Att leva i någon annans familj (barn sedan tidigare förhållande)

[TinyWiny]

@Sockerbit Jag tror att du skulle tjäna mycket på att inse att hon iallafall fram till barnen har slutat gymnasiet kommer vara endel av din pv;s liv. Kan du inte acceptera det så är det ditt problem. Det är inte hon som är problemet. När man har en relation med någon som har barn sedan tidigare så måste man inse att den andre föräldern är viktig för de viktigaste individerna i ens partners liv och kan man inte det utan anser att någon stjäl showen för att hen gör det normala, dvs hälsar och gratulerar på ett bröllop, kallar någons förlossning för slafsig osv. så är det nog bäst för alla parter att avsluta.

I vissa lägen får man bita ihop och hålla god min helt enkelt. Man behöver absolut inte umgås jämt och ständigt, man behöver inte tycka om sin partners ex eller bli bästa vänner men att reagera som du gör är inte sunt. Hur ska du orka gå och avsky allt hon gör, är och var i längden? Är du avundsjuk för att hon har barn med din pv? För att de har en historia ihop? Släpp det. Då var då och nu är nu. Kan du inte ta att han har haft ett liv även innan du kom in i bilden så är det något du behöver jobba med. De som kommer fara illa av ditt beteende förutom du själv och din partner är barnen. De känner så väl att du blir annorlunda, går undan osv. när deras mamma är i närheten och du har faktiskt ingen rätt att lägga det på dem. De kan inte förändra situationen. De har inget val men det har du.

 

[Sockerbit]

@TinyWiny
Fast det kan inte vara rimlig att jag får stå tillbaka med allt alltid. Och barn far illa av mitt beteende? Jag beter mig överhuvudtaget inte olämpligt på något sätt, jag har bara svalt och svalt. Håller låg profil, tycker inte och lägger mig inte i "deras". Jag är engagerad i barnen men tränger mig inte på. Förstår inte vad du menar med att i vissa lägen att man får hålla god min, det är ju just det enda jag göra hela tiden, biter ihop och försöker göra alla nöjda och glada. Mitt i hela det här finns det ingen som tar det minsta hänsyn till mig (och ja, jag förstår att barnen alltid kommer först och att det alltid kommer att vara så). Killen har hela tiden kommenterat hur "smidig" jag är med hela situationen, men det börjar såklart tära. Det är ju som att vara med på resan, men egentligen inte, man bara är där som något bihang.

 

[Vallmo]

I det är fallet var tydligen alla utom en bekväma med att diskutera en annan, inte närvarande, kvinnas förlossning i detalj.

Jag hade inte velat vara den icke närvarande kvinnan vars förlossning som diskuterades heller.
Så om inte för att visa Ts respekt, kan man åtminstone låta bli att diskutera så intima detaljer om någon som är icke närvarande för att visa den personen respekt.
I mina ögon är sånt inte ok. Alls!

 

[escodobe]

@TinyWiny
Fast det kan inte vara rimlig att jag får stå tillbaka med allt alltid. Och barn far illa av mitt beteende? Jag beter mig överhuvudtaget inte olämpligt på något sätt, jag har bara svalt och svalt. Håller låg profil, tycker inte och lägger mig inte i "deras". Jag är engagerad i barnen men tränger mig inte på. Förstår inte vad du menar med att i vissa lägen att man får hålla god min, det är ju just det enda jag göra hela tiden, biter ihop och försöker göra alla nöjda och glada. Mitt i hela det här finns det ingen som tar det minsta hänsyn till mig (och ja, jag förstår att barnen alltid kommer först och att det alltid kommer att vara så). Killen har hela tiden kommenterat hur "smidig" jag är med hela situationen, men det börjar såklart tära. Det är ju som att vara med på resan, men egentligen inte, man bara är där som något bihang.

Men vad var det som du fick "stå tillbaka med" vid kyrkan? Det är väl ett helt normalt beteende att ta sig tid att heja på familjen och gratulera om man är där för att hämta barnen? Varför gick du och gömde dig bakom kyrkan? Du kunde ju ha stått kvar och minglat med sällskapet?

 

[TinyWiny]

@TinyWiny
Fast det kan inte vara rimlig att jag får stå tillbaka med allt alltid. Och barn far illa av mitt beteende? Jag beter mig överhuvudtaget inte olämpligt på något sätt, jag har bara svalt och svalt. Håller låg profil, tycker inte och lägger mig inte i "deras". Jag är engagerad i barnen men tränger mig inte på. Förstår inte vad du menar med att i vissa lägen att man får hålla god min, det är ju just det enda jag göra hela tiden, biter ihop och försöker göra alla nöjda och glada. Mitt i hela det här finns det ingen som tar det minsta hänsyn till mig (och ja, jag förstår att barnen alltid kommer först och att det alltid kommer att vara så). Killen har hela tiden kommenterat hur "smidig" jag är med hela situationen, men det börjar såklart tära. Det är ju som att vara med på resan, men egentligen inte, man bara är där som något bihang.

Men varför hålla låg profil och vad innebär det för dig? På vilket sätt menar du att du står tillbaka? Det var väl ingen som sa till dig att du skulle gå bakom kyrkan? Varför stod du inte kvar där du stod? Du måste också få ta plats. Hänsyn är tyvärr inget man får i många fall. Många är totalt gränslösa och därför behöver man sätta gränser runt sig själv och säga ifrån själv när någon är påväg att gå över ens gränser. Ingen kan ju veta hur du upplever situationen om du inte säger något. Hade min sambos släkt börjat diskutera hans barns förlossningar hade jag ifrågasatt om de verkligen tycker att det är något som ska diskuteras när hon inte är närvarande. Inte för min skull utan av respekt för henne.

Med hålla god min menar jag att man hälsar, är artig och trevlig på de tillställningar man själv känner är nödvändiga att gå på. Därifrån är det långt att låta folk köra över en. Min sambos släkt kallade mig hans ex namn lite då och då de första 6-7 åren och varje gång svarade jag att xx är inte här och jag heter yy. Då fick de stå där och känna sig så korkade som de faktiskt var. Visst hade jag kunnat gå undan, bli ledsen och gnällt för min sambo istället men det hade inte gett varken mig eller de något. Jag har också valt att inte umgås, släkt eller inte, med de som inte ger mig något. Jag är artig och trevlig på de tillställningar där jag (enligt mig själv) bör följa med men tackar nej om det inte känns nödvändigt. Jag ser inte att någon har någon skyldighet att umgås med människor man inte trivs med.

Barnen ser ju och de känner att du blir obekväm. Du måste stå upp för dig själv och sluta göra dig till en smidig skugga. Du är lika värdefull som någon annan. Sluta gå undan, säg ifrån när du inte känner dig bekväm med det som diskuteras. Det är helt okej att göra det. Ja det är tufft att komma in i en familj och din partner måste också släppa in dig men det största jobbet måste du göra själv genom att göra din plats i familjen självklar både för dig själv och andra. Du är inget bihang, du har en självklar plats för det här är ditt liv.

 

[Sockerbit]

Men vad var det som du fick "stå tillbaka med" vid kyrkan? Det är väl ett helt normalt beteende att ta sig tid att heja på familjen och gratulera om man är där för att hämta barnen? Varför gick du och gömde dig bakom kyrkan? Du kunde ju ha stått kvar och minglat med sällskapet?

Inlägget du citerar är i allmänhet och inte direkt kopplar till det i kyrkan. Men för att svara på din fråga så för att situationen blev väldigt obekväm helt enkelt. Hon skulle hämta barnen som sagt, vi stod och väntade på att bli fotograferade och bruden var redan stressad då ljudutrustning till festen råkat bli inlåst. Jag nickar på håll till exet (hon tittar rakt på mig), hon bryr sig inte om att hälsa tillbaks. Och sedan så får jag och fotograf stå ock vänta på att få tillbaks killen medans exet springer runt högljutt och hälsar medans barnen bara vill hem (inte så lattjo i kyrka). Känns ju sådär när vi bara kunde fått ta kortet så hade jag kunnat gå ner till festlokalen och anslutit till övriga och sluppit stå där som ett fån och titta på. Så då gick jag iväg bakom kyrkan... Det känns ju som att det var totalt bortprioriterat att ta det där kortet och att vi lika gärna kunde struntat i det. Att min tid var totalt oviktig och att jag kunde få stå där och vänta när jag kunde varit bland de andra släkt och vänner istället, som gått till festlokalen och som inte skulle vara med på bild.

Killen och mamman hade sedan tidigare bestämt att han skulle köra och lämna barnen hos henne efter vigseln men hon ändra sig och hon propsar på att hon ska hämta dem (i vanliga fall brukar de köra och lämna hos varandra när det är byte). Detta var inget jag känner till förrän efter vigseln att det blivit ändrat och att hon ska komma.

 

[Vallmo]

@Sockerbit jag tycker ditt förhållande med din pojkvän och hans ex låter otroligt jobbigt. Jag fattar mycket väl att du inte riktigt trivs.
Det är svårt att ta på just vad det är som verkar jobbigt, men det framgår i dina beskrivningar att du gång på gång känner dig överkörd på något vis.
Jag tycker det låter som om du har kommit in i en familj med ganska gränslös kultur.
Jag tycker inte heller att din partner verkar särskilt lyhörd för dina behov och han verkar inte särskilt respektfull mot dig heller.
Du verkar bara få hänga med bäst du kan......

Att barnen går först är ju självklart och så kommer det vara och BÖR alltid vara för en förälder.
Men det betyder inte att hans ex ska göra det också.

Det där med att bara svälja och svälja hela tiden är inte bra. Till slut har man svalt sig själv och då finns man inte kvar.

Här på bukefalos ska man tycka allt är ok, inte ställa några krav på sin partner.
Allt ska bara vara trevligt hela tiden och knakar relationen ibland så ska man inte vara ihop.
Om man känner man sig undanskuffad pga partner eller ex så har man problem med sin egen självkänsla.
Att klaga på någons bonusbarn är Big no-no. Likaså att ha åsikter om exet.

Man får aldrig vara i psykisk obalans och låta det går ut över sin partner.
Gör man det är tvingas partnern till medberoende och det är också Big no-no.

Detta är en stor anledning till att jag aldrig skulle skriva någon relationstråd här.

 

[Jenka]

Självklart skall hon gratulera paret och hälsa, men man kan göra det snyggt. Hon var trots allt inte bjuden... Om hon däremot varit bjuden, då hade det varit hur okej som helst. Jag tvingas gång backa undan för att hon ska ta plats. Jag är ingen som syns också hörs speciellt, men för den sakens skull så vill är det inte okej att klampa in på det som är "mitt" nu... Jag håller låg profil men då tycks der var helt okej att bara köra rakt över.

När det var dags för fotografering av syskonen med respektive så tvingades jag och övriga vänta pga hon ville prata med killen. Det är inte sådär jätteroande, såg fram emot EN rolig dag tillsammans men måste åter igen dela uppmärksamhet med exet.

Fast det är inte "ditt" nu- det är din killes syskons bröllop?
Alltså, varför ska du backa undan? Ni borde kunna samexistera när det gäller vissa saker. Att hon kommer gör ju inte att du behöver försvinna, varför inte bara stå kvar hos till pojkvän, hälsa och delta i konversationen? Det blir ju bara konstigt om du försvinner så fort hon kommer på tal eller syns till.

 

[cirkus]

Vad gällande kyrkan så kände jag mig sjukt obekväm. Det är kanske jättekonstigt men att bli lämnad ensam stående helt missplacerad för att hon ska hälsa på allt och alla och sedan dröja för att snicksnacka när det dessutom finns ett tajt tidsschema. Man känner sig ganska åsidosatt. Och det är kanske osunt att känna så, vad vet jag. Men det är så jag upplever det.

Jag förstår inte - du blev lämnad ensam, stående helt missplacerad skriver du nu, nyss så försvann du bakom kyrkan.

 

[Sockerbit]

Jag förstår inte - du blev lämnad ensam, stående helt missplacerad skriver du nu, nyss så försvann du bakom kyrkan.

Ja, jag blev lämnad missplacerad så jag gick iväg bakom kyrka. Läs senare inlägg så förstår du.

 

[escodobe]

Inlägget du citerar är i allmänhet och inte direkt kopplar till det i kyrkan. Men för att svara på din fråga så för att situationen blev väldigt obekväm helt enkelt. Hon skulle hämta barnen som sagt, vi stod och väntade på att bli fotograferade och bruden var redan stressad då ljudutrustning till festen råkat bli inlåst. Jag nickar på håll till exet (hon tittar rakt på mig), hon bryr sig inte om att hälsa tillbaks. Och sedan så får jag och fotograf stå ock vänta på att få tillbaks killen medans exet springer runt högljutt och hälsar medans barnen bara vill hem (inte så lattjo i kyrka). Känns ju sådär när vi bara kunde fått ta kortet så hade jag kunnat gå ner till festlokalen och

Inlägget du citerar är i allmänhet och inte direkt kopplar till det i kyrkan. Men för att svara på din fråga så för att situationen blev väldigt obekväm helt enkelt. Hon skulle hämta barnen som sagt, vi stod och väntade på att bli fotograferade och bruden var redan stressad då ljudutrustning till festen råkat bli inlåst. Jag nickar på håll till exet (hon tittar rakt på mig), hon bryr sig inte om att hälsa tillbaks. Och sedan så får jag och fotograf stå ock vänta på att få tillbaks killen medans exet springer runt högljutt och hälsar medans barnen bara vill hem (inte så lattjo i kyrka). Känns ju sådär när vi bara kunde fått ta kortet så hade jag kunnat gå ner till festlokalen och anslutit till övriga och sluppit stå där som ett fån och titta på. Så då gick jag iväg bakom kyrkan... Det känns ju som att det var totalt bortprioriterat att ta det där kortet och att vi lika gärna kunde struntat i det. Att min tid var totalt oviktig och att jag kunde få stå där och vänta när jag kunde varit bland de andra släkt och vänner istället, som gått till festlokalen och som inte skulle vara med på bild.

Killen och mamman hade sedan tidigare bestämt att han skulle köra och lämna barnen hos henne efter vigseln men hon ändra sig och hon propsar på att hon ska hämta dem (i vanliga fall brukar de köra och lämna hos varandra när det är byte). Detta var inget jag känner till förrän efter vigseln att det blivit ändrat och att hon ska komma.

Men jösses. Hade du varit den som var brud så hade jag kunnat förstå om du blev sur för att en fotografering tog lite längre än tänkt Men nu var du inte brud. Det var inte DIN dag. Varför blir det en så stor grej att du känner att du "stod som ett fån" ? Din reaktion känns väldigt stor i relation till händelsen

 

[Sockerbit]

Fast det är inte "ditt" nu- det är din killes syskons bröllop?
Alltså, varför ska du backa undan? Ni borde kunna samexistera när det gäller vissa saker. Att hon kommer gör ju inte att du behöver försvinna, varför inte bara stå kvar hos till pojkvän, hälsa och delta i konversationen? Det blir ju bara konstigt om du försvinner så fort hon kommer på tal eller syns till.

Du förstår säkert att jag inte menar att det är "mitt bröllop". Vi står och ska bli fotograferade och vi ser bilen rulla in. Killen går henne till mötes för att överlämna barnen och påse bilen. Jag försvinner inte så fort hon kommer på tal eller syns till, jag stod där tills jag insåg att det visst inte var så viktigt med det där fotot och gick iväg. Jag nickade dessförinnan till henne på håll.

 

[Mim]

Det är väl ett helt normalt beteende att ta sig tid att heja på familjen och gratulera om man är där för att hämta barnen?

Det tycker jag inte alls att det är!
Om ett ex inte är bjuden på ett bröllop så förväntar jag mig inte att hon ska dyka upp och gå runt och hälsa på folk!. Man ser helt enkelt inte till att vandra runt och hälsa på folk, oavsett tidigare relationer. Om exet vore önskvärd att mingla runt så hade hon varit bjuden!

 

[Jenka]

Du förstår säkert att jag inte menar att det är "mitt bröllop". Vi står och ska bli fotograferade och vi ser bilen rulla in. Killen går henne till mötes för att överlämna barnen och påse bilen. Jag försvinner inte så fort hon kommer på tal eller syns till, jag stod där tills jag insåg att det visst inte var så viktigt med det där fotot och gick iväg. Jag nickade dessförinnan till henne på håll.

Jag förstår att du inte menade att det var ditt bröllop. Men "scenen" är inte din i det läget utan syskonets. Jag ser inte att det finns ett motsatsförhållande alls till att ni kan vara där samtidigt.
Att känna sig malplacerad eller inte veta vad man ska ta sig för händer (händer mig iaf), även om det inte är så roligt. Men jag förstår inte varför du gör det till en stor grej om exet?

Helt skilt från bröllopet: Jag funderar på det här med att barnen alltid ska gå först... Jag hoppas absolut att alla föräldrar väljer sitt barns välmående främst om man måste välja sas, men det innebär inte att barnet ska styra allt eller att allt ska vara som innan du kom in i bilden. Du har lika stor rätt att bestämma/påverka/vad man nu ska kalla det hur ni ska leva som de övriga i familjen. Det känns som att du sätter likhetstecken mellan att acceptera hans barn och att glömma bort dig själv och försöka att inte "vara till besvär".

 

[Sockerbit]

@escodobe
Lite längre tid än tänkt? 20 minuter och bruden var redan stressad som sagt. Vem har sagt att det var "min" dag? Det har ju inte med det att göra överhuvudtaget.

Jag måste nog vara dum i huvudet. Tydligen så ska jag vara så jäkla ok med allt men samtidigt ta plats enligt de flesta här. Det är inte en smula motsägelsefullt? Jag får inte tycka något, men samtidigt måste jag säga ifrån. Det är nog fan lättare att kasta in skjortan, jag har säkerligen dålig självkänsla och osäker på vårt förhållande, det måste vara det.

 

[Sockerbit]

Jag förstår att du inte menade att det var ditt bröllop. Men "scenen" är inte din i det läget utan syskonets. Jag ser inte att det finns ett motsatsförhållande alls till att ni kan vara där samtidigt.
Att känna sig malplacerad eller inte veta vad man ska ta sig för händer (händer mig iaf), även om det inte är så roligt. Men jag förstår inte varför du gör det till en stor grej om exet?

Helt skilt från bröllopet: Jag funderar på det här med att barnen alltid ska gå först... Jag hoppas absolut att alla föräldrar väljer sitt barns välmående främst om man måste välja sas, men det innebär inte att barnet ska styra allt eller att allt ska vara som innan du kom in i bilden. Du har lika stor rätt att bestämma/påverka/vad man nu ska kalla det hur ni ska leva som de övriga i familjen. Det känns som att du sätter likhetstecken mellan att acceptera hans barn och att glömma bort dig själv och försöka att inte "vara till besvär".

Barnen är inga som helst problem, de är otroligt lätta på alla vis. Så på den punkten är det inget problem. Däremot hur jag ska förhålla mig till dem och hur det förväntas att jag ska förhålla mig till dem. Jag ska offra allt för dem, men jag får samtidigt inte tycka om dem för mkt, för de är ju faktiskt inte mina.

(Lite bakgrundsinformation. Mamma flyttade tillsammans med pappan ner till Skåne dit pappa kommer ifrån. Mamman har all släkt i Norrland och har således ingen anknytning till stället där hon bor nu, alltså samma ort som pappa. I anknytning till skilsmässan och tiden efter hotade hon med att ta barnen ock flytta till Norrland och därför är pappa väldigt mån med att hålla henne "nöjd" och hon får därför göra lite som hon själv önskar.)

 

[Mim]

I anknytning till skilsmässan och tiden efter hotade hon med att ta barnen ock flytta till Norrland och därför är pappa väldigt mån med att hålla henne "nöjd" och hon får därför göra lite som hon själv önskar.)

Det finns andra som vet mer om detta än jag, men det är väl inte lagligt att flytta barn över kommungränser utan att båda föräldrar skriver på adressändring och godkänner det?

 

[Sockerbit]

Det finns andra som vet mer om detta än jag, men det är väl inte lagligt att flytta barn över kommungränser utan att båda föräldrar skriver på adressändring och godkänner det?

Ingen aning hur det funkar rent juridiskt men oavsett så vill han inte att det ska dras igång nån process. De är lika bra föräldrar med likvärdiga levnadsvillkor och hyfsat lika rent ekonomiskt så hon hade väl inte haft något att komma med där riktigt, men han vill såklart inte att det ska bli nån i infekterad vårdnadstvist.

 

[Vallmo]

@escodobe
Lite längre tid än tänkt? 20 minuter och bruden var redan stressad som sagt. Vem har sagt att det var "min" dag? Det har ju inte med det att göra överhuvudtaget.

Jag måste nog vara dum i huvudet. Tydligen så ska jag vara så jäkla ok med allt men samtidigt ta plats enligt de flesta här. Det är inte en smula motsägelsefullt? Jag får inte tycka något, men samtidigt måste jag säga ifrån. Det är nog fan lättare att kasta in skjortan, jag har säkerligen dålig självkänsla och osäker på vårt förhållande, det måste vara det.

Du är inte dum i huvudet.
Ett tips i all välmening; låt bli att svara och försvara dig för varenda korkat inlägg du får.
Ju mer du skriver desto mer "fel" kommer det bli på dig. Sen är drevet igång.......

Du är i en jäkligt svår situation där det är näst intill omöjligt att vara lagom av allt.
Klappa dig själv på axeln. Du är säkert "god enough".

 

[TinyWiny]

@Vallmo vilka inlägg är korkade? Jag ser inga inlägg som är korkade. Vad du menar med drevet förstår jag inte heller. Jag tror knappast Ts skriver en tråd för att få en massa "åh vad det är synd om dig" det har hon varit på buke för länge för att tro att det här är ett ställe där offerkoftan premieras. Jag tror att hon skriver för att få tips och råd hur hon ska hantera situationen. Då får man frågor och saker vänds och vrids på och ställs på sin spets för att Ts ska få en ärlig chans att se det hela på ett annat sätt än vad hon gör nu. Inget blir ju bättre i Ts situation om hon fortsätter som nu. Hon måste förändras och stå upp för sig själv och det hon behöver för att det ska bli skillnad och det är ju skillnad hon vill ha då situationen idag är ohållbar. Det är bara hon som kan göra de förändringar som behövs i hennes liv. Ingen kan tvinga någon annan att förändras. Däremot förändras ofta människor omkring en när man själv förändras. Att säga att någon är god enough blir ganska märkligt. Ts skriver ju att det här inte alls är det liv hon vill ha. Hur kan det då bli god enough? Det är inte så att man kan gå in i en relation och börja förändra sin partner. Det har man ingen rätt till. Det du ser är vad du får och är inte det vad du vill ha så är inte partnern rätt för dig oavsett hur bra den personen är. Vissa passar man helt enkelt inte ihop med. Människor är inga projekt som man kan börja styra och förändra för att få det man vill ha. Då är vi inne på normaliseringsprocessen och ingen som har varit där och blivit utsatt för det ser det som en bra väg att gå.

Här på bukefalos ska man tycka allt är ok, inte ställa några krav på sin partner.
Allt ska bara vara trevligt hela tiden och knakar relationen ibland så ska man inte vara ihop.
Om man känner man sig undanskuffad pga partner eller ex så har man problem med sin egen självkänsla.
Att klaga på någons bonusbarn är Big no-no. Likaså att ha åsikter om exet.

Man får aldrig vara i psykisk obalans och låta det går ut över sin partner.
Gör man det är tvingas partnern till medberoende och det är också Big no-no.

Var har du läst detta? Hur kan du ens tolka det folk skriver såhär? Om relationen inte är bra, vad finns det för anledning att stanna? Hur man väljer att göra är helt upp till en själv men inget förändras i ens liv om man inte förändrar sig själv. Det kommer ingen fe och viftar med trollspöt och fixar ens drömliv. Sitt liv måste man ta ansvar för själv och inrätta det efter vad man själv vill ha och behöver. Det kan man inte förvänta sig att någon annan ska göra. Självklart ska man kunna ställa krav på sin partner, däremot inte orimliga krav.
Det är ofta ens egen självkänsla som är problemet när man känner sig undanskuffad. Det blir så eftersom man inte vågar och kan stå upp för sig själv. Står man upp för sig själv så inser folk att de inte kan bete sig som svin mot en och inser de inte det så får man gå och det gör man också om man har en bra självkänsla. Då stannar man inte i ett förhållande som inte fungerar och som man inte mår bra i. Att ha dålig självkänsla är inget skällsord. Det är något man behöver jobba med för sin egen skull för att man ska kunna få det liv man vill ha.
Klagomål på bonusbarn är så kontraproduktivt. De finns ju där och de har inte valt att leva som de gör. Som vuxen har man det valet. Vad ex gör eller inte gör bör inte få lov att påverka ens liv särskilt mycket. Det handlar om att sätta gränser runt sig själv där också. Bonusbarn och ex är som de är och trivs man inte så är det bättre att gå än att leva med människor man inte mår bra omkring.
Medberoende ger aldrig något positivt för någon part så hur du ens kan tycka att det är något positivt övergår mitt förstånd. Att partnern påverkas av den andres sjukdom är illa nog. Det finns ingen anledning att låta sin sjukdom gå ut över sin partner också. Det har man faktiskt ingen rätt till.