Ja, jag tänkte skriva ungefär det. Och det gäller ju troligen särskilt vid långvariga ätstörningar. Vad som gjorde att de började, behöver inte vara aktuellt 5-10-15 år senare. Då kan ätstörningarna och det som de för med sig vara problemet självt, så att säga.Ungefär sådär var det för mig också.
Sen kan det ju dessutom vara så, att ett beteende en individ börjat använda för att hantera en viss svårighet, kan bli självgående och kvarstå även fast ursprungsorsaken inte längre är aktuell - ytterligare en god anledning till att ett normaliserat ätande är en bra (kanske oundviklig?) början. Så får man helt enkelt se vad som finns kvar att ta itu med när man är i lite bättre balans; för att inte tala om hur mycket bättre förutsättningarna är att ta itu med jobbigheter när ätstörningen är mindre dominerande och kropp och hjärna är mindre stressad av för litet, stort eller oregelbundet födointag!