Att leva utan partner (barn osv.)

[Masqueradee]

Men bara för att man vill är det inget som säger att det blir bra för det ev framtida barnet. Ur ens egna perspektiv kan det kännas självklart: Jag vill ha barn,det är klart att jag ska skaffa barn.

Det är klart att det är bättre förutsättningar om man vill ha barn, men det är inte det enda. Man kan VILJA ha barn men det är inte säkert att man har förutsättningarna att faktiskt klara av det.

Nej, det är inte självklart. Det finns många som vill, och säkert lika många som tror att att de kan, men det innebär inte med nödvändighet att det blir bra för barnet.

Fast vet man någonsin det? När det gäller barn är min filosofi att det aldrig är rätt tid att skaffa barn, exempelvis. Det finns alltid någonting som kan bli lite bättre, ekonomin kan bli lite stabilare, man kanske ska vänta tills en större lägenhet, annan bil, annan anställning... Det finns alltid något man kan fixa. Men har man viljan kan man lösa det mesta.
Sen vet man faktiskt aldrig vad framtiden har i sitt sköte, har man en partner som man skaffar barn med så kan man skiljas från den, en olycka kan ske, någon i ens nätverk försvinner.. Men med vilja så går det också att lösa och det är inget man kan göra för att förutse vad som kommer att ske.

 

[Lillgrådis]

För mig är det viktigaste att omge mig med människor som inte har inställningen närhet och minnen endast skapas i parrelationer, för om personerna har den inställningen är det svårt för mig att utveckla en nära relation.

Väl beskrivet! (Jag ville bara göra ett stort hålla-med-inlägg i denna sak.)

 

[gammalek]

Fast det skrev du inte från början. Men ok. Det kan vara en mor som älskar och kommer göra allt för sitt barn. Mat, skola och allt sånt praktiskt. Det kanske finns nära släktingar som är en del av familjen. Eller vänner. Eller både och.

Vilja räcker väldigt långt.

Jag ska egentligen inte fortsätta på det här spåret, men jag förstår inte riktigt vad du menar. Förklara gärna om du har lust.

 

[gammalek]

Fast vet man någonsin det? När det gäller barn är min filosofi att det aldrig är rätt tid att skaffa barn, exempelvis. Det finns alltid någonting som kan bli lite bättre, ekonomin kan bli lite stabilare, man kanske ska vänta tills en större lägenhet, annan bil, annan anställning... Det finns alltid något man kan fixa. Men har man viljan kan man lösa det mesta.
Sen vet man faktiskt aldrig vad framtiden har i sitt sköte, har man en partner som man skaffar barn med så kan man skiljas från den, en olycka kan ske, någon i ens nätverk försvinner.. Men med vilja så går det också att lösa och det är inget man kan göra för att förutse vad som kommer att ske.

Ingen har självfallet facit om framtiden förrän vi är där. Men det innebär inte att man ska göra allt man vill, bara för att man känner för det.

Jag tror inte att man kan lösa allt bara med vilja.

Sedan tycker jag att man inte ska tänka ur sitt eget perspektiv. Bara för att jag vill betyder det inte att det blir bra för i det här fallet barnet.

 

[cirkus]

Ingen har självfallet facit om framtiden förrän vi är där. Men det innebär inte att man ska göra allt man vill, bara för att man känner för det.

Jag tror inte att man kan lösa allt bara med vilja.

Sedan tycker jag att man inte ska tänka ur sitt eget perspektiv. Bara för att jag vill betyder det inte att det blir bra för i det här fallet barnet.

Nä men vilja är en jävligt viktig ingrediens. Det är väldigt mycket viktigare än ungefär alla andra parametrar kan jag tycka. Skaffa barn mot sin vilja är ju fullkomligt gräsligt. Sen finns ju en massa parametrar som kan optimera föräldraskap men viljan är ofrånkomlig, vill man inte ska man inte ha barn.

 

[gammalek]

Nä men vilja är en jävligt viktig ingrediens. Det är väldigt mycket viktigare än ungefär alla andra parametrar kan jag tycka. Skaffa barn mot sin vilja är ju fullkomligt gräsligt. Sen finns ju en massa parametrar som kan optimera föräldraskap men viljan är ofrånkomlig, vill man inte ska man inte ha barn.

Skaffa barn mot sin vilja är jag fullständigt emot. Jag är för abort, jag är för adoption och för familjehemsplacering. Det jag vill föra fram är att det inte alltid funkar bra bara för att jag VILL ha barn. Jag tycker att man ska tänka efter mer, inte bara gå på känslan att "jag vill ha barn". Hur många trådar startas inte exempelvis om ifall man är lämplig att skaffa hund? Och jag tycker att skaffa barn är ett större beslut än att skaffa ett husdjur.

 

[SaraXX]

Man kan ju ha många föreställningar om hur det är att ha barn, men att det inte stämmer när man väl fött barnet.

Det är nog det enda som är säkert, att man inte på förhand kan föreställa sig exakt hur det kommer att bli. Men vad har det med någonting att göra?

 

[gammalek]

Det är nog det enda som är säkert, att man inte på förhand kan föreställa sig exakt hur det kommer att bli. Men vad har det med någonting att göra?

Att skaffa barn - eller inte - är ett oerhört stort beslut, tycker jag. För mig är det inte konstigt att tänka igenom det grundligt utifrån så många aspekter som möjligt. Vad kan jag erbjuda? Vad kan mitt sociala nätverk erbjuda? Vilket skyddsnät finns runt mig? Vilka riskfaktorer finns? Hur kan jag påverka/motverka det? Och så vidare...

Jag kan göra massor av saker bara för att jag vill. Men om jag vill skaffa barn så påverkar det inte bara mig.

 

[cirkus]

Jag tycker att man ska tänka efter mer, inte bara gå på känslan att "jag vill ha barn".

jag är övertygad om att TS går på mer än impulsen "jag vill"

 

[gammalek]

jag är övertygad om att TS går på mer än impulsen "jag vill"

Okej.

 

[vallhund]

Att skaffa barn - eller inte - är ett oerhört stort beslut, tycker jag. För mig är det inte konstigt att tänka igenom det grundligt utifrån så många aspekter som möjligt. Vad kan jag erbjuda? Vad kan mitt sociala nätverk erbjuda? Vilket skyddsnät finns runt mig? Vilka riskfaktorer finns? Hur kan jag påverka/motverka det? Och så vidare...

Jag kan göra massor av saker bara för att jag vill. Men om jag vill skaffa barn så påverkar det inte bara mig.

Då tycker jag att du kan starta en ny tråd om det istället för att sjanghaja TS tråd.

 

[gammalek]

Då tycker jag att du kan starta en ny tråd om det istället för att sjanghaja TS tråd.

Ja, jag ska nog inte säga så mycket mer. Men anledningen till att jag svarade var att TS i sitt ursprungsinlägg skrev: "Är det någon här som har skaffat barn på egen hand? Tar gärna emot alla möjliga olika funderingar kring det - ekonomiska, tidsmässiga, känslomässiga och etiska. Är det någon som har, eller känner någon som har, skaffat barn med en vän? Får man adoptera som ensamstående? Vad tycker ni om diskussionen att barn behöver en mamma och en pappa?"

Jag tycker att jag svarade på några av frågeställningarna där. Men jag har nog sagt det jag vill säga nu.

 

[Singoalla]

Bra funderingar som fortsatt i tråden sen jag kikade in sist. Som ni många är inne på så funderar jag självklart på dom här sakerna, och skulle aldrig skaffa barn om jag inte ansåg att jag kunde erbjuda barnet ett bra liv.

Jag har turen (i det här sammanhanget) att bo kvar i samma stad som jag föddes i, vilket innebär att jag har båda mina föräldrar närvarande. Dom skulle definitivt, med glädje, finnas här för mig i ett sådant beslut och genom barnets uppväxt. Mina fyra syskon bor även här i stan, morbror och mina närmsta vänner. Jag är otroligt lyckligt lottad på så vis.

Sedan har jag praktiska saker som egen hyresrätt, bil och fast jobb med bra lön. Jobbet trivs jag jättebra på och planerar att stanna på. Min chef är väldigt förstående och vi har mycket frihet under ansvar. En gravid kollega fick möjlighet att jobba hemifrån när hon mådde dåligt, vi andra jobbar hemifrån en dag i veckan om vi vill och har dessutom möjlighet att flexa både på morgon och eftermiddagar. Bara vi levererar det vi ska så är chefen nöjd. Min kollega som har en 1,5 åring hemma har precis gått ner i tid lite. Sen är jag frisk och pigg själv, känner mig både mentalt och fysiskt stark Jag är inte gammal men jag är heller inte 20, så tillräckligt mogen tycker jag. Såg att gränsen för ensamstående för assisterad befruktning var 25.

Jo, så visst tycker jag att jag har goda förutsättningar att erbjuda ett barn ett bra liv. Med både en ekonomisk trygghet och en kärleksfull familj med andra manliga förebilder. Det kräver det ju ändå mer tanke. Jag ska fundera lite på egen hand ett tag. Nästa steg blir nog att prata med några nära vänner, och steget efter det att prata och bolla tankar med mamma.

 

[Petruska]

Nej, det behöver inte vara en parrelation. I så fall skulle jag inte ha upplevt närhet eller skapat minnen de senaste tio åren och det har jag.

För mig är det viktigaste att omge mig med människor som inte har inställningen närhet och minnen endast skapas i parrelationer, för om personerna har den inställningen är det svårt för mig att utveckla en nära relation.

Du är så himla klok!

Jag är i övrigt inte rätta personen att svara här, då jag har en tendens att alltid vara ihopparad med någon. Jag vet inte riktigt hur det går/gått till, men tittar jag bakåt ser jag ju att jag inte har varit utan parrelation många månader sammanlagt sedan jag var sådär 19-20 år.

Men jag är på något vis lite avundsjuk eller svärmisk inför både personerna och själva fenomenet "leva som ensamstående i längden". Det är något med det som verkar så himla kreativt, liksom. Jag föreställer mig att jag skulle bli rak, tydlig och med synlig personlig integritet av det. Och att alla som lever så är just sådana.

Givetvis fattar jag att den här känslan säger rätt lite om verkligheten, men ändå. Jag svärmar lite.

"Tyvärr" verkar det väldigt jobbigt att bryta upp nuvarande relation av det skälet. Plus att tidigare försök ju har misslyckats, jag har ganska snart varit ihopparad med någon igen när jag har brutit upp. Jag känner verkligen att man inte själv styr särskilt mycket över sin relationsstatus, så att säga?

 

[Nepenthe]

Jag har fått höra det förut av vänner. "Tänk inte så mycket" och "njut av att leva i nuet". Jag tycker att jag lever i nuet. Jag reser, jag spenderar helger på landet, myser med hunden framför brasan, festar med kompisar osv. En kompis sa en gång "Ja, men passa på att ensamresa! Det är ju en fantastisk möjlighet!" och jag fick påminna hen om att jag faktiskt redan gjort tre ensamresor det året. Ska jag boka in en till alltså för att få en känsla av mening i mitt liv?

Jag förstår inte hur jag skulle kunna leva mer i nuet. Men mina vänner planerar bröllop, skaffar barn och köper hus. Det känns märkligt att jag, bara för att jag är singel, inte ska planera för framtiden eller tillåtas att drömma om framtiden. Det handlar inte om att jag försöker förutse saker och ting, utan att jag också måste få tillåtelse att tänka framåt. Jag tror att alla människor har ett väldigt starkt behov av att få känna att man inte bara står och stampar på samma plätt. Jag längtar efter mening och mål, precis som alla andra.

Oj, tror du missförstod.

Klart du ska drömma om framtiden och planera inför den men jag uppfattade det som att du letade efter en partner fast du egentligen ändå trivs som ensam. Det var mer den punkten mitt inlägg riktade sig mot.
Skaffa barn kan man ändå, det har redan några svarat på innan.

 

[Singoalla]

Oj, tror du missförstod.

Klart du ska drömma om framtiden och planera inför den men jag uppfattade det som att du letade efter en partner fast du egentligen ändå trivs som ensam. Det var mer den punkten mitt inlägg riktade sig mot.
Skaffa barn kan man ändå, det har redan några svarat på innan.

Ah, då är jag med! Jag har nog letat partner senaste åren för att jag har trott att det är det jag velat. Det är först nu jag har börjat fundera kring detta och insett att jag kanske inte alls vill dela livet med en någon i en parrelation. Jag börjar bli mer och mer intresserad av att åtminstone planera för ett liv utan partner. Sen kan man ju aldrig veta, och saker och ting kan ändras på vägen. Men jag vill nog ändra min inställning ifrån att planera för partner och planera utan partner.

 

[Hippocampus]

Hela tråden handlar om att jag kanske inte vill ha partner

Barn vill jag ha. Det är något som jag, personligen, längtar efter i livet.

jo men det lät som att du inte har någon mening i ditt liv för att du inte partner eller barn.

 

[Singoalla]

jo men det lät som att du inte har någon mening i ditt liv för att du inte partner eller barn.

Det har jag aldrig sagt. Men om barn nu är någonting jag längtar efter i livet så är det väl inte så himla konstigt att just det ger en känsla av mening och mål för mig?

Att säga att någonting ger mening för än är inte samma sak som att säga att ingenting annat gör det.

 

[Nepenthe]

Ah, då är jag med! Jag har nog letat partner senaste åren för att jag har trott att det är det jag velat. Det är först nu jag har börjat fundera kring detta och insett att jag kanske inte alls vill dela livet med en någon i en parrelation. Jag börjar bli mer och mer intresserad av att åtminstone planera för ett liv utan partner. Sen kan man ju aldrig veta, och saker och ting kan ändras på vägen. Men jag vill nog ändra min inställning ifrån att planera för partner och planera utan partner.

Va skönt
Blir lätt att man halkar in i det stereotypa levernet och det passar inte alla! Tycker det är befriande med folk som går sin egen väg

 

[Singoalla]

Va skönt
Blir lätt att man halkar in i det stereotypa levernet och det passar inte alla! Tycker det är befriande med folk som går sin egen väg

Det är så skönt att höra att ni är så peppande! Buke överlag har verkligen hjälpt mig att tänka utanför boxen i mångt och mycket och det är verkligen befriande. Det är lite läskigt att folk här ute i verkliga livet kanske inte alltid är lika nytänkande, men det är väl också någonting som man får vara förberedd på.

Jag vågade prata lite om det här med min bästa killkompis idag. Trots att han är den mest normkritiska kompisen som jag har så var jag ändå lite nervös för att han skulle säga saker som "Ska du inte bara vänta lite tills du träffar rätt person?" eller liknande. Men han sa bara att han absolut tyckte att det var en bra idé att kolla på möjligheten, och att han trodde att jag skulle bli en jättebra mamma oavsett hur jag väljer att göra det. Känns fantastiskt hittills att ha både ert och hans stöd.