Att leva i någon annans familj (barn sedan tidigare förhållande)

[Raderad medlem 6459]

@Vallmo Vad otroligt oförskämd du är som kallar andras inlägg korkade.

 

[Amha]

@escodobe
Lite längre tid än tänkt? 20 minuter och bruden var redan stressad som sagt. Vem har sagt att det var "min" dag? Det har ju inte med det att göra överhuvudtaget.

Jag måste nog vara dum i huvudet. Tydligen så ska jag vara så jäkla ok med allt men samtidigt ta plats enligt de flesta här. Det är inte en smula motsägelsefullt? Jag får inte tycka något, men samtidigt måste jag säga ifrån. Det är nog fan lättare att kasta in skjortan, jag har säkerligen dålig självkänsla och osäker på vårt förhållande, det måste vara det.

Jag tror att du behöver byta fokus. Börja atr markera gränser kring dig själv. T.ex gör klart att nej, det är inte ok att exets föräldrar ska komma och kolla vem du är oinbjudna och andra saker som direkt rör dig. Att börja störa sig på allt exet gör knäcker dig tids nog. Att bruden var stressad där är hennes problem. Då får hon själv markera sina gränser för det är inte din skyldighet. Självklart får du tycka att det var oartigt av exet att klampa in sådär men lägg inte problemet på en "exet gör"-hög, för din egen skull.

Jag hade en relation jag inte kunde undvika med en person och jag själv hade problem med denne för olika saker så till den grad att jag retade mig på vad personen gjorde mot andra också. Det var otroligt jobbigt att ha det så kan jag ju säga. Hade jag gjort rätt från början hade jag direkt sagt "det här är inte ok!". Då hade jag aldrig retat mig på varje steg personen tog heller. Det tog långt mer energi än det var värt.

 

[Mirtai]

@Sockerbit Jag förstår precis hur du känner dig!

När jag blev tillsammans med min man för 6 år sedan kände jag mig länge som nr 2 på min mans priolista. (av de vuxna då, barnen kommer såklart först!) Det var en ständig hänsyn som skulle tas till exets känslor och mående och jag förväntades bara acceptera eftersom "exet tycker ju det är så jobbigt".

Till slut fick jag nog. Droppen som fick bägaren att rinna över var när mannen med fullt allvar bad mig att inte kommentera något på hans fb eftersom exet tyckte det var så jobbigt att se när jag gjorde det. En skitsak kan tyckas, men för mig blev det så tydligt att han satte exets känslor framför vårt förhållande.

Vi pratade ordentligt om det, där jag förklarade hur jag kände och upplevde det. Var tydlig med att om han ville fortsätta med oss så var det jag som skulle vara hans prio 1, inte exet. De hade ju trots allt gjort slut och hennes mående och åsikter kunde inte styra vårt förhållande.

5 år senare är vi uppenbarligen fortfarande tillsammans så vi har hittat en balans där vi försöker fungera tre vuxna tillsammans runt barnen. Men det är tydligt med vilka roller vi har! Jag och mannen är ett par och i det avseendet är jag nr 1, men exet och mannen är föräldrar och där blir jag nr 2. Helt ok för mig och rätt prioritering!

Vad gäller att inte vilja skaffa barn är det en svår fråga. Min man sa samma sak som din, han ville inte ha fler barn. För mig var det en viktig fråga, jag kunde inte tänka mig ett liv utan barn. Så även där fick vi sätta oss ner och prata, vems önskan var starkast? Det slutade med att vi fick en son, som nu är 2 år.
Poängen i mitt inlägg är att ni måste prata om det, du och din partner! Berätta hur du känner och upplever det, ur ditt perspektiv! Fundera också på hur du vill ha det, så du kan lägga fram det så ni kan nå en kompromiss. Men var beredd på att det kommer att vara skitjobbigt för det är inte ett dugg enkelt att vara bonusförälder med allt som tillkommer. Du är under väldigt många år knuten till en person som du inte själv valt. Din semesterplanering, och hela ditt liv, kommer att påverkas av denna tredje person. Är du inte bekväm med den tanken kanske du ska fundera ett varv till på hur du ser på din relation.

 

[Vallmo]

@Vallmo vilka inlägg är korkade? Jag ser inga inlägg som är korkade. Vad du menar med drevet förstår jag inte heller. Jag tror knappast Ts skriver en tråd för att få en massa "åh vad det är synd om dig" det har hon varit på buke för länge för att tro att det här är ett ställe där offerkoftan premieras. Jag tror att hon skriver för att få tips och råd hur hon ska hantera situationen. Då får man frågor och saker vänds och vrids på och ställs på sin spets för att Ts ska få en ärlig chans att se det hela på ett annat sätt än vad hon gör nu. Inget blir ju bättre i Ts situation om hon fortsätter som nu. Hon måste förändras och stå upp för sig själv och det hon behöver för att det ska bli skillnad och det är ju skillnad hon vill ha då situationen idag är ohållbar. Det är bara hon som kan göra de förändringar som behövs i hennes liv. Ingen kan tvinga någon annan att förändras. Däremot förändras ofta människor omkring en när man själv förändras. Att säga att någon är god enough blir ganska märkligt. Ts skriver ju att det här inte alls är det liv hon vill ha. Hur kan det då bli god enough? Det är inte så att man kan gå in i en relation och börja förändra sin partner. Det har man ingen rätt till. Det du ser är vad du får och är inte det vad du vill ha så är inte partnern rätt för dig oavsett hur bra den personen är. Vissa passar man helt enkelt inte ihop med. Människor är inga projekt som man kan börja styra och förändra för att få det man vill ha. Då är vi inne på normaliseringsprocessen och ingen som har varit där och blivit utsatt för det ser det som en bra väg att gå.



Var har du läst detta? Hur kan du ens tolka det folk skriver såhär? Om relationen inte är bra, vad finns det för anledning att stanna? Hur man väljer att göra är helt upp till en själv men inget förändras i ens liv om man inte förändrar sig själv. Det kommer ingen fe och viftar med trollspöt och fixar ens drömliv. Sitt liv måste man ta ansvar för själv och inrätta det efter vad man själv vill ha och behöver. Det kan man inte förvänta sig att någon annan ska göra. Självklart ska man kunna ställa krav på sin partner, däremot inte orimliga krav.
Det är ofta ens egen självkänsla som är problemet när man känner sig undanskuffad. Det blir så eftersom man inte vågar och kan stå upp för sig själv. Står man upp för sig själv så inser folk att de inte kan bete sig som svin mot en och inser de inte det så får man gå och det gör man också om man har en bra självkänsla. Då stannar man inte i ett förhållande som inte fungerar och som man inte mår bra i. Att ha dålig självkänsla är inget skällsord. Det är något man behöver jobba med för sin egen skull för att man ska kunna få det liv man vill ha.
Klagomål på bonusbarn är så kontraproduktivt. De finns ju där och de har inte valt att leva som de gör. Som vuxen har man det valet. Vad ex gör eller inte gör bör inte få lov att påverka ens liv särskilt mycket. Det handlar om att sätta gränser runt sig själv där också. Bonusbarn och ex är som de är och trivs man inte så är det bättre att gå än att leva med människor man inte mår bra omkring.
Medberoende ger aldrig något positivt för någon part så hur du ens kan tycka att det är något positivt övergår mitt förstånd. Att partnern påverkas av den andres sjukdom är illa nog. Det finns ingen anledning att låta sin sjukdom gå ut över sin partner också. Det har man faktiskt ingen rätt till.

Med korkade inlägg menar jag där man med avsikt vill missförstå Ts och förvränga det hon skriver så att det faller tillbaka på henne själv.

När det gäller bonusbarn är Ts (och jag) väldigt tydlig med att dom alltid kommer först i ens partners liv. Ts har inte heller skrivit någonstans att barnen skulle vara några problem.

Jag tycker Ts är god enough för att hon hela tiden anpassar sig och gör sitt bästa.

Vad det gäller det övriga så är det en sammanfattning av inlägg och trådar som varit här på buke. Det är min egen personliga åsikt och har inget med Ts att göra.

Jag tycker flera av inläggen är onödigt hårda och det känns taskigt mot Ts. Min åsikt.

 

[Vallmo]

@Vallmo Vad otroligt oförskämd du är som kallar andras inlägg korkade.

Inte mer oförskämt än vissa inlägg som Ts har fått.

 

[Badger]

Vad gällande kyrkan så kände jag mig sjukt obekväm. Det är kanske jättekonstigt men att bli lämnad ensam stående helt missplacerad för att hon ska hälsa på allt och alla och sedan dröja för att snicksnacka när det dessutom finns ett tajt tidsschema. Man känner sig ganska åsidosatt. Och det är kanske osunt att känna så, vad vet jag. Men det är så jag upplever det.

Hon hälsade inte på dig helt enkelt, men på alla andra? Så hela sällskapet ignorerade dig och lämnade dig utanför på hennes initiativ. Eller hon försökte hälsa på dig och du försvann bakom kyrkan. Eller du vet inte om hon skulle hälsat på dig eftersom du försvann så fort?

Det är ju lite skillnad. I ena fallet skapade hon och hans familj ett utanförskap, i det andra fallet skapade du ett utanförskap. Det kan vara jobbigt och svårt för övriga att häva ett utanförskap som man själv aktivt skaffar sig utan att det blir väldigt krångligt och pinsamt. Att springa och jaga upp någon bakom en kyrka och försäkra den personen om att den är önskad är jättesvårt utan att situationen blir helkonstig för båda. Du kunde kanske klistrat dig på en kusin till mannen och pratat väder?

 

[Badger]

Det tycker jag inte alls att det är!
Om ett ex inte är bjuden på ett bröllop så förväntar jag mig inte att hon ska dyka upp och gå runt och hälsa på folk!. Man ser helt enkelt inte till att vandra runt och hälsa på folk, oavsett tidigare relationer. Om exet vore önskvärd att mingla runt så hade hon varit bjuden!

Mja det håller jag nog inte med om, det kan ju vara både exet och släkten som "minglar". Mamma tex vaktade mitt barn vid en släktings vigsel. Hon var utanför kyrkan med honom eftersom han egentligen skulle varit med under vigseln (så som andra barn) men han var för hoppig så han fick vara utanför. Hela släkten hälsade och babblade (de har varit skilda i 20 år), inklusive min pappa och hans fru. Att hälsa på folk lite hastigt anses ju snarare artigt än oartigt. Det är ju först när hon inte hälsar på ts och låter bli att dra in ts i konversation som hon är oartig.

 

[TinyWiny]

Med korkade inlägg menar jag där man med avsikt vill missförstå Ts och förvränga det hon skriver så att det faller tillbaka på henne själv.

När det gäller bonusbarn är Ts (och jag) väldigt tydlig med att dom alltid kommer först i ens partners liv. Ts har inte heller skrivit någonstans att barnen skulle vara några problem.

Jag tycker Ts är god enough för att hon hela tiden anpassar sig och gör sitt bästa.

Vad det gäller det övriga så är det en sammanfattning av inlägg och trådar som varit här på buke. Det är min egen personliga åsikt och har inget med Ts att göra.

Jag tycker flera av inläggen är onödigt hårda och det känns taskigt mot Ts. Min åsikt.

Jag ser inga inlägg där någon med mening missförstår Ts.

Hon ska inte anpassa sig hela tiden. Inget blir bra av att hon är en smidig skugga.

Om du tycker att inlägg är onödigt hårda så rapportera dem istället för att kalla andras inlägg för korkade.

 

[Raderad medlem 6459]

Inte mer oförskämt än vissa inlägg som Ts har fått.

Ska du inte bemöta dem istället för att svepande förolämpa människor?

Jag tycker ärligt talat att du beter dig illa.

 

[Monkie]

Det är svårt att sätta ord på men jag börjat inse att jag är ledsen för den familj jag aldrig kommer att få. Jag lever med en man sedan drygt 2 år tillbaka, han har 3 barn sedan tidigare (4 år och 2 x 9 år). Barnen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa. Jag har inga barn. Hans barn är fina på alla sätt, men jag kan inte knyta an till dem och de kommer nog alltid att vara "någon annans barn", vilket de förstås också är. Även om vi har superkul tillsammans och jag skulle göra allt för dem.

Drygt 1 år in i förhållandet fick han än en total breakdown och det kom fram att han hade ångest över att berätta för mig att han inte ville ha fler barn. Ämnet hade aldrig kommit på tal tidigare eftersom jag inte ens var i närheten av att tänka barntankar. Jag tog ganska lätt på det just då och då 1 år in i förhållandet var jag hopplöst förälskad i honom. Såhär i efterhand har tanken slagit mig att det inte var speciellt schysst av honom att låta förhållandet löpa på och sedan släppa en sån stor bomb. Sedan det tillfället har vi överhuvudtaget inte diskuterat saken igen. Men när hans syskon med små barn är på besök så fäller han gärna kommentarer som för att avskräcka mig från barn.

Situationen och tankarna tär på mig, det är som att ständigt leva i någon annans förhållande och familj. Huset där vi bor (jag sover mestadels hos honom av praktiska skäl såsom barnen) är konstant påminnelse av hans tidigare liv och familj. För några dagar sedan skulle jag ha ett skrivblock, han skickade mig till en av skåpen där det skulle finnas. Mycket riktigt så fanns det ett block där, men även bröllopsfoton, babybilder och minnessaker från tidigare förhållanden.

Måttet kändes rågat när hans mamma vid en av barnens kalas kommenterar typ att det inte är för sent för X att skaffa fler barn (med vetskapen om att han inte vill ha fler). Jag svarar att så blir det troligtvis inte för att bita av och avsluta samtalsämnet. Vid ett större släktkalas kommer det på tal att två i släkten (hans släkt) är gravida och alla blickar riktas mot mig och ytterligare än annan. Artigt får jag säga att nej så är det inte.

Tanken har slagit mig, att fortsätter jag att leva med honom och inte får några barn och det tar slut längre fram, då har jag inget kvar och förmodligen grusat alla mina chanser till egna barn och står ensam kvar på noll igen. Han däremot har ju sina barn och familj kvar, samt minen och upplevelser jag aldrig kommer få uppleva. Det är med viss bitterhet och avundsjuka jag inser detta...

I helgen ska vi på bröllop, typiskt nog i den kyrka där han och barnens mamma gifte sig, vilket folk gärna upplyser mig om. Ännu en härlig påminnelse... Sist han var i den kyrkan så var det på sitt eget bröllop.

Så var gör man? Hur mycket av sig själv ska man offra för någon annan... Är det rimligt att han får kompromissa (jag kan ju inte tvinga honom till fler barn)? Jag har hela tiden varit väldigt smidig och tagit ett steg bakåt med mina egna mål och visioner, för att underlätta för honom. Jag var från start väldigt laidback med att han hade barn osv. Och jag har mer eller mindre aldrig talat om mina ex och mitt bagage av respekt gentemot honom. Men det känns ju nu som att det bara funkar på ett håll... Det mesta kretsar runt han och hans familjeliv med sina barn, vilket jag givetvis förstår. Men nånstans där i mitten står jag utan en given plats och undrar om allt är värt det.

Jag har inte läst hela tråden!

Jag tycker att man kan kompromissa till en viss del i ett förhållande men om det gäller så stora saker som att skaffa barn så tänker jag att man passar bättre tillsammans med någon som har samma mål.

Jag tycker det låter som att du behöver ta ett break och fundera över hur du vill ha det. Hade ni varsina lägenheter? Kanske flytta hem till dig ett tag och få lite perspektiv och fundera på vad du vill.

 

[pimy]

Nu svarar jag utan att ha läst alla svar du fått.
Om det är så illa som du skriver, att läget tär på dig och du känner att det är ett offer att välja bort barn, så har du svaret där. Du är inte lycklig och innan du blir alltför bitter på honom och dig själv, gå och börja om!

Det är svårt att sätta ord på men jag börjat inse att jag är ledsen för den familj jag aldrig kommer att få. Jag lever med en man sedan drygt 2 år tillbaka, han har 3 barn sedan tidigare (4 år och 2 x 9 år). Barnen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa. Jag har inga barn. Hans barn är fina på alla sätt, men jag kan inte knyta an till dem och de kommer nog alltid att vara "någon annans barn", vilket de förstås också är. Även om vi har superkul tillsammans och jag skulle göra allt för dem.

Drygt 1 år in i förhållandet fick han än en total breakdown och det kom fram att han hade ångest över att berätta för mig att han inte ville ha fler barn. Ämnet hade aldrig kommit på tal tidigare eftersom jag inte ens var i närheten av att tänka barntankar. Jag tog ganska lätt på det just då och då 1 år in i förhållandet var jag hopplöst förälskad i honom. Såhär i efterhand har tanken slagit mig att det inte var speciellt schysst av honom att låta förhållandet löpa på och sedan släppa en sån stor bomb. Sedan det tillfället har vi överhuvudtaget inte diskuterat saken igen. Men när hans syskon med små barn är på besök så fäller han gärna kommentarer som för att avskräcka mig från barn.

Situationen och tankarna tär på mig, det är som att ständigt leva i någon annans förhållande och familj. Huset där vi bor (jag sover mestadels hos honom av praktiska skäl såsom barnen) är konstant påminnelse av hans tidigare liv och familj. För några dagar sedan skulle jag ha ett skrivblock, han skickade mig till en av skåpen där det skulle finnas. Mycket riktigt så fanns det ett block där, men även bröllopsfoton, babybilder och minnessaker från tidigare förhållanden.

Måttet kändes rågat när hans mamma vid en av barnens kalas kommenterar typ att det inte är för sent för X att skaffa fler barn (med vetskapen om att han inte vill ha fler). Jag svarar att så blir det troligtvis inte för att bita av och avsluta samtalsämnet. Vid ett större släktkalas kommer det på tal att två i släkten (hans släkt) är gravida och alla blickar riktas mot mig och ytterligare än annan. Artigt får jag säga att nej så är det inte.

Tanken har slagit mig, att fortsätter jag att leva med honom och inte får några barn och det tar slut längre fram, då har jag inget kvar och förmodligen grusat alla mina chanser till egna barn och står ensam kvar på noll igen. Han däremot har ju sina barn och familj kvar, samt minen och upplevelser jag aldrig kommer få uppleva. Det är med viss bitterhet och avundsjuka jag inser detta...

I helgen ska vi på bröllop, typiskt nog i den kyrka där han och barnens mamma gifte sig, vilket folk gärna upplyser mig om. Ännu en härlig påminnelse... Sist han var i den kyrkan så var det på sitt eget bröllop.

Så var gör man? Hur mycket av sig själv ska man offra för någon annan... Är det rimligt att han får kompromissa (jag kan ju inte tvinga honom till fler barn)? Jag har hela tiden varit väldigt smidig och tagit ett steg bakåt med mina egna mål och visioner, för att underlätta för honom. Jag var från start väldigt laidback med att han hade barn osv. Och jag har mer eller mindre aldrig talat om mina ex och mitt bagage av respekt gentemot honom. Men det känns ju nu som att det bara funkar på ett håll... Det mesta kretsar runt han och hans familjeliv med sina barn, vilket jag givetvis förstår. Men nånstans där i mitten står jag utan en given plats och undrar om allt är värt det.

Har inte läst alla svar men om du känner att du offrar dig för honom när du genom.att vara ihop med honom och därmed Välja bort egna barn, så ha

Det är svårt att sätta ord på men jag börjat inse att jag är ledsen för den familj jag aldrig kommer att få. Jag lever med en man sedan drygt 2 år tillbaka, han har 3 barn sedan tidigare (4 år och 2 x 9 år). Barnen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan hos sin pappa. Jag har inga barn. Hans barn är fina på alla sätt, men jag kan inte knyta an till dem och de kommer nog alltid att vara "någon annans barn", vilket de förstås också är. Även om vi har superkul tillsammans och jag skulle göra allt för dem.

Drygt 1 år in i förhållandet fick han än en total breakdown och det kom fram att han hade ångest över att berätta för mig att han inte ville ha fler barn. Ämnet hade aldrig kommit på tal tidigare eftersom jag inte ens var i närheten av att tänka barntankar. Jag tog ganska lätt på det just då och då 1 år in i förhållandet var jag hopplöst förälskad i honom. Såhär i efterhand har tanken slagit mig att det inte var speciellt schysst av honom att låta förhållandet löpa på och sedan släppa en sån stor bomb. Sedan det tillfället har vi överhuvudtaget inte diskuterat saken igen. Men när hans syskon med små barn är på besök så fäller han gärna kommentarer som för att avskräcka mig från barn.

Situationen och tankarna tär på mig, det är som att ständigt leva i någon annans förhållande och familj. Huset där vi bor (jag sover mestadels hos honom av praktiska skäl såsom barnen) är konstant påminnelse av hans tidigare liv och familj. För några dagar sedan skulle jag ha ett skrivblock, han skickade mig till en av skåpen där det skulle finnas. Mycket riktigt så fanns det ett block där, men även bröllopsfoton, babybilder och minnessaker från tidigare förhållanden.

Måttet kändes rågat när hans mamma vid en av barnens kalas kommenterar typ att det inte är för sent för X att skaffa fler barn (med vetskapen om att han inte vill ha fler). Jag svarar att så blir det troligtvis inte för att bita av och avsluta samtalsämnet. Vid ett större släktkalas kommer det på tal att två i släkten (hans släkt) är gravida och alla blickar riktas mot mig och ytterligare än annan. Artigt får jag säga att nej så är det inte.

Tanken har slagit mig, att fortsätter jag att leva med honom och inte får några barn och det tar slut längre fram, då har jag inget kvar och förmodligen grusat alla mina chanser till egna barn och står ensam kvar på noll igen. Han däremot har ju sina barn och familj kvar, samt minen och upplevelser jag aldrig kommer få uppleva. Det är med viss bitterhet och avundsjuka jag inser detta...

I helgen ska vi på bröllop, typiskt nog i den kyrka där han och barnens mamma gifte sig, vilket folk gärna upplyser mig om. Ännu en härlig påminnelse... Sist han var i den kyrkan så var det på sitt eget bröllop.

Så var gör man? Hur mycket av sig själv ska man offra för någon annan... Är det rimligt att han får kompromissa (jag kan ju inte tvinga honom till fler barn)? Jag har hela tiden varit väldigt smidig och tagit ett steg bakåt med mina egna mål och visioner, för att underlätta för honom. Jag var från start väldigt laidback med att han hade barn osv. Och jag har mer eller mindre aldrig talat om mina ex och mitt bagage av respekt gentemot honom. Men det känns ju nu som att det bara funkar på ett håll... Det mesta kretsar runt han och hans familjeliv med sina barn, vilket jag givetvis förstår. Men nånstans där i mitten står jag utan en given plats och undrar om allt är värt det.

 

[Vallmo]

Jag måste nog vara dum i huvudet. Tydligen så ska jag vara så jäkla ok med allt men samtidigt ta plats enligt de flesta här. Det är inte en smula motsägelsefullt? Jag får inte tycka något, men samtidigt måste jag säga ifrån. Det är nog fan lättare att kasta in skjortan, jag har säkerligen dålig självkänsla och osäker på vårt förhållande, det måste vara det.

En sammanfattning av inläggen som @Sockerbit skrivit.
Det är det här jag menar med korkat.
Hur ska det gå till? Helt omöjligt och väldigt motsägelsefullt precis som Ts skriver.

@niphredil du får helt enkelt lägga av med att försöka uppfostra mig.
I tråd efter tråd. Det är ganska tröttsamt, faktiskt.

Jag har inte citerat dig en enda gång i denna tråd så jag fattar inte varför du tar åt dig.
Du kanske har problem med din självkänsla?
Dags att jobba lite på den i sådana fall istället för att lägga över allt på andra.
Ett tips i största välmening.

Hur tyckte DU det kändes att få ett sånt här svar?

 

[Vallmo]

Barnen är inga som helst problem, de är otroligt lätta på alla vis. Så på den punkten är det inget problem. Däremot hur jag ska förhålla mig till dem och hur det förväntas att jag ska förhålla mig till dem. Jag ska offra allt för dem, men jag får samtidigt inte tycka om dem för mkt, för de är ju faktiskt inte mina.

(Lite bakgrundsinformation. Mamma flyttade tillsammans med pappan ner till Skåne dit pappa kommer ifrån. Mamman har all släkt i Norrland och har således ingen anknytning till stället där hon bor nu, alltså samma ort som pappa. I anknytning till skilsmässan och tiden efter hotade hon med att ta barnen ock flytta till Norrland och därför är pappa väldigt mån med att hålla henne "nöjd" och hon får därför göra lite som hon själv önskar.)

@ Sockerbit
Det förklarar en hel del.
Din kille känner sig säkert utpressad och styrd av henne.
Det går ut över dig och det är jäkligt tråkigt.

Hon är ett exempel på en förälder som INTE tänker på barnens bästa.
Hon tänker på sig själv och använder barnen för att kunna styra och ställa.
Det går ut över barnen också.

Låt mig gissa, vad det din kille som gjorde slut? Antagligen!
Har hon hittat en ny partner? Antagligen inte!

Svaret på hennes beteende och din killes flathet finns nog där.
Sen går ut över dig. Fan vilket jobbigt läge.

 

[Raderad medlem 6459]

@Vallmo

Jag kan inte fatta att jag måste skriva det här men okej:

Jag kan svara på annat än bara sånt jag är citerad eller taggad i. Om nån kommer in i en tråd och svepande kallar andras inlägg korkade så kommer jag med största sannolikhet att reagera. Som du sett så har fler gjort samma sak.

Jag kommer inte svara dig mer nu, din nivå är för låg för mig.

Ps. Om du tycker att vissa saker är motsägelsefulla kan det bero på att vi är flera olika människor som svarat i tråden.

 

[Sockerbit]

Vi kan konstatera att enbart vissa har rätt att tycka. En del kan gå på rätt hårt och deras ord är sanning. Ingen som helst nyans i det hela. Att själv kritiseras faller inte i smaken, men att kritisera andra och att förvränga det som skrivs går utmärkt.

 

[Raderad medlem 6459]

Vi kan konstatera att enbart vissa har rätt att tycka. En del kan gå på rätt hårt och deras ord är sanning. Ingen som helst nyans i det hela. Att själv kritiseras faller inte i smaken, men att kritisera andra och att förvränga det som skrivs går utmärkt.

Men vad är det här för trams? Det här är ett diskussionsforum och vad vi gör är att diskutera. Vad är problemet?

Och sen måste jag som en papegoja säga: det är dålig netikett att svepande hacka på andras inlägg! Man bemöter den person direkt som man vill argumentera emot, precis som alla varit vänliga att göra till dig i den här tråden.

Nu skiter jag i den här tråden, herrejisses vilket lågvattenmärke.

 

[em-pirre]

@ Sockerbit
Det förklarar en hel del.
Din kille känner sig säkert utpressad och styrd av henne.
Det går ut över dig och det är jäkligt tråkigt.

Hon är ett exempel på en förälder som INTE tänker på barnens bästa.
Hon tänker på sig själv och använder barnen för att kunna styra och ställa.
Det går ut över barnen också.

Låt mig gissa, vad det din kille som gjorde slut? Antagligen!
Har hon hittat en ny partner? Antagligen inte!

Svaret på hennes beteende och din killes flathet finns nog där.
Sen går ut över dig. Fan vilket jobbigt läge.

Men va? Vilka otroliga gissningar angående exet!

Det är väl lika (eller mer) troligt att TS är lite svartsjuk och känner sig undanskuffad därför.

 

[Sockerbit]

Men vad är det här för trams? Det här är ett diskussionsforum och vad vi gör är att diskutera. Vad är problemet?

Och sen måste jag som en papegoja säga: det är dålig netikett att svepande hacka på andras inlägg! Man bemöter den person direkt som man vill argumentera emot, precis som alla varit vänliga att göra till dig i den här tråden.

Nu skiter jag i den här tråden, herrejisses vilket lågvattenmärke.

Men varför tar du åt dig? Herrejösses.

 

[Raderad medlem 6459]

Men varför tar du åt dig? Herrejösses.

Jag vänder mig mot företeelsen "svepande klaga på folk i trådar". Jag gör det i varje tråd där jag ser det, även trådar jag inte är aktiv i.

Jag tar inte åt mig så det behöver du inte bekymra dig för .

 

[Tassetass]

Jag är inget stort fan av relationer som gör att människor gör sig eller känner sig mindre än vad de är. Som jag ser det gör du dig väldigt liten i den här relationen och jag undrar om det är sunt för dig i längden.

Ska man må bra i en relation där barnen tar stor plats, där mamman tar stor plats och där familjen är gränslös på ett sätt man inte är van vid så gäller det att man själv tar stor plats och sätter gränser som andra får förhålla sig till. Alternativet är att inte ta så stor plats, att vara smidig, men då krävs det nog att man har ett eget liv som är väldigt självständigt och givande (så att kärleken till partnern bara blir guldkanten på tallriken, men det är inte själva tallriken, om den metaforen är begriplig), annars blir det nog lätt som så som du känner, att man känner sig undanskuffad och lågprioriterad.

Jag har hört många i din situation säga "Partnern är underbar, hen är värd det" (säger inte att du sagt det, har inte lusläst tråden), och det kanske hen är, men frågan är snarare "Är inte jag värd att ha en relation på det sätt jag vill ha?".