Julhelgen - illa till mods

[Hiddeous]

Att man är släkt är inte skäl att överse med kränkningar.

Alla pratar om respekt här. TS skriver vad hon vill göra, men få respekterar det. Oh the irony.

 

[ameo]

Alla pratar om respekt här. TS skriver vad hon vill göra, men få respekterar det. Oh the irony.

Problemet är att vi som ser det utifrån ser att TS skulle behöva bryta sitt eget tankemönster i frågan, för det TS önskar är högst troligt inte genomförbart. Och TS kan bara ändra på sig själv...

 

[Sol]

Alla pratar om respekt här. TS skriver vad hon vill göra, men få respekterar det. Oh the irony.

Men ingen har gett uttryck för att inte respektera TS som person. Det är den respekten hennes föräldrar behöver visa.

Sedan kan man respektera varandras åsikter utan att hålla med om dem.

 

[Lovisaleonora]

Som ameo så klokt konstaterar: det är bara TS som kan ändra sig, det går inte att ändra på andra.

Jag hade börjat med att markera mina gränser. "Nej, det är faktiskt inte OK att du skriker på mig, jag accepterar inte det. Jag tänker faktiskt åka härifrån om du inte respekterar mig".

Och självklart vara bredd att åka om det inte blir bättre. Sätt gränser, markera dem och om det är helt omöjligt för familjen att respektera dem - vad finns kvar att vårda?

 

[Hiddeous]

Jag hade börjat med att markera mina gränser. "Nej, det är faktiskt inte OK att du skriker på mig, jag accepterar inte det. Jag tänker faktiskt åka härifrån om du inte respekterar mig".

Det var väl precis vad TS tänkte göra?

 

[ztsu]

Jag vill delge dig ett exempel på hur man faktiskt kan "sätta ner foten" och ändå bibehålla relationen. För att så att säga ge dig lite hopp

För några år sedan gifte vi oss jag och min man. Bröllopet skulle äga rum utanför Skellefteå (vi och min familj bor i Göteborg, hans familj i Umeå) och festligheterna skulle hålla på fredag-söndag. Alla inbjudna fick möjlighet att sova på vår gård. Jag hade sådan sjuk ågren kring hur jag skulle göra med mina syskon. Storebror och jag har en mycket god relation, lillasyster och jag har en mycket komplicerad relation och lillebror och jag har knappt någon relation alls. Initialt visste jag att jag inte ville ha mina småsyskon närvarande, men kunde jag verkligen göra så??
Ja, det kunde jag. Och det gjorde jag. Jag velade fram och tillbaka länge och ändrade mig flera gånger på vägen. Men landade tillslut i att det mitt bröllop och inte deras. När det är deras tur att gifta sig får de bestämma.

Visst var det lite sura och besvikna miner, såklart. Men det förändrade inte vår relation och det betydde definitivt inte att jag därför sa upp relationen med dem. Det måste inte vara antingen eller. Det kan vara precis utifrån relationen egna förutsättningar också.

Du gör såklart hur du vill, och hur du än gör så hoppas jag att det blir rätt beslut för dig, och dina barn. Lycka till.

 

[honung]

Alltså - nej varför ska du fira jul DÄR?

Jag har som så många andra ett mycket komplicerat förhållande till familjen och har dessutom bett min syster fara åt pipsvängen och stanna där, och det enda som motiverar kontakt med henne alls är vår mamma som är sjuk, bitter och inte alls någon man längtar ihjäl sig efter att fira jul ihop med - samt mina barn som jag känner dåligt samvete inför om jag sabbar deras relation.
Alltså har jag efter en hel del angstande idag sagt till min mamma, att om hon vill fira jul med mig och mina barn, så får hon komma till mig i år. Om hon så bara kommer en stund så är det okej, jag har förståelse för om hon inte orkar och; att hon kommer åka ut till min syster och fira jul där - vilket alltså inte jag ska. Det känns som det bästa för alla, jag behöver inte åka någonstans och spela lyckliga familjen, och jag och mina barn skapar nya och EGNA jultraditioner, sent om sider men bättre sent än aldrig. Hädanefter sker mitt julfirande på mina villkor.

Egentligen, måte jag säga att efter att ha läst den här tråden, och kanske lite sammanlagt av alla bukefalos-år, så är det många av er vettiga på buke jag faktiskt hellre skulle fira jul med än med min mamma och syster.

 

[sjoberga]

Alla pratar om respekt här. TS skriver vad hon vill göra, men få respekterar det. Oh the irony.

Då missförstår du mina inlägg.

 

[Jadzia]

Alltså som sagt, nej. Jag känner henne och ett brev skulle rendera ett hånskratt, förtvivlan och raseri. Inget skulle bli bättre. Jag vill inte ha någon bruten kontakt, jag vill ha en relation med ömsesidig artighet och trevlighet.

Och min pappa? Han som aldrig sagt ifrån eller stått upp för oss. Ska han inkluderas i brevet? Om inte, kommer han inte sträcka ut någon hand till mig. Det skulle kännas jobbigt. Alltså det blir för komplicerat, det kommer att röra upp en massa saker som jag inte vill röra i.

Det första du behöver inse är att du befinner dig i en misshandels-relation. Den typen av relationer är inte begränsade till par-relationer utan existerar även i andra relationer. Det andra du behöver inse är att du, genom ditt beteende, inte kan ändra din mamma. Det du önskar och den relation du längtar efter kommer inte ske!
Du gör även en tankevurpa som är typisk för någon som är misshandlad och kontrollerad. Det är inte du som drar upphimmel och jord eller bryter kontakten genom att göra det du mår bra av. Var och en är ansvarig för sin egen reaktion. Om din mor blir galen så är det inte ditt fel. Det är helt och hållet hennes eget val.

Jag känner så väl igen dina tankegångar och ditt resonemang då jag själv resonerat på samma vis. Även jag har haft en dysfunktionell relation med en mycket manipulativ människa, dock ej en förälder. Jag upprepar därför "Du kan inte förändra din mamma genom att bete dig annorlunda!"

Det du däremot kan göra är att börja jobba på att du ska må bra. Dina föräldrars välmående är i det här läget inte ditt ansvar. Hur de reagerar i är inte ditt ansvar. Sätt gränser för dig själv, sätt mål för hur du vill att du ska mål och skapa strategier för hur du ska nå dit. Utgå från vad du behöver. Dina föräldrars känslor och reaktioner får de själva ta ansvar för och om de väljer att bryta så går inte världen under. Du klarar dig utan dem. Det kommer göra ont, men om du stannar i detta kommer du orsaka stor skada både på dig själv och även dina barn. Och dina barn ska inte behöva utsättas för detta!

Känns det övermäktigt, sök professionell hjälp.

 

[Jadzia]

Jag tycker TS verkar vara helt på det klara med vad hon vill ha ut av relationen. Och på vems villkor den är. Hon behöver bara ett "hur". Nej, jag vet inte alls om mamman har autism. Det var mer ett sätt att tänka och förhålla sig. Något är ju fel. Så mycket kan vi konstatera. Och hon fungerar inte normalt och reagerar inte normalt. Eftersom TS känner henne väldigt väl tror jag att vi ska ge TS lite cred för att hon ändå vet vad som är gångbart och inte.

Problemet är bara att "hur" kräver självinsikt hos modern samt vilja till förändring. Finns inte det är det hels dödsdömt. Vi har alltså här en mamma som misshandlat sitt barn och barnet är nu i vuxen ålder fortfarande kontrollerad. Det går i det här fallet inte att säga att barnet får vara den starkare och agera mer vuxet. Speciellt inte när det finns barnbarn med i bilden.

Det är som att be den misshandlade kvinnan vara mer förstående mot sin make.

 

[fryckan]

Har bara läst första sidan än så länge, men jag undrar också varför du ens åker dit? Vad har hon gjort för att förtjäna ditt sällskap?

 

[Philosophia]

Egentligen borde gå och prata med någon professionell men jag kan inte klämma in det i mitt liv just nu.
Jag behöver lite råd inför julhelgen då jag och min familj ska åka och hälsa på mina föräldrar 60 mil bort och jag känner mig väldigt nervös och illa till mods över det. Pinsamt nog eftersom jag är 35 år gammal.
Det blir lätt konflikter med min mamma fast jag och min sambo gör allt för att undvika bråk. För två år sedan firade vi jul hos dem och allt blev fel. Jag fick en ordentlig utskällning och det blev en väldigt obehaglig stämning. Jag blev helt uppriven. Jag känner henne tillräckligt väl för att veta att det hon skällde ut mig för inte var den egentliga anledningen utan bara ett sätt att straffa mig för något annat, oklart vad dock.
En bit in i januari fick jag en rungade utskällning till på telefon inklusive en uppräkning av allt jag och min sambo gör som är fel samt förhållningsregler för vad som gäller för mig och min sambo när vi är och hälsar på hos dem (vi får inte åka och träffa några kompisar, t ex utan om vi vill göra det så får vi åka ner en annan helg och enbart träffa dem). När man gör ”fel” i hennes ögon så blir man utfryst och det kan vara i dagar eller veckor. Det finns även en historia av misshandel. Min mamma har aldrig bett om ursäkt för det eller visat att hon ångrar sig. Min pappa har aldrig stått upp för oss barn eller haft någon åsikt utan går bara undan.
Det går inte att försöka lösa problem genom att prata konstruktivt; vad blev fel, hur kan vi göra bättre etc, för då får man ett hånfullt ”ja du kan minsann prata, sluta älta och tjata nu”. Hon skäller ut och fryser ut och sen ska man skämmas.
I somras hyrde vi en stuga i närheten av mina föräldrar och även då blev det fel. Min syster (som, om det spelar någon roll, är en väldigt skötsam person) blev då utfryst och hennes pojkvän var endast välkommen hem till dem ifall hon verkligen var säker på att det var han som var den rätta eftersom min syster ”har träffat så många pojkar”. Vi bjöd mina föräldrar på middag och de satt och surade hela middagen och stormade hem när jag höll på att duka fram efterrätten. Syrran med pojkvän fick sova hos oss.
Hon blev även sur i somras några gånger när jag skulle hämta henne vid bussen men råkade ställa mig vid fel hållplats varpå hon fick vänta 5 min.
De senaste två åren har jag haft en väldigt avvaktande hållning eftersom det känns som att det som hänt inte går att reparera och det är heller inget som jag eftersträvar. Min mamma och jag lever väldigt olika liv och vi har väldigt svårt att prata, det blir liksom god dag yxskaft hela tiden och därför går jag heller aldrig in i någon som helst diskussion längre. Vi pratar om barnen, semestern och deras trädgård typ. Men ändå kan hon hitta saker att bli sur över, oftast förstår man inte hur det gick till eller vad hon blir arg över.
Jag känner mig väldigt nervös inför julhelgen och behöver en strategi. Vi ska bo på hotell när vi är och hälsar på för att försöka undvika konflikter, men mer? Hur ska jag göra om hon blir sur eller arg för något som jag har väldigt svårt att förstå? Vi tänker att vi i så fall drar oss undan, åker på någon utflykt eller tillbaka till hotellet. Men då blir man ju utskälld för det.
Jag känner också att jag borde stå upp för min syster och markera. Min syster är 28 år men hon har inte kommit till insikt om att detta inte är normalt och blir helt underdånig.
Att försöka prata är absolut ingen strategi. Det har jag försökt många gånger och det leder alltid fel. Det finns liksom inte i hennes värld att man kan lösa problem på det sättet.

Det har redan sagts ett antal gånger: Så ska du inte fira din jul! Jag skulle inte se någon som helst anledning till att tillbringa min lediga tid med sådana människor bara för att de är mina föräldrar. Deras beteende är inte normalt på en fläck.

 

[Philosophia]

Det är inte så att jag inte får ut något positivt alls av att träffa mina föräldrar. Utan att förminska eller ursäkta deras beteende så är det som jag skriver här de dåliga sidorna. Det finns ju bra sidor också. För mig är det en väldigt stor sak att bryta kontakten. Som sagt skulle det ge konsekvenser som jag skulle ha svårt att hantera. Jag tror t ex att mina föräldrar aldrig skulle hämta sig och att det i princip skulle omöjliggöra en relation som är i närheten av så bra som den är idag. Här på bukefalos känns det dock ibland som att det är bara att bryta så blir allt frid och fröjd.

Du behöver inte bryta kontakten, men för den skull behöver du inte ägna dina lediga dagar över jul genom att umgås med dina föräldrar. Ingen som har en normal relation med sina föräldrar får en klump i magen och känner sig illa till mods av tanken på att åka och hälsa på dem över jul.

Jag förstår att det inte är lätt att bryta och utifrån den beskrivning som du gör så förstår jag om det är extra svårt. Enligt inlärnings- och anknytningsteorier uppstår de starkaste banden mellan två parter i en relation när den som har mest makt i relationen är omväxlande positiv och negativ gentemot den svagare parten. Det behöver inte handla om mäns våld mot kvinnor i hemmet, utan gäller även för relationen mellan förälder och barn.

Vad säger din sambo om dina föräldrar? Tycker han att det är normalt?

 

[Sar]

Har du provat att prata med din pappa om din mammas ( och hans ) beteende?
Jag tänker att han kanske kunde bli lite av din allierade och dämpa/ mildra en del av smällarna genom att redan innan ni kommer ( " men mamma, klart att de ska passa på att träffa sina vänner nu till jul också").
Kanske han äntligen är redo att stå på din sida om du vågade berätta hur du upplever det hela?

Självklart ska ni bo på hotell och inte hemma hos dem, självklart ska ni inte hänga omkring där en vecka och nöta på varandra utan håll det så kort som möjligt alternativt gör klart att ni spenderar vissa dagar/kvällar med andra vänner och bekanta. Jag skulle ha försökt undvika öppet bråk utan hållit mig till " hit men inte längre, jag är ju en vuxen människa som bestämmer själv mamma"- attityden i både språk och utstrålning.
Kanske barnbarnen kan umgås själv med dina föräldrar ( om deras relation är bra) medan du och sambon hittar på något annat.
Jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt som gör att du kan hålla en känslomässig distans och inte behöver bli ledsen. Kram

 

[Tora]

@Lingonris
Det bästa hade varit att inte träffa människan något mer. Men om nu du absolut vill umgås med dina föräldrar så måste vara medveten om att dom med största sannolikhet inte kommer att ändra sitt beteende.

För att ändra på sig så måste först personen inse att det man gör är fel. Problemet med personer som din mamma är att dom kan så gott som aldrig inse eller förstå att det dom håller på med är fel.

Dom kommer att ändra och vrida på verkligheten så att det alltid blir någon annans fel. Det är inte så att dom ljuger eller hittar på för i den verkligheten dom lever så är deras upplevelse den enda rätta sanningen. Dom har rätt och alla andra har fel. Alltid.

Så om du sätter ner foten så blir det bara värre och jobbigare för dom gör ju aldrig fel. Det kommer alltid bli så att det vänds och vrids tills allt blir ditt fel. Du kommer bara må sämre och sämre och bli frustrerad över hur dåligt dom behandlar dig.

Så om du nu absolut måste umgås med dom så är mitt förslag att när din mamma kommer med något så hummar du bara och håller med. På detta sätt slipper du ta en konflikt som du ändå inte kan vinna. Detta kommer dessutom säkert att lugna din mamma, så på sikt kommer konflikterna antagligen bli färre för hon ser inte dig som ett hot.

(Du nickar och håller med din mamma just där och då men så fort du kommit därifrån så gör du ändå som du själv vill och tycker).

Men det absolut bästa är givetvis fortfarande att inte umgås med dina föräldrar. Men om du nu absolut måste umgås med dom så för att bevara din sinnesro så bara håll med och undvik all form av konflikt.

 

[lady_vip]

Alltså som sagt, nej. Jag känner henne och ett brev skulle rendera ett hånskratt, förtvivlan och raseri. Inget skulle bli bättre. Jag vill inte ha någon bruten kontakt, jag vill ha en relation med ömsesidig artighet och trevlighet.

Och min pappa? Han som aldrig sagt ifrån eller stått upp för oss. Ska han inkluderas i brevet? Om inte, kommer han inte sträcka ut någon hand till mig. Det skulle kännas jobbigt. Alltså det blir för komplicerat, det kommer att röra upp en massa saker som jag inte vill röra i.

Jag känner minst en person som beter sig likt din mor, men en arbetsrelation. Jag är chefen.
Den här mannen är mycket bitter, självklart har han positiva sidor och kan vara väldigt trevlig, men allt handlar om honom. Alltid. Han är den typen som inte alls förstår varför han inte kan gå och duscha och byta om 30 min innan han stämplar ut, han har förtjänat det på något vis.

Iaf. En dag small det mellan oss. Jag var så vansinnigt trött på hans sätt, han är en översittare och har ständigt en överlägsen uppsyn, "lilla gumman". Så jag sa emot, på ett korrekt vis. Det hela eskalerade och det slutade med att han stod och skrek på mig.
För att göra hela historien kort så förstod jag sedan att han inte hade haft någon som helst aning om vad han sagt när han skrek. Det var någon slags impuls, där jag fick höra allt missnöje sedan 40 år tillbaka. Men han fick stå till svars för det, vilket ju är en helt annan sak i en arbetsrelation.

Mitt enda tips är att direkt bryta när du märker att din mor inleder. Du känner henne bäst, men något i stil med "du skriker/hackar/bestämmer inte". Sätt en tydlig gräns. De allra flesta vuxna sätter den typen av gränser mot andra människor, oftast syns den inte ens. Antingen respekterar din mamma ingens gränser, eller så är det hennes barns gränser hon vill radera ut.

 

[Hiddeous]

Problemet är bara att "hur" kräver självinsikt hos modern samt vilja till förändring. Finns inte det är det hels dödsdömt. Vi har alltså här en mamma som misshandlat sitt barn och barnet är nu i vuxen ålder fortfarande kontrollerad. Det går i det här fallet inte att säga att barnet får vara den starkare och agera mer vuxet. Speciellt inte när det finns barnbarn med i bilden.Det är som att be den misshandlade kvinnan vara mer förstående mot sin make.

Men vänta lite nu. Misshandel? Som vanligt i den här typen av trådar är alla råd och tolkningar så drastiska som möjligt. Det är svart eller vitt, antingen eller. Har man ångest är man psykiskt misshandlad. Maktförhållanden är helt och hållet statiska. Och universallösningen på allt är att bryta.

Låt oss bara komma ihåg en sak: Inga relationer är utan ups and downs. Alla familjer bär på sina sorger. Få julaftnar blir perfekta, oavsett hur man än väljer att spendera dem. I stort sett alla här har troligen förhållanden som vi inte blir jätteglada av, men som vi ändå lever med och inte vill bryta. Världen är inte så enkel att man bara klipper av alla band som skaver. TS har insett det. Och då är halva Buke där och påpekar att hon har fel. Som om folk här kände hennes mamma, som om folk visste något om den relation hon har ångest över.

 

[Sol]

Men vänta lite nu. Misshandel?

TS har ju skrivit att det finns en historia av misshandel och beskriver en mamma som fortfarande bestraffar henne verbalt vilket väl ändå får betraktas som psykisk misshandel.

 

[Jadzia]

Men vänta lite nu. Misshandel? Som vanligt i den här typen av trådar är alla råd och tolkningar så drastiska som möjligt. Det är svart eller vitt, antingen eller. Har man ångest är man psykiskt misshandlad. Maktförhållanden är helt och hållet statiska. Och universallösningen på allt är att bryta.

Låt oss bara komma ihåg en sak: Inga relationer är utan ups and downs. Alla familjer bär på sina sorger. Få julaftnar blir perfekta, oavsett hur man än väljer att spendera dem. I stort sett alla här har troligen förhållanden som vi inte blir jätteglada av, men som vi ändå lever med och inte vill bryta. Världen är inte så enkel att man bara klipper av alla band som skaver. TS har insett det. Och då är halva Buke där och påpekar att hon har fel. Som om folk här kände hennes mamma, som om folk visste något om den relation hon har ångest över.

Citerat från trådstarten "Det finns även en historia av misshandel. Min mamma har aldrig bett om ursäkt för det eller visat att hon ångrar sig. Min pappa har aldrig stått upp för oss barn eller haft någon åsikt utan går bara undan"

Jag vidhåller vad jag skrivit tidigare.

 

[Hiddeous]

Citerat från trådstarten "Det finns även en historia av misshandel. Min mamma har aldrig bett om ursäkt för det eller visat att hon ångrar sig. Min pappa har aldrig stått upp för oss barn eller haft någon åsikt utan går bara undan"

Jag vidhåller vad jag skrivit tidigare.

Ok, my bad. Det missade jag.