, det blev en kort sejour, har för mig pappa fick ett vikariat där, men det blev inte mer än så, så året efter flyttade vi ner till Gävle. Här börjar jag ha lite egna minnen av min barndom, jag hade några av grannbarnen som jag blev vänner med, även om ena familjen flyttade något år senare, och kvar blev en vän.
I Gävle bodde vi i några år, och även om jag kanske inte var den populäraste i klassen (snarare mobbad och utstött), så var det väl en rätt okej tid. Men 1986 behagade det komma massor med radioaktivt nedfall, och när min bonusmamma blev gravid året efter, lyckades hon övertyga pappa om att flytta igen, för att undvika radioaktiviteten. Den här gången ner till Linköping.
I början hade jag några klasskompisar jag umgicks med bitvis, men det blev inte så långvarigt. Antagligen på grund av en kombination av faktorer, som brist på kontaktsökande, dåligt självförtroende, NPF, trauma, att jag var lite eljest, hade konstig dialekt mm ledde till att jag blev lite retad/mobbad även här, och även om jag inte är säker på exakt timing här, så vet jag att åtminstone nu så ledde detta till utåtagerande beteende, och att jag gick till anfall mot vissa jag kände var de som retade mig.
Kontakt med BUP, som inte ledde till något, dels var jag inte alls samarbetsvillig, dels var tydligen inte de jag träffade på BUP till någon hjälp, enligt vad min pappa berättat. Blev satt i någon specialskola, inte särskola, men något annat för att bli av med "problemet". Det här var mest fritids, med visst mått av undervisning.
Men, det här var ju ingen bra lösning, eftersom det mest handlade om att sopa problemen under mattan, och efter 1,5 år hamnade jag åter i vanlig klass, och sista delen av åk 6 gick jag i vanlig klass, i ny skola. Kommer inte ihåg så mycket av den tiden, men vet att i början av sjuan blev jag åter utsatt för mobbing, och jag reagerade återigen med utåtagerande beteende. Den här gången blev det dock inte någon större åtgärd, jag fick gå kvar, och även om jag hade klasskompisar jag pratade med under skoldagen, så umgicks jag inte med någon utanför skolan. Åttan innebar ny skola, denna gång dock på grund av att kommunen lade ner skolan jag gick i. Som tur är, innebar det att de som var värst när det gällde att mobbas hamnade på annan skola än mig, men det fanns lite sådant kvar.
Trots att jag klarade mig rätt okej i skolan, resultatmässigt, så hade jag inte särskilt bra självförtroende, och antagligen så vågade jag inte riktigt söka kontakt, för att jag var säker på att jag var värdelös och inte skulle få ett positivt svar. Tror även, så här i efterhand, att mycket handlar om att jag inte ville riskera att bli bortstött, och frågar man inte, kan man inte få ett nej. Att många nej inte har med mig att göra spelade ingen roll, jag ville inte riskera något, och på grund av allt som hittills hänt i mitt liv, så har jag aldrig lyckats lära mig hur det där med sociala saker funkar.
Hoppar tillbaka i tiden nu, även om jag hade vänner jag lekte med när vi bodde i Gävle, så tillbringade jag även mycket tid att läsa, lyssna på musik och leka på egen hand, och så fortsatte det hela min uppväxt: mycket böcker och musik, och när jag var 15 eller 16 köpte jag min första dator, och efter det blev även den en del av det jag sysselsatte mig med på fritiden. Kortfattat, jag har aldrig riktigt lärt mig hur det sociala spelet fungerar.
Lite mer hopp, runt när jag var 9-10 träffade jag min mamma för första gången sedan hon hade lämnat oss. Vid den här tidpunkten hade hon lämnat det destruktiva förhållandet med den hon hade lämnat pappa för, som tur är, och vi fortsatte att träffas fram tills hon gick bort. Vi med tanke på den tid hon inte var en del av mitt liv, och hur vi bägge var som personer, så blev det mer som att vi var vänner, snarare än mor-son-relation, hon hade väldigt svårt att säga nej, och sätta gränser, och jag var ju som jag var. Och eftersom hon bodde i Simrishamn, så var det ju inte så ofta jag och min syster hade möjlighet att åka till henne.
Under hela min uppväxt var jag även ofta hos min mormor, åtminstone delar av främst jul- och sommarlov, men ofta även påsk. Tack vare min syster, tror jag, så blev det att umgås lite med andra barn där. Syster har alltid varit någon som varit aktiv och hittat på saker, medan jag alltid (vad jag kan komma på) har varit passiv, och även om jag ofta tänkt mycket, så är det extremt sällan jag hittat på något, eller ens gett uttryck för vad jag tänker. Och så är det fortfarande, kanske lite, lite bättre nu, men jag behöver oftast något som får igång mig, en extern startmotor så att säga.
Nåväl, fortsätta det kronologiska lite, först i gymnasiet började jag faktiskt träffa klasskompisar även utanför skolan, men med undantag för en gång var det alltid att jag hängde på, snarare än att jag tog initiativ. Och det undantaget är jag inte helt säker på om det var min idé, eller om det var pappa eller syster som kom med idén, och jag med lite hjälp lyckades få ihop en fest hemma hos mig. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan, som jag bara publicerade på Facebook, om att jag är en fegis. Det lyfter delar av det jag tar upp här, om mina problem att ta kontakt, och hur många vänner jag säkerligen missat att ha på grund av alla dessa saker, så jag är säker på att hade jag inte vältrat mig i självömkan, självförakt och ångest, kanske jag hade kunnat ha haft fler vänner.
På universitetet blev det några vänner, men även dem har jag svårt att ta kontakt med, även om det kanske blivit lite bättre med tiden, men att hitta på saker är svårt. Jag kan komma med någon idé ibland, men om inget blir bestämt direkt, så är det väldigt hög sannolikhet att det rinner ut i sanden, för jag tror jag utgår från att det kanske inte var någon bra idé egentligen.
Och när det gäller kärlek, så är det väl så, att det är svårt att älska någon som anser sig vara värdelös, men trots det lyckades jag hitta en tjej, som blev ett förhållande som höll i runt åtta år, tack vare hennes vänner som såg till att vi träffades mer än en gång. Vi tyckte nog om varandra, men på grund av omständigheter, och min totala brist på initiativförmåga, självförtroende med mera, så växte hon som person, medan jag snarare backade, för jag inte trodde jag skulle kunna få ett nytt jobb, och därmed stannade kvar på en arbetsplats där jag inte alls mådde bra.
Till slut blev det dock att jag, av olika anledningar, fick ett nytt jobb. Kort efter det blev jag singel, för mitt ex ville vänta till efter att jag fått nytt jobb med att dumpa mig, för att det inte skulle bli för mycket negativt för mig samtidigt. Men, det här nya jobbet var bra för mig, och jag fick möjlighet att växa och utvecklas, och det var inte en total överraskning att mitt ex lämnade mig, vi var nog mest bara vänner som delade säng den sista tiden, och hon hade lyft tankar redan tidigare.
Gav mig ut i dejtingträsket igen, och det ledde till att jag träffade någon som sedermera blev min flickvän, även om det dröjde ett bra tag innan vi sa att vi var ett par, både för oss själva, och för andra. Det som är bra nu är att vi bägge stöder varandra, och förstår varandra bra, även om vi har lite olika styrkor och svagheter, men kanske det är vad som gör att vi verkar kunna fungera bra som ett par, även om jag fortfarande har problem med att komma igång med intressanta diskussioner.
Nu börjar det här bli väldigt långt, så jag behöver väl försöka runda av, men lite först lite tankar. Jag lider fortfarande mycket av att ha svårt att ta kontakt, jag är fortfarande livrädd för att bli bortstött. Det hade säkert varit bra om jag kommit till insikt lite tidigare, men man kan inte vrida tillbaka klockan. Jag känner mig ofta värdelös och usel, särskilt med tanke på att jag är i stort sett oförmögen att få saker gjorda. På jobbet är det oftast inga större problem, där har jag i normalfallet färdiga ärenden som jag kan plocka på mig och utföra, men hemma går det åt mycket tid att lyckas få minsta sak gjord.
Nu skriker min hjärna på mig att jag borde be om ursäkt för att jag tar upp plats och tid, men tror jag ska försöka ignorera den (ja, jag vet att jag lyssnar på det, eftersom jag skriver ner det här, jag är inte korkad, bara alldeles för osäker på mitt eget värde).
Det finns, som alltid, mycket mer i mina tankar, och kanske det kommer en fortsättning någon dag.
De senaste åren har jag börjat reflektera över mig själv. Tidigare var jag mest bara låst i hur värdelös och kass jag var, men någonstans lyckades jag komma ur de tankegångarna tillräckligt mycket för att klara av viss introspektion. Det blir lite rörigt, för det är sådan jag är, och det är mycket att ta upp, som jag kommer på allt eftersom.
Hur som helst, förra året fick jag diagnosen AD(H)D, tolkade jag den självskattning jag gjorde rätt, kanske jag även borde ha utretts för autism, vilket dock inte skedde, och jag fick inget svar på varför. Mycket av de svårigheter jag haft genom åren kan nog bitvis ha detta som grund, men det är som alltid mycket annat som påverkar också.
Försöker ta saker i kronologisk ordning, sådant jag minns och/eller fått berättat för mig. Strax innan jag skulle fylla 3, så drog min mamma, och lämnade mig och lillasyster hos pappa. Av vad min pappa berättat, så var jag förkrossad, och det blev inte bättre av att hon till en början bodde relativt nära (samt att vi bodde ett stenkast från där bägge mina föräldrar jobbade). Åtminstone en gång (vad jag fått berättat för mig) såg jag min älskade mamma på avstånd och försökt springa till henne, men hon undvek mig.
Jag misstänker att detta faktum är en stor grund till att jag har väldigt svårt att våga ta kontakt med potentiella vänner och kärlekspartners, säkerligen även förstärkt av min NPF. Jag frågade min pappa för ett tag sedan, om han kom ihåg om jag var mer kontaktsökande innan, och även om det nu är runt 45 år sedan, och minnen är ju alltid kanske inte helt korrekta, trodde han att det nog var så.
Själv har jag inte mycket minnen av den här tiden, särskilt inte kring när det gäller att umgås med andra barn. Har vaga minnen av lägenheten vi flyttade till kort efter, samt mormors (och morfars) hus och trädgård. Mormor ställde upp väldigt mycket efter att mamma stack, och vi var där ofta. Morfar har jag inte alls mycket minnen av, han hade blivit väldigt mycket av en enstöring, och hamnade till slut på mentalsjukhus sina sista år.
Hur som helst, pappa träffade en ny, vi fyra flyttade från Strängnäs till Boden samma år jag skulle fylla fem, det blev en kort sejour, har för mig pappa fick ett vikariat där, men det blev inte mer än så, så året efter flyttade vi ner till Gävle. Här börjar jag ha lite egna minnen av min barndom, jag hade några av grannbarnen som jag blev vänner med, även om ena familjen flyttade något år senare, och kvar blev en vän.
I Gävle bodde vi i några år, och även om jag kanske inte var den populäraste i klassen (snarare mobbad och utstött), så var det väl en rätt okej tid. Men 1986 behagade det komma massor med radioaktivt nedfall, och när min bonusmamma blev gravid året efter, lyckades hon övertyga pappa om att flytta igen, för att undvika radioaktiviteten. Den här gången ner till Linköping.
I början hade jag några klasskompisar jag umgicks med bitvis, men det blev inte så långvarigt. Antagligen på grund av en kombination av faktorer, som brist på kontaktsökande, dåligt självförtroende, NPF, trauma, att jag var lite eljest, hade konstig dialekt mm ledde till att jag blev lite retad/mobbad även här, och även om jag inte är säker på exakt timing här, så vet jag att åtminstone nu så ledde detta till utåtagerande beteende, och att jag gick till anfall mot vissa jag kände var de som retade mig.
Kontakt med BUP, som inte ledde till något, dels var jag inte alls samarbetsvillig, dels var tydligen inte de jag träffade på BUP till någon hjälp, enligt vad min pappa berättat. Blev satt i någon specialskola, inte särskola, men något annat för att bli av med "problemet". Det här var mest fritids, med visst mått av undervisning.
Men, det här var ju ingen bra lösning, eftersom det mest handlade om att sopa problemen under mattan, och efter 1,5 år hamnade jag åter i vanlig klass, och sista delen av åk 6 gick jag i vanlig klass, i ny skola. Kommer inte ihåg så mycket av den tiden, men vet att i början av sjuan blev jag åter utsatt för mobbing, och jag reagerade återigen med utåtagerande beteende. Den här gången blev det dock inte någon större åtgärd, jag fick gå kvar, och även om jag hade klasskompisar jag pratade med under skoldagen, så umgicks jag inte med någon utanför skolan. Åttan innebar ny skola, denna gång dock på grund av att kommunen lade ner skolan jag gick i. Som tur är, innebar det att de som var värst när det gällde att mobbas hamnade på annan skola än mig, men det fanns lite sådant kvar.
Trots att jag klarade mig rätt okej i skolan, resultatmässigt, så hade jag inte särskilt bra självförtroende, och antagligen så vågade jag inte riktigt söka kontakt, för att jag var säker på att jag var värdelös och inte skulle få ett positivt svar. Tror även, så här i efterhand, att mycket handlar om att jag inte ville riskera att bli bortstött, och frågar man inte, kan man inte få ett nej. Att många nej inte har med mig att göra spelade ingen roll, jag ville inte riskera något, och på grund av allt som hittills hänt i mitt liv, så har jag aldrig lyckats lära mig hur det där med sociala saker funkar.
Hoppar tillbaka i tiden nu, även om jag hade vänner jag lekte med när vi bodde i Gävle, så tillbringade jag även mycket tid att läsa, lyssna på musik och leka på egen hand, och så fortsatte det hela min uppväxt: mycket böcker och musik, och när jag var 15 eller 16 köpte jag min första dator, och efter det blev även den en del av det jag sysselsatte mig med på fritiden. Kortfattat, jag har aldrig riktigt lärt mig hur det sociala spelet fungerar.
Lite mer hopp, runt när jag var 9-10 träffade jag min mamma för första gången sedan hon hade lämnat oss. Vid den här tidpunkten hade hon lämnat det destruktiva förhållandet med den hon hade lämnat pappa för, som tur är, och vi fortsatte att träffas fram tills hon gick bort. Vi med tanke på den tid hon inte var en del av mitt liv, och hur vi bägge var som personer, så blev det mer som att vi var vänner, snarare än mor-son-relation, hon hade väldigt svårt att säga nej, och sätta gränser, och jag var ju som jag var. Och eftersom hon bodde i Simrishamn, så var det ju inte så ofta jag och min syster hade möjlighet att åka till henne.
Under hela min uppväxt var jag även ofta hos min mormor, åtminstone delar av främst jul- och sommarlov, men ofta även påsk. Tack vare min syster, tror jag, så blev det att umgås lite med andra barn där. Syster har alltid varit någon som varit aktiv och hittat på saker, medan jag alltid (vad jag kan komma på) har varit passiv, och även om jag ofta tänkt mycket, så är det extremt sällan jag hittat på något, eller ens gett uttryck för vad jag tänker. Och så är det fortfarande, kanske lite, lite bättre nu, men jag behöver oftast något som får igång mig, en extern startmotor så att säga.
Nåväl, fortsätta det kronologiska lite, först i gymnasiet började jag faktiskt träffa klasskompisar även utanför skolan, men med undantag för en gång var det alltid att jag hängde på, snarare än att jag tog initiativ. Och det undantaget är jag inte helt säker på om det var min idé, eller om det var pappa eller syster som kom med idén, och jag med lite hjälp lyckades få ihop en fest hemma hos mig. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan, som jag bara publicerade på Facebook, om att jag är en fegis. Det lyfter delar av det jag tar upp här, om mina problem att ta kontakt, och hur många vänner jag säkerligen missat att ha på grund av alla dessa saker, så jag är säker på att hade jag inte vältrat mig i självömkan, självförakt och ångest, kanske jag hade kunnat ha haft fler vänner.
På universitetet blev det några vänner, men även dem har jag svårt att ta kontakt med, även om det kanske blivit lite bättre med tiden, men att hitta på saker är svårt. Jag kan komma med någon idé ibland, men om inget blir bestämt direkt, så är det väldigt hög sannolikhet att det rinner ut i sanden, för jag tror jag utgår från att det kanske inte var någon bra idé egentligen.
Och när det gäller kärlek, så är det väl så, att det är svårt att älska någon som anser sig vara värdelös, men trots det lyckades jag hitta en tjej, som blev ett förhållande som höll i runt åtta år, tack vare hennes vänner som såg till att vi träffades mer än en gång. Vi tyckte nog om varandra, men på grund av omständigheter, och min totala brist på initiativförmåga, självförtroende med mera, så växte hon som person, medan jag snarare backade, för jag inte trodde jag skulle kunna få ett nytt jobb, och därmed stannade kvar på en arbetsplats där jag inte alls mådde bra.
Till slut blev det dock att jag, av olika anledningar, fick ett nytt jobb. Kort efter det blev jag singel, för mitt ex ville vänta till efter att jag fått nytt jobb med att dumpa mig, för att det inte skulle bli för mycket negativt för mig samtidigt. Men, det här nya jobbet var bra för mig, och jag fick möjlighet att växa och utvecklas, och det var inte en total överraskning att mitt ex lämnade mig, vi var nog mest bara vänner som delade säng den sista tiden, och hon hade lyft tankar redan tidigare.
Gav mig ut i dejtingträsket igen, och det ledde till att jag träffade någon som sedermera blev min flickvän, även om det dröjde ett bra tag innan vi sa att vi var ett par, både för oss själva, och för andra. Det som är bra nu är att vi bägge stöder varandra, och förstår varandra bra, även om vi har lite olika styrkor och svagheter, men kanske det är vad som gör att vi verkar kunna fungera bra som ett par, även om jag fortfarande har problem med att komma igång med intressanta diskussioner.
Nu börjar det här bli väldigt långt, så jag behöver väl försöka runda av, men lite först lite tankar. Jag lider fortfarande mycket av att ha svårt att ta kontakt, jag är fortfarande livrädd för att bli bortstött. Det hade säkert varit bra om jag kommit till insikt lite tidigare, men man kan inte vrida tillbaka klockan. Jag känner mig ofta värdelös och usel, särskilt med tanke på att jag är i stort sett oförmögen att få saker gjorda. På jobbet är det oftast inga större problem, där har jag i normalfallet färdiga ärenden som jag kan plocka på mig och utföra, men hemma går det åt mycket tid att lyckas få minsta sak gjord.
Nu skriker min hjärna på mig att jag borde be om ursäkt för att jag tar upp plats och tid, men tror jag ska försöka ignorera den (ja, jag vet att jag lyssnar på det, eftersom jag skriver ner det här, jag är inte korkad, bara alldeles för osäker på mitt eget värde).
Det finns, som alltid, mycket mer i mina tankar, och kanske det kommer en fortsättning någon dag.
. Jag tänker att du ska fokusera på allt du faktiskt klarar, snarare än det som inte funkar. Här har du ofta intressanta inlägg och tankar, tycker jag.
