Julhelgen - illa till mods

[Lingonris]

Har hon någon diagnos eller andra psykiska problem i grunden som gör att hon beter sig så oberäkerligt? Jag förstår ditt dilemma att inte vilja göra en så stor sak av det hela. Allt är inte svart eller vitt. Jag hade nog åkt dit och förklarat för henne och för alla andra att om det blir konflikter eller obehaglig stämning i år igen åker vi tillbaka till hotellet. Och gjort det också. Då har du i alla fall gett det en chans.

Tack för ett nyanserat svar!

Angående diagnos har jag funderat på samma sak själv, men tror egentligen att det mer handlar om att hon är bitter, missförstådd och ensam. Det här blir ett sätt att hålla kvar makten över mig och min syster. Det här mönstret har funnits hela mitt liv.

Ja, jag tror att jag ska göra så, förutom att jag kommer att säga det vid en första eventuell incident. Risken är annars att hon kommer sura ihop totalt direkt.

 

[sjoberga]

+ @sjoberga

Det är inte så att jag inte får ut något positivt alls av att träffa mina föräldrar. Utan att förminska eller ursäkta deras beteende så är det som jag skriver här de dåliga sidorna. Det finns ju bra sidor också. För mig är det en väldigt stor sak att bryta kontakten. Som sagt skulle det ge konsekvenser som jag skulle ha svårt att hantera. Jag tror t ex att mina föräldrar aldrig skulle hämta sig och att det i princip skulle omöjliggöra en relation som är i närheten av så bra som den är idag. Här på bukefalos känns det dock ibland som att det är bara att bryta så blir allt frid och fröjd.

Jag tror precis tvärtom. Ska ni någonsin få en relation som fungerar ens hjälpligt måste det till en STOR förändring. Dina föräldrar accepterar inte att du och din sambo är vuxna. De respekterar inte er. Det är ingen liten sak. Det är ingen liten sak att låtsas om, för era barn. Det är dysfunktionellt.

Man behöver inte bryta helt, det kan mer bli följden av att någon fortsätter att trampa ihjäl någon. Men man måste vara tydlig med vad man accepterar och hur man vill ha relationen. Endast därifrån kan man komma till en acceptabel relation där man slipper att någon mår dåligt.

 

[sjoberga]

Tack för ett nyanserat svar!

Angående diagnos har jag funderat på samma sak själv, men tror egentligen att det mer handlar om att hon är bitter, missförstådd och ensam. Det här blir ett sätt att hålla kvar makten över mig och min syster. Det här mönstret har funnits hela mitt liv.

Ja, jag tror att jag ska göra så, förutom att jag kommer att säga det vid en första eventuell incident. Risken är annars att hon kommer sura ihop totalt direkt.

Jag röstar för att du tar ett enskilt snack med dina föräldrar antingen innan ankomst eller omedelbart vid den. Förklara hur du känner och hur ni kommer att agera. Då lämnar du bollen, öppet och klart, till dem att bestämma hur de vill ha det.

 

[Lingonris]

fast det är väl ingen som sagt att du ska bryta med dem helt?

Du har ingen skyldighet att fira jul med dem och du har ingen skyldighet att besöka dem bara för att du är i närheten.

Var ligger deras engagemang utöver att ställa krav?
Min mans syskon är tex inte särskilt engagerade i att träffa oss fast det bara ges möjlighet en gång om året. Vi hör alltid av oss och meddelar att vi är där, men engagemanget från deras håll finns inte så i somras träffades vi inte en enda gång fast vi var i stan i tre veckor. Relationer måste gå åt två håll. Man måste få både ge och ta.

Jo men de är väl rätt engagerade. Min mamma i alla fall, min pappa tar i princip aldrig några iniatiativ. De har hjälpt mig/oss jättemycket genom åren och vi har fått jättemycket pengar fast att de har låglönejobb. För några år sedan tog de extra lån på huset och gav oss 200 000 kr till insats på lägenheten. De sparar i fonder till barnen och mig (!).

Mamma försöker ta initiativ men jag känner att hon är avvaktande och inte vill tränga sig på, hon känner av att jag tagit avstånd sedan den gången för 2 år sedan.

 

[Lingonris]

Jag röstar för att du tar ett enskilt snack med dina föräldrar antingen innan ankomst eller omedelbart vid den. Förklara hur du känner och hur ni kommer att agera. Då lämnar du bollen, öppet och klart, till dem att bestämma hur de vill ha det.

Haha!

Hade kanske funkat på normala människor. Som sagt har jag försökt att prata med dem många gånger men hur enkelt jag försöker uttrycka mig så är det som att banka huvudet i en vägg. De funkar inte så.

 

[Lingonris]

Jo men de är väl rätt engagerade. Min mamma i alla fall, min pappa tar i princip aldrig några iniatiativ men han hjälper till när mamma instruerar honom.... De har hjälpt mig/oss jättemycket genom åren och vi har fått jättemycket pengar fast att de har låglönejobb. För några år sedan tog de extra lån på huset och gav oss 200 000 kr till insats på lägenheten. De sparar i fonder till barnen och mig (!).

Mamma försöker ta initiativ men jag känner att hon är avvaktande och inte vill tränga sig på, hon känner av att jag tagit avstånd sedan den gången för 2 år sedan.

 

[Lingonris]

Vi har en släkting på sambons sida med samma mönster och historia.
Det är faktiskt lättare att inte ses. Vi skickar något kort ibland, men det är allt. Nu har det varit lugnt i fyra år. Det är en sorg för min partner, men mycket bättre än ångest och ilska och en ständig känsla av osäkerhet.

Vad tråkigt. Men bra att ni hittat ett sätt som fungerar.

 

[Lingonris]

Haha!

Hade kanske funkat på normala människor. Som sagt har jag försökt att prata med dem många gånger men hur enkelt jag försöker uttrycka mig så är det som att banka huvudet i en vägg. De funkar inte så. De går i extrem försvarsställning, låtsas att de inte förstår eller säger att jag ska sluta tjata och älta.

 

[Lingonris]

kl

Jag brukar skämta om att vi är en familj med hederskultur. Så länge man gör precis som man "ska" så är allt jättebra och frid och fröjd. Gör man något som är "fel" så blir man helt utfryst, utskälld och skambelagd. Det går inte att diskutera problem, man ska bara följa efter och göra rätt. Sånt som är jobbigt pratar man inte om.

 

[sjoberga]

Haha!

Hade kanske funkat på normala människor. Som sagt har jag försökt att prata med dem många gånger men hur enkelt jag försöker uttrycka mig så är det som att banka huvudet i en vägg. De funkar inte så.

Jag har omfattande personliga erfarenheter i ämnet och kan intyga att om motparten är intresserad av fortsatt umgänge så skärper de till sin låda och inser att ni är vuxna. Annars kan jag inte förstå varför ni ska fortsätta umgås alls.

Jag kan vara hur oense som helst med folk, ha helt diametrala åsikter om precis allt och samtidigt umgås mycket - men jag klarar inte att någon inte respekterar mig som människa. Då är det hej då, tills den saken kan lösas.

 

[sjoberga]

kl

Jag brukar skämta om att vi är en familj med hederskultur. Så länge man gör precis som man "ska" så är allt jättebra och frid och fröjd. Gör man något som är "fel" så blir man helt utfryst, utskälld och skambelagd. Det går inte att diskutera problem, man ska bara följa efter och göra rätt. Sånt som är jobbigt pratar man inte om.

Dags att ändra på det. Relationer ska liksom ge något åt alla håll. Det är inget man ska lida sig igenom.

 

[Lingonris]

Jag har omfattande personliga erfarenheter i ämnet och kan intyga att om motparten är intresserad av fortsatt umgänge så skärper de till sin låda och inser att ni är vuxna. Annars kan jag inte förstå varför ni ska fortsätta umgås alls.

Jag kan vara hur oense som helst med folk, ha helt diametrala åsikter om precis allt och samtidigt umgås mycket - men jag klarar inte att någon inte respekterar mig som människa. Då är det hej då, tills den saken kan lösas.

Är det så? Kanske finns det hopp då.

Jag tror ändå att jag sätter ner foten vid en första eventuell incident. Jag är inte tillräckligt tuff för att göra det innan. Men vad jag ska säga i så fall har växt fram under en tid så jag känner mig ganska säker på den punkten.

 

[Hiddeous]

Angående diagnos har jag funderat på samma sak själv, men tror egentligen att det mer handlar om att hon är bitter, missförstådd och ensam. Det här blir ett sätt att hålla kvar makten över mig och min syster. Det här mönstret har funnits hela mitt liv.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver och jag tror att du har rätt i din instinkt. Min erfarenhet är densamma: människor som är ensamma, bittra och väldigt sköra blir bara ännu mer dysfunktionella om man hanterar dem drastiskt. "Friska" personer förstår och reagerar logiskt på den typen av handling, men din mamma hör inte till den kategorin. Mina föräldrar är lite likartade. Min erfarenhet är att ibland är en kram och lite värme den bästa medicinen, även om det är det sista man har lust med.

 

[FannyN]

Men oj vad jag känner igen mig. Sådär hade vi det varannan jul när min son var liten. Vi köpte svindyra flygbiljetter och transporterade 2 tonåringar och en bebis och en hund raka vägen till helvetet i Norrland. Där bodde alltså mina tidigare svärföräldrar. Det var bråk hela tiden eftersom varken jag eller exet eller de stora barnen tar nån skit. Vivar tex för feta och outbildade. En stl 36 och en kirurg. Barnen femfemor i skallen. Vi fick ständigt höra att vi skulle sälja huset hästen och avliva hunden. Och allt annat. Vi hade husarrest och fick inte lämna huset för stan, julotta eller vänner till maken. Då kunde vi precis som ni åka en annan gång. Maken var så psykiskt kontrollerad att vi bråkade i månader innanvarje gång och han fick liksom muta mig och barnen för att vi skulle åka.
Det tog en ände med förskräckelse kan jag säga. Kunde gått riktigt illa. På annandagen skulle svärfar ta i lite extra för att kränka mig och då small det. Maken hade kunnat ha ihjäl honom. Jag tog alla barn och hund och totalt upprivna åkte vi till tågstationen och mer eller mindre flydde.
Efter det har jag aldrig träffat dem. Det jag kan säga nu med distans är att jag bittert ångrar att vi alls åkte dit. Att barnen fått uppleva detta. Exet önskar också att han bett dem hålla käft långt innan för att markera att de inte ens ska öppna munnen om oss.
Mitt råd till dig är att säga till mamma att du tänker inte ses mer innan hon visar dig respekt. Att hennes regler om vilka ni ska träffa kan ni tyvärr inte följa eftersom ni är där rätt sällan. Sätt upp egna regler för hur ni vill bli behandlade och tror ni inte att hon kan hålla dem så k

 

[Lingonris]

Jag känner igen mig mycket i det du skriver och jag tror att du har rätt i din instinkt. Min erfarenhet är densamma: människor som är ensamma, bittra och väldigt sköra blir bara ännu mer dysfunktionella om man hanterar dem drastiskt. "Friska" personer förstår och reagerar logiskt på den typen av handling, men din mamma hör inte till den kategorin. Mina föräldrar är lite likartade. Min erfarenhet är att ibland är en kram och lite värme den bästa medicinen, även om det är det sista man har lust med.

Det känns som att du förstår.

 

[Sol]

För mig låter det som att det bara är du som vill få relationen att funka. Din mamma ställer krav på vilka du får och inte får träffa när du åker dit. Hon vill fortfarande bestämma över dig trots att du är en vuxen människa. Även om hon har goda sidor och ni har bra stunder tillsammans så är det du skriver tillräckligt illa.

Skulle min mamma försöka kontrollera mig så som din mamma försöker göra skulle det vara sista gången vi åker och hälsar på henne och då finns det ingen historia av misshandel bakom oss.

Det kan inte bli bättre förrän din mamma inser att hon gör fel och du ska inte behöva ta skit under tiden. Du mår dåligt redan innan ni har åkt dit. Det säger allt.

Skriv ett brev, förklara att du inte kan träffa dem på hennes premisser. Ni måste kunna mötas som vuxna människor och hon måste respektera dig. Om det innebär att kontakten bryts helt så är det hennes val.

 

[JosefineLi]

Om jag var du skulle jag åka dit, åka över till föräldrarna men ha en nödlösning på hotellet. Dvs. om din mamma beter sig som en idiot har man möjlighet att åka tillbaka till hotellet direkt, och slipper dra ut på det i stil med "men vi måste ju i alla fall äta". Då kanske hon lär sig var din gräns går, och att du har en gräns. Jag har fått göra så med min mamma ibland, behandla henne som ett barn där konsekvenserna blir väldigt tydliga och kommer direkt i anslutning till "det dåliga beteendet".

 

[Lingonris]

För mig låter det som att det bara är du som vill få relationen att funka. Din mamma ställer krav på vilka du får och inte får träffa när du åker dit. Hon vill fortfarande bestämma över dig trots att du är en vuxen människa. Även om hon har goda sidor och ni har bra stunder tillsammans så är det du skriver tillräckligt illa.

Skulle min mamma försöka kontrollera mig så som din mamma försöker göra skulle det vara sista gången vi åker och hälsar på henne och då finns det ingen historia av misshandel bakom oss.

Det kan inte bli bättre förrän din mamma inser att hon gör fel och du ska inte behöva ta skit under tiden. Du mår dåligt redan innan ni har åkt dit. Det säger allt.

Skriv ett brev, förklara att du inte kan träffa dem på hennes premisser. Ni måste kunna mötas som vuxna människor och hon måste respektera dig. Om det innebär att kontakten bryts helt så är det hennes val.

Alltså som sagt, nej. Jag känner henne och ett brev skulle rendera ett hånskratt, förtvivlan och raseri. Inget skulle bli bättre. Jag vill inte ha någon bruten kontakt, jag vill ha en relation med ömsesidig artighet och trevlighet.

 

[Sol]

Alltså som sagt, nej. Jag känner henne och ett brev skulle rendera ett hånskratt, förtvivlan och raseri. Inget skulle bli bättre. Jag vill inte ha någon bruten kontakt, jag vill ha en relation med ömsesidig artighet och trevlighet.

Men din mamma verkar inte vilja det. Av det du skriver finns ingenting som tyder på att hon är beredd att lyfta ett finger för att ni ska få en sådan relation. Och ibland fungerar relationer bäst på avstånd.

 

[ameo]

Helt enig med nedanstående citat - VARFÖR ska ni fira jul med människor som du mår dåligt av att umgås med?

Jag skulle nästan vilja jämföra det med misshandelsförhållanden - läs på om normaliseringsprocessen. Det finns säkert något med dem som är bra, men människor som beter sig på det vis som beskrivs i den här tråden, de är inte normala någonstans. Inget du gör kommer få dem att bete sig bättre. BRYT kontakten med dem! Det finns ingen anledning alls att umgås med människor bara för att man råkar vara släkt med dem, inte ens sina föräldrar!

Vill ni åka dit och träffa sambons föräldrar och era kompisar - GÖR DET! Men låt bli dina föräldrar! Bo på hotell istället!

Spontant så hade jag inte åkt dit. Kan inte folk, det må vara ens mor, uppföra sig, så vill jag inte umgås med dem. Har du nån gång sagt det till henne?

Och att hon dikterar hur och vad ni ska göra när ni är där och hälsar på?! Otänkbart i min värld!

Jag hade inte velat tillbringa min jul sådär, vill du det?

Varför i hela friden ska ni ens dit och fira jul? Kan ni inte åka till din syster och hennes kille och ha trevligt istället?

Förstår inte varför ni ska fira jul ihop, faktiskt. Kan inte du och din systers familj fira tillsamman istället?

Varför ska ni åka dit? Släktskap är inget umgängeskrav när båda parter är vuxna. Bryt.

Då finns chansen att ni så småningom finner respekt för varandra igen, som vuxna individer, som frivilligt umgås. Och gör ni inte det har ni åtminstone undvikit en massa destruktivitet. De respekterar uppenbarligen inte er som vuxna. Man skäller inte på andra vuxna på det sättet och berättar hur de ska göra.

Om du inte tror att umgänge löser situationen så har jag ett tips. Prova helt icke-umgänge. Förklara hur du känner om du vill och någon är beredd att lyssna.

@Lingonris
Förstör inte julen med att åka dit, stanna hemma och ha mysigt istället.

Skriv ett brev till dina föräldrar och berätta hur du känner, vissa personer har lättare att förstå och ta åt sig om dom får det skriftligt, orden kan få lite mer tyngd då.

VARFÖR i hela friden överväger ni ens att åka dit?!

Jag hade hellre suttit i en vedbod med ett ljus än att tillbringa en högtid i det sällskapet. Du behöver faktiskt inte bryta kontakten, utan bara meddela att i jul firar vi här. Ni är välkomna om ni vill.

Vill dina föräldrar sedan bryta kontakten måste det ju vara deras beslut. Ni är alla vuxna människor.