Du verkar ha hamnat i en familjekulltur där man har ett ytterst oneurotiskt förhållningssätt till tillvaron och där man förmodligen omedvetet utgår ifrån att du är så trygg i dig själv och ert förhållande att du inte har nåt problem med att snacka om nånting. Och eftersom det känns mer naturligt för dig att diskutera det här på buke än med din kille gissar jag att han är likadan, din känsla är kanske att han inte alls skulle hålla med dig om det problematiska i det du upplever? Men du måste nog i alla fall pröva att ta upp diskussionen. .
Sen har jag full förståelse för att det en trist roll att ta att behöva vara "den känsliga". I vårt samhälle har det låg status att inte i alla sammanhang vara totalt avspänd och trygg och easygoing. Därför är min erfarenhet (som känslig person) att man måste hitta sina strategier för att stå upp för sig själv. En strategi är att fundera kring vad som objektivt händer en situation, alltså inte bara subjektivt/känslomässigt. Är det ett konkret problem på riktigt för dig att din kille har grejer kvar från sitt förra förhållande? Alltså, tar det plats från era gemensamma grejer tex? Det kan vara bra att tänka så när känslorna far i väg. Vad är det konkreta problemet? Eller är det egentligen så att du handen på hjärtat egentligen inte tycker att det är så kul att ha en kille med en familj i bagaget och det har inte egentligen nåt med att göra att han har gamla bröllopsbilder i ett skåp? Det är ju en rätt rimlig känsla eftersom hans familj verkar skapa en ojämn maktbalans, där du hela tiden måste anpassa dig. Den känslan behöver du ta på allvar, om det är så du känner. Vad kan ni göra tillsammans för att du ska få en större plats i förhållandet? Hur kan du ta plats?
Den andra strategin är att vara tydlig med vad man vill och förväntar sig. Tycker mycket väl att du kan säga inför nästa träff något i stil med "jag är trött på att prata om ditt ex, jag vill att vi byter ämne om det kommer upp". Det är svårt att föreställa sig när man själv inte är sån att folk kan vara så okänsliga att de inte märker att man inte uppskattar diskussionen, men jag brukar tänka att det är som om jag hör till de procent som ser färger i en värld av färgblinda. För det är så jag uppfattar det, okänsliga människor SER verkligen inte vad som händer och själv tycker man att hela situationen andas obehag. Är man känsligare så är man, det är bättre att acceptera sig själv och säga vad man behöver på den punkten än att försöka låtsas som att allt är ok och vänta på att omgivningen ska fatta vad man vill ha.
Sen har jag full förståelse för att det en trist roll att ta att behöva vara "den känsliga". I vårt samhälle har det låg status att inte i alla sammanhang vara totalt avspänd och trygg och easygoing. Därför är min erfarenhet (som känslig person) att man måste hitta sina strategier för att stå upp för sig själv. En strategi är att fundera kring vad som objektivt händer en situation, alltså inte bara subjektivt/känslomässigt. Är det ett konkret problem på riktigt för dig att din kille har grejer kvar från sitt förra förhållande? Alltså, tar det plats från era gemensamma grejer tex? Det kan vara bra att tänka så när känslorna far i väg. Vad är det konkreta problemet? Eller är det egentligen så att du handen på hjärtat egentligen inte tycker att det är så kul att ha en kille med en familj i bagaget och det har inte egentligen nåt med att göra att han har gamla bröllopsbilder i ett skåp? Det är ju en rätt rimlig känsla eftersom hans familj verkar skapa en ojämn maktbalans, där du hela tiden måste anpassa dig. Den känslan behöver du ta på allvar, om det är så du känner. Vad kan ni göra tillsammans för att du ska få en större plats i förhållandet? Hur kan du ta plats?
Den andra strategin är att vara tydlig med vad man vill och förväntar sig. Tycker mycket väl att du kan säga inför nästa träff något i stil med "jag är trött på att prata om ditt ex, jag vill att vi byter ämne om det kommer upp". Det är svårt att föreställa sig när man själv inte är sån att folk kan vara så okänsliga att de inte märker att man inte uppskattar diskussionen, men jag brukar tänka att det är som om jag hör till de procent som ser färger i en värld av färgblinda. För det är så jag uppfattar det, okänsliga människor SER verkligen inte vad som händer och själv tycker man att hela situationen andas obehag. Är man känsligare så är man, det är bättre att acceptera sig själv och säga vad man behöver på den punkten än att försöka låtsas som att allt är ok och vänta på att omgivningen ska fatta vad man vill ha.
Senast ändrad:
De har ett förflutet ihop men det har troligtvis även du med någon/några 
