Tillit är föralldel bra, men hur många generationer ADHD-barn ska få en helt kaotisk skolgång och antisociala livsstilsmönster medan den tilliten skapas? Varför har det misslyckats totalt? Vilka är dina förslag på tillitsskapande åtgärder som ännu inte prövats?
Det är inte så att deras liv kommer bli bra bara för att de tvångsutreds och/eller tvångsmedicineras.
Det finns massor med "åtgärder" som inte prövats, om vi nu ska kalla dem det. En fungerande skola och sjukvård, ett fritt kulturliv, stötta lokala småföretag, samarbete med lokala religiösa institutioner, fritidshus som är värda namnet, en närvaro av universitet och högre utbildning, rikt kulturliv etc etc. Framför allt: Att inte trycka till med "åtgärder" ovanifrån som inte önskas, förstås, eller litas på. Att inte marginalisera och straffa och peka ut barn på orten som felet, när det är samhällets uppbyggnad som är felet.
Delvis KL:
Jag tycker hela diskussionen är skev. Det sitter alltså människor som inte har ADHD, som inte vuxit upp i orten, och pratar om dessa barn som vore de enbart statistik. De är
människor. JAG är människa.
Ja, jag var en sån unge som ofta stökade till det i klassrummet i lågstadiet. Rev sönder böcker, skrek, var jävligt jobbig helt ärligt. Hade det varit idag hade det väl stämplats ADHD där och då och så hade medicineringen börjat - men då hade jag inte fått en chans att bli den jag är idag. Ingen chans att växa in i mig själv och hitta styrkorna i att ha ADHD (ja, de finns och de är stora!). Att lära mig kanalisera all min energi på rätt sätt, lära mig prioritera mitt fokus, lära mig använda min lättdistraherade hjärna på rätt sätt.
Ja, medicin kan vara en hjälp,
som en del i en helhetslösning, men det måste ske för att BARNET och FÖRÄLDRARNA VILL det. Folk vänder sig till gängen till stor del för att ha MAKT, makt över sina egna liv i en maktlös tillvaro, där en under hela sin barndom och ungdom fråntas sitt mänskliga värde av medier och politiker, där en är en statstik och inte en människa, där en är en invandrare och inte ett barn, där ADHD är "störigt för andra" och inte "hur hjälper vi dig på bästa sätt?". Vi kommer ALDRIG få stopp på gängkriminaliteten om vi inte visar att barnen är värdefulla, har autonomi, är älskade och tillräckliga och har makt över sina egna liv och en chans att bli något utanför gängkriminaliteten.
Jag brukar inte skriva såhär rörigt och såhär upprört. Men för mig handlar inte det här om "barnen i förorten". Det handlar om barn som är precis som jag var då. Det handlar om hur fruktansvärt arg jag var som barn, eftersom fokuset konstant låg på hur jag och alla som jag var problem för
de andra barnen (de vita, de med akademikerföräldrar, de med villa) och inte hur mitt och alla andra som jags liv skulle förbättras
för oss.
Jag hade jävlig tur. För det var inte skolpsykologen eller ADHD-utredning eller politiker som såg mig som statistik som räddade mig från det liv många av mina klasskamrater fick. Vad som räddade mig var de vuxna runt om mig som såg mig för den jag är, som väckte passion för lärande, som visade att det visst det går att vara invandrare/barn till invandrare och bli något annat än kriminell. De som såg min ilska och förstod den och såg mig som ett litet maktlöst barn i ett samhälle som är strukturerat mot sådana som oss. Jag hade tur att det fanns sådana vuxna runt om mig (familjevänner, nån i religiösa samfundet, någons äldre syskon etc) som välkomnade mig in i en annan värld.
På vilket sätt välkomnar en påtvingad ADHD-utredning dessa barn in i en annan värld? På vilket sätt ger tvångsmedicinering av klasskamrater hopp till alla de barn som inte har turen att ha ADHD? På vilket sätt ger det dem makten tillbaka över sina egna liv?
Gängen växer för att det inte finns alternativ för dessa barn. Inte möjligheter. Inte inspiration. Inte vuxna som tror på dem och ser dem som människor även när de blir arga och stökiga.
Måste vara skönt att kunna sitta och diskutera inför valet och inte känna hur hela kroppen vänds ut och in. Måste vara skönt att kunna sitta och diskutera inför valet utan att det får ens inre barn att sparka bakut i panik. Jag hatar valupptakten. Alltid måste jag försvara min egen rätt till liv och frihet. Ha ångest i en månad eller två inför resultatet. Önskar att jag kunde välja att inte diskutera. Att det inte spelade någon roll egentligen. Att demokrati var att rösta var fjärde år och inte som nu att konstant behöva med all kraft försvara rätten att existera på lika villkor för mig och människor som mig. Att konstant påminna om att vi inte är ett samhällsproblem, utan problemet är hur samhället behandlar oss.
