Julhelgen - illa till mods

[Jadzia]

Men vänta lite nu. Misshandel? Som vanligt i den här typen av trådar är alla råd och tolkningar så drastiska som möjligt. Det är svart eller vitt, antingen eller. Har man ångest är man psykiskt misshandlad. Maktförhållanden är helt och hållet statiska. Och universallösningen på allt är att bryta.

Låt oss bara komma ihåg en sak: Inga relationer är utan ups and downs. Alla familjer bär på sina sorger. Få julaftnar blir perfekta, oavsett hur man än väljer att spendera dem. I stort sett alla här har troligen förhållanden som vi inte blir jätteglada av, men som vi ändå lever med och inte vill bryta. Världen är inte så enkel att man bara klipper av alla band som skaver. TS har insett det. Och då är halva Buke där och påpekar att hon har fel. Som om folk här kände hennes mamma, som om folk visste något om den relation hon har ångest över.

Är man dessutom insatt i hur den här typen av dysfunktionella relationer fungerar inser man snabbt att det här inte handlar om några ups-and-downs. Läser du dessutom det jag skrivit så är inte mitt råd att bryta. Mitt råd är att TS ska börja göra det som gör henne sjäkv lycklug och sätta upp gränser kring sin person. Detta i sin tur kan leda till en brytning, men den kommer då högst troligt från moderns sida och då som ett sätt att manipulera.

 

[Hiddeous]

Är man dessutom insatt i hur den här typen av dysfunktionella relationer fungerar inser man snabbt att det här inte handlar om några ups-and-downs.

Ja, det är mycket möjligt. Men - behöver man inte mer information än den man har fått här för att faktiskt veta exakt hur den här relationen ser ut och har förändrat sig över tid? För saker behöver ju faktiskt inte vara exakt statiska hela livet. Relationer är komplexa och föränderliga.

Det kanske är som någon har påpekat i tråden - att TS behöver proffshjälp. Eller så behöver hon inte det. Vad vet vi?

 

[Björk]

Nja, det är viktigt att det är jämnt mellan familjerna. Det var en del i det där grälet, att vi hade varit mer med sambons familj än med min den där julen och sommaren före.

Då borde du svara: det kan ju finnas en anledning att vi är mer med sambons familj än med er...?

Jag ser och hör om en del tendenser av det du beskriver här hos andra. Inte alls i samma extrema omfattning, men det verkar tyvärr inte vara ovanligt att en del föräldrar till vuxna barn tycker att barnen har en "plikt" att uppfylla; främst genom att hälsa på dem och umgås med dem. Och tyvärr har ju ofta den värderingen gått över till barnen som (liksom du beskriver också) får dåligt samvete när/om de inte uppfyller den "plikten". Ont i magen och dåligt mående över föräldern/föräldrarna som de vet tycker att barnen "sviker" och är elaka.

Det är ju inte ovanligt att många med riktigt gamla föräldrar brukar säga att deras föräldrar säger "du kommer ALDRIG och hälsar på mig!" när de väl kommer.... det spelar liksom ingen roll att de är där kanske en eller flera gånger i veckan, det blir ändå i förälderns ögon "aldrig". Vilket kanske inte är så konstigt när/om man sitter t ex på ett äldreboende eller i en lägenhet och är ganska låst vid detta och i princip det enda umgänge man har utöver hemtjänst/vårdpersonal är just vuxna barnen.

Jag tycker dock helt krasst att föräldrar till vuxna barn ställer orimliga krav i de här fallen; det är som om de inte förstår att de vuxna barnen har sitt eget liv nu, sin egna familj, kanske egna barn och även en partner vars föräldrar också önskar få vara en del av deras liv.

Jag förstår av det du skriver att det inte är lätt för dig och din syster. Ni "blir barn" när ni träffar era föräldrar. Och; som sagt; jag har inte sett/upplevt den extrema situation du beskriver, men har dels vänner sedan lång tid och en närstående som jag ser en del av detta hos. Även min egen pappa har haft vissa sådana tendenser genom livet gentemot sina föräldrar. Det dåliga samvetet, skuldkänslorna, föräldrarnas sätt att lägga på sina vuxna barn skuld för att relationen inte är bra. Att föräldrarna vill "styra" och bestämma när de är i närheten; att de "uppfostrar" sina vuxna barn.

Du behöver komma ifrån den där skulden. Som tanten (tror jag det var) så klokt skrev: barn har inga skyldigheter gentemot sina föräldrar, föräldrar har däremot en del skyldigheter mot sina barn. Dina föräldrar har egentligen skyldigheten gentemot dig och din syster att sluta försöka styra er; sluta lägga sig i era liv, sluta vara elaka mot er och ställa krav. Du har däremot en skyldighet gentemot dig själv tycker jag; att komma till insikt om att alla dessa skuldkänslor är din "sjukdom" - skapad med hjälp av dina föräldrar, men du KAN faktiskt (kanske med hjälp från någon utomstående?) bli "frisk". Troligen kräver det någon slags brytning, åtminstone nu.

Som en nära vän sa till mig en gång när vi var över 20 år gamla, bodde hemifrån och hennes pappa försökte spela på hennes dåliga samvete genom att säga åt henne "nu gör du mamma VÄLDIGT ledsen" gällande ett beslut hon skulle ta om sitt alldeles egna liv. Då sa hon till mig (och sin syster): Det är något SJUKT med det här! Det är inte NORMALT att en pappa ska försöka få sin dotter att få dåligt samvete över en sån här sak! (Hennes syster började vika sig och sa: "men de har kanske rätt ändå... du kanske borde....").
Jag höll med henne om att det var sjukt, peppade henne att göra som HON ville. Hon gjorde det och föräldrarna insåg faktiskt (de var och är ändå kloka människor) att de inte kunde styra henne längre. De har en väldigt god relation till sina föräldrar.

Där var dock inte relationen av det slag du beskriver; din mamma kommer nog tyvärr inte vara så insiktsfull och det behöver du förstås våga och kunna tackla den dagen du bestämmer dig för att bli fri från dessa skuldkänslor.

 

[Björk]

Jag har redan begränsat umgänget rätt mycket. Vi ses 3-4 gånger per år, senast var i september när jag hälsade på en helg med barnen. I somras hade vi ju den där stugan i två veckor nära dem men vi sågs några eftermiddagar, inga heldagar eller utflykter eller så.

Och när vi är där bor vi som sagt på hotell, kommer hem till dem vid 10-tiden på morgonen och drar vid 19-tiden.

Jag vet inte vad jag skulle rekommendera någon att göra. Det känns som att min mamma är så speciell att vanliga råd inte riktigt funkar. Men riktigt så kan det ju inte vara förstås, det förstår jag med.

Jag tycker liksom flera nämnt att du om inte annat kan fundera över ert/era barn. Vad visar du dem när du låter dig hunsas såhär? Om inte du vågar stå upp för dig själv (och din familj); kommer de att våga det när/om någon försöker hunsa dem? Om du låter dina föräldrar styra dig - hur färgar det dem? '

Jag tänker att även om du NU inte väljer att låta bli att åka dit bör du för din och barnets/barnens skull bestämma dig för på vilket sätt du ska skydda ditt barn (denna jul eller i framtid) från att bli hunsad av mormor. Någon gång förr eller senare kommer hon allra troligast att försöka göra samma sak med barnet/barnen. Misshandel, psykiskt eller fysiskt? Vad är hon kapabel att göra och NÄR kommer du då att stiga emellan för barnets skull?

 

[Björk]

Alltså som sagt, nej. Jag känner henne och ett brev skulle rendera ett hånskratt, förtvivlan och raseri. Inget skulle bli bättre. Jag vill inte ha någon bruten kontakt, jag vill ha en relation med ömsesidig artighet och trevlighet.

Och min pappa? Han som aldrig sagt ifrån eller stått upp för oss. Ska han inkluderas i brevet? Om inte, kommer han inte sträcka ut någon hand till mig. Det skulle kännas jobbigt. Alltså det blir för komplicerat, det kommer att röra upp en massa saker som jag inte vill röra i.

Min första sambo hade föräldrar där pappan var lite som din mamma. Bitter, förgrämd och krävande på sina vuxna barn. Min sambo och alla hans syskon "tassade" på tå jämt. Mest för att det var så synd om mamma - de visste ju (av viss erfarenhet, bland annat en svärson som fick nog och kastade ut gubben) att om de sa ifrån eller på något sätt "gjorde upp" med pappan så skulle mamman få ett helvete; dels få lyssna på hans skitsnack och dels bli förbjuden av honom att träffa sitt vuxna barn (men hon var nog sådan att hon skulle "smygträffa" dem).

Jag sa åt honom att han faktiskt måste inse att hans mamma hade VALT. Under deras uppväxt när han skällde ut tonårsdöttrarna som åkte med raggarbilar och kallade dem horor när de kom hem för sent så stod hon emellan o hindrade fysisk misshandel, men hon skällde inte ut gubbfan för att han kallade sin egna dotter för hora. När en av sönerna kom hem alldeles för full som 17åring och spydde på hallmattan såg hon till att det hanterades tyst nog för att pappa inte skulle märka det och ställde sig och tvättade mattan mitt i natten för att inte pappan skulle veta något.
Hennes bästa hjälp till barnen hade nog varit att faktiskt markera för gubben att det var NOG - tagit steget och skilt sig, flyttat och skyddat ungarna från att bli tassande små skuggor som inte kunde säga emot sin far ens i de minsta frågorna.

Din pappa har inte stått upp för er. Han är också hunsad och det är synd. Men har du någonsin tänkt tanken att det kanske kanske är så att din pappa faktiskt skulle beundra dig/er om ni sa ifrån? Att det kanske skulle få honom att bli modig nog att våga säga ifrån själv? Att den där handen från honom ändå skulle komma om/när han väcks upp och inser att han varit delaktig i att faktiskt låta henne behandla er barn såhär?

Mitt ex närmaste syrra sa faktiskt några år senare; när hon fått sitt första barn; att hon först då insåg att hennes mamma faktiskt också hade en SKULD i det som pappan utsatt dem för genom hela uppväxten. Att hon aldrig på riktigt stått upp för dem utan valt att stanna kvar hos en diktator till pappa.

 

[Lingonris]

Så vi ska alltså finna en lösning på hur TS ska kunna fortsätta som vanligt men bara inte må dåligt av sin mammas ständiga bestraffningar?

Ja, då är det nog faktiskt ett proffs som gäller. Utan professionell hjälp blir det väl mest ett självskadebeteende för det måste vara en rätt stor konst att agera måltavla för en "svag" mammas bestraffningar utan att må dåligt av det själv.

Ouch. Jag behöver ju råd om hur jag kan hantera konflikter som uppkommer! Sätt där jag både markerar att jag inte tänker ta emot det här men samtidigt utan att elda på konflikten. Jag har fått bra råd också tycker jag.

Det första du behöver inse är att du befinner dig i en misshandels-relation. Den typen av relationer är inte begränsade till par-relationer utan existerar även i andra relationer. Det andra du behöver inse är att du, genom ditt beteende, inte kan ändra din mamma. Det du önskar och den relation du längtar efter kommer inte ske!
Du gör även en tankevurpa som är typisk för någon som är misshandlad och kontrollerad. Det är inte du som drar upphimmel och jord eller bryter kontakten genom att göra det du mår bra av. Var och en är ansvarig för sin egen reaktion. Om din mor blir galen så är det inte ditt fel. Det är helt och hållet hennes eget val.

Jag känner så väl igen dina tankegångar och ditt resonemang då jag själv resonerat på samma vis. Även jag har haft en dysfunktionell relation med en mycket manipulativ människa, dock ej en förälder. Jag upprepar därför "Du kan inte förändra din mamma genom att bete dig annorlunda!"

Det du däremot kan göra är att börja jobba på att du ska må bra. Dina föräldrars välmående är i det här läget inte ditt ansvar. Hur de reagerar i är inte ditt ansvar. Sätt gränser för dig själv, sätt mål för hur du vill att du ska mål och skapa strategier för hur du ska nå dit. Utgå från vad du behöver. Dina föräldrars känslor och reaktioner får de själva ta ansvar för och om de väljer att bryta så går inte världen under. Du klarar dig utan dem. Det kommer göra ont, men om du stannar i detta kommer du orsaka stor skada både på dig själv och även dina barn. Och dina barn ska inte behöva utsättas för detta!

Känns det övermäktigt, sök professionell hjälp.

Tack för ditt svar. Jag menar inte att jag tycker att jag skulle riva upp himmel och jord, men det skulle verka så för henne, vilket i sig inte skulle vara så bra för vår relation.

Jag har i flera år tänkt gå till psykolog men har svårt att klämma in det i mitt liv med jobb, pendling och små barn. Men jag planerar att göra det framöver.

Det är inte så att jag behöver sitta och veva detta 100 varv med en psykolog, jag behöver strategier som kan göra att jag kan hantera situationen på ett sätt som fungerar.

 

[Lingonris]

Jag tycker liksom flera nämnt att du om inte annat kan fundera över ert/era barn. Vad visar du dem när du låter dig hunsas såhär? Om inte du vågar stå upp för dig själv (och din familj); kommer de att våga det när/om någon försöker hunsa dem? Om du låter dina föräldrar styra dig - hur färgar det dem? '

Jag tänker att även om du NU inte väljer att låta bli att åka dit bör du för din och barnets/barnens skull bestämma dig för på vilket sätt du ska skydda ditt barn (denna jul eller i framtid) från att bli hunsad av mormor. Någon gång förr eller senare kommer hon allra troligast att försöka göra samma sak med barnet/barnen. Misshandel, psykiskt eller fysiskt? Vad är hon kapabel att göra och NÄR kommer du då att stiga emellan för barnets skull?

Nja, jag har ändå svårt att tro det. Oss har hon ju behandlat såhär när hon upplever att vi svikit henne eller våra överenskommelser. Jag tror inte att hon kommer att få den typen av relation till våra barn eller hamna i den typen av konflikter.

Däremot är det ju inte bra om mina barn märker av att det är dålig stämning. Där har det växt fram i mig att jag kommer att sätta ner foten.

 

[Lingonris]

Min första sambo hade föräldrar där pappan var lite som din mamma. Bitter, förgrämd och krävande på sina vuxna barn. Min sambo och alla hans syskon "tassade" på tå jämt. Mest för att det var så synd om mamma - de visste ju (av viss erfarenhet, bland annat en svärson som fick nog och kastade ut gubben) att om de sa ifrån eller på något sätt "gjorde upp" med pappan så skulle mamman få ett helvete; dels få lyssna på hans skitsnack och dels bli förbjuden av honom att träffa sitt vuxna barn (men hon var nog sådan att hon skulle "smygträffa" dem).

Jag sa åt honom att han faktiskt måste inse att hans mamma hade VALT. Under deras uppväxt när han skällde ut tonårsdöttrarna som åkte med raggarbilar och kallade dem horor när de kom hem för sent så stod hon emellan o hindrade fysisk misshandel, men hon skällde inte ut gubbfan för att han kallade sin egna dotter för hora. När en av sönerna kom hem alldeles för full som 17åring och spydde på hallmattan såg hon till att det hanterades tyst nog för att pappa inte skulle märka det och ställde sig och tvättade mattan mitt i natten för att inte pappan skulle veta något.
Hennes bästa hjälp till barnen hade nog varit att faktiskt markera för gubben att det var NOG - tagit steget och skilt sig, flyttat och skyddat ungarna från att bli tassande små skuggor som inte kunde säga emot sin far ens i de minsta frågorna.

Din pappa har inte stått upp för er. Han är också hunsad och det är synd. Men har du någonsin tänkt tanken att det kanske kanske är så att din pappa faktiskt skulle beundra dig/er om ni sa ifrån? Att det kanske skulle få honom att bli modig nog att våga säga ifrån själv? Att den där handen från honom ändå skulle komma om/när han väcks upp och inser att han varit delaktig i att faktiskt låta henne behandla er barn såhär?

Mitt ex närmaste syrra sa faktiskt några år senare; när hon fått sitt första barn; att hon först då insåg att hennes mamma faktiskt också hade en SKULD i det som pappan utsatt dem för genom hela uppväxten. Att hon aldrig på riktigt stått upp för dem utan valt att stanna kvar hos en diktator till pappa.

Angående min pappa så tror jag inte att jag är beredd att lägga den energin på något som ändå bara riskerar att göra mig besviken. Han har inte alls det där drivet som skulle behövas att ta något eget initiativ. Och jag känner ju mig besviken på honom också såklart som precis som du säger är delaktig i allt det här.

 

[Inte_Ung]

Nja, det är viktigt att det är jämnt mellan familjerna. Det var en del i det där grälet, att vi hade varit mer med sambons familj än med min den där julen och sommaren före.

Men snälla människor man måste ju få umgås med dem som man tycker är trevliga.
Det handlar inte om rättvisa.
Om dina föräldrar ser till att vara trevliga nog för att ni skall vilja umgås med dem så löser det sig.
Om de inte kan det så skall nu ju skippa dem.

Varför lägga en massa energi och tid på människor som inte är trevliga?
Det verkar ju närmast som självplågeri.

 

[Inte_Ung]

Min erfarenhet är att ibland är en kram och lite värme den bästa medicinen, även om det är det sista man har lust med.

Det kan också få effekten att man blir totalt uppäten.
De får aldrig nog.

 

[Inte_Ung]

Alltså som sagt, nej. Jag känner henne och ett brev skulle rendera ett hånskratt, förtvivlan och raseri. Inget skulle bli bättre. Jag vill inte ha någon bruten kontakt, jag vill ha en relation med ömsesidig artighet och trevlighet.

Efter vad jag har läst fram till detta inlägg så tror jag tyvärr inte att det är möjligt.
Människor som inte reagerar normalt på sin omgivning brukar inte kunna det om de inte vill det själva.

 

[Inte_Ung]

Ska alla människor som inte har social kompetens eller sociala förmågor bara frysas ut, så är saken löst?

Nej men de måste anstränga sig själva för att uppföra sig.
De har inte rätt att köra över omgivningen som en annan diktator bara för det.
Om man berättar för dem att de är otrevliga så måste de göra något åt det.
Man behöver inte vara elak bara för att man har problem med sin sociala kompetens.

 

[Lingonris]

Men snälla människor man måste ju få umgås med dem som man tycker är trevliga.
Det handlar inte om rättvisa.
Om dina föräldrar ser till att vara trevliga nog för att ni skall vilja umgås med dem så löser det sig.
Om de inte kan det så skall nu ju skippa dem.

Varför lägga en massa energi och tid på människor som inte är trevliga?
Det verkar ju närmast som självplågeri.

Att vi varit mer hos min mans föräldrar det året handlade inte om några konflikter med mina föräldrar utan det bara blev så, för att vi ville vara på deras sommarställe, träffa kompisar i samma stad som de bor etc. Jag kan väl på ett sätt förstå att min mamma blev ledsen, inte så kul att bli bortvald sådär, vi ses ju inte så ofta heller.

Det andra du skrev har jag svarat på på andra ställen.

 

[Lingonris]

Efter vad jag har läst fram till detta inlägg så tror jag tyvärr inte att det är möjligt.
Människor som inte reagerar normalt på sin omgivning brukar inte kunna det om de inte vill det själva.

Jag måste säga att jag nog tog i lite med förtvivlan och raseri. Men ett brev hade aldrig tagits väl emot. Med hån javisst, och förmågan att förstå hade varit noll.

 

[Hermelin]

Egentligen skulle jag stämma in i kören som säger att du inte ska åka alls. Mest för att skydda dina barn från trista upplevelser. Men å andra sidan lär de överleva det också.

Så om du nu ändå åker och det hela går så illa som du befarar - hur skulle du vilja reagera på det? Ofta hamnar vi i affekt för att vi hamnar i överraskande situationer där vi känner oss utsatta. Men du har en möjlighet att förbereda dig. Om din mamma börjar skälla på dig av någon slumpvist utvald anledning och du faktiskt hade tid att förbereda din reaktion, hur skulle du då vilja vara? Skulle du vilja ge henne svar på tal, rycka på axlarna eller kanske bara le överseende? Du har nu tid att förbereda dig. Så när ovädret brakar loss är du inte utan skydd. Du kan då resa dit lite tryggare, lite lugnare när du vet att hon inte kan överraska dig.

Det är också något som dina barn kan lära sig av situationen. Alla vi möter i livet är inte så vänliga som man vill men det går att hantera.

 

[Inte_Ung]

Du klarar dig utan dem. Det kommer göra ont, men om du stannar i detta kommer du orsaka stor skada både på dig själv och även dina barn.

Det är inte alls säkert att det gör ont.
Det kan kännas som en ren lättnad också helt utan smärta.

 

[Lingonris]

Egentligen skulle jag stämma in i kören som säger att du inte ska åka alls. Mest för att skydda dina barn från trista upplevelser. Men å andra sidan lär de överleva det också.

Så om du nu ändå åker och det hela går så illa som du befarar - hur skulle du vilja reagera på det? Ofta hamnar vi i affekt för att vi hamnar i överraskande situationer där vi känner oss utsatta. Men du har en möjlighet att förbereda dig. Om din mamma börjar skälla på dig av någon slumpvist utvald anledning och du faktiskt hade tid att förbereda din reaktion, hur skulle du då vilja vara? Skulle du vilja ge henne svar på tal, rycka på axlarna eller kanske bara le överseende? Du har nu tid att förbereda dig. Så när ovädret brakar loss är du inte utan skydd. Du kan då resa dit lite tryggare, lite lugnare när du vet att hon inte kan överraska dig.

Det är också något som dina barn kan lära sig av situationen. Alla vi möter i livet är inte så vänliga som man vill men det går att hantera.

Det är frågor om hur jag ska reagera som växt fram i mig de senaste åren.

Min plan om det blir en konflikt är att inte gå upp i affekt utan rätt så vänligt men ändå bestämt säga att jag inte är intresserad av hennes åsikter om vad jag och min man bör göra eller inte göra, att vi gör så gott vi kan och att om det inte räcker så får vi åka härifrån.

Det blir lite svårare tycker jag om hon blir arg på min syster, för då är hon ju inte arg på mig/oss. Ska jag säga något då och i så fall vad?

Eller om hon bara blir allmänt sur och kort i tonen, det är ju svårt att sätta fingret på, jag kan ju inte tvinga henne att vara glad.

 

[Inte_Ung]

Få julaftnar blir perfekta, oavsett hur man än väljer att spendera dem.

Jo mina har varit det i oerhört många år.
Jag umgås bara med människor som jag tycker om och trivs med.
Jag är verkligen för gammal för att skuffas runt av andra.

 

[Lingonris]

@Lingonris
Det bästa hade varit att inte träffa människan något mer. Men om nu du absolut vill umgås med dina föräldrar så måste vara medveten om att dom med största sannolikhet inte kommer att ändra sitt beteende.

För att ändra på sig så måste först personen inse att det man gör är fel. Problemet med personer som din mamma är att dom kan så gott som aldrig inse eller förstå att det dom håller på med är fel.

Dom kommer att ändra och vrida på verkligheten så att det alltid blir någon annans fel. Det är inte så att dom ljuger eller hittar på för i den verkligheten dom lever så är deras upplevelse den enda rätta sanningen. Dom har rätt och alla andra har fel. Alltid.

Så om du sätter ner foten så blir det bara värre och jobbigare för dom gör ju aldrig fel. Det kommer alltid bli så att det vänds och vrids tills allt blir ditt fel. Du kommer bara må sämre och sämre och bli frustrerad över hur dåligt dom behandlar dig.

Så om du nu absolut måste umgås med dom så är mitt förslag att när din mamma kommer med något så hummar du bara och håller med. På detta sätt slipper du ta en konflikt som du ändå inte kan vinna. Detta kommer dessutom säkert att lugna din mamma, så på sikt kommer konflikterna antagligen bli färre för hon ser inte dig som ett hot.

(Du nickar och håller med din mamma just där och då men så fort du kommit därifrån så gör du ändå som du själv vill och tycker).

Men det absolut bästa är givetvis fortfarande att inte umgås med dina föräldrar. Men om du nu absolut måste umgås med dom så för att bevara din sinnesro så bara håll med och undvik all form av konflikt.

Nicka och hålla med - det har varit min strategi ända sedan förra julen då jag för sista gången försökte reda ut problemet genom att prata vilket bara provocerade och trissade upp stämningen. Några veckor senare fick jag ett samtal med ytterligare en utskällning och då körde jag hålla med-strategin, sa inte så mycket utan hummade och höll med. Det funkade bra, hon fick ur sig allting och sen var det bra, nästa gång hon pratade var hon som vanligt. Sedan dess går jag aldrig in i någon diskussion, alls. Inte ens om vilken rabattnivån är på Coop-kortet eller från vilket datum man måste ha vinterdäck. Bara håller med.

Så det fungerar helt ok, men om det verkligen hettar till, tycker jag att det är rätt strategi då? Om jag kör på den strategin har ju inget i mina handlingar ändrat sig sedan min uppväxt, jag ska bara vara tyst och ta emot, och hon får igen bekräftelse på att henne sätt är det rätta, hon får ju tyst på mig.

En svår avvägning. Men kanske kan konflikterna då avta som du säger, har inte funderat på det.

 

[honung]

Det här med att nicka och le och inte gå emot eller visa reaktion på provokation....det är en taktik jag använt mig av i flera år och jag kan bara säga en sak; DET FUNKAR INTE. Det blir inga öppna konflikter, men det blir en megastor hög under ens egen matta. Allt skit som man tror runnit av en som en på en gås - men nej. Sagda saker av just anhöriga som svider stannar kvar.
Det kanske funkar för andra, men jag klarar inte av att ta skit. Jag klarar inte av relations-skådespeleri. Just när det gäller familjerelationer tror jag att det bara är ärlighet och raka rör som gäller, så funkar jag. Jag tar ingen skit.
Så, antingen får familjen bereda sig på svar på tal, eller så får de klara sig med annorlunda umgänge; i mitt fall väljer jag att inte träffa min syster alls och begränsad tid och på mina villkor med min mamma. Och jag tar inte längre ansvar för deras relation med mina barn, men jag får själv bära samvetet gentemot mina barn att _min_ relation till moster och mormor påverkar dem. Nu är mina barn så stora så de själva måste ta ansvar för sina aktiva relationskontakter med den sidan av släkten, och det blir mer påtagligt nu när jag liksom stiger av tåget. Men det känns bra ändå.