Julhelgen - illa till mods

[Lingonris]

Alltså som sagt, nej. Jag känner henne och ett brev skulle rendera ett hånskratt, förtvivlan och raseri. Inget skulle bli bättre. Jag vill inte ha någon bruten kontakt, jag vill ha en relation med ömsesidig artighet och trevlighet.

Och min pappa? Han som aldrig sagt ifrån eller stått upp för oss. Ska han inkluderas i brevet? Om inte, kommer han inte sträcka ut någon hand till mig. Det skulle kännas jobbigt. Alltså det blir för komplicerat, det kommer att röra upp en massa saker som jag inte vill röra i.

 

[Hiddeous]

Men din mamma verkar inte vilja det. Av det du skriver finns ingenting som tyder på att hon är beredd att lyfta ett finger för att ni ska få en sådan relation. Och ibland fungerar relationer bäst på avstånd.

Det är ju möjligt att hon skulle vilja, men inte vet hur hon ska bete sig.

 

[Lingonris]

Helt enig med nedanstående citat - VARFÖR ska ni fira jul med människor som du mår dåligt av att umgås med?

Jag skulle nästan vilja jämföra det med misshandelsförhållanden - läs på om normaliseringsprocessen. Det finns säkert något med dem som är bra, men människor som beter sig på det vis som beskrivs i den här tråden, de är inte normala någonstans. Inget du gör kommer få dem att bete sig bättre. BRYT kontakten med dem! Det finns ingen anledning alls att umgås med människor bara för att man råkar vara släkt med dem, inte ens sina föräldrar!

Vill ni åka dit och träffa sambons föräldrar och era kompisar - GÖR DET! Men låt bli dina föräldrar! Bo på hotell istället!

Jag förstår att det är någon form av normaliseringsprocess, men jag håller ändå fast vid att det inte är aktuellt att bryta.

Det skulle nästan bli lite löjligt, jag hälsade på dem med barnen i september och det var helt ok, vi hörs kort en gång i veckan/varannan vecka, jag mejlar lite kort på barnen och hux flux ska jag BRYTA KONTAKTEN. Hallå vad hände liksom.

 

[Sol]

Det är ju möjligt att hon skulle vilja, men inte vet hur hon ska bete sig.

Och då är det hennes jobb att ta reda på hur hon ska bete sig. Hon är en vuxen människa. Omgivningen kan bara berätta hur den upplever hennes beteende. Hon är den enda som kan göra någonting med den informationen.

 

[Hiddeous]

Och då är det hennes jobb att ta reda på hur hon ska bete sig. Hon är en vuxen människa. Omgivningen kan bara berätta hur den upplever hennes beteende. Hon är den enda som kan göra någonting med den informationen.

Låt säga hypotetiskt att hon har autistiska drag. Då är det helt meningslöst att lägga det ansvaret på henne. Ska alla människor som inte har social kompetens eller sociala förmågor bara frysas ut, så är saken löst? Så fungerar ju inte riktigt verkliga världen. Och jag tror inte att jag skulle vilja att den fungerade så heller.

 

[Sol]

Jag förstår att det är någon form av normaliseringsprocess, men jag håller ändå fast vid att det inte är aktuellt att bryta.

Det skulle nästan bli lite löjligt, jag hälsade på dem med barnen i september och det var helt ok, vi hörs kort en gång i veckan/varannan vecka, jag mejlar lite kort på barnen och hux flux ska jag BRYTA KONTAKTEN. Hallå vad hände liksom.

Bryt inte kontakten då utan håll dem på avstånd. Prata med varandra i telefon, skicka mail men om du mår dåligt av att åka och träffa dem så låt bli.

 

[sjoberga]

Är det så? Kanske finns det hopp då.

Jag tror ändå att jag sätter ner foten vid en första eventuell incident. Jag är inte tillräckligt tuff för att göra det innan. Men vad jag ska säga i så fall har växt fram under en tid så jag känner mig ganska säker på den punkten.

Fast det är jäkligt viktigt att vara saklig och tydlig och inte låta det bli en fight eller ömsesidig känslosam. Därför vore det kanske lättare att ta det i enrum i förväg.

Slutar det med skrik och gråt så blir effekten mindre.

 

[sjoberga]

Jag förstår att det är någon form av normaliseringsprocess, men jag håller ändå fast vid att det inte är aktuellt att bryta.

Det skulle nästan bli lite löjligt, jag hälsade på dem med barnen i september och det var helt ok, vi hörs kort en gång i veckan/varannan vecka, jag mejlar lite kort på barnen och hux flux ska jag BRYTA KONTAKTEN. Hallå vad hände liksom.

Bryta är bara en konsekvens som blir aktuell om de fortsätter att trampa på er, efter tydliga besked om hur ni vill ha det.

 

[Sol]

Låt säga hypotetiskt att hon har autistiska drag. Då är det helt meningslöst att lägga det ansvaret på henne. Ska alla människor som inte har social kompetens eller sociala förmågor bara frysas ut, så är saken löst? Så fungerar ju inte riktigt verkliga världen. Och jag tror inte att jag skulle vilja att den fungerade så heller.

Finns det en diagnos som kan förklara beteendet kan det säkert hjälpa omgivningen att hantera personen ifråga. I det här fallet finns ingen diagnos utan vi har en dotter som mår dåligt av att träffa sin mamma. Jag tycker inte att det är rimligt att fortsätta träffas då.

Själv har jag skurit av kontakten helt med min pappas fru eftersom jag mår dåligt av henne (alla mina syskon mår dåligt av henne). Det spelar för mig ingen roll att hon faktiskt har en diagnos som förklarar en del av hennes beteendet. Skadan är redan gjord och jag lägger min energi på att vara en fungerande mamma för mina barn istället för att lägga den på att försöka bygga upp en relation med henne.

 

[sjoberga]

Låt säga hypotetiskt att hon har autistiska drag. Då är det helt meningslöst att lägga det ansvaret på henne. Ska alla människor som inte har social kompetens eller sociala förmågor bara frysas ut, så är saken löst? Så fungerar ju inte riktigt verkliga världen. Och jag tror inte att jag skulle vilja att den fungerade så heller.

Nej. Med insikt kommer då möjligheten att begära hjälp. Och situationen skulle nog bli helt annorlunda om hon och andra var medvetna om att det handlar om kan inte / har underlägsen förmåga att agera i sociala sammanhang. Då ökar förståelsen för att det uppstår svårigheter.

Nu verkar insikten om vem som beter sig fel vara noll. Hänger säkert ihop med frånvaron av att diskutera jobbiga saker. Om det är autism bakom finns inga särskilda tecken på, eller er har jag missat nåt?

 

[Hiddeous]

Finns det en diagnos som kan förklara beteendet kan det säkert hjälpa omgivningen att hantera personen ifråga. I det här fallet finns ingen diagnos utan vi har en dotter som mår dåligt av att träffa sin mamma. Jag tycker inte att det är rimligt att fortsätta träffas då.

Många äldre personer har ju inte diagnoser även om de sas kvalificerar, eftersom sådant knappt existerade för 50 år sedan. Men om man har känslan av att personen är svag och lite sjuk, (eller bitter, ensam eller hur man nu ska beskriva det) underlättar det för en själv att tänka så. Att den här personen förmår inte ta ansvaret som en vuxen person. Alltså får jag ta lite mer ansvar och ha lite överseende. Annars blir man bara besviken. Vill man ha ett slags relation (vilket TS vill) och den på ett ytligt plan och ganska ofta fungerar bra, får man liksom ta det för vad det är. Ångesten av att inte ha någon relation alls är värre, det är inget alternativ. Jag hade som sagt var gjort precis likadant. Och jag är inte alls något misshandelsoffer. Jag är bara mycket starkare än mina släktingar.

 

[Lingonris]

Många äldre personer har ju inte diagnoser även om de sas kvalificerar, eftersom sådant knappt existerade för 50 år sedan. Men om man har känslan av att personen är svag och lite sjuk, (eller bitter, ensam eller hur man nu ska beskriva det) underlättar det för en själv att tänka så. Att den här personen förmår inte ta ansvaret som en vuxen person. Alltså får jag ta lite mer ansvar och ha lite överseende. Annars blir man bara besviken. Vill man ha ett slags relation (vilket TS vill) och den på ett ytligt plan och ganska ofta fungerar bra, får man liksom ta det för vad det är. Ångesten av att inte ha någon relation alls är värre, det är inget alternativ. Jag hade som sagt var gjort precis likadant. Och jag är inte alls något misshandelsoffer. Jag är bara mycket starkare än mina släktingar.

Ja. Så är det.

 

[Hiddeous]

Nu verkar insikten om vem som beter sig fel vara noll. Hänger säkert ihop med frånvaron av att diskutera jobbiga saker. Om det är autism bakom finns inga särskilda tecken på, eller er har jag missat nåt?

Jag tycker TS verkar vara helt på det klara med vad hon vill ha ut av relationen. Och på vems villkor den är. Hon behöver bara ett "hur". Nej, jag vet inte alls om mamman har autism. Det var mer ett sätt att tänka och förhålla sig. Något är ju fel. Så mycket kan vi konstatera. Och hon fungerar inte normalt och reagerar inte normalt. Eftersom TS känner henne väldigt väl tror jag att vi ska ge TS lite cred för att hon ändå vet vad som är gångbart och inte.

 

[sjoberga]

Många äldre personer har ju inte diagnoser även om de sas kvalificerar, eftersom sådant knappt existerade för 50 år sedan. Men om man har känslan av att personen är svag och lite sjuk, (eller bitter, ensam eller hur man nu ska beskriva det) underlättar det för en själv att tänka så. Att den här personen förmår inte ta ansvaret som en vuxen person. Alltså får jag ta lite mer ansvar och ha lite överseende. Annars blir man bara besviken. Vill man ha ett slags relation (vilket TS vill) och den på ett ytligt plan och ganska ofta fungerar bra, får man liksom ta det för vad det är. Ångesten av att inte ha någon relation alls är värre, det är inget alternativ. Jag hade som sagt var gjort precis likadant. Och jag är inte alls något misshandelsoffer. Jag är bara mycket starkare än mina släktingar.

Ångest är väldigt personlig. Jag värdesätter min tid högre än att umgås med människor som inte vill eller kan umgås med mig, inkl respekt för mig som människa. Då har jag bättre saker för mig.

 

[Ray]

Jag förstår att det är någon form av normaliseringsprocess, men jag håller ändå fast vid att det inte är aktuellt att bryta.

Det skulle nästan bli lite löjligt, jag hälsade på dem med barnen i september och det var helt ok, vi hörs kort en gång i veckan/varannan vecka, jag mejlar lite kort på barnen och hux flux ska jag BRYTA KONTAKTEN. Hallå vad hände liksom.

Just jul kan vara laddat och särskilt när man flyttat en längre sträcka.
Att försöka förstå och sätta sig lite över det hela känns som en bra metod att prova? Att liksom inse att mamma är som hon är tråkigt nog men försöka vara mer vuxen på nåt vis. Det är pest att hon kränker er men kan du välja att inte ta åt dig? Tycka lite synd om henne istället som inte förstår hur man vårdar relationer?
Hon verkar ha stort kontrollbehov, kan fungera ibland att planera besök till andra i förväg. Att säga att ni vill hälsa på den kompisen under tiden ni är uppe och när passar det bäst tycker hon? Så får hon bestämma lite- ungefär som när man dealar med små barn.... För att få sin vilja fram utan att det blir konflikter. Låta henne tro att hon har kontroll? Hur vill du ha det i jul mamma? Vad vill du vi ska göra?sen kanske det är lättare för henne att lyssna på vad ni tycker?

Att bryta med sina föräldrar är en stor sak tycker jag och är absolut inte säker på att man mår bättre av det.

 

[Hiddeous]

Ångest är väldigt personlig. Jag värdesätter min tid högre än att umgås med människor som inte vill eller kan umgås med mig, inkl respekt för mig som människa. Då har jag bättre saker för mig.

Problemet behöver inte vara brist på respekt. Problemet kan lika gärna vara desperat rädsla.

 

[Sol]

Så vi ska alltså finna en lösning på hur TS ska kunna fortsätta som vanligt men bara inte må dåligt av sin mammas ständiga bestraffningar?

Ja, då är det nog faktiskt ett proffs som gäller. Utan professionell hjälp blir det väl mest ett självskadebeteende för det måste vara en rätt stor konst att agera måltavla för en "svag" mammas bestraffningar utan att må dåligt av det själv.

 

[skiesabove]

Jag känner igen mig ang en släkting (och i viss mån har beteendet, men tack och lov inte bristen på empati, ärvts av en förälder), och jag tycker inte att heller att det är ett alternativ att bryta helt. Men däremot så håller jag kontakten till en kort fika några få gånger per år. Och om det kommer snea kommentarer så ignorerar jag dom, det går inte att ta fajten med den gamla människan.

Men med mina föräldrar så fick jag däremot sätta ner foten i somras, då det äntligen gick upp ett ljus för mig att dom beter sig helt enkelt gräsligt mot mig och sambon emellanåt. Jag varnade tre gånger och efter tredje gången så bröt jag kontakten i två veckor. Jag skickade ett sms med att jag var oerhört besviken över att dom inte respekterade mina önskemål och förklarade att jag inte ville ha kontakt på ett tag, eftersom jag behövde fundera på saker och ting.

Fungerade bra, tror jag. Dom har betett sig bättre (dock på distans) men vi får se hur det blir till jul när vi ska dit. Jag tror att dom inte riktigt förstått sina egna roller i det hela ännu, men dom har förstått att jag tycker att dom beter sig illa när dom gör vissa saker.

TS föräldrar låter etter värre och jag begriper inte varför man ska utsätta sig för mer än en kort artighetsfika. Tänk på barnen!

 

[Hiddeous]

Så vi ska alltså finna en lösning på hur TS ska kunna fortsätta som vanligt men bara inte må dåligt av sin mammas ständiga bestraffningar?

Hon ville väl ventilera problemet, kanske kolla om någon annan kände igen sig, få förslag på förhållningssätt?

 

[sjoberga]

Just jul kan vara laddat och särskilt när man flyttat en längre sträcka.
Att försöka förstå och sätta sig lite över det hela känns som en bra metod att prova? Att liksom inse att mamma är som hon är tråkigt nog men försöka vara mer vuxen på nåt vis. Det är pest att hon kränker er men kan du välja att inte ta åt dig? Tycka lite synd om henne istället som inte förstår hur man vårdar relationer?
Hon verkar ha stort kontrollbehov, kan fungera ibland att planera besök till andra i förväg. Att säga att ni vill hälsa på den kompisen under tiden ni är uppe och när passar det bäst tycker hon? Så får hon bestämma lite- ungefär som när man dealar med små barn.... För att få sin vilja fram utan att det blir konflikter. Låta henne tro att hon har kontroll? Hur vill du ha det i jul mamma? Vad vill du vi ska göra?sen kanske det är lättare för henne att lyssna på vad ni tycker?

Att bryta med sina föräldrar är en stor sak tycker jag och är absolut inte säker på att man mår bättre av det.

Alla tar upp att bryta är så stor sak. Det är inte det. Inte heller nödvändigtvis permanent. Det handlar bara om att inte umgås så länge någon tar skada av umgänget. För mig är det sunt förnuft.

Att man är släkt är inte skäl att överse med kränkningar.