Syn på personer som "gjort nåt fel" + trauma

[Niyama]

Och det spelar ingen roll heller utan jag vill bara veta hur andra skulle tänka OM ni fick veta nånting sånt om nån som ni kände.
Alltså om en person hade gjort äckel saker mot ett barn. Men det var nån som ni tyckte om kanske en vän en jobb kompis en släkting eller nånting.
Skulle ni tro på den som sa att den hade varit ut satt eller på den personen?
Skulle ni kunna bort se ifrån det och vara vän med den? Skulle ni vilja um gås med den?
Skulle det spela nån roll för er ifall den hade ut satt en person eller ifall ni fick veta om flera?
Alltså om ni var vän med den vuxna så ni var ifrån början på "dens sida" och inte "barnets sida".

Min äldre bror utsatte mig för sexuella övergrepp när jag var barn. Jag berättade det för en kurator när jag var 16 år och i princip alla omkring mig trodde mig och "valde min sida". Den enda som tydligt inte gjorde det var min brors sambo. Min bror anmäldes och dömdes för sina brott och jag tror det har bidragit till att få ens funderar på att "välja hans sida".

När jag som vuxen fått reda på att någon i min närhet begått grova brott har jag tagit avstånd från den personen. Jag vill inte ha sådana personer i mitt liv.

Och sen denandra saken som jag undrar är till ni som har gått genom nån sorts trauma och har be arbetat det och kommit vidare osv. Har ni blivit HELT fria från era trauman eller finns dom alltid kvar och kan vara "problem" fast ni kan hantera det? Om nån fattar hur jag menar.

Jag gick i traumaterapi i över 10 år och nej, jag är inte helt fri och kommer nog aldrig bli. Hela min uppväxt var så påverkad av övergrepp och missbruk och det kommer alltid vara en sorg att det var så. Men det är inte längre ett problem, det finns i bakgrunden men det är sällan jag tänker särskilt mycket på det.

 

[L(i)FE]

Jag tänker på mina trauman lite som på mitt gamla benbrott, mina fingerleder med artros osv. Det är spår av att livet inte alltid går bra, och ibland gör det ont. Det är okej att det gör ont, man får anpassa belastningen efter dagsformen och vara snäll mot sig själv. Ju längre tiden går, desto bättre blir man på att lära sig känna igen när känslolägen kommer av traumatriggers, så man kan anpassa sitt beteende därefter.

Jag blev väldigt hjälpt av en KBT-terapeut som sa att tankar kommer och går av sig själva. Vissa tankar triggar känslor, och det kan vi inte heller styra över. Däremot kan vi lära oss att inte alltid agera på känslan! Vilka tankar som uppkommer berättar lite om våra "core beliefs". För mig är det väldigt hjälpsamt att när jag plötsligt upplever en ologisk känsla, gå tillbaka och leta upp vilken tanke som triggade den, vilket core belief kommer den tanken ifrån och -viktigast av allt i mitt fall- vem planterade det i mig.

Jag sliter med en massa saker efter att ha vuxit upp i en extremt narcissistisk familj, så det hjälper mig massor när jag har ångest att kunna härleda det till att "Den här känslan har mamma planterat i mig för att ha kontroll". På så vis kan jag uppbåda kraft att inte låta känslan ta över - och på så vis ta ifrån henne kontrollen.

Jag har skrivit på badrumsspegeln hemma:
core belief -> thought->feeling->action

Jag kanske inte riktigt fattar detdär med core beliefs och det. Men förmig så är det nog inte precis o logiska känslor utan mera att egentligen så är själva känslan logisk bara att sen blir iprincip o möjlig att hantera när den blir för stark och som "tar över".
Men jag tror ändå att jag på ett sätt fattar det med att inte låta känslan ta över så och att då får inte "fel" personer ha kontroll liksom. Fast förmig är det kanske inte kontroll men mera att dom personerna inte får göra illa mig mera varisig psykiskt eller fysiskt så jag tar till baka den "makten" om jag kan ha kontroll på när känslorna sådär "tar över".

 

[Tassa]

Min pappa utnyttjade min syster när vi var små. När det kom fram var det många som inte trodde på det (pappas syskon). De blev till och med arga på min mamma som såg till att han blev anmäld. Vi bröt all kontakt med honom och hans familj.

Nu när vi är vuxna har han sökt upp oss. Min syster och min bror ville ha kontakt och tyckte att kändes bra. Jag har inte kunnat släppa vad han gjorde och fortsatte att hålla mig på avstånd. Han hade gått vidare och verkade dessutom anse att "det var väl inte så farligt" om det han gjorde. Min syster har gått vidare, men jag tror ändå att det påverkar henne ibland. Men inte dagligen.

Med det sagt skulle jag ta avstånd igen om någon i min närhet visade sig ha gjort något liknande. Och jag skulle ta barnets parti.
En kollega hade jag undvikit så mycket som möjligt. Och hade jag varit tvungen att samarbeta nära den personen hade jag nog gått till chefen och bett dem tänka om.

 

[Roheryn]

Ja fast jag menade inte bara om man anmäler utan även ifall man tillexempel vill berätta nåt sånt till nån vän eller familje medlem eller vem det är. Att man behöver inte liksom kunna "bevisa" nåt till den för att ha rätt att säga vad som har hänt.
Såklart är det upp till denandra om den tror på en men jag tror bara inte att det är så bra OM nån berättar en sån sak och den som får veta det frågar om den ut satta har bevis liksom.

Självklart ska man kunna berätta även för nära vänner och familjemedlemmar utan att behöva presentera bevis! Man äger själv sin upplevelse och ska kunna berätta om den för nära och kära helt förutsättningslöst. Det tror jag är jätteviktigt när man varit utsatt att det finns någon att prata med som kan lyssna utan att kräva förklaringar av allt.

 

[L(i)FE]

Min pappa utnyttjade min syster när vi var små. När det kom fram var det många som inte trodde på det (pappas syskon). De blev till och med arga på min mamma som såg till att han blev anmäld. Vi bröt all kontakt med honom och hans familj.

Nu när vi är vuxna har han sökt upp oss. Min syster och min bror ville ha kontakt och tyckte att kändes bra. Jag har inte kunnat släppa vad han gjorde och fortsatte att hålla mig på avstånd. Han hade gått vidare och verkade dessutom anse att "det var väl inte så farligt" om det han gjorde. Min syster har gått vidare, men jag tror ändå att det påverkar henne ibland. Men inte dagligen.

Med det sagt skulle jag ta avstånd igen om någon i min närhet visade sig ha gjort något liknande. Och jag skulle ta barnets parti.
En kollega hade jag undvikit så mycket som möjligt. Och hade jag varit tvungen att samarbeta nära den personen hade jag nog gått till chefen och bett dem tänka om.

Jag mår påriktigt illa av såntdär om personer blir arga på dom som säger nånting som har hänt. Om det är nån dom borde bli arg på så borde det ju vara den som har gjort det inte den som säger det!
Men det är ju ändå en andledning för att många inte anmäler såna saker tyvär. För att man kanske är rädd för om "andra" skulle vara mot en liksom och att man skulle känna sig som helt intet gjord och att allt som man har byggt upp skulle tas ifrån en igen.

 

[L(i)FE]

Självklart ska man kunna berätta även för nära vänner och familjemedlemmar utan att behöva presentera bevis! Man äger själv sin upplevelse och ska kunna berätta om den för nära och kära helt förutsättningslöst. Det tror jag är jätteviktigt när man varit utsatt att det finns någon att prata med som kan lyssna utan att kräva förklaringar av allt.

Ja och jag tror att det gäller o avsett vem man skulle prata med. Alltså även ifall nån som man inte är så jätte nära skulle berätta nåt sånt så tror jag att det är bäst ifall man inte liksom fråga sätter eller säger att den ska "bevisa" nåt osv eller kanske att man säger att man inte tror på den. För det kan ju göra så det blir väldigt mycket svårare att prata om det med nånannan tyvär.
Och nu kanske det blir lite pågränsen för privat men jag vill ändå skriva dethär. Men endel äckel personer kan ut nyttja det och säga typ "ingen kommer tro på dig" eller "Blabla skulle bli be sviken på dig om den visste att vi gör dethär" osv. Och liksom skuld lägga den ut satta och säga att den inte kommer bli trodd osv. Och om man får såna reaktioner då att man ljuger eller över driver eller man rådde för det själv osv så kan det bli extremt svårt att få bort dom tankarna och känslorna sen och man kan få extremt mycket skuld som man inte ska ha egentligen.

 

[Roheryn]

Ja och jag tror att det gäller o avsett vem man skulle prata med. Alltså även ifall nån som man inte är så jätte nära skulle berätta nåt sånt så tror jag att det är bäst ifall man inte liksom fråga sätter eller säger att den ska "bevisa" nåt osv eller kanske att man säger att man inte tror på den. För det kan ju göra så det blir väldigt mycket svårare att prata om det med nånannan tyvär.
Och nu kanske det blir lite pågränsen för privat men jag vill ändå skriva dethär. Men endel äckel personer kan ut nyttja det och säga typ "ingen kommer tro på dig" eller "Blabla skulle bli be sviken på dig om den visste att vi gör dethär" osv. Och liksom skuld lägga den ut satta och säga att den inte kommer bli trodd osv. Och om man får såna reaktioner då att man ljuger eller över driver eller man rådde för det själv osv så kan det bli extremt svårt att få bort dom tankarna och känslorna sen och man kan få extremt mycket skuld som man inte ska ha egentligen.

Håller helt och hållet med dig! Tyvärr är det ju som du säger att en del förövare sätter detta i system, att övertyga sina offer om att de inte kommer att bli trodda om de säger något och/eller att det är offrens fel att det blir utsatta, att de kommer bli utstötta, oälskade osv om de berättar. Vilket i de allra flesta fall är fullständigt fel! Jag kan liksom inte tänka mig några som helst omständigheter som rör övergrepp där jag hade tyckt att offret var skyldigt eller medskyldigt till det som hänt. Skulden ligger alltid till 100% på förövaren och inte till någon del på den som är utsatt!

Tillägg angående vem man pratar med: Ibland kan det kanske också vara skönt att prata med någon som man inte står riktigt lika nära när det gäller något såhär känsligt. Det är ju liksom givet att om man berättar för en förälder så kommer den att också bli väldigt ledsen/upprörd/arg/orolig och då kan det kanske vara så att man vill prata med någon som är lite längre ifrån en och kan förhålla sig lite mer saklig och neutral till det man berättar. Vilket givetvis också är helt okej! Man väljer själv vem man berättar för!

 

[L(i)FE]

Håller helt och hållet med dig! Tyvärr är det ju som du säger att en del förövare sätter detta i system, att övertyga sina offer om att de inte kommer att bli trodda om de säger något och/eller att det är offrens fel att det blir utsatta, att de kommer bli utstötta, oälskade osv om de berättar. Vilket i de allra flesta fall är fullständigt fel! Jag kan liksom inte tänka mig några som helst omständigheter som rör övergrepp där jag hade tyckt att offret var skyldigt eller medskyldigt till det som hänt. Skulden ligger alltid till 100% på förövaren och inte till någon del på den som är utsatt!

Tillägg angående vem man pratar med: Ibland kan det kanske också vara skönt att prata med någon som man inte står riktigt lika nära när det gäller något såhär känsligt. Det är ju liksom givet att om man berättar för en förälder så kommer den att också bli väldigt ledsen/upprörd/arg/orolig och då kan det kanske vara så att man vill prata med någon som är lite längre ifrån en och kan förhålla sig lite mer saklig och neutral till det man berättar. Vilket givetvis också är helt okej! Man väljer själv vem man berättar för!

Tyvär så är det ju sånt som händer ibland också som även vissa har skrivit här. Alltså att endel personer inte tror på den ut satta eller blir arg på den osv. Och det är tyvär inte helt o vanligt att man blir skuld lagd för saker heller även från vänner osv. Tyvär även fast jag såklart håller med dig men jag vet från egen erfaren het att man kan bli skuld lagd för saker även från 'nära" vänner osv.
Det är hemskt att det är så och jag tycker INTE att det ska stoppa nån från att försöka berätta!! Men jag vill ändå säga det för att det tyvär är så det är.
Och ja med vem man pratar med om man gör det så tror iallafall jag att det viktigaste är att det känns okej liksom. Och att man kanske kan prata med nånannan först och få stöd ifall man vill berätta för nån som man kanske ändå inte vågar riktigt.

 

[L(i)FE]

För mig är det väldigt hjälpsamt att när jag plötsligt upplever en ologisk känsla, gå tillbaka och leta upp vilken tanke som triggade den, vilket core belief kommer den tanken ifrån och -viktigast av allt i mitt fall- vem planterade det i mig.

Nu blir dethär inte ett svar bara till dig men jag har tänkt mera på dethär och försökt att fatta det och så. Men jag vet inte om det är så förmig riktigt.
Alltså förmig är det oftast inte en o logisk känsla som jag måste leta vad för tanke som triggade den osv. Så jag vet inte om det med "core beliefs" gäller då.
Utan förmig så är det oftast väldigt tydligt vad som är triggande och varför. Och ofta så kan jag liksom hantera det med vilka tankar jag tänker och att jag kan stoppa dom jobbiga känslorna osv så det inte tar över.
Men det värsta tycker jag iallafall det är när det är en tydlig andledning men det blir så extremt mycket bara ångest som jag inte kan hantera. Och även fast jag har kommit väldigt långt med be arbetning osv så blir det liksom aldrig bättre eller lättare. Eller jo den panik ångesten kommer ju inte lika mycket nu som den gjorde förut men NÄR den kommer så blir det lika jobbigt och som att jag bara kastas dit igen och att jag är liksom fast i samma grop som frånbörjan.
Och det är nog mest det som jag undrar ifall man nånsin kan komma från eller om det kommer vara så i kanske 70 år om jag skulle bli så gammal.