Var får man hjälp för ätstörningar.

[kolja]

Jag kan rekommendera MHE-kliniken i Mora. Fick behandling där efter många långa år (typ 15 tror jag) av först anorexia och sedan bulimi och överätning. Trodde inte att det skulle vara möjligt för mig att bli frisk men det var det. Helt frisk. Har aldrig ångest av mat längre, eller tappar kontrollen över hur mycket jag äter. Nu var det länge sedan jag var där men då pågick behandlingen under 6 månader, med behandling i Mora en vecka i månaden och tre veckor hemma. Efter det tio dagars eftervård att placera ut under ett års tid.
Mitt landsting bekostade (efter väldigt mycket tjat, trots att jag inte hade blivit bättre alls av landstingets egna behandlingar) men jag träffade flera där som bekostade själva. Dock kostade det väldigt mycket pengar.
Så det är mitt konkreta tips. Om du vill kan du höra av dig via pm.

 

[Digbil]

Det skulle kunna vara mitt liv du beskriver. Jag känner igen varje ord och känsla. Hela mitt vuxna liv, från tidiga tonår.
Har blivit skickad till dietister där jag fått allt från "mental coachning" till teckningar över portionsstorlek och recept på en bönsallad. När jag försökt förklara att jag upplever att mitt beteende kring mat är vridet har det viftats bort. Bara jag har DISCIPLIN och äter si och så många mål om dagen....ja och gärna kalktabletter för "mjölkdrickare har lägre BMI".
Jag hamnade till slut hos en läkare (går på årlig kontroll för hypothyreos) som ville ställa mig i kö till överviktsoperation, jag lyckades då stamma fram att jag hetsäter. Blev remitterad till en psykolog på samma vårdcentral. Där fick jag först en bok som heter "Att övervinna hetsätning" . Jag tänkte att "det här började ju bra....".
Men, den här psykologen lyckades pinpointa precis vad det handlade om, det hade inte ett smack med mat att göra för min del.
Slutresultatet när jag var klar var lite bättre men under åren efter har det sakta sakta gått åt rätt håll. Övervikten är kvar men hetsätningsepisoderna har blivit färre och framförallt mindre.

Jag vet inte om denna rabblande om min story alls hjälper mer än att "du är inte ensam". Jag vet inte var du bor, men jag bor i Uppsala och min knuff i rätt riktning kom via en "vanlig" psykolog på en vårdcentral. Kanske inte i alla lägen "rätt väg". För mig handlade det om att förstå att jag inte är dum i huvudet, lyfta skammen, förstå vad som utlöste problemet. Det har inte tagit abrupt slut men successivt långsamt över flera år har beteendet trappats ner. Min hetsätning utlöses av kontroll, när jag börjar kontrollera maten och utövar disciplin så triggar det beteendet. Det är därför det tar sådan tid och det är därför alla andra "metoder" misslyckats. Jag var tvungen att släppa kontrollen för att få kontroll. Apjobbigt ju...

Lycka till och tveka inte att PMa om du undrar något.

 

[MM]

Känner igen mig alltför väl i det du skriver. När jag skickade in en egenremiss så skrev jag ett personligt brev och bifogade med. Jag har kvar det jag skrev i ett dokument på datorn. Du kan få läsa om du vill?
Så ser du att du har samma behov av hjälp som jag hade då, och har rätt till det!
Det tog 1 1/2 månad efter jag skickade remissen, sen satt jag på första besöket på äsenheten och påbörjade min behandling direkt och gick dagvård i 3 omgångar + terapi (+ diverse utredningar) under 3 års tid. Sedan ytterligare 1 års terapi på en annan mottagning. Jag blev inte frisk men jag blev bättre. Idag är jag inte heller frisk för jag tror aldrig man blir det, men jag har ett fungerande liv och det är sååååå underbart och befriande att inte behöva ha det så längre!
Det går att må bättre och ha en mycket bättre tillvaro än du har nu. Det känns som man aldrig kommer undan det men det går

 

[stjarnhimmel]

Jag känner så väl igen mig. Paniken när man inte har något hemma att äta. Skammen och ångesten när man ätit. Lyckan av att lägga upp nykokt pasta på tallriken... det är verkligen ett vidrigt beroende vi har, jag hoppas att vi båda kan finna en väg ut ur det!

Det är på ett sätt skönt att höra att man inte är ensam. Men på samma sätt så sorgligt att vi är fler som har det så.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker snarare att du visar just en sjudjävla och beundransvärd inre styrka och disciplin, som orkat få vardagen att fungera parallellt med att kämpa med detta och alla jobbiga tankar runt om? Och som samtidigt själv tvingas leta efter långsiktiga och fungerande vägar ur det, när vården fallerat.

Önskar att jag hade haft mer konkreta råd, men var stolt över dig själv och den kraft som får dig att orka berätta och söka hjälp! Jag hejar också på dig, och jag hoppas innerligt att det snart dyker upp en väg ur sjukdomen/beroendet! Kram.

Tack för ditt fina svar!
Har lite svårt att tänka så som du skriver men jag ska jobba på det.

 

[stjarnhimmel]

Nu vet jag inte hur längesen det var du sist sökte hjälp på en ätstörningsmottagning, @stjarnhimmel , men det kan ha varit innan ren hetsätning klassades som en sjukdom. Sedan en tid (några år?) är hetsätningsstörning med i diagnosmanualen och faller, som jag förstått det till skillnad från tidigare, under ätstörningsvårdens område. Tidigare behandlade åtminstone mitt landstings ätstörningsenhet inte personer med ”bara” (!!!) hetsätning som problem.

Som så många andra tycker jag verkligen att du ska göra ett nytt försök att få specialiserad hjälp - hjälp du verkligen är berättigad. Det lidande du beskriver är stort.

Ja det var ju ett antal år sedan. Jag har läst på lite och det verkar som att det stämmer att det har förändrats. Det kan ju ha varit därför jag inte prioriterades dvs man ingick inte i deras uppdrag så att säga. Och då föll jag mellan stolarna. Prioriterades inte från ätstörningsvårdens sida utan jag fick bara träffa dietister som inte förstod alls vad jag pratade om och som bara sa åt mig att jag "måste sluta och det är inte bra att vara överviktig." Eller läkare som trodde att en operation är lösningen på allt.
Men jag ska försöka igen så får vi se.

 

[sorbifolia]

@stjarnhimmel min exmake är/var sockerberoende, han har fått jättemycket hjälp genom en kurs han tog i våras via nätet med uppföljning flera gånger i veckan. Men det sades även på kursen att man i princip kan gå vilken kurs som helst som är inriktad på beroenden, typ AA-möten till exempel, pga att det är samma typ av beteende och att hjärnan fungerar på samma/liknande sätt oavsett vad man är beroende av.

Som du är inne på så är ofta dåligt självförtroende en stor bov i dramat, så terapi inriktad på detta vore nog bra oavsett. Dvs om du inte lyckas komma in på någon ätstörningsenhet så försök ändå att få hjälp av någon terapeut tills vidare.

Tyvärr vet jag inte vart du kan få sådan hjälp i Sverige, men önskar dig jättemycket lycka till och kan peppa lite med att det GÅR att bli bra - dvs lära sig hantera beroendet och undvika triggers.
Mitt ex var gravt överviktig i våras och hade utvecklat en rad med följdsjukdomar som gjorde att han varit sjukskriven i över 3 år. Efter att han fick hjälp att ta kontroll över sitt ätande och framförallt med hur han skulle tänka och förhålla sig till både sig själv och andra människor, så beskriver han det som att ha fått sitt liv tillbaka. Utan att ens tänka på att banta så har han redan gått ner över 25 kg, och han har fått lära sig att sätta gränsor dvs säga nej till mat han blir erbjuden som inte är bra för honom, utan att få dåligt samvete.
Jag hoppast verkligen att du med kan hitta hjälp, och anslutar mig till din hejarklack!

 

[Ninnurur]

Det är på ett sätt skönt att höra att man inte är ensam. Men på samma sätt så sorgligt att vi är fler som har det så.

Och att våra problem inte är lika accepterade av vården som svältande ätstörningar likväl samhällets skammande av övervikt...

 

[stjarnhimmel]

Och att våra problem inte är lika accepterade av vården som svältande ätstörningar likväl samhällets skammande av övervikt...

Ja jag tror tyvärr att det bidrar stort till problemet.
Eftersom jag sökte hjälp redan som ung flera gånger, och blev vad jag tycker, rätt illa behandlad från vårdens sida. Jag fick ingen hjälp utan fick bara höra att jag skulle skaffa mig mer disciplin, det är bara att stå emot, gå och drick lite vatten om du blir sötsugen.
Jag har insett nu hur mkt det påverkade min självbild. Jag trodde på det folk sa till mig och trodde att jag inte hade disciplin. Och då blev jag tyst. Och mitt ätande blev en hemlighet. Och det är den tystnaden som jag nu öppnar upp. Men det är väl därför som jag också är lite försiktig med vem jag släpper in.

 

[Ninnurur]

Ja jag tror tyvärr att det bidrar stort till problemet.
Eftersom jag sökte hjälp redan som ung flera gånger, och blev vad jag tycker, rätt illa behandlad från vårdens sida. Jag fick ingen hjälp utan fick bara höra att jag skulle skaffa mig mer disciplin, det är bara att stå emot, gå och drick lite vatten om du blir sötsugen.
Jag har insett nu hur mkt det påverkade min självbild. Jag trodde på det folk sa till mig och trodde att jag inte hade disciplin. Och då blev jag tyst. Och mitt ätande blev en hemlighet. Och det är den tystnaden som jag nu öppnar upp. Men det är väl därför som jag också är lite försiktig med vem jag släpper in.

Jag känner så väl igen mig i allt. När jag är med andra äter jag ju normalt, hetsätning ägnar jag mig åt ensam, i hemlighet...

 

[stjarnhimmel]

Hade tänkt att jag skulle börja skriva brevet till ätstörningsenheten men jag känner mig helt slut och tom nu efter jobbet. Det tar så mkt energi att hålla på som jag gör. Men jag SKA få iväg det. Även om jag drar mig för att skriva det då det är jobbigt.

@MM Tack! Du får väldigt gärna skicka brevet.

 

[nickan1]

Hade tänkt att jag skulle börja skriva brevet till ätstörningsenheten men jag känner mig helt slut och tom nu efter jobbet. Det tar så mkt energi att hålla på som jag gör. Men jag SKA få iväg det. Även om jag drar mig för att skriva det då det är jobbigt.

@MM Tack! Du får väldigt gärna skicka brevet.

Ja vilket bra beslut du har tagit du har bestämt dig för att hjälpa dig själv. Precis som att man låter läkaren hjälpa en när man har brutit benet eller fått ett sår som måste sys. Du är värd all hjälp du kan få, du är värd att må bra. Glöm aldrig det. heart

 

[MM]

@stjarnhimmel Detta mailet skickade jag till äsenheten som sedan skickade hem en egenremiss till mig.
Jag lägger det i din tråd ifall det är någon annan som känner igen sig och kan jag hjälpa en annan människa att se sin problematik och kanske kan ta mod till sig av att läsa det här och våga söka hjälp även om det är ett väldigt öppet brev för min del så är det värt det hundra ggr om


Hej!
Mitt namn är x och jag har en ätstörning. Jag kontaktar er via mail för jag kan inte ringa er. Jag har svårt för att prata med okända i telefon och är väldigt osocial av mig så det känns bättre för min del att göra så här. Jag uttrycker mig dessutom bättre genom att skriva. Ska jag prata så får jag inte ur mig ett ord.
Det är först nu efter flera år som jag insett det. Att jag har en ätstörning. Innan har jag alltid tänkt att det är en diet, jag ska bara ner några kilon och sedan återgå till det normala. Det är först nu som jag känner ett behov av att ta mig ur det.
Jag har känt ett tag att det går inte längre, allt känns hopplöst och jag börjar bli rädd för mig själv. Hur långt jag kan dra detta…
För ca 2 månader sedan så fick jag känslan av att jag måste spy upp maten. Jag försökte men det gick inte och sedan har jag inte försökt igen. Däremot så har tanken funnits kvar hela tiden. Istället för att kräkas så motionerar jag eller svälter mig mellan mina hetsätningar. Jag hetsäter så gott som varje dag. Jag äter knappt något på dagen, för att på kvällen kasta mig över det som finns i kyl och skafferi. Dock får jag inte äta mer än ett visst antal kalorier varje dag och det håller jag mig till. Förutom de dagar som är planerade ätdagar. Oftast så blir det när det är kalas eller om vi ska iväg över dagen. Då märker ingen att jag inte annars äter normalt. Så när vi är på kalas så äter jag, och äter och äter. Jag kan inte sluta!
Jag äter så jag blir proppmätt och sedan äter jag lite till. För att dagen efter, om jag inte fortsätter hetsätandet då, Ibland tar det någon dag extra att ta sig ur det, så svälter jag mig själv på minimalt med kaloriintaget och motionerar mer.
Jag bär på en hemsk ångest precis hela tiden och det här förstör inte bara mitt liv utan vårt liv som familj. Jag har 2 små barn på 2 och 4 år. Det som stör vår vardag är att jag aldrig vill umgås med någon eftersom det oftast inkluderar mat. Vi kan inte åka iväg någonstans utan att jag måste planera min mat, om det ens finns något att äta för mig. Jag har uteslutit många födoämnen ur min kost för det innehåller helt enkelt för många kalorier. Är vi iväg och jag har planerat att ha en fridag som jag kallar det så äter jag allt jag kommer över. Jag kan helt ärligt inte sluta, samtidigt så har jag ångest medans jag äter. Vi kan inte ens ta en fika på stan utan att jag ska flippa ut och börja räkna på om jag kan äta det eller inte. Jag dricker kaffe för att hålla mig mätt på dagarna och jag mäter mängden mjölk med mått så det inte blir för mycket och ett tag förra sommaren så började jag röka för att inte behöva äta. Det sistnämnda har jag slutat med nu. Istället så började jag hetsäta på allvar på hösten och gick upp 20 kg, som jag nu har gått ner igen. Jag svänger väldigt i vikten och är innerst inne livrädd för att bli fet igen. Mitt högsta BMI har legat på 40 och eftersom jag inte väger mig numera, för jag får bara ångest om jag ser siffrorna framför mig, så jag vet inte vad jag väger och vill inte heller veta. Men jag är normalviktig.
Jag blir äcklad av mig själv som håller på så här. Jag blir äcklad av min kropp. Jag gillar den inte alls. Jag ser på mig i spegeln många gånger varje dag och tittar på alla mina brister och fel.
Jag vill kunna ta en fika på stan utan att behöva räkna kalorier, utan att börja hetsäta av det och utan att få ångest.
Jag vill ha hjälp men jag vet samtidigt inte om jag verkligen vill. Det enda jag ser framför mig är att ni ska låsa in mig någonstans och tvinga mig att äta så att jag blir fet igen. Jag vet innerst inne att jag inte är fet nu, men det känns som att jag är det. Det spelar ingen roll hur många gånger min man säger att jag är fin som jag är så kommer jag aldrig att tro honom.
Det jag vill med det här mailet är att fråga om ni kan hjälpa mig?
Går det att bli frisk?
Jag har levt med det så länge nu att det är vardag för mig, men det som tog riktig skruv i mitt huvud var för ca 1 månad sen då vi skulle äta middag och min 2-åring går fram till skåpet och plockar fram mammas våg, för att väga maten. Min 2-åring tror att det är normalt att väga sin mat och jag blir tårögd bara jag tänker på det. Jag vill inte att mina barn ska växa upp med det här.
Sedan undrar jag hur en behandling ser ut? Måste anhöriga vara med?
Det känns extra jobbigt för mig då jag har ljugit för min svärmor som i all välmening frågade mig i somras om jag äter något och om allt är som det ska. Jag ljög så klart och sa att allt är bra och fy så rutten jag kände mig inombords.
Jag hoppas att ni kanske vill ge mig lite info via mail, om möjligt.
Det här är ett riktigt stort steg för mig att skicka det här mailet. Jag är rädd för att göra det för det känns som jag ger bort min kontroll till någon annan. Men i verkligheten så är det väl jag som är kontrollerad av den här jävla skiten.
Jag hoppas på svar.
Mvh x


Dessvärre så tog min ätstörning rejäl fart efter det här och 2 månader efter att jag skrev det här så började jag kräkas och det höll i sig i flera år.
Tacksam för att jag sökte hjälp, annars hade jag inte varit där jag är idag.

 

[nickan1]

@MM tack för att du delar med mig öppet, det bidrar till att normalisera ätstörningar som en sjukdom och inte bara något som man måste skärpa till sig så man blir av med problemet och äter normalt. Jag har aldrig drabbats själv men har släktingar som är drabbade av det så jag har erfarenhet just av hur mycket skam och skuld kring detta de kände innan de fick hjälp. Så starkt av dig att skriva det här brevet när du insåg att du behövde hjälp.

 

[stjarnhimmel]

@stjarnhimmel min exmake är/var sockerberoende, han har fått jättemycket hjälp genom en kurs han tog i våras via nätet med uppföljning flera gånger i veckan. Men det sades även på kursen att man i princip kan gå vilken kurs som helst som är inriktad på beroenden, typ AA-möten till exempel, pga att det är samma typ av beteende och att hjärnan fungerar på samma/liknande sätt oavsett vad man är beroende av.

Som du är inne på så är ofta dåligt självförtroende en stor bov i dramat, så terapi inriktad på detta vore nog bra oavsett. Dvs om du inte lyckas komma in på någon ätstörningsenhet så försök ändå att få hjälp av någon terapeut tills vidare.

Tyvärr vet jag inte vart du kan få sådan hjälp i Sverige, men önskar dig jättemycket lycka till och kan peppa lite med att det GÅR att bli bra - dvs lära sig hantera beroendet och undvika triggers.
Mitt ex var gravt överviktig i våras och hade utvecklat en rad med följdsjukdomar som gjorde att han varit sjukskriven i över 3 år. Efter att han fick hjälp att ta kontroll över sitt ätande och framförallt med hur han skulle tänka och förhålla sig till både sig själv och andra människor, så beskriver han det som att ha fått sitt liv tillbaka. Utan att ens tänka på att banta så har han redan gått ner över 25 kg, och han har fått lära sig att sätta gränsor dvs säga nej till mat han blir erbjuden som inte är bra för honom, utan att få dåligt samvete.
Jag hoppast verkligen att du med kan hitta hjälp, och anslutar mig till din hejarklack!

Jag gick också en kurs i våras för sockerberoende och jag fårfortfarande hjälp därifrån. Jag har också gått på några möten hos OA och FAA dvs dom jobbar som AA.
Kursen mot sockerberoende var bra för det fick mig att börja prata och förstå att det är en sjukdom.

Problemet är att jag har så svårt att hålla det.
Dvs om jag inte äter socker eller mat med mkt kolhydrater så hetsäter jag inte vilket är riktigt skönt. Problemet är att jag inte ens kan äta frukt, vissa grönsaker såsom röd paprika eller tomat för att hetsätningen börjar. Jag kan alltså bara äta vissa grönsaker, kött fisk ägg. Och det blir svårt. Så fort jag äter något annat börjar jag hetsäta.
Och visst jag höll mig från att hetsäta i våras men det blev snarare för lite mat. Jag åt väldigt lite och började väga mig många gånger om dagen. I våras fick jag tex inte mens på tre månader. Visst jag är över 40 så det kanske börjar bli ojämnare men det har inte varit det tidigare. När jag började äta mer så kom mensen tillbaka.

Men jag mår bra av att äta mat med lite socker så jag vill göra det MEN jag behöver hjälp att det inte blir för mkt kontroll i det

 

[citrus]

Jag känner igen mig, hetsäter/överäter och äter så gott som alltid tills jag är proppmätt, sedan räcker det med 20min paus, så kan jag fortsätta äta. Det är dock inte så länge sedan jag insåg att det är en ätstörning och inte dålig disciplin.

 

[athena_arabians]

@MM:

 

[stjarnhimmel]

Ni som fått hjälp mot ätstörningar- hur ser den ut? dvs hur ser en behandling ut? Vad är det mer konkret som hjälper en?
Jag förstår att det beror på ens situation och så.

 

[MiniLi]

Ni som fått hjälp mot ätstörningar- hur ser den ut? dvs hur ser en behandling ut? Vad är det mer konkret som hjälper en?
Jag förstår att det beror på ens situation och så.

Svarar som behandlare.
Vid hetsätningar är nutritionsbehandling helt avgörande. Det är nämligen helt omöjligt att sluta hetsäta om man äter oregelbundet eller om kroppen inte får i sig tillräckligt med näring via ens vanliga måltider. Man får alltså jobba på att införa ett normalt ätande.
Man får också hjälp att hitta strategier för att bryta kompensationsbeteende eller liknande.
Parallellt eller lite senare behöver man också jobba med känslor och andra psykologiska svårigheter som ställer till bekymmer.
Men maten är grundbehandlingen!

Det är förmodligen väldigt annorlunda dock om man gått hos typ dietist på vårdcentral eller liknande. Man kan jobba med maten på olika sätt

 

[tuaphua]

Ni som fått hjälp mot ätstörningar- hur ser den ut? dvs hur ser en behandling ut? Vad är det mer konkret som hjälper en?
Jag förstår att det beror på ens situation och så.

För mig var behandlingen en kombination av psykoterapi gällande annat än just mat-biten och att föra matdagbok och äta enligt bestämt schema, minimera motion och prata om hur jag kände kring just mat/ätande/utseende som för mig då hängde ihop.
Jag har haft en lite speciell uppväxt med några svåra trauman i tidig ålder. Man upptäckte också senare att jag hade adhd, som jag nog försökt hitta coping-strategier för som resulterade i anorexin/ortorexin bla.

För en av mina närmsta så innebar det inläggning först för att få i kroppen näring. Och sedan gå dagligen på ätstörningsenhet ett tag för att gradvis fasas ut till glesare och kortare besök innan man blev friskskriven. De lade upp behandlingarna olika där efter person. Vissa fick gå i grupp och andra enskilt. De fick både äta ihop eller själva och ha samtal i grupp eller enskilt beroende på vad som funkar för individen. För många var det ju annat som låg bakom ätstörningsproblematiken. Så då fick man terapi för att reda ut det.