Autistisk bror

[Badger]

Absolut att det basta for inlarningen ar om man kan arbeta som du beskriver om vikingatiden. Men varje enskilld manniska ar olik varandra. Varje elev har ett satt att lara sig som ar, i sig, unik men med olika typiska inriktningar. Vissa lar sig battre om de far lasa en text, andra lar sig battre om de hor nagon beratta ... och de flesta av oss lar sig bast om vi far "gora" (kenetic memory).

Jag forhorde alltid fore skrivningar hemma. Med tva barn av tre gav jag tillbaka boken och talade om vilka stycken de behovde lasa igen. Den tredje laste jag for och efter att jag last stycket en gang kunde han det. En av de tva andra larde sig absolut ingenting av att hora, den andra larde sig battre av att lasa.

Jo men just det är tydligen inte visat i forskning utan tydligen är snarare motsatsen visad. Att alla lär sig på ungefär samma sätt och en person lär sig inte bättre om den får lära sig på sitt inlärningssätt än på ett annat inlärningssätt. Däremot är det tyligen extremt svårt att få bort myten om lärstilar från skolan.

 

[Snowball]

raderat

 

[animalasia]

Jo men just det är tydligen inte visat i forskning utan tydligen är snarare motsatsen visad. Att alla lär sig på ungefär samma sätt och en person lär sig inte bättre om den får lära sig på sitt inlärningssätt än på ett annat inlärningssätt. Däremot är det tyligen extremt svårt att få bort myten om lärstilar från skolan.

Jag undrar vad som hade hänt om man organiserade grundskolan på samma sätt som undervisning på universitet och högskola, i kurser. Man läser ett ämne och sedan tentar man av det. Man får möjlighet att fördjupa sig i ett ämne och inte blanda flera olika ämnen under samma vecka. Känns mycket mindre stressigt.

 

[Mabuse]

Jo men just det är tydligen inte visat i forskning utan tydligen är snarare motsatsen visad. Att alla lär sig på ungefär samma sätt och en person lär sig inte bättre om den får lära sig på sitt inlärningssätt än på ett annat inlärningssätt. Däremot är det tyligen extremt svårt att få bort myten om lärstilar från skolan.

Det är vad jag fått mig till livs på pedagogiska fortbildningar på högskolan också. Det där med lärstilar är populärt, för folk tycker det är lite roligt att göra test och sortera in sig, och det låter rimligt. Men det är inte egentligen sant.

Däremot har det nog etablerats som ”sanning”.

 

[Mabuse]

Jag undrar vad som hade hänt om man organiserade grundskolan på samma sätt som undervisning på universitet och högskola, i kurser. Man läser ett ämne och sedan tentar man av det. Man får möjlighet att fördjupa sig i ett ämne och inte blanda flera olika ämnen under samma vecka. Känns mycket mindre stressigt.

Det finns andra nackdelar med det upplägget. Eftersom man bara läser ett ämne i taget, så går det rasande snabbt i det ämnet. Missar du en vecka eller ens några strategiska dagar, så hamnar du genast rejält efter i det ämnet. Fattar man inte genast så blir det också problem, för då fattar man kanske inte nästa steg heller, som kommer två dagar senare.

Universitetet är ju inte att man i lugn och ro läser ett ämne i taget, det är att man galopperar genom ett ämne i taget.

Det funkar ju med vuxna, som kan ta ansvar för sin egen tid och sitt eget lärande på ett annat sätt, men för barn låter det onödigt hårt. Jag tänker att det skulle vara väldigt stor risk att svagare elever slås ut. De slås ju ut på högskolan också, men dels är man vuxen, dels kanske inte högskolan passar alla. Men skolan ska ju vara för alla.

 

[Mabuse]

Det låter som att antingen du eller din vän har missuppfattat något, alternativt är det en extremt okunnig läkare. Autism fungerar inte så, det är inget man "får" i vuxen ålder. Trauma kan däremot ge svårigheter som överensstämmer med en del autism-relaterade svårigheter, men det är inte autism.

Är inte autism en symptomdiagnos, som kan bero på många olika saker?

 

[animalasia]

Det finns andra nackdelar med det upplägget. Eftersom man bara läser ett ämne i taget, så går det rasande snabbt i det ämnet. Missar du en vecka eller ens några strategiska dagar, så hamnar du genast rejält efter i det ämnet. Fattar man inte genast så blir det också problem, för då fattar man kanske inte nästa steg heller, som kommer två dagar senare.

Universitetet är ju inte att man i lugn och ro läser ett ämne i taget, det är att man galopperar genom ett ämne i taget.

Det funkar ju med vuxna, som kan ta ansvar för sin egen tid och sitt eget lärande på ett annat sätt, men för barn låter det onödigt hårt. Jag tänker att det skulle vara väldigt stor risk att svagare elever slås ut. De slås ju ut på högskolan också, men dels är man vuxen, dels kanske inte högskolan passar alla. Men skolan ska ju vara för alla.

Ja det kan nog stämma. Mina barns skola sa att de jobbade tematiskt men jag upplevde tyvärr inte att det funkade i praktiken. Men jag tror att tanken är bra.

 

[Shaggy]

Jag undrar vad som hade hänt om man organiserade grundskolan på samma sätt som undervisning på universitet och högskola, i kurser. Man läser ett ämne och sedan tentar man av det. Man får möjlighet att fördjupa sig i ett ämne och inte blanda flera olika ämnen under samma vecka. Känns mycket mindre stressigt.

Jag har funderat på samma sak och tror att någon typ av uppdelning behövs om än inte på samma sätt som universitetet. Det @Mabuse skriver är helt sant.
Jag tror att man skulle behöva längre tid per ämne och gång. Att läsa typ 6 ämnen på en dag som skedde i min skola gjorde att det bara blev rörigt.

 

[Hajfisk]

Är inte autism en symptomdiagnos, som kan bero på många olika saker?

Nej. Eller det beror på hur du menar. Det är en utvecklingsrelaterad avvikelse som kan ha olika biologiska orsaker, varav genetisk ärftlighet är den vanligaste. Andra orsaker kan vara t.ex. sjukdom/infektion under graviditeten eller hög ålder hos föräldrarna.

Men det är alltid en medfödd avvikelse och absolut inget som kan förvärvas senare i livet. Om man får en hjärnskada eller annat som leder till exakt samma symtom som vid autism så är det inte autism och kommer inte diagnostiseras som det.

 

[Badger]

Jag undrar vad som hade hänt om man organiserade grundskolan på samma sätt som undervisning på universitet och högskola, i kurser. Man läser ett ämne och sedan tentar man av det. Man får möjlighet att fördjupa sig i ett ämne och inte blanda flera olika ämnen under samma vecka. Känns mycket mindre stressigt.

Det är ju precis det de försökte införa på gymnasiet och högstadiet, men gradvis backat från. Det blir ju helt hemskt för barn som är så unga. Om de kraschar en kurs finns ingenting att göra åt betygen på hur länge som helst. Och det är även det som gör att de tex inte ibland läser matte kontinuerligt utan får uppehåll (som i väl kunskapsskolan). Hjärnan rensar neuroner som inte används i den åldern så om man inte använder dem på ett år eller så så kan kapacitet försvinna.

För studenter är det en helt annan sak och helt rätt. Det är mycket mer skyll dig själv på 19+ personer än på omyndiga. Och många utbildningar har färre betygssteg U G VG och det viktiga är i många fall (eller har varit i alla fall) att ta sig igenom med en examen inte att ha höga betyg.

 

[Hajfisk]

Bra att du vet. Ring gärna läkaren och berätta det.

Om jag var din vän hade jag nog ringt läkaren och frågat vad som menas. Eftersom, som flera redan påpekat, det är hundra procent omöjligt att "få" autism. Det är en biologisk medfödd avvikelse i hjärnan och inget som kan förvärvas. Däremot är det inte ovanligt att det missas, ffa hos kvinnor, och att man får själva diagnosen först senare i livet.

Sen läkare föresten, det brukar vara psykolog som gör större delen av utredningen och återger bedömningen?

 

[Badger]

borttaget

 

[Badger]

Ja det kan nog stämma. Mina barns skola sa att de jobbade tematiskt men jag upplevde tyvärr inte att det funkade i praktiken. Men jag tror att tanken är bra.

Tematiskt hade jag nog mer uppfattat som att flera ämnen samarbetar runt ett tema som tex jorden eller sexualitet eller ngt. Dvs att man tar upp det i svenska, i matte, i engelska osv och läser, skriver texter, ser geografin, historia, kemin, fysik osv relaterat till det.

Det är säkert bra eller dåligt eller ngt. Jag har ingen aning. Gissar att det är super att göra några veckor här och var om vissa områden.

 

[Badger]

Jag har funderat på samma sak och tror att någon typ av uppdelning behövs om än inte på samma sätt som universitetet. Det @Mabuse skriver är helt sant.
Jag tror att man skulle behöva längre tid per ämne och gång. Att läsa typ 6 ämnen på en dag som skedde i min skola gjorde att det bara blev rörigt.

Jag tycker nog det var perfekt. Tror inte vi hade 6 ämnen på en dag men att ha matte i 40 minuter och sedan ha svenska gjorde ju att man kunde smälta olika ämnen och kanske vila lite om man tex har lättare för svenska än matte. Och gjorde ju också att de kunde samarbeta runt ngt tema ngn gång.

 

[Grazing]

Är inte autism en symptomdiagnos, som kan bero på många olika saker?

Nej, man ställer inte diagnosen autism enbart utifrån dagens mående och symptom. För att få diagnosen autism så krävs det att dom spårar det tillbaka till barndomen.

Det som är otroligt viktigt med det, att inte sätta diagnos bara på symptomen man har i nutid, är för att det inte finns någon hjälp som hjälper riktigt för autism. Någon som tex har fått diagnosen PTSD och har liknande symtom som autister har möjlighet att få rätt hjälp för att arbeta på dom problemen.

Autism är ingenting som går att arbeta bort och när man får den diagnosen så får man börja arbeta med sig själv att acceptera hur läget är. Accepter att begränsningarna alltid kommer att finnas där.

Därför är det inte bra att sätta en autismdiagnos på en person som inte har det. Inte när personen faktiskt kanske kunde få ett fungerande liv med rätt hjälp.

 

[monster1]

Om jag var din vän hade jag nog ringt läkaren och frågat vad som menas. Eftersom, som flera redan påpekat, det är hundra procent omöjligt att "få" autism. Det är en biologisk medfödd avvikelse i hjärnan och inget som kan förvärvas. Däremot är det inte ovanligt att det missas, ffa hos kvinnor, och att man får själva diagnosen först senare i livet.

Sen läkare föresten, det brukar vara psykolog som gör större delen av utredningen och återger bedömningen?

Det är inte helt ovanligt att psykiatern är den som sätter diagnosen även om det kan vara psykolog eller någon annan som utför själva intervjuerna. När jag varit inblandad har det alltid varit någon form av överläkare man får träffa.

 

[Shaggy]

Jag tycker nog det var perfekt. Tror inte vi hade 6 ämnen på en dag men att ha matte i 40 minuter och sedan ha svenska gjorde ju att man kunde smälta olika ämnen och kanske vila lite om man tex har lättare för svenska än matte. Och gjorde ju också att de kunde samarbeta runt ngt tema ngn gång.

Så olika man kan se på den saken. Jag kände mest att det blev tårta på tårta och att man aldrig fick tid att förstå och smälta eftersom man alltid stressade vidare till nästa ämne och nästa och nästa

 

[MML]

Är inte autism en symptomdiagnos, som kan bero på många olika saker?

Vad menar du när du skriver symptomdiagnos?

Ett av kraven för att diagnosen ska kunna ställas är att svårigheterna funnits sedan tidig ålder. Från DSM-5:

Symtomen måste ha förelegat under den tidiga utvecklingsperioden (men behöver inte vara tydligt märkbara förrän förväntningarna på social förmåga ligger bortom den faktiska, begränsade förmågan; senare i livet kan symtomen vara maskerade via inlärda strategier).

https://www.autismforum.se/om-autism/diagnoskriterier-0/diagnoskriterier-for-autism/

D. v. s. om autismliknande svårigheter uppkommer senare i livet, så är det inte autism. Då är det något annat.

Man vet inte med säkerhet vad autism beror på, men ärftlighet verkar vara en tung post. Likaså eventuella händelser under fosterperioden eller (väldigt) tidigt i livet, som t. ex. vissa sjukdomar hos den gravida, verkar kunna öka risken för autism hos barnet. Det finns också ett samband där äldre föräldrar (och, något jag läste så sent som i går, stor åldersskillnad mellan föräldrarna) ser ut att ge en ökad risk för autism hos barnet.

Det kan förstås ge problem åt andra hållet i stället, om det helt enkelt inte går att härleda en persons svårigheter till tidig barndom. Jag har t. ex. ett syskonpar i min bekantskap. Syskon 1, pojke, var typiskt "aspig" som man sa (enligt den tidens kunskap) och fick en autismdiagnos (Asperger) runt 5 års ålder. Syskon 2, flicka, var några år yngre och växte därmed upp med en autistisk bror och ett liv som anpassats mycket efter brodern. I likhet med många flickor på spektrumet hade hon inte särskilt stora svårigheter i tidig barndom, men desto större problem från gymnasieålder och uppåt. När hon till slut fick göra en utredning, runt sena tonår/ung vuxen, hade syskonens närmsta under uppväxten gått bort och där fanns inga andra som hade tillräcklig inblick i barnens uppväxt för att kunna vara till hjälp under utredningen.

Resultatet av det blev att syskon 2 fick veta att hon då uppfyllde alla kriterier för autism, förutom att man inte kunnat säkerställa att det funnits sedan mycket tidig ålder varför hon inte kunde få en autismdiagnos.

Syskon 1 fick alltså tidig diagnos, mycket hjälp och stöd under skolgång och uppväxt, fortsatt stöd under vägen till ett arbete, och har en ganska välfungerande vardag med det stöd han behöver. Syskon 2 s. a. s. "åkte snålskjuts" på syskon 1s diagnos, och fick därmed en hel del anpassningar i hemmet under uppväxten som gjorde att eventuella problem inte blev så framträdande. När hennes svårigheter blev tydliga gick det inte att veta säkert hur tidigt hon haft svårigheter, eftersom mycket under uppväxten redan var anpassat efter syskon 1. Syskon 2 fick därför ingen diagnos och därmed inte heller någon rätt till särskilt stöd, och lever med svår psykisk ohälsa relaterat till detta.

Det är naturligtvis inte alls bra när det blir så heller, men det visar kanske lite grann av hur hårt det är, det här med att symptom på autism ska ha funnits sedan mycket tidigt i livet.

 

[Grazing]

Fast JAG vet vad de sa där på sjukhuset. Och de andra som var med i rummet.
Men tydligen vet alla andra också det. Som inte var där. Lämnar det.

Jag antar att du inte var med under hela utredningen, det finns säkerligen en del din vän då inte sagt till dig isåfall som gjort att dom kommit fram till det dom gjort. Så oavsett, antingen är det rätt diagnos och du vet inte hela din väns historia om mående och problematik i livet eller så har läkaren fel. Eller så har det blivit en större missuppfattning för allihop.

 

[sjoberga]

Därför är det inte bra att sätta en autismdiagnos på en person som inte har det. Inte när personen faktiskt kanske kunde få ett fungerande liv med rätt hjälp.

Det där gäller dock väldigt många med autismdiagnos. Dvs att de kan få ett väl fungerande liv med rätt hjälp. Därför är det viktigt att rätt diagnos ställs.

När man får diagnosen autism är man inte utlämnad till att arbeta med sig själv och acceptera sina begränsningar, utan jag tänker mer om att det handlar om att man bättre kan förstå sitt utgångsläge när det gäller begränsningar och hantera det på ett mer framgångsrikt sätt framåt, än utan de samlade kunskaperna om autism som finns.