Vi dejtar vidare - del 14

[strawberrysylt]

@Alexandra_W Jo, som sagt klart det är en viktig sak att ta upp tidigt! Fast jag tycker det känns svårt för min del också som inte är säker på om jag vill ha eller inte... kanske ska hålla mig till såna som tycker samma och låta dem som är helt säkra vara? Eller äsch, vi får väl ses iallafall först o främst känner jag men iallafall...

@Zinfernia Men jösses =S Så respektlöst!

//r

 

[Alexandra_W]

@Alexandra_W Jo, som sagt klart det är en viktig sak att ta upp tidigt! Fast jag tycker det känns svårt för min del också som inte är säker på om jag vill ha eller inte... kanske ska hålla mig till såna som tycker samma och låta dem som är helt säkra vara? Eller äsch, vi får väl ses iallafall först o främst känner jag men iallafall...

@Zinfernia Men jösses =S Så respektlöst!

//r

Vet man inte tycker jag inte man behöver göra nåt särskilt faktiskt, om inte den andra tar upp det.

 

[Masqueradee]

Jag hade sett fram emot en träff på tisdag men nu är jag inte så säker på att den kommer kunna bli av... har dragit på mig en rejäl förkylning och tror inte att 12h arbetsdag i morgon, tidigt flyg på tisdag och två möten innan en dejt kommer hjälpa det hela

 

[ekra]

Jag tycker att det är en svår fråga angående barn eller inte. Jag är väldigt osäker faktiskt. Jag tycker om barn och tänker att jag antagligen skulle tycka om att vara mamma. Men idag känns det som en utopi. Skulle en dejt fråga om jag vill ha barn kan jag inte ge ett rakt svar. För jag vet inte.

Annars så är det lite tufft nu igen.

Jag vet att jag vill ha någon som kramar mig, kysser mig i nacken och somnar bredvid mig. Någon som skiner upp när den ser mig. Någon som håller om mig. Men jag är rädd. Rädd för att aldrig finna det, och rädd för att finna det, men råka ut för idioter som jag inte klarar att säga nej till av rädsla för att mista närheten. Rädd för att bli sedd på som en udda typ. Jag är visst rädd för en hel del märker jag när jag skriver detta. Jag skrev om detta för flera år sedan, men det hänger kvar. Antagligen för att jag varit ganska ensam, eller i vart fall spenderat väldigt mycket tid ensam de senaste åren. Jag träffar såpass lite folk att jag inte funnit någon som JAG blir intresserad av. Ett par stycken har visat intresse för mig, men jag har känt noll intresse för annat än vänskap med dem. (Eller tack och hej inför de flesta av de få dejter jag gått på.)

Jag vet att jag håller mig själv tillbaka, och jag jobbar på att förändra mig/ändra inställning, jag hoppas att jag i år lyckas komma ur denna tråkiga situation.

Jag tänker ofta att "det blir bättre sen när..." men det går trögt. Ekonomin har varit lite klen sista tiden så jag har inte haft råd att hänga på så mycket sociala aktiviteter. Men det ser ut att börja räta ut sig sakta men säkert. Eller iallafall bli bättre.

Jag vet att det kommer att kännas bättre imorgon så jag torkar tårarna för den här gången och går och blaskar kallvatten i ansiktet och sen är det läggdags.

 

[prallan]

Jag tycker att det är en svår fråga angående barn eller inte. Jag är väldigt osäker faktiskt. Jag tycker om barn och tänker att jag antagligen skulle tycka om att vara mamma. Men idag känns det som en utopi. Skulle en dejt fråga om jag vill ha barn kan jag inte ge ett rakt svar. För jag vet inte.

Annars så är det lite tufft nu igen.

Jag vet att jag vill ha någon som kramar mig, kysser mig i nacken och somnar bredvid mig. Någon som skiner upp när den ser mig. Någon som håller om mig. Men jag är rädd. Rädd för att aldrig finna det, och rädd för att finna det, men råka ut för idioter som jag inte klarar att säga nej till av rädsla för att mista närheten. Rädd för att bli sedd på som en udda typ. Jag är visst rädd för en hel del märker jag när jag skriver detta. Jag skrev om detta för flera år sedan, men det hänger kvar. Antagligen för att jag varit ganska ensam, eller i vart fall spenderat väldigt mycket tid ensam de senaste åren. Jag träffar såpass lite folk att jag inte funnit någon som JAG blir intresserad av. Ett par stycken har visat intresse för mig, men jag har känt noll intresse för annat än vänskap med dem. (Eller tack och hej inför de flesta av de få dejter jag gått på.)

Jag vet att jag håller mig själv tillbaka, och jag jobbar på att förändra mig/ändra inställning, jag hoppas att jag i år lyckas komma ur denna tråkiga situation.

Jag tänker ofta att "det blir bättre sen när..." men det går trögt. Ekonomin har varit lite klen sista tiden så jag har inte haft råd att hänga på så mycket sociala aktiviteter. Men det ser ut att börja räta ut sig sakta men säkert. Eller iallafall bli bättre.

Jag vet att det kommer att kännas bättre imorgon så jag torkar tårarna för den här gången och går och blaskar kallvatten i ansiktet och sen är det läggdags.

Du känns ensam Du funderar inte på att flytta tillbaka till Sverige? Vilken stad bodde du i här? Om du vill säga det såklart

 

[Red_Chili]

Jahapp.. Några matchingar på tinder efter att jag bestämde mig för att inte vara lika extrempetig med vilka jag sveper höger på. Nästa problem? Jag är visst världssämst på att skriva till folk. Jag VET INTE hur fan man ska starta någon form av konversation alls där. Vet att ämnet varit uppe här tidigare, och jag har ju läst hela trådarna osv, men inte sjutton verkar det hjälpa

 

[durachiny]

Jahapp.. Några matchingar på tinder efter att jag bestämde mig för att inte vara lika extrempetig med vilka jag sveper höger på. Nästa problem? Jag är visst världssämst på att skriva till folk. Jag VET INTE hur fan man ska starta någon form av konversation alls där. Vet att ämnet varit uppe här tidigare, och jag har ju läst hela trådarna osv, men inte sjutton verkar det hjälpa

Skriv om vadsomhelst du känner för.

 

[the_connemara]

Därför jag vill flytta ner.
Precis den känslan bra vänner ska ge, lugn, harmoni och fina minnen

Mina andra vänner försvinner ju inte bara för att jag flyttar en bit bort, det är ju inte andra sidan jorden
Har hört att det finns bra tåg

Jag har helt enkelt aldrig haft några så nära vänner innan tror jag, inte sedan tiden innan man skaffade olika typer av partners iaf. Lite sorgligt att inse det nu, mina partners har ju aldrig gett mig den känslan. Men det är aldrig för sent helt enkelt

Tycker lite synd om dina vänner i norr men även om jag ska vara osjälvisk så tror jag det är ett bra beslut för dig.

 

[the_connemara]

Jahapp.. Några matchingar på tinder efter att jag bestämde mig för att inte vara lika extrempetig med vilka jag sveper höger på. Nästa problem? Jag är visst världssämst på att skriva till folk. Jag VET INTE hur fan man ska starta någon form av konversation alls där. Vet att ämnet varit uppe här tidigare, och jag har ju läst hela trådarna osv, men inte sjutton verkar det hjälpa

Jag kör på helt spontan i alla kontakt med nya människor. Passar det inte dem passar de inte mig!

 

[Zinfernia]

Nåja - han ansåg då tydligen att du var värld att chansa med på det och göra ett försök! Inget att göra väsen om även om det är fult och säkert i de flesta fall dömt att misslyckas.

Jo, för mig var det absolut något att göra väsen för. Jag är inte intresserad av vare sig män med barn eller män som inleder vår relation med att dels vara oärliga och dels hoppas på att jag ska ändra mina ståndpunkter.

 

[Bison]

Jag har helt enkelt aldrig haft några så nära vänner innan tror jag, inte sedan tiden innan man skaffade olika typer av partners iaf. Lite sorgligt att inse det nu, mina partners har ju aldrig gett mig den känslan. Men det är aldrig för sent helt enkelt

Tycker lite synd om dina vänner i norr men även om jag ska vara osjälvisk så tror jag det är ett bra beslut för dig.

Det tror jag med och så länge ingen bränner ner min byhåla så kan jag flytta tillbaka igen om jag nu skulle hata skåne.

Nu ska jag bara klara av intervjun och repetitionen innan den röda tröjan är min

Det aldrig försent att skaffa bra vänner

 

[Alexandra_W]

Det här med att vara rädd och dra sig undan/skapa avstånd har jag ju en världsmästartitel i. För kanske tio år sen körde jag en ganska tung period med en hel massa självrannsakan och självinsikt. Bestämde mig för att aktivt ändra en del av mina beteenden (ja det låter sjukt mkt enklare än det är).

Tyvärr lyckades jag sen stöta på tre riktiga idioter i rad och märkte det inte förrän det var för sent. Sen hade jag om möjligt ännu mer problem med att lita på folk och höll känslorna långt bort för att skona dem i ännu högre grad. Oftast avfärdade jag folk på en väldigt tidig nivå till och med.

Jag visste ju att det sas inte spelar någon roll hur bra folk än verkar vara initialt, man kan inte lita på det. Man kan inte lita på att det de säger och visar att de känner är sant osv. Så alla stackars människor som försökte komma nära höll jag på avstånd, för att sen slippa åka på en smäll när de visade sitt "rätta jag". Tillitsskada deluxe och hade absolut ingen lust att bli sårbar (Dvs få känslor).

Det hade jag inte nu heller, och hade inte kompisen fått in sitt förslag helt av en slump när jag av andra anledningar hade garden nere hade jag bara blankt sagt nej. Hade jag inte varit så stressad och upptagen med flytt mm hade jag dessutom (över)analyserat det hela och backat ändå. Men av en slump gick jag då med på att okej okej jag ska prata med den där kollegan. Lite för säker på att det skulle vara ofarligt, jag vet hur extremt dels kräsen ocy dels bra på att som skyddsmekanism hitta fel på folk jag är.

Klar miss i konsekvensplaneringen där... och när jag insåg det insåg jag att han faktiskt är intressant. Riktigt riktigt intressant. Vilket såklart fick precis ALLA alarmsystem och flyktmekanismer att dra igång. Normalt hade jag "bara" agerat på dem. Inget att förlora på att backa och fly liksom, det besparar framtida ont.

Men av anledning jag inte ens vet vad den berodde på, mig, ålder, honom, trötthet på att alltid fly, annat?, så fanns en liten liten röst som tyckte "du är en idiot om du springer iväg den här gången". Och än mer konstigt så lyssnade jag på den.

Jag har som sagt ingen aning om var den kom från eller varför jag valde (och kunde) lyssna på den. Men är glad jag gjorde det. Och det kanske kan vara visst hopp för andra. Att det KAN plötsligt kännas värt att inte agera på normala mönster och "inlärda instinkter".

 

[Petruska]

Jag tänker att vi så klart kan ha mönster med oss som är dåliga för oss. Som det är bra om vi kan få rätsida på.

Men än mer tänker jag att kärlek till män faktiskt ÄR farligt för kvinnor. Klart farligare än det omvända. Dels är helt enkelt fler män våldsamma osv. Fler män är "lite lagom" gränslösa, så som me too visar så tydligt.

Men framförallt så är heteroförhållanden statistiskt sett nitlotter för kvinnor och vinstlotter för män. Gifta kvinoor har fler sjukdagar, sämre karriär och kortare medellivslängd än ogifta. För män är det tvärtom.

Och hur vet vi om den intressanta dejten kommer att hämma vår karriär, hälsa och livslängd? Hur vet ens dejten själv att/om han är en sådan hälsorisk för en kvinnlig partner

Kortfattat: jag tror att heterotjejers oförsiktighet vid valet av man är ett större problem än att heterotjejer flyr närhet.

 

[Singoalla]

Jag finner mig i en aningens prekär situation och hoppas på att ni kloka Bukefalister kanske har någon input till mig. Jag känner mig väldigt ambivalent gällande frukostkillen just nu, det skiftar väldigt hastigt mellan varmt och kallt. Jag gjorde det här testet om anknytningsmönster som fanns i en annan tråd här och fick resultatet otrygg undvikande. Jag brukar inte lägga så mycket tyngd vid nättester men beskrivningen av denna anknytningstyp tyckte jag stämde in väldigt bra för mig. Framför allt den delen att jag har enkelt för första möten (dom första två till tre) samt enkelt för sexuella relationer, men att jag börjar hitta fel på personen eller anser att jag inte får rätt känslor när det går längre än så. Rådet var att ha lite is i magen och inte agera på den första flyktinstinkten som tar vid, utan att acceptera den man träffar som människa med både fel och brister.

Så, jag försöker ha lite is i magen. Att tänka att jag inte behöver ta några beslut just nu utan att låta allt ta sin tid. Att inte stöta bort honom så fort jag får panik utan att förstå att det är min rädsla som talar och inget annat. Men.. det svänger så snabbt just nu att det tär lite på mig. Ena sekunden vill jag inte träffa honom och säger att jag inte kan. Andra sekunden ångrar jag mig och ringer över honom. Ibland vill jag bara kasta mig över honom, och ibland fryser jag till is så fort han rör vid mig. I helgen påbörjade jag ett förspel på eget initiativ, men blev helt stel och det kröp i hela kroppen efter bara några minuter.

Buke, vad händer? Hur ska jag ta mig vidare? En del av mig säger att jag måste fortsätta ha is i magen, att jag jobbar mig igenom mina rädslor just nu. En annan del av mig undrar varför jag pressar mig till något som kanske inte ens är rätt för mig.

 

[Singoalla]

Kortfattat: jag tror att heterotjejers oförsiktighet vid valet av man är ett större problem än att heterotjejer flyr närhet.

Det tror jag med.

 

[Modest]

Jag tänker att vi så klart kan ha mönster med oss som är dåliga för oss. Som det är bra om vi kan få rätsida på.

Men än mer tänker jag att kärlek till män faktiskt ÄR farligt för kvinnor. Klart farligare än det omvända. Dels är helt enkelt fler män våldsamma osv. Fler män är "lite lagom" gränslösa, så som me too visar så tydligt.

Men framförallt så är heteroförhållanden statistiskt sett nitlotter för kvinnor och vinstlotter för män. Gifta kvinoor har fler sjukdagar, sämre karriär och kortare medellivslängd än ogifta. För män är det tvärtom.

Och hur vet vi om den intressanta dejten kommer att hämma vår karriär, hälsa och livslängd? Hur vet ens dejten själv att/om han är en sådan hälsorisk för en kvinnlig partner

Kortfattat: jag tror att heterotjejers oförsiktighet vid valet av man är ett större problem än att heterotjejer flyr närhet.

Vet du om de här nit- respektive vinstlotterna vid äktenskap har något att göra barnaskaffande? Eller finns skillnaderna även i barnlösa äktenskap? Vad tror man att de kan bero på annars? Så himla intressant men sorgligt(!).

 

[Hero]

Jag tycker att det är en svår fråga angående barn eller inte. Jag är väldigt osäker faktiskt. Jag tycker om barn och tänker att jag antagligen skulle tycka om att vara mamma. Men idag känns det som en utopi. Skulle en dejt fråga om jag vill ha barn kan jag inte ge ett rakt svar. För jag vet inte.

Annars så är det lite tufft nu igen.

Jag vet att jag vill ha någon som kramar mig, kysser mig i nacken och somnar bredvid mig. Någon som skiner upp när den ser mig. Någon som håller om mig. Men jag är rädd. Rädd för att aldrig finna det, och rädd för att finna det, men råka ut för idioter som jag inte klarar att säga nej till av rädsla för att mista närheten. Rädd för att bli sedd på som en udda typ. Jag är visst rädd för en hel del märker jag när jag skriver detta. Jag skrev om detta för flera år sedan, men det hänger kvar. Antagligen för att jag varit ganska ensam, eller i vart fall spenderat väldigt mycket tid ensam de senaste åren. Jag träffar såpass lite folk att jag inte funnit någon som JAG blir intresserad av. Ett par stycken har visat intresse för mig, men jag har känt noll intresse för annat än vänskap med dem. (Eller tack och hej inför de flesta av de få dejter jag gått på.)

Jag vet att jag håller mig själv tillbaka, och jag jobbar på att förändra mig/ändra inställning, jag hoppas att jag i år lyckas komma ur denna tråkiga situation.

Jag tänker ofta att "det blir bättre sen när..." men det går trögt. Ekonomin har varit lite klen sista tiden så jag har inte haft råd att hänga på så mycket sociala aktiviteter. Men det ser ut att börja räta ut sig sakta men säkert. Eller iallafall bli bättre.

Jag vet att det kommer att kännas bättre imorgon så jag torkar tårarna för den här gången och går och blaskar kallvatten i ansiktet och sen är det läggdags.

Jag känner igen mig i det mesta du skriver. Saknar den där närheten otroligt mkt och är väldigt rädd för att aldrig finna den igen.
Jag har varit på 5-6 dejter sen det tog slut med mitt ex. Men ingen har känts ens hälften så intressant som mitt ex. Jag visste när jag började träffa henne att det förmodligen skulle ta slut och att förmodligen kommer jag inte finna någon som henne igen. Med det i vetskap gick jag ändå in i förhållandet och vart så sjukt ledsen när det tog slut fast det inte var en total överraskning. Tanken då var att jag kunde se tillbaka på hur bra vi hade det och leva på det.
Men istället saknar jag någon bara ändå mer!

Förhoppningsvis blir det bättre med tiden. Men den där saknaden efter närhet kommer nog aldrig försvinna...

 

[Petruska]

Vet du om de här nit- respektive vinstlotterna vid äktenskap har något att göra barnaskaffande? Eller finns skillnaderna även i barnlösa äktenskap? Vad tror man att de kan bero på annars? Så himla intressant men sorgligt(!).

Det är ett tag sedan jag var inläst på det, så jag vet inte riktigt. Det man tittade på i en uppmärksammad studie var just gifta/ogifta. Barn kan man ju ha i båda fallen, och man kan vara utan barn i båda fallen. (Att man tittade på gifta snarare än gifta och sambor, tror jag berodde på att gifta är lättare statistiskt.)

Jag tror inte barnen var utslagsgivande, eftersom man pekar på äktenskapen, inte barnen.

 

[Singoalla]

Jag har varit på 5-6 dejter sen det tog slut med mitt ex. Men ingen har känts ens hälften så intressant som mitt ex.

Frågan är om det är rimligt att jämföra känslor till ex med personer man går på dejt med? För mig tog det tid att falla för mitt ex. Jag tyckte att han var jobbigt och lite dum i huvet när vi träffades, och samtidigt märkligt intressant på något vis. Hela första året var jag ytterst ambivalent, men när jag föll så föll jag hårt. För alla hans små egenheter som jag aldrig hade sett på dejter. För hans enorma omtänksamhet och kravlösa kärlek. Att gå på dejter och jämföra intresset för de nya männen, med mitt intresse för mitt ex skulle därför vara både helt orimligt och orättvist. För mig tror jag att intresset växer med tiden. Men jag tror att det är väldigt vanligt att folk förväntar sig att bli tagna med storm när man dejtar, fast än att det kanske inte är alls så det kommer att gå till när man väl träffar sitt livs kärlek.

 

[Modest]

Det är ett tag sedan jag var inläst på det, så jag vet inte riktigt. Det man tittade på i en uppmärksammad studie var just gifta/ogifta. Barn kan man ju ha i båda fallen, och man kan vara utan barn i båda fallen. (Att man tittade på gifta snarare än gifta och sambor, tror jag berodde på att gifta är lättare statistiskt.)

Jag tror inte barnen var utslagsgivande, eftersom man pekar på äktenskapen, inte barnen.

Jag förstår. Men det finns inget som motsäger att applicera liknande samband på heterosexuella samboförhållanden, om jag förstår dig rätt?