Kan vi prata om Sve##nius senaste uttalande?

[Badger]

Jag är mållös. Det här synsättet som krossar barns skolgång. Det finns inget mer att diskutera liksom. Vi lever på helt olika planeter.

Fast det är ju bara sättet det uttrycks på som stör väl? Jag förstår absolut inlägget i essens och jag tycker inte det är fel att ge mycket stöd om det behövs och mindre grupp om det behövs.

Jag förstår också delen ur drabbad förälders synvinkel för det är svårt och jobbigt att hantera ledsna och kanske gråtande barn varje eftermiddag för ena dagen kanske hela matteboken blev sönderriven (och det känns som att allting man räknat och kämpat sig till under terminen försvann och måste göras om. Så man får förklara att det sitter nu fast i huvudet och bara fortsätta där man var i nya boken, det är inte borta) och andra dagen kanske man blev slagen i matkön och tredje dagen kanske hela klassen var tvungen att utrymma klassrummet o fjärde dagen kanske man inte kunde räkna alls för ett barn tar pennor och böcker hela tiden och är under ens bänk o drar och så och man måste försöka låtsas som att man inte märker för att inte provocera (o få nya boken sönderriven) och ett tredje barn som är en flicka måste vara go och övertala och hämta tillbaka saker (för olika provokationsnivå) och så. Och självklart har personalen inte tid och möjlighet att trösta och förklara för barnen som hamnar i kläm (här är din nya bok bara) (eller kontakta föräldrar om vad som hände utan drabbat barn är inte inblandad i händelsen och berörs inte utan bara utförande barn. Så drabbat barns föräldrar ska inte informeras enl lärare (rektor rättade efter mail)) eller tid att jaga barnet när det tagit saker för det kan ju framkalla mer oreda jmf med om flickan gör det. Och det går inte så bra framåt i matten under de förhållandena och man får inte ta hem böckerna för de är för dyra så då får man köpa en bok till för att kunna komma ifatt lite under loven. Ursäkta rörigt inlägg.)

 

[Inte_Ung]

Jo men det händer absolut i dagens skola att barn som inte klarar den vanliga klassrumsmiljön kan få undervisning i mindre grupp och få mer hjälp, kanske på annan skola. Hänt på vår skola. Den biten tror jag håller på att förändras lite jämfört med för 5-10 år sedan. (kanske olika i olika kommuner dock)

Men det blir svårt när föräldrarna vägrar att samarbeta.
Barn med föräldrar som förstår problemet och försöker samarbeta med skolan har betydligt bättre förutsättningar än de vars föräldrar vägrar allt.

 

[Inte_Ung]

Men det finns så väldigt många andra orsaker till att barn agerar utåt i skolan. Vi är alla individer med unika situationer och bekymmer. För många finns lösningen i förändring av skol- eller hemmiljön. Att enögt tro att det finns en universallösning är att tänka väldigt snävt och leder sannolikt att resurser läggs på något som inte ger önskvärt resultat.

Jag är oerhört intresserad av både dessa orsaker och vilka lösningar som du kan ha på problemen.
Så några exempel vore fint att få.
Med mindre maktlöshet hos politikerna så skulle besluten bli bättre.

 

[Nahar]

Jag skall läsa igen.
Men min uppfattning hittills är bara svepande om resurser hit och dit. Det känns inte det minsta konkret.
Har någon en bra handlingsplan att föreslå?
Vi hittar på lilla Bertil som exempel. Han kan inte sitta stilla och koncentrera sig alls i ett klassrum och problemet blir tydligt i första klass när kraven på att prestera kommer. Före förskoleklass så har Bertil varit hemma tillsammans med sin mamma som inte klarade slutbetyg i Grundskolan och därför gillar att vara hemmafru.

Det är väldigt mycket inte och svepande ordalag.
Det vore mer konstruktivt att förklara vad som rent handgripligen behövs.
Förslagen som du tycker så illa om kommer ur en maktlöshet där man faktiskt inte vet vad man skall ta sig till i eländet.
Du kan upplysa om det genom att "hjälpa Bertil" i mitt exempel.
Och jo, det är meningsfullt då jag vidarebefordrar bra idéer till platser där de gör nytta. T.ex. en eller annan Kommunfullmäktige.

Men jag har ju sagt konkreta saker? Några upprepningar och lite nytt: Samarbete med lokala religiösa grupper, bättre vård, fler tolkar till föräldrarna, information på alla språk, kvälls- och nattförskola, samarbeten med universitet, sponsrade fritidsaktiviteter, samarbete med kulturföreningar (gärna kopplingar mellan svenska kulturföreningar och de som har kopplingar till barnens/föräldrarnas ursprung), kulturella utbyten mellan olika skolor, journalistik som lyfter det positiva med dessa mångkulturella barn, jobbmöjligheter, bostadsområden som har grönområden och levande lokala företag, bättre livsvillkor/arbetsvillkor för föräldrarna i form av högre löner, bättre välfärd, tid för långa samtal och kunskap vad gäller olika kulturer hos socialarbetare, lärare, tolkar mfl.

Exemplet Bertil: Har hans mamma valt att vara hemmafru eller har hon inga andra möjligheter? Har hon tillit till skola och samhället i stort? Har skolan resurser till att ha långa samtal med Bertil och hans mamma, och har mamman tid att gå på dem, eller har hon fullt upp med 5 andra barn och att försöka få pengarna att räcka till? Har Bertil eller hans vårdnadshavare trauman i bagaget? Har någon frågat Bertil hur han mår? Varför är kraven på att prestera där redan i första klass, istället för uppmuntran till lärande? Har läraren goda arbetsvillkor? Är klassen för stor? Har Bertil en givande och aktiv fritid? Om Bertil har ADHD, kommer det verkligen att erbjudas anpassning och stöd, eller kommer det vara mediciner och en lång väntan på stöd som aldrig kommer?

 

[Trasten]

Fast det är ju bara sättet det uttrycks på som stör väl? Jag förstår absolut inlägget i essens och jag tycker inte det är fel att ge mycket stöd om det behövs och mindre grupp om det behövs.

Jag förstår också delen ur drabbad förälders synvinkel för det är svårt och jobbigt att hantera ledsna och kanske gråtande barn varje eftermiddag för ena dagen kanske hela matteboken blev sönderriven (och det känns som att allting man räknat och kämpat sig till under terminen försvann och måste göras om. Så man får förklara att det sitter nu fast i huvudet och bara fortsätta där man var i nya boken, det är inte borta) och andra dagen kanske man blev slagen i matkön och tredje dagen kanske hela klassen var tvungen att utrymma klassrummet o fjärde dagen kanske man inte kunde räkna alls för ett barn tar pennor och böcker hela tiden och är under ens bänk o drar och så och man måste försöka låtsas som att man inte märker för att inte provocera (o få nya boken sönderriven) och ett tredje barn som är en flicka måste vara go och övertala och hämta tillbaka saker (för olika provokationsnivå) och så. Och självklart har personalen inte tid och möjlighet att trösta och förklara för barnen som hamnar i kläm eller tid att jaga barnet när det tagit saker för det kan ju framkalla mer oreda jmf med om flickan gör det.)

Det är tanken på att skuldbelägga barn och föräldrar för problem i skolan som stör. Hur man uttrycker det på spelar inte så stor roll men i just detta uttalandet var det ju extremt tydligt och omöjligt att missförstå i vems knä skulden placeras.

Speciellt när man tänker på kontexten som är en tråd om ett rasistiskt stigmatiserande uttalande och att det användes som ett argument för att barn ska ha medicin för andras skull än sitt eget.

Jag har redan skrivit att jag anser att lärare i allmänhet är kompetenta nog att lösa även lite svårare situationer om dom har en bra arbetssituation i övrigt.

Jag säger inte att det inte finns problem! Bara att vi inte ska uttrycka oss som att det är barnen med svårigheter som bär skulden. Och att vi INTE SKA MEDICINERA BARN FÖR ATT SKAPA ARBETSRO ÅT ANDRA. Ursäkta versalerna men ville bara vara tydlig med vad min och @Inte_Ung s ordväxling gick ut på.

Att stök i skolmiljön är negativt för många är det ingen som vänder sig emot. Barn kan bete sig väldigt illa!! Men att stöket beror på omedicinerad adhd är långt ifrån självklart. Och även OM det gjorde det så är det väl märkligt att medicinera ett barn för någon annans skull än barnet självt?

 

[Badger]

Men det blir svårt när föräldrarna vägrar att samarbeta.
Barn med föräldrar som förstår problemet och försöker samarbeta med skolan har betydligt bättre förutsättningar än de vars föräldrar vägrar allt.

Tog längre tid bara verkade det som.
(och äh vet inte hur jag ska skriva det men i detta fall, om man ska tror skvallret från barn så lärare till föräldrar och inte socialt dittandattanområde och inte ngt annat annat relaterat till tråden i övrigt. Modersmål och annat. Inte heller ngra speciella npf nämnda. Så egentligen inte relaterat till tråden förutom just att små grupper verkar finnas och användas ibland och jag tycker nog att det nog kan bli bättre för vissa barn också med mer lugn och inte 30 kamrater)

 

[Nahar]

@Inte_Ung Du säger att politiker känner sig maktlösa. Då förstår jag att impulsen är att med våld kontrollera. Det är ju precis det som barnen gör i gängen: svarar på maktlöshet genom att med våld kontrollera andra. Politiker borde veta bättre än gängen. Föreslår att de maktlösa politikerna använder den makt de har till att ge människor mer frihet och bättre livsvillkor istället för att göra som de gäng de säger sig vilja motverka, och förtrycka människor med tvång.

 

[MJLee]

Vi kan alltid göra som man gjorde på 1970-80 talet där 'bråkiga' och resurskrävande elever innan det fanns en utredning för eventuell diagnos, sattes i en obs klass där de förvarades till skolgången avslutades efter de obligatoriska nio åren.

Annars kan du utvidga särskolan till att även omfatta kriminella adhd och andra npf diagnoser ungdomar. SD vill sätta dem i särskilda internat där, citat:

Disciplinär pedagogik, tydliga regler och värdefostrande verksamhet ska prägla internatet.

https://skolvarlden.se/artiklar/efter-sds-forslag-det-strider-mot-bade-lag-och-erfarenhet

Då slipper 'normos' att öht besväras av stökiga elever.

 

[Trist]

Det är tanken på att skuldbelägga barn och föräldrar för problem i skolan som stör. Hur man uttrycker det på spelar inte så stor roll men i just detta uttalandet var det ju extremt tydligt och omöjligt att missförstå i vems knä skulden placeras.

Speciellt när man tänker på kontexten som är en tråd om ett rasistiskt stigmatiserande uttalande och att det användes som ett argument för att barn ska ha medicin för andras skull än sitt eget.

Jag har redan skrivit att jag anser att lärare i allmänhet är kompetenta nog att lösa även lite svårare situationer om dom har en bra arbetssituation i övrigt.

Jag säger inte att det inte finns problem! Bara att vi inte ska uttrycka oss som att det är barnen med svårigheter som bär skulden. Och att vi INTE SKA MEDICINERA BARN FÖR ATT SKAPA ARBETSRO ÅT ANDRA. Ursäkta versalerna men ville bara vara tydlig med vad min och @Inte_Ung s ordväxling gick ut på.

Att stök i skolmiljön är negativt för många är det ingen som vänder sig emot. Barn kan bete sig väldigt illa!! Men att stöket beror på omedicinerad adhd är långt ifrån självklart. Och även OM det gjorde det så är det väl märkligt att medicinera ett barn för någon annans skull än barnet självt?

Det handlar inte om att skuldbelägga. Utan om föräldransvar. Sen kommer det inte alltid bli klockrent ändå.

 

[Trasten]

Det handlar inte om att skuldbelägga. Utan om föräldransvar. Sen kommer det inte alltid bli klockrent ändå.

Jag tolkar det som att du inte läste uttalandet jag svarade på. Tycker det framgår väldigt tydligt vad det handlar om.

 

[Fruentimber]

Vi börjar med resurserna.
Om det avsattes pengar till detta, vad är det första som du skulle vilja satsa på?
Alla är ju överens om att något måste göras.

Jag jobbar varken i skola, vården eller med ADHD-utredningar. Jag har inte heller några barn. Jag vet därför inte vad som skulle vara mest lämpligt att satsa på först och tycker att den frågan främst bör ligga hos de som faktiskt arbetar med detta inom sitt yrke. Det kan jag också tycka är ganska problematiskt, att folk ska ha åsikter trots att de själva inte är insatta i problematiken (därmed borde M givetvis ha hållit klaffen).

 

[Görel]

Jag är oerhört intresserad av både dessa orsaker och vilka lösningar som du kan ha på problemen.
Så några exempel vore fint att få.
Med mindre maktlöshet hos politikerna så skulle besluten bli bättre.

Hemförhållanden. Sociala, ekonomiska, andra problem. Våld i familjen.
Svårigheter i kunskapsinhämtande som man inte får tillräckligt stöd för från skolan eller sin familj.
Koncentrationssvårigheter i stor grupp.

Mycket av detta kan man få stöd för av samhället på olika sätt. Som jag skrev i mitt första inlägg i tråden tror jag på information och motivationsarbete.

 

[Trist]

Jag jobbar varken i skola, vården eller med ADHD-utredningar. Jag har inte heller några barn. Jag vet därför inte vad som skulle vara mest lämpligt att satsa på först och tycker att den frågan främst bör ligga hos de som faktiskt arbetar med detta inom sitt yrke. Det kan jag också tycka är ganska problematiskt, att folk ska ha åsikter trots att de själva inte är insatta i problematiken (därmed borde M givetvis ha hållit klaffen).

Ja. Det uttalandet är så otroligt märkligt. Och borde anmälas för diskriminering.

 

[Nahar]

Jag jobbar varken i skola, vården eller med ADHD-utredningar. Jag har inte heller några barn. Jag vet därför inte vad som skulle vara mest lämpligt att satsa på först och tycker att den frågan främst bör ligga hos de som faktiskt arbetar med detta inom sitt yrke. Det kan jag också tycka är ganska problematiskt, att folk ska ha åsikter trots att de själva inte är insatta i problematiken (därmed borde M givetvis ha hållit klaffen).

Eller så kan ju politikerna lyssna på vad de som jobbar med detta säger att de behöver (*host*mer resurser och bättre arbetsvillkor*host*).

 

[Trasten]

En stor anledning till att skolor i utsatta områden fungerar så dåligt är skolpengen. Varje elev får lika mycket pengar. Om en elev byter skola tar eleven med sig sin skolpeng till den nya skolan. Så om en skola börjar få problem kommer vissa elever att byta. De elever som byter först är ofta elever som behöver mindre resurser än de som blir kvar. De som har föräldrar med utbildning, de som har råd med bil så de kan skjutsa barnen till andra stadsdelar, de som inte har jobbat slut på sig själva på hårda jobb. Av de som blir kvar är det en större andel nya svenskar, riktigt fattiga, barn med problem hemma, de med missbrukande föräldrar. Ju sämre skolan blir desto fler flyttar. Till slut har du en skola där en hög andel av eleverna behöver extra resurser. Men för varje år får skolan mindre pengar i skolpeng. Kostnaden för lokaler och lärare sjunker inte i samma takt. Dessutom har de kommunala skolorna ett ansvar att vara redo att ta emot elever när det behövs, istället för att som friskolorna ta emot elever när de kan tjäna på det.

Detta gör att en skola med problem får sämre ekonomi och så blir det en negativ spiral. Det gör också att en friskola som tar emot elever som har lättare att klara sig kan ta av skolpengen till att dela ut vinster till ägaren.

Nu är det väl egentligen ingen som tycker att det nuvarande systemet fungerar så bra. Men jag kan tycka att det är onödigt att klaga på barn och föräldrar när systemet är riggat på detta sätt.

 

[Trist]

Vad synd att de vuxna på skolan inte styrde upp situationen! Och ännu mera synd att det tycks ha lett till att du idag skuldbelägger barn för att skolan fungerar dåligt.

kl
Man ska inte heller underskatta lärarnas kompetens. Ge dem en rimlig arbetsmiljö så ska de nog kunna hantera både stökiga elever och elever med adhd. Om de tror att någon elev mår dåligt på ett sätt som går utanför deras pedagogiska uppdrag finns skolhälsovården och även BUP. Men att genomföra undervisning i en vanlig klass klarar de allra flesta lärare av om de får rätt förutsättningar. Utan medicin.
Om någon elev själv, i samråd med vården och sina föräldrar, upplever sig bli hjälpt av medicin, fine. Men så hjälplösa är inte lärare i allmänhet att de inte klarar av att sköta sitt uppdrag med en eller ett par stökiga elever i klassen.
Dessutom är det inget klockrent samband mellan att störa i klassen och ha adhd. Den övervägande majoriteten av barn med adhd växer upp utan att bli mer kriminella än vanliga svenssons.

Jag måste kommentera. Du skuldbelägger mig nu...

Jag är helt medveten om att det kan göras mer.. men kanske det inte är skolans ansvar alltid. Och framförallt inte de barn som utsätts för en del klasskamrater. Vet du hur makalös man är som barn? Eller hur maktlös man är som förälder med barn som utsätts?

Sen tror inte jag på förslaget angående adhd. Men oavsett kvarstår problemet.

 

[Fruentimber]

Eller så kan ju politikerna lyssna på vad de som jobbar med detta säger att de behöver (*host*mer resurser och bättre arbetsvillkor*host*).

Ja det vore ju nått, det. Revolutionerande tanke!

 

[Trist]

Ja det vore ju nått, det. Revolutionerande tanke!

Gör dom inte det?

Jag tycker ni generaliserar... har ni arbetat i en politisk styrd organisation?

 

[Nahar]

Gör dom inte det?

Jag tycker ni generaliserar... har ni arbetat i en politisk styrd organisation?

Vi ironiserar kring Ms linje i detta fallet.

Jag har deltagit i statlig utredning som expert, så jag vet att experter rådfrågas. Bara så att det trots det läggs förslag (i detta och mycket annat) som är rakt motsats till vad experter efterfrågar.

 

[Badger]

Men även när resurser finns så kvarstår andra hinder.
Som t.ex. föräldrar som vägrar låta barnet byta till en mindre grupp med mera hjälp.
Det var bara omgivning som var känslig i fallet med högstadieeleven som sprang runt i skolan och störde allt och alla.
Elever i alla klasser var rädda för att gå till skolan under tiden som eleven fanns där och föräldrarna motsatte sig all form av insatser.

De har onekligen en poäng dock i att vara motvilliga eftersom det har visat sig att i vissa mindre grupper har det historiskt sett inte getts de eleverna lika mycket möjligheter att nå skolans mål som elever i storklass, eller det vet man väl kanske inte exakt men elever som hade gått i resursklasser när man tittade bakåt hade mer sällan nått alla mål och det antyddes att det kanske hade fokuserats mindre på mål. Så det är ett svårt dilemma onekligen.