Jag tror man får dela upp problemet, som någon tidigare skrev, vrid och vänd på det något.
Mamman (ex'et) kommer alltid vara en del av ditt och hans liv. Inte ert förhållande, men hon kommer alltid finnas i bakgrunden eftersom de har barn ihop. Hon har även (hur länge vet jag inte) varit en del av hans familj och släkt. Jag tror det är svårt att inte prata minnen med sin släkt, till viss grad får man nog acceptera det.
Däremot förlossningsdetaljer ingen vill lyssna på (
) är självklart klart att man kan säga ifrån att det är inget man vill höra.
Det finns säkert fler saker som kommer upp där man kan markera att nu är det andra saker som gäller.
Som det tidigare lyfts så kan det även vara läge att ta det med din kille. Han kan ju hjälpa till att styra samtalet från vissa ämnen?
Sedan så tror jag att man ska tänka både en och två gånger om man vill skaffa barn. Det finns möjlighet att lyfta diskussionen igen, för ett år sedan var han redo att ha den diskussionen. Nu är du redo för den.
Jag tror även att man kan sörja (utan för den delen att göra det annorlunda) att man inte får barn. Det kanske var en önskan som fanns, men nu blev det inte så.
Man kan vara nöjd ändå, tänker jag mig.
Annars för man ju diskutera valmöjligheterna. Stanna utan barn, eller gå.
Däremot så kanske det kan vara läge att flytta ihop på riktigt, få in dina saker och undan ex'ets gamla saker. Sedan så kommer det nog finnas en del bilder och minnen från mamman kvar. Jag tror det är en glädje och trygghet för barnen.
