Att leva utan partner (barn osv.)

[Ninnurur]

Jag hade aldrig kunnat göra så. Jag vill veta vem som är pappa till mitt barn, hade hellre blivit gravid med ett tillfälligt ragg än med någon helt okänd mans sperma. Hade bara gjort det via sjukvård om jag var sjuuuuuuukt desperat.

@Singoalla

Du är ju inte så gammal, kan du inte bara chilla lite? Känns som att relation och kärlek är superviktigt och typ tar upp dit liv rätt mycket (OBS, kan ha helt fel). Det blir ändå aldrig som man planerar.

Fast en spermadonator är betydligt "säkrare" att använda än ett ons, de kontrolleras ju för ärftliga sjukdomar och allt sånt.

 

[TygerTyger]

Jag hade aldrig kunnat göra så. Jag vill veta vem som är pappa till mitt barn, hade hellre blivit gravid med ett tillfälligt ragg än med någon helt okänd mans sperma. Hade bara gjort det via sjukvård om jag var sjuuuuuuukt desperat.

Tänker du dig då att det tillfälliga ragget får vara med och bestämma att han ska bli förälder eller får han skylla sig själv? Och hur hade du lagt upp det sen - hade han fått veta om graviditeten? Att binda upp sig på att blanda in en halvfrämling i sitt liv i minst 18 år och dessutom inleda med att göra honom till överraskningsförälder verkar otroligt ovärt när det nu finns andra alternativ.

 

[BernT]

Tänker du dig då att det tillfälliga ragget får vara med och bestämma att han ska bli förälder eller får han skylla sig själv? Och hur hade du lagt upp det sen - hade han fått veta om graviditeten? Att binda upp sig på att blanda in en halvfrämling i sitt liv i minst 18 år och dessutom inleda med att göra honom till överraskningsförälder verkar otroligt ovärt när det nu finns andra alternativ.

+ @Ninnurur

Nu har jag ju barn så kommer aldrig behöva ta till någon extrem åtgärd. Men med tillfälligt ragg menar jag inte någon från krogen utan mer kk/kompis och dela på ansvaret som typ kompisföräldrar. Jag skulle nog göra så om jag var megadesperat. Jag hade inte klarat av att inte veta vem som är pappan. Hade man fått namn osv på donator hade det väl gått.

 

[Ninnurur]

+ @Ninnurur

Nu har jag ju barn så kommer aldrig behöva ta till någon extrem åtgärd. Men med tillfälligt ragg menar jag inte någon från krogen utan mer kk/kompis och dela på ansvaret som typ kompisföräldrar. Jag skulle nog göra så om jag var megadesperat. Jag hade inte klarat av att inte veta vem som är pappan. Hade man fått namn osv på donator hade det väl gått.

Nu har jag inte delat föräldraskap men någon jag inte bott med, men jag har sett det hos vänner och online, och jag är jävligt glad att jag är ensamstående på heltid. Jag behöver inte någon annans godkännande för något runt mitt barn. Det gör allt oerhört mycket enklare. Bara du har en pappa på papper, även om den inte är närvarande i barnets liv eller har vårdnad, så har den oerhört mycket att säga till om som kan orsaka problem i vardagen.

 

[BernT]

Nu har jag inte delat föräldraskap men någon jag inte bott med, men jag har sett det hos vänner och online, och jag är jävligt glad att jag är ensamstående på heltid. Jag behöver inte någon annans godkännande för något runt mitt barn. Det gör allt oerhört mycket enklare. Bara du har en pappa på papper, även om den inte är närvarande i barnets liv eller har vårdnad, så har den oerhört mycket att säga till om som kan orsaka problem i vardagen.

Alla är ju inte efterblivna idioter som går in helhjärtat för att sabba den andra förälderns liv. För resonerar du så så innebär det ju att om du hade varit ensamstående med en pappa i bilden så hade du gjort allt för att förstöra för honom? För så gör alla?

 

[Ninnurur]

Alla är ju inte efterblivna idioter som går in helhjärtat för att sabba den andra förälderns liv. För resonerar du så så innebär det ju att om du hade varit ensamstående med en pappa i bilden så hade du gjort allt för att förstöra för honom? För så gör alla?

Nej, det behöver inte vara någon som går in för att sabba. Det kan räcka med att inte vara tillgänglig för att skriva på en passansökan eller godkänna ett skolval online.

 

[Singoalla]

Jag hade aldrig kunnat göra så. Jag vill veta vem som är pappa till mitt barn, hade hellre blivit gravid med ett tillfälligt ragg än med någon helt okänd mans sperma. Hade bara gjort det via sjukvård om jag var sjuuuuuuukt desperat.

@Singoalla

Du är ju inte så gammal, kan du inte bara chilla lite? Känns som att relation och kärlek är superviktigt och typ tar upp dit liv rätt mycket (OBS, kan ha helt fel). Det blir ändå aldrig som man planerar.

Jag skulle nog inte ha något problem med att inte veta vem pappan är.

Relationer och kärlek är viktigt för mig, jag vet bara inte om det innebär mamma + pappa + barn. Eller ens sambo. Relationer och kärlek kan se ut på många sätt.

Sen förstår jag inte varför chilla kommer in i bilden, jag har tydligt skrivit flera gånger att jag vill bolla tankar och att barn kanske inte är aktuellt på några år. Inte gå ut och bli på smällen idag. Jag fyller snart 30, en sån här process kan nog ta lång tid så jag tycker inte att det är orimligt att börja prata om det. Sen handlar det ju också om vad jag vill i livet, inte bara att en biologisk klocka styr. Det är ju ingen som ifrågasätter ett par på 30 år som skaffar barn.

Så, är det där med att ta det lugnt tillräckligt tydligt utskrivet i tråden nu eller är det någon mer som känner behovet av att prata om det?

 

[athena_arabians]

Nej, det behöver inte vara någon som går in för att sabba. Det kan räcka med att inte vara tillgänglig för att skriva på en passansökan eller godkänna ett skolval online.

Jo tack, det har jag en släkting som "roar" sig med Det räcker med att den andra vårdnadshavaren är slarvig för att det ska bli kaos. I det här fallet jävlas hen dessutom vilket inte gör det hela bättre. Jag hoppas släktingen ansöker om enskild vårdnad snart, det skulle bli så mycket lugnare för barnen.

 

[Ninnurur]

Jo tack, det har jag en släkting som "roar" sig med Det räcker med att den andra vårdnadshavaren är slarvig för att det ska bli kaos. I det här fallet jävlas hen dessutom vilket inte gör det hela bättre. Jag hoppas släktingen ansöker om enskild vårdnad snart, det skulle bli så mycket lugnare för barnen.

På varje möte jag var inför dotterns skolval i våras så påtalades det flertalet gånger att båda vårdnadshavarna måste godkänna ansökan online, annars skulle den inte gillas.

Och ja, man kan vara vårdnadshavare utan att ha umgängesrätt, det är olika saker.

 

[Silver Girl]

Jag lever ensam, men mest på grund av min läggning då jag är asexuell. Trivs mycket bra med att bestämma det mesta själv. Nackdelen är att jag måste göra allt själv, kan sakna att ha någon att dela småsaker i vardagen med, som en rolig film eller när hunden får mig att skratta. Jag har städhjälp, men tvätta, laga mat, plocka undan, åka till återvinningen, gå ut med hunden när jag är trött/förkyld m m kommer aldrig någon annan att göra. Men nu är jag så van att leva själv att jag tror jag skulle ha svårt att jämka in någon även om jag skulle vilja.

Jag funderade mycket kring barn för några år sedan när jag insåg att det fanns något som hette asexuell och att det stämde på mig. Funderade på insemination (då var det Storkkliniken i Danmark som gällde för ensamstående) och adoption (inte många länder som låter ensamstående adoptera friska barn, möjligen äldre eller med handikapp). Men sedan fick min syster barn och jag har inte fått någon barnlängtan så det har jag också räknat bort. Jag är moster och det är lagom.

Jag tror det viktigaste är att du är säker och nöjd med dina val, och det kan ta ett par år att komma fram till vad det är, så jag tycker det är jättebra att du börjar fundera, oavsett var det slutar.

 

[mandalaki]

Nu har jag inte delat föräldraskap men någon jag inte bott med, men jag har sett det hos vänner och online, och jag är jävligt glad att jag är ensamstående på heltid. Jag behöver inte någon annans godkännande för något runt mitt barn. Det gör allt oerhört mycket enklare. Bara du har en pappa på papper, även om den inte är närvarande i barnets liv eller har vårdnad, så har den oerhört mycket att säga till om som kan orsaka problem i vardagen.

Men ändå: att ge sig på att skaffa barn på egen hand är ingen promenad i parken. Man ska vara både stark och modig för att ge sig på det projektet, tänker jag.

Jag tog mig en rejäl funderare när jag var 36 och insåg att nu går barntåget, om det inte redan gjort det. Hade ingen stadig partner då så jag fick fundera igenom om jag skulle göra det på egen hand, på något av de sätt som står till buds.

Och jag kom snabbt fram till att nej, det blir inget av. Jag tror mig inte om att ensam gå igenom något så omvälvande, själv ha hela ansvaret för en bebis med all oro det innebär, själv ta alla vaknätter, inte ha någon att resonera kring barnet med.

Kvinnor som brukar berätta att de gjort det på egen hand har vittnat om hur viktigt det är med ett nätverk, när man inte har partner. Föräldrar/släkt/vänner som ställer upp och delar och avlastar. Och det hade inte jag.

Så när jag tänkt färdigt blev det inte av och jag har aldrig ångrat det beslutet.

 

[stjarnhimmel]

Är det någon som vet vad assisterad befruktning kostar? Jag trodde det var jättedyrt, men hittade denna länk:

http://www.sll.se/verksamhet/halsa-...ning---samma-regler-for-ensamstaende-kvinnor/

Kan det verkligen stämma att det bara kostar 350:- Kollade bara snabbt, är på väg in på lunchmöte.

Jag har läst om att det är väldigt långa köer så därför väljer många att betala själv och åka till Danmark.
Även att adoptera är svårt idag, speciellt som ensamstående och tar lång tid.

 

[Singoalla]

Jo tack, det har jag en släkting som "roar" sig med Det räcker med att den andra vårdnadshavaren är slarvig för att det ska bli kaos. I det här fallet jävlas hen dessutom vilket inte gör det hela bättre. Jag hoppas släktingen ansöker om enskild vårdnad snart, det skulle bli så mycket lugnare för barnen.

Får ont i huvudet bara jag hör det. Jag har vant mig vid att vara ensam nu, det är absolut inget drama i mitt liv. Jag plockar upp hunden efter jobbet, tar en långpromenad, äter det till middag som jag vill och tränar hur sent jag vill. Träffar kompisar som jag har kommit riktigt nära, dom har nästan blivit som en extra familj för mig. När jag dejtar någon har den där känslan av strul dykt upp igen som gubben ur lådan. Ja, nu har jag som sagt kanske haft otur också. Men jag får bara utslag så fort jag hör vilket strul folk verkar ha i relationer

 

[Singoalla]

Jag har läst om att det är väldigt långa köer så därför väljer många att betala själv och åka till Danmark.
Även att adoptera är svårt idag, speciellt som ensamstående och tar lång tid.

Ja, jag har läst det också! Lång kö gör dock inte mig någonting, skulle ju vara ypperligt att ställa sig i kö nu och sedan vänta

 

[Singoalla]

Ja, jag har läst det också! Lång kö gör dock inte mig någonting, skulle ju vara ypperligt att ställa sig i kö nu och sedan vänta

15-16 månader stod det dock på Karolinska. Det var ju inte så lång tid Hmm, kanske ska boka in ett möte i alla fall och se vad som sägs. Kan ju vara en rimlig start.

 

[Unafraid]

Om man inte vill gå hela vägen så kanske en särbo-relation skulle kunna vara något, på din nivå, dina villkor?

 

[Hero]

Jag plockar upp hunden efter jobbet, tar en långpromenad, äter det till middag som jag vill och tränar hur sent jag vill.

Jag förstår inte riktigt varför en partner skulle klaga på dessa saker ? Att denne ska styra vad du äter och när du tränar osv. Känns verkligen som att du träffat fel killar

 

[Lovisaleonora]

Jo, visst har det varit (och är) karlar på kö. Problemet är väl snarare att jag inte har upplevt att någon av dem skulle göra mig lyckligare än vad jag är ensam Så då har jag inte inlett relation. Just nu funderar jag på om jag verkligen skulle vara lyckligare i en relation, nästan oavsett vem det är.

Jag tänkte väl snarare så (som 30+-åring) att OM jag träffar någon som gör mig till en bättre människa än jag är på egen hand, då kan jag överväga att vara del i ett par. Men inte förr. Och med det sagt hade jag ju plockat väldigt många relationer från bordet...

 

[stjarnhimmel]

Som många utav er redan vet är jag en ganska frekvent besökare i dejtingtråden, men senaste året har tanken smugit på mig att det här med att leva ensam kanske faktiskt inte är en så dum idé heller. Jag är lyckligare idag än vad jag någonsin varit i en relation, men jag har heller inte haft någon väldans tur med mina relationer. Så jag har alltid trott att hitta rätt partner för mig ändå skulle ta livet ytterligare en nivå, men nu är jag faktiskt inte helt säker längre. De försök jag har gjort har visat på mot motsatsen hittills. Nu är jag ju fortfarande ung och behöver inte ta några beslut åt något håll alls, men jag är ändå nyfiken på att bolla lite tankar med er.

Är det någon här inne som har valt att leva ensam och inte har några planer på att dela livet med en partner i framtiden? Hur upplever ni det? Är det någon här som har skaffat barn på egen hand? Tar gärna emot alla möjliga olika funderingar kring det - ekonomiska, tidsmässiga, känslomässiga och etiska. Är det någon som har, eller känner någon som har, skaffat barn med en vän? Får man adoptera som ensamstående? Vad tycker ni om diskussionen att barn behöver en mamma och en pappa? Hur ser den ekonomiska biten ut för er som lever ensamma, jag gissar att det inte är plättlätt att stå för att utgifter själv?

Jag har turen att ha min familj i samma stad, och vet att de med glädje skulle ställa upp ifall jag beslutade att skaffa barn på egen hand. Vi (både jag och familjen) har det också ganska bra ställt rent ekonomiskt, även om ett barn såklart skulle göra att jag skulle få lägga en del andra utgifter på hyllan.

Jag har inte alls läst på om det här, så jag är tacksam för alla tankar ni vill dela med er av

Jag förstår dina tankar. Jag har ju som jag berättat om tidigare mest varit singel med en längre relation och några korta. Men eftersom jag mest varit singel utan barn tror jag att det också har blivit en del av den jag är dvs jag är van att kunna vara självständig, göra saker spontant etc. Och då de relationer jag haft inte varit bra så har jag nog också om jag ska vara ärlig svårt att se mig själv i en sådan även om jag vill.
Jag var länge väldigt nöjd med att vara singel men insåg för några år att tiden håller på att rinna ut. Och då funderade jag ordentligt och insåg att jag nog ville ha barn ändå.
Anledningen till att jag var singel så länge var nog att jag inte tänkte så mkt på det. Dvs jag tänkte att det kommer komma när det kommer. Vilket det inte gjorde.
Så ja.. jag har insett att jag nog kommer få skaffa barn själv om jag vill ha barn. Om det inte är försent redan. Vilket är rätt tufft att fundera kring. Och jag pendlar jättemkt i tanken kring det. Mest tänker jag att jag inte vill göra det själv. Men så vissa dar tänker jag att jag vill. Det är ett så stort beslut att ta.
Och för det mesta tänker jag att jag är riktigt nöjd med mitt liv. Jag har det så himla bra idag. Men samtidigt så finns en liten tanke där ändå som inte släpper mig...

 

[Singoalla]

Men ändå: att ge sig på att skaffa barn på egen hand är ingen promenad i parken. Man ska vara både stark och modig för att ge sig på det projektet, tänker jag.

Jag tog mig en rejäl funderare när jag var 36 och insåg att nu går barntåget, om det inte redan gjort det. Hade ingen stadig partner då så jag fick fundera igenom om jag skulle göra det på egen hand, på något av de sätt som står till buds.

Och jag kom snabbt fram till att nej, det blir inget av. Jag tror mig inte om att ensam gå igenom något så omvälvande, själv ha hela ansvaret för en bebis med all oro det innebär, själv ta alla vaknätter, inte ha någon att resonera kring barnet med.

Kvinnor som brukar berätta att de gjort det på egen hand har vittnat om hur viktigt det är med ett nätverk, när man inte har partner. Föräldrar/släkt/vänner som ställer upp och delar och avlastar. Och det hade inte jag.

Så när jag tänkt färdigt blev det inte av och jag har aldrig ångrat det beslutet.

Förstår verkligen ditt resonemang. Jag hade aldrig funderat på det om jag inte haft familjen nära. Ja, både geografiskt då och att vi finns här för varandra. Min mamma är som min bästa vän, vi delar allt. Min pappa är född till att bli pappa, som mitt ex så fint uttryckte det Pappa har 5 barn och snart flyttar de sista hemifrån. Han har redan lite ångest över vad han ska göra av all tid. Dom är bara 53 år, mina föräldrar. Sedan syskon och nära vänner. Jag läste dessutom att det beräknas bli 400 ensamstående kvinnor per år som söker om assisterad befruktning i Stockholm per år. Att finna någon att dela erfarenheten med borde vara möjligt.

Men ja, jag håller med dig i allt du säger. Det är ett väldigt stort beslut och man får vara beredd på att det blir väldigt tufft. Så därför är jag inte heller säker.