Tack för att ni berättar om hur behandling går till och så. Jag har inte skickat iväg något än. Jag skjuter bara upp det. Jag tror jag är lite rädd och orolig fast jag förstår inte riktigt varför.
Men jag har berättat lite för några vänner till. Och det blir lite jobbigt när folk typ säger "herregud" "så fruktansvärt " etc eller bara stirrar på mig med stora ögon.
Även om folk inte vill illa så blir det som en bekräftelse på hur störd jag är och då blir jag rädd för att söka hjälp. Jag är typ rädd att bli tvångsintagen om jag berättar om hur illa det är. Ingen annan hetsäter väl strösocker liksom. om jag säger att jag är rädd för att jag kommer äta ihjäl mig så lär de väl låsa in mig.
Så jag vill gå hjälp men är lite rädd på samma gång.
Du blir inte tvångsintagen. Vi har, av goda skäl även om det kan diskuteras, en hög tröskel för tvångsvård i Sverige.
Att du börjat skriva om det här är en fantastiskt bra början på att ta om så bara en aning av udd av skammen och jag tror att behandling bara kommer hjälpa till ännu mer med det. Så modig du är som berättar här och för dina vänner! Dina vänner är kanske väldigt okunniga om dels hur en ätstörning kan se ut och hur vanligt det ändå är? Deras reaktion betyder inte att du är ”störd”, du har för tillfället en ätstörning, ja, men du är så mycket mer än det och resten av dig är ju inte ”störd”. Genom att söka hjälp kan du krympa det där ätstörda och få mer utrymme och ork att vara du och göra det du vill göra. En ätstörning kan kännas som ett sätt att ha kontroll, men precis som jag tror att
@MM skrev så väl här ovan är det snarast ätstörningen som kontrollerar en själv. Genom att släppa på kontrollen (genom att tillåta sig regelbundna, tillräckliga måltider, inget hålla igen och hoppa över) återfår man så småningom balans och en verklig kontroll över sitt liv.
Ett stabiliserat ätande är, tror jag, alltid första steget i behandling och det är samma oavsett ätstörning. Även den som hetsäter och eventuellt är överviktig kan vara undernärd, hur besynnerligt det än kan låta, och kan vara i behov av att låta kroppen återhämta sig och komma i balans.
Du har så mycket att vinna på att våga ta även nästa steg (klart att du blir rädd, att äta som du gör kanske till och med känns tryggt och fyller en funktion?) och ge dig in i en behandling. Så trött som det här gör dig, ja kanske rentav utmattad, och så plågsamt som det låter när du beskriver det, så behöver du inte ha det, men du ska heller inte behöva föra kampen mot det ensam. Sök hjälp.
