Jag hänger inte med riktigt i lärstilsdiskussionen känner jag, men handlar den om om hur man generellt bäst lär sig? Det gamla med att skriva, höra och se i kombination fungerar ju fortfarande bäst och har "återupptäckts" väl? Jag har kämpat med skolorna en hel del pga det, framför allt med äldsta sonen som vi tror har aspergers och dottern som nyligen som 18 åring fått diagnosen adhd, då de båda hade svårt för plattan i skolan och hamnade på tex youtube osv. Båda ville ha penna, papper och skolböcker. Med äldsta sonen började lärarna äntligen lyssna i 9an när han hade en hel drös F. Han fick papper och fick skriva för hand osv och surfplattan lades undan. Han räddade många ämnen från F till E, men hann inte med något ämne innan terminen var slut. Slet som ett djur. Samma i gymnasiet, till slut samma möjlighet där och räddade sin utbildning till viss del, så att han faktiskt har en utbildning, även där slet han som ett djur de sista veckorna utan att hinna med tidsmässigt ända fram.
Det är synd att skolorna är så låsta på det digitala, personligen behöver jag alla tre för att lära mig. Jag har berättat om de två historialärarna jag hade på gymnasiet. Historia A hade vi en kvinna som sa "Allt jag säger skriver jag på tavlan och allt jag skriver på tavlan skriver ni ner" och så började hon. Och vi med. Jag läste inte på i min bok och klarade proven med väl godkänt och har kunskaper än i dag från hennes lektioner. I Historia B hade vi en man som satte arslet på katedern och började prata och när inte han pratade visade han Herman Lindqvistfilmer om kungar. Jag kämpade för att hålla mig vaken, kämpade med att plugga på till proven och fick göra omprov och blev knappt godkänt på kursen. Läraren i historia A gjorde ämnet roligt och intressant, hon var engagerad och levde in i det, i historia B gjorde han det oerhört sövande och tråkigt dessutom.