Att leva utan partner (barn osv.)

[Singoalla]

Jag uppfattade det som väldigt lättvindigt från din sida, men det är ju bra om jag fattade fel. Det som bidrar till att jag uppfattade det som jag gjorde är nog att eftersom du verkar dejta så mycket så får jag intrycket att du verkligen vill ha en partner, och du skriver att männen står på kö. Med de förutsättningarna borde 1+1 bli 2 väldigt lätt.

Men som sagt, det är ju bara bra om jag fattade fel.

1+1 har inte blivit 2 på snart tre år trots att jag dejtar mycket Tre år är inte lång tid som singel, det vet jag om. Det är snarare vad som har hänt under de här tre åren, och hur jag agerat, som får mig att fundera på om jag verkligen vill leva med en partner. Jag vet faktiskt inte ännu, varför jag tycker det är skönt att bolla dessa tankar med er. På grund av tvåsamhetsnormen har jag aldrig ifrågasatt detta parter-strävande men jag måste säga att det är ganska befriande att tänka utanför boxen, och börja analysera vad jag verkligen vill själv.

Sedan dejtar jag också mycket för att jag har ett stort sexuellt behov

 

[Hero]

Sedan dejtar jag också mycket för att jag har ett stort sexuellt behov

Vem har inte det ? Men låter jobbigt att dejta hela tiden för det ? I en relation kan man ju förhoppningsvis ha lite mer regelbundet . Om man hittar nån med samma behov dvs

 

[Kiwifrukt]

Jag är ensam, och har inga planer på att ändra på det. Kan ärligt talat inte ens se hur en partner skulle få plats i mitt liv just nu (eller ja, en befintlig sådan hade jag ju fått göra plats för, men jag hatar verkligen att dejta och det finns det varken tid eller energi till nu). Jag har min familj, jag har hästarna, det är bra så. Barn finns inte riktigt med på kartan, men det finns barn i närheten som jag kan "låna" om jag vill.

 

[Singoalla]

Vem har inte det ? Men låter jobbigt att dejta hela tiden för det ? I en relation kan man ju förhoppningsvis ha lite mer regelbundet . Om man hittar nån med samma behov dvs

Det är så jävla jobbigt ibland Varför jag har haft 3 st KK i perioder. Nu har jag en, och hans sexualdrift åker berg och dalbana så han vill ses sporadiskt.

Känns ju rätt dumt att ge dig in i en kärleksrelation med någon kan inte är kär i bara för att få ligga

 

[Hero]

Det är så jävla jobbigt ibland Varför jag har haft 3 st KK i perioder. Nu har jag en, och hans sexualdrift åker berg och dalbana så han vill ses sporadiskt.

Känns ju rätt dumt att ge dig in i en kärleksrelation med någon kan inte är kär i bara för att få ligga

Haha, jag har aldrig haft en KK-relation. Hur hittar du dom

Nej, det låter inte som nån bra idé

 

[Nepenthe]

Har funderat på detta med. Jag är dock i en relation nu.

Jag känner att jag vill göra allt för det ska vara bra hela tiden och så blir jag ledsen när jag inte får samma behandling tillbaka.
Inser ju såklart att felet ligger hos mig men det var väl precis det jag INTE ville ha när jag var singel i ca 8år.
Någon att ta hand om.. en börda (gud va hemskt det låter)

Ja, jag vet inte vad jag tillför men jag skulle bara njuta av livet sluta leta (klyschigt )
Känns som att du tänker mycket på hur saker kommer bli, jag känner igen mig i det. Men tyvärr kan man inte förutse allt så det blir lättare om man mer fokuserar på nuet.

 

[Singoalla]

Haha, jag har aldrig haft en KK-relation. Hur hittar du dom

Tinder

 

[Singoalla]

Ja, jag vet inte vad jag tillför men jag skulle bara njuta av livet sluta leta (klyschigt )
Känns som att du tänker mycket på hur saker kommer bli, jag känner igen mig i det. Men tyvärr kan man inte förutse allt så det blir lättare om man mer fokuserar på nuet.

Jag har fått höra det förut av vänner. "Tänk inte så mycket" och "njut av att leva i nuet". Jag tycker att jag lever i nuet. Jag reser, jag spenderar helger på landet, myser med hunden framför brasan, festar med kompisar osv. En kompis sa en gång "Ja, men passa på att ensamresa! Det är ju en fantastisk möjlighet!" och jag fick påminna hen om att jag faktiskt redan gjort tre ensamresor det året. Ska jag boka in en till alltså för att få en känsla av mening i mitt liv?

Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva mer i nuet. Men mina vänner planerar bröllop, skaffar barn och köper hus. Det känns märkligt att jag, bara för att jag är singel, inte ska planera för framtiden eller tillåtas att drömma om framtiden. Det handlar inte om att jag försöker förutse saker och ting, utan att jag också måste få tillåtelse att tänka framåt. Jag tror att alla människor har ett väldigt starkt behov av att få känna att man inte bara står och stampar på samma plätt. Jag längtar efter mening och mål, precis som alla andra.

 

[lil-sis]

Jag tycker inte att ett barn behöver just en mamma och en pappa men flera närvarande vuxna.

Jag är inte själv nu men skulle det bli så skulle jag inte aktivt söka en ny partner.

 

[Bison]

Jag tycker inte att ett barn behöver just en mamma och en pappa men flera närvarande vuxna.

Jag är inte själv nu men skulle det bli så skulle jag inte aktivt söka en ny partner.

Det håller jag med om.
Min morbror är en bättre förebild än vad min pappa någonsin varit och då växte jag upp med både mamma och pappa i samma hus.

 

[Hippocampus]

Jag längtar efter mening och mål, precis som alla andra.

Har inte läst allt, eller kanske missat något men menar du att längtan efter mening och mål innebär att du måste ha partner och barn? Varför det?
Jag tycker det är farligt när man är beroende av någon annan för att man själv ska få mening i sitt liv. Risken är att man offrar mycket.

Jag gör aktiva val hela tiden att inte ha partner eller barn. Varför inte? För att jag inte vill. Jag har absolut inget behov av att skaffa barn. Det intresserar mig inte alls och jag personligen vill inte föda barn till denna värld. När det gäller partner känner jag inget behov av det heller. Jag skulle kanske kunna göra tid om jag träffar någon även om jag ser det som ganska omöjligt just nu (med ett heltidsjobb, pendling, ett eget företag, plugg, 2 hästar och 1 hund, fotbollsträningar och styrelseuppdrag i ridklubb osv) men det handlar ju om prio. Jag ser ingen anledning till att prioritera bort mina andra åtaganden eftersom jag trivs ensam.

 

[Singoalla]

Vad är det för typ av relation du vill ha ? Och varför finns den bara i din fantasi tror du ?

Jag känner igen det där med att när man väl tror att man hittat någon som känns bra så har man blivit dumpad. Sånt, kan ju verkligen göra att man tappar förhoppningen om att träffa någon.

Sorry, såg det här inlägget först nu. Därför att det finns en risk för att jag har för många preferenser som ingen lever upp till. Dessutom preferenser som krockar med varandra Så även om en parrelation i min drömvärld kan verka fantastisk så blir det inte så i verkligheten, eftersom jag vill ha något som inte existerar.

Jo precis. Lägg till att det hänt några gånger i rad och en destruktiv fd. lång relation på det så är man inte sådär supertaggad på kärlek längre. När jag föll för någon innan sommaren så tänkte jag "Det här kommer troligtvis gå åt helvete och göra förbaskat ont. Men jag måste chansa". Jag sa till och med till min bästa vän att hon kommer få plocka upp skärvorna av mig inom kort, och så blev det.

 

[Singoalla]

Har inte läst allt, eller kanske missat något men menar du att längtan efter mening och mål innebär att du måste ha partner och barn? Varför det?
Jag tycker det är farligt när man är beroende av någon annan för att man själv ska få mening i sitt liv. Risken är att man offrar mycket.

Jag gör aktiva val hela tiden att inte ha partner eller barn. Varför inte? För att jag inte vill. Jag har absolut inget behov av att skaffa barn. Det intresserar mig inte alls och jag personligen vill inte föda barn till denna värld. När det gäller partner känner jag inget behov av det heller. Jag skulle kanske kunna göra tid om jag träffar någon även om jag ser det som ganska omöjligt just nu (med ett heltidsjobb, pendling, ett eget företag, plugg, 2 hästar och 1 hund, fotbollsträningar och styrelseuppdrag i ridklubb osv) men det handlar ju om prio. Jag ser ingen anledning till att prioritera bort mina andra åtaganden eftersom jag trivs ensam.

Hela tråden handlar om att jag kanske inte vill ha partner

Barn vill jag ha. Det är något som jag, personligen, längtar efter i livet.

 

[escodobe]

Jag hade aldrig kunnat göra så. Jag vill veta vem som är pappa till mitt barn, hade hellre blivit gravid med ett tillfälligt ragg än med någon helt okänd mans sperma. Hade bara gjort det via sjukvård om jag var sjuuuuuuukt desperat.

.

Varför det? Tänk om ragget visar sig vara ett stolpskott? Det känns ju inte schysst vare sig själv eller mot ett barn att utsätta sig för det.

 

[Hero]

Sorry, såg det här inlägget först nu. Därför att det finns en risk för att jag har för många preferenser som ingen lever upp till. Dessutom preferenser som krockar med varandra Så även om en parrelation i min drömvärld kan verka fantastisk så blir det inte så i verkligheten, eftersom jag vill ha något som inte existerar.

Jo precis. Lägg till att det hänt några gånger i rad och en destruktiv fd. lång relation på det så är man inte sådär supertaggad på kärlek längre. När jag föll för någon innan sommaren så tänkte jag "Det här kommer troligtvis gå åt helvete och göra förbaskat ont. Men jag måste chansa". Jag sa till och med till min bästa vän att hon kommer få plocka upp skärvorna av mig inom kort, och så blev det.

Jag förstår vad du menar. Trots att du har så många killar att välja på hittar du ingen som lever upp till dina preferenser. Det är väl bara inse att den där fantasin om det där perfekta förhållandet inte finns. Däremot ska man ju inte bli tillsammans med nån bara för att heller. Men frågan är om alla preferenser måste stämma ? Måste det vara fantastiskt ?

Det jag saknar som singel är ju att ha nån att skapa minnen med , närheten och sex. Har insett att jag har ett otroligt behov av närhet. Mår mkt bättre när jag får det. Men då jag kan bli så känslomässigt involverad i ett förhållande så gör det extremt ont när det tar slut. Vilket det alltid gör...
Men det är ändå strävan efter närheten osv som gör att man hoppas på att ändå träffa nån som man kan leva med .

 

[Singoalla]

Jag förstår vad du menar. Trots att du har så många killar att välja på hittar du ingen som lever upp till dina preferenser. Det är väl bara inse att den där fantasin om det där perfekta förhållandet inte finns. Däremot ska man ju inte bli tillsammans med nån bara för att heller. Men frågan är om alla preferenser måste stämma ? Måste det vara fantastiskt ?

Så länge det skaver hos mig så kan jag ju inte gå vidare i en relation. Självklart önskar jag att mina krav hade varit lägre och att jag kunde bli lycklig med någon som inte lever upp till alla preferenser. Men så länge alternativet att vara ensam känns bättre i magen än att inleda någonting med någon så kommer jag ju alltid välja det förstnämnda, och hur någonting känns för mig är ju ingenting jag kan bestämma över.

Det jag saknar som singel är ju att ha nån att skapa minnen med , närheten och sex. Har insett att jag har ett otroligt behov av närhet. Mår mkt bättre när jag får det. Men då jag kan bli så känslomässigt involverad i ett förhållande så gör det extremt ont när det tar slut. Vilket det alltid gör...
Men det är ändå strävan efter närheten osv som gör att man hoppas på att ändå träffa nån som man kan leva med .

Frågan är ju bara om det verkligen är en parrelation som behövs för att ha någon att skapa minnen med och ha närhet. Jag skapar minnen med min familj, mina vänner och personer jag dejtar. Jag får närhet av personer jag dejtar och/eller ligger med. Måste man få allt av en och samma person?

 

[Hero]

Så länge det skaver hos mig så kan jag ju inte gå vidare i en relation. Självklart önskar jag att mina krav hade varit lägre och att jag kunde bli lycklig med någon som inte lever upp till alla preferenser. Men så länge alternativet att vara ensam känns bättre i magen än att inleda någonting med någon så kommer jag ju alltid välja det förstnämnda, och hur någonting känns för mig är ju ingenting jag kan bestämma över.

Låter ju helt förkarligt. Såklart det ska kännas rätt.
Men känns som att dagens dejtande med Tinder och nätdejting gjort det så lätt att swipa hem nån ny att det blir ett evigt letande efter den perfekta.

Frågan är ju bara om det verkligen är en parrelation som behövs för att ha någon att skapa minnen med och ha närhet. Jag skapar minnen med min familj, mina vänner och personer jag dejtar. Jag får närhet av personer jag dejtar och/eller ligger med. Måste man få allt av en och samma person?

Det behövs inte såklart. Jag utgick från mig själv.
Jag har inte den lyxen att jag kan swipa några gånger så for jag ett nytt ligg / närhet. Förmodligen är jag inte tillräckligt snygg i kombination med för höga krav . Låter ju som att du har det ganska bra ändå Du får närhet/sex utan att vara i parelation .

 

[Bison]

Jag förstår vad du menar. Trots att du har så många killar att välja på hittar du ingen som lever upp till dina preferenser. Det är väl bara inse att den där fantasin om det där perfekta förhållandet inte finns. Däremot ska man ju inte bli tillsammans med nån bara för att heller. Men frågan är om alla preferenser måste stämma ? Måste det vara fantastiskt ?

Det jag saknar som singel är ju att ha nån att skapa minnen med , närheten och sex. Har insett att jag har ett otroligt behov av närhet. Mår mkt bättre när jag får det. Men då jag kan bli så känslomässigt involverad i ett förhållande så gör det extremt ont när det tar slut. Vilket det alltid gör...
Men det är ändå strävan efter närheten osv som gör att man hoppas på att ändå träffa nån som man kan leva med .

Minnen och upplevelser skapar jag med mina vänner.
Närhet och sex med mina mindre seriösa relationer. Fungerar utmärkt.
För mig är det snarare ångest att tänka att jag ska dela hela livet med en och samma person.

 

[Myrten]

[...]Frågan är ju bara om det verkligen är en parrelation som behövs för att ha någon att skapa minnen med och ha närhet. Jag skapar minnen med min familj, mina vänner och personer jag dejtar. Jag får närhet av personer jag dejtar och/eller ligger med. Måste man få allt av en och samma person?

Nej, det behöver inte vara en parrelation. I så fall skulle jag inte ha upplevt närhet eller skapat minnen de senaste tio åren och det har jag.

För mig är det viktigaste att omge mig med människor som inte har inställningen närhet och minnen endast skapas i parrelationer, för om personerna har den inställningen är det svårt för mig att utveckla en nära relation.

 

[Buzzter]

Som många utav er redan vet är jag en ganska frekvent besökare i dejtingtråden, men senaste året har tanken smugit på mig att det här med att leva ensam kanske faktiskt inte är en så dum idé heller. Jag är lyckligare idag än vad jag någonsin varit i en relation, men jag har heller inte haft någon väldans tur med mina relationer. Så jag har alltid trott att hitta rätt partner för mig ändå skulle ta livet ytterligare en nivå, men nu är jag faktiskt inte helt säker längre. De försök jag har gjort har visat på mot motsatsen hittills. Nu är jag ju fortfarande ung och behöver inte ta några beslut åt något håll alls, men jag är ändå nyfiken på att bolla lite tankar med er.

Är det någon här inne som har valt att leva ensam och inte har några planer på att dela livet med en partner i framtiden? Hur upplever ni det? Är det någon här som har skaffat barn på egen hand? Tar gärna emot alla möjliga olika funderingar kring det - ekonomiska, tidsmässiga, känslomässiga och etiska. Är det någon som har, eller känner någon som har, skaffat barn med en vän? Får man adoptera som ensamstående? Vad tycker ni om diskussionen att barn behöver en mamma och en pappa? Hur ser den ekonomiska biten ut för er som lever ensamma, jag gissar att det inte är plättlätt att stå för att utgifter själv?

Jag har turen att ha min familj i samma stad, och vet att de med glädje skulle ställa upp ifall jag beslutade att skaffa barn på egen hand. Vi (både jag och familjen) har det också ganska bra ställt rent ekonomiskt, även om ett barn såklart skulle göra att jag skulle få lägga en del andra utgifter på hyllan.

Jag har inte alls läst på om det här, så jag är tacksam för alla tankar ni vill dela med er av

Min syn är att jag har inga problem med att leva själv och ska jag ha en relation ska den ge mig mer och inte ta för mycket.
Det är inget problem i sig för mig att leva ensam, jag har valt att göra det och när jag har råkat på någon som får mig att vilja ompröva det beslutet så har jag gjort det.
Jag har haft flera längre förhållanden, varit förlovad men inte gift, inga barn/vill inte ha barn, har en ekonomisk situation så jag klarar mig mycket bra själv så de krav jag har på en relation är att det ska ge mig passion och något mer positivt än att vara själv .
I omgångar har jag varit singel flera år i taget och trivts väldigt bra med det, har aldrig känt behov att datea för att träffa någon utan mer träffat mina tidigare partners via intressen, jobb, tillfälligheter och det känns bäst för mig.
Jag har väldigt svårt för klientelet av män som jag upplever hänger på datingsiter/Finlandsfärjor eller desperat vill träffa "någon" etc och tror att det är på promillenivå att någon där skulle passa mig, dessutom gör jag mig inte rättvisa i de miljöerna.
Nu har jag träffat någon sedan ett år tillbaka, och jag tycker verkligen om honom, upplever passion, vänskap, bra sex och intellektuella diskussioner jag känner att relationen växer hela tiden och fördjupas.
Men det är inte lätt med relationer, vi har haft rejäla stormar och jag har flera gånger övervägt att gå min väg då jag vet att jag klarar mig själv och mår bra i det, men hittills har relationen gett mig mer .
Det jag kan känna när jag läser dating-tråden tex är att det ytliga dateandet är supersvårt, allt blir så avgörande, nu har vi en grund med integritet, passion, tidigare vänskap/kännedom, liknande värderingar men vi har haft flera av de issues som kommit upp i tråden och diskuterat, dissikerat, lärt varandra och snitslat oss fram till dagens relation.