Utmattningssyndrom och återhämtning

[MML]

Det skulle kunna bli så att när du backar, så träder andra fram.

Jag förstår hur du tänker, men i flera fall finns det helt enkelt inte någon annan som kan "träda fram" och ta de bitar som jag förmodligen skulle behöva dra ner på.

 

[MML]

Och även om det inte skulle bli så som @gammalek säger, att någon annan steppar upp, så kanske du, för din egen skull måste tänka "man måste rädda sig själv innan man räddar världen" eller "världen får klara sig utan mig idag". Men det är svårt, jag vet. Jag är inte särskilt bra på det själv. Men jag försöker.
Ju mer du pressar dig själv, desto sämre blir du och desto längre blir vägen tillbaka.
Tyvärr är det ju så. Hur gärna vi än vill orka, vill klara, vill...

Ja, jag är förstås väldigt medveten om att du har rätt. Det är väl något av den bistra sanningen, att det helt enkelt inte går att klara av och göra allt det jag vill och behöver.

Det ligger så djupt rotat i mig att hjälpa och ställa upp för andra, i synnerhet när jag vet att det är "mig eller ingen" vissa saker hänger på. Både vad det gäller dottern, andra viktiga relationer, ett åtagande jag har inom kyrkan etc. Om jag backar undan, vilket jag förmodligen skulle behöva för min egen återhätmnings skull, så innebär det att andra blir drabbade. Det är väl där jag har så oerhört svårt för att sätta mig själv främst.

 

[Kjerulfia]

Det är den stora frågan, förstås. Just nu har jag dragit ner på det mesta, men det är ju inget som är hållbart i längden. På sikt är det svårare att se vad jag kan "offra", som skulle bidra till en positiv förändring.

Men du kanske behöver ta bort något, till en början tillfälligt, för att få ordentligt med återhämtning.
Från det jag vet om dig så tänker jag att det kanske är åtagandet i kyrkan som du behöver lämna över till någon annan under en tid. Kyrkan som sådan finns ju fortfarande där för dig, men det kan ju vara kravlöst under en tid.

Jag är ju också en sådan där med många olika järn i elden. Min erfarenhet är att skära med osthyvel och minska lite på allt inte funkar som man tänker sig. För mig var det bättre att ta bort något helt under en tid. Som exempel från mitt liv så har jag sagt till mig själv att så länge har jag ledande positioner på mitt jobb så kan jag inte ha ledande positioner eller sitta med i olika styrelser på fritiden. Det funkar inte. Nu är jag revisorssuppleant i en förening, det är "good enough" för mig.

 

[Kjerulfia]

I dag har jag knappt orkat ta mig ut ur huset. Jag känner mig som en urusel partner, mamma, hundägare, hästägare, vän. Det är lättare att ge mig själv förståelse för att vara så här utmattad om jag vet med mig att jag har gjort något utmanande dagen innan eller så. Nu gjorde jag ingenting utöver det minimala som är "det vanliga" just nu. Möjligen att jag har tänkt lite mer, men det är svårt att säga åt sig själv att man inte "får tänka för mycket". Inte borde det väl trötta ut en så fullständigt att bara tänka, heller?

Jo, det kan det göra, om det är något som tar energi. När jag var som mest utmattad så orkade jag inte ta några som helst beslut. Det kunde gälla alltifrån vad vi skulle ha till middag till om jag skulle hämta posten eller sätta på en tvättmaskin.

 

[MML]

Men du kanske behöver ta bort något, till en början tillfälligt, för att få ordentligt med återhämtning.
Från det jag vet om dig så tänker jag att det kanske är åtagandet i kyrkan som du behöver lämna över till någon annan under en tid. Kyrkan som sådan finns ju fortfarande där för dig, men det kan ju vara kravlöst under en tid.

Jag är ju också en sådan där med många olika järn i elden. Min erfarenhet är att skära med osthyvel och minska lite på allt inte funkar som man tänker sig. För mig var det bättre att ta bort något helt under en tid. Som exempel från mitt liv så har jag sagt till mig själv att så länge har jag ledande positioner på mitt jobb så kan jag inte ha ledande positioner eller sitta med i olika styrelser på fritiden. Det funkar inte. Nu är jag revisorssuppleant i en förening, det är "good enough" för mig.

Ja, så är det alldeles säkert. Det är nog också sant att åtagandet inom kyrkan är det som är "lättast" att lämna, och hoppas på att någon annan kan ta över stafettpinnen för. Samtidigt är det också något som ger väldigt mycket tillbaka, och som jag verkligen vill engagera mig i då det berör sådant jag tycker är oerhört viktigt, och som inte alls skulle kännas bra om det blev tvunget att pausas på grund av att jag inte klarar det just nu. Med det sagt så är det givetvis inte viktigare än att finnas där för dottern, eller viktigare än andra nära relationer.

Jag kan relatera till det du skriver kring att minska lite på allt och att det inte har önskad effekt. Det är väl i stort sett så jag gjort under en längre tid. Jag har gått ner i arbetstid, haft färre åtaganden inom kyrkan, träffat vänner och familj mer sällan, minskat ner på min egen träning, försökt "släppa" på en del ansvar kring dottern etc. Men, som du säger, det funkar inte som man tänkt sig. Trots att jag under lång tid minskat på det mesta, kraschade jag bevisligen ändå. Jag måste alltså göra på något annat sätt fortsättningsvis.

 

[monster1]

Ja, så är det alldeles säkert. Det är nog också sant att åtagandet inom kyrkan är det som är "lättast" att lämna, och hoppas på att någon annan kan ta över stafettpinnen för. Samtidigt är det också något som ger väldigt mycket tillbaka, och som jag verkligen vill engagera mig i då det berör sådant jag tycker är oerhört viktigt, och som inte alls skulle kännas bra om det blev tvunget att pausas på grund av att jag inte klarar det just nu. Med det sagt så är det givetvis inte viktigare än att finnas där för dottern, eller viktigare än andra nära relationer.

Jag kan relatera till det du skriver kring att minska lite på allt och att det inte har önskad effekt. Det är väl i stort sett så jag gjort under en längre tid. Jag har gått ner i arbetstid, haft färre åtaganden inom kyrkan, träffat vänner och familj mer sällan, minskat ner på min egen träning, försökt "släppa" på en del ansvar kring dottern etc. Men, som du säger, det funkar inte som man tänkt sig. Trots att jag under lång tid minskat på det mesta, kraschade jag bevisligen ändå. Jag måste alltså göra på något annat sätt fortsättningsvis.

Du kanske inte behöver lämna helt men se till att det dubblas upp så du inte står ensam med det åtagandet?

 

[MML]

Du kanske inte behöver lämna helt men se till att det dubblas upp så du inte står ensam med det åtagandet?

Det skulle förstås vara ett alternativ. Kanske är det aningen lättare att hitta någon som kan tänka sig att "dela" det, än att hitta någon som helt kan "ta över". Frågan är väl hur mycket det egentligen skulle hjälpa, om åtagandet ändå är kvar även om det delas med någon. Tiden och engagemanget jag behöver lägga skulle nog vara i stort oförändrat ändå, även om själva arbetet som sådant blev lite lättare/mindre krävande.

Det är i vilket fall absolut något att fundera vidare kring.

 

[cirkus]

Ja, eller kanske framförallt att komma fram till hur jag ska göra för att inte vilja "för mycket" hela tiden. Och att lära mig hur jag ska hantera det utan att fullständigt gå under av dåligt samvete och otillräcklighet. Jag förstår att det är nödvändigt, men det gör det dessvärre inte lättare.

Här tror jag du är något på spåret!
Att känslan av att inte vara tillräcklig äter upp dig. Det bör du kunna gå hjälp med av vården.
Sen tror jag att du är en sån som är väldigt effektiv och snabb och gör saker on-the-fly som du beskrev förut.
Jag tror på att göra saker LÅNGSAMT. Att saker får ta tid och att låta det ta tid. Inte stressa systemen så att säga genom att göra saker snabbt och effektivt. Det går att programmera om sin hjärna

 

[Kjerulfia]

Det skulle förstås vara ett alternativ. Kanske är det aningen lättare att hitta någon som kan tänka sig att "dela" det, än att hitta någon som helt kan "ta över". Frågan är väl hur mycket det egentligen skulle hjälpa, om åtagandet ändå är kvar även om det delas med någon. Tiden och engagemanget jag behöver lägga skulle nog vara i stort oförändrat ändå, även om själva arbetet som sådant blev lite lättare/mindre krävande.

Det är i vilket fall absolut något att fundera vidare kring.

Du kan ju finnas där för frågor och som back-up tills nästa person är "inkörd". När jag ska börja med nya saker tycker iaf jag att det är skönt att kunna fråga och ta stöd och hjälp från den som tidigare gjort det som är nytt för mig.

 

[MML]

Här tror jag du är något på spåret!
Att känslan av att inte vara tillräcklig äter upp dig. Det bör du kunna gå hjälp med av vården.
Sen tror jag att du är en sån som är väldigt effektiv och snabb och gör saker on-the-fly som du beskrev förut.
Jag tror på att göra saker LÅNGSAMT. Att saker får ta tid och att låta det ta tid. Inte stressa systemen så att säga genom att göra saker snabbt och effektivt. Det går att programmera om sin hjärna

Ja, jag ska definitivt ta upp det med min kurator. Visserligen har jag lite svårt att se hur det ska kunna hjälpa att "bara prata" om det, då det ju rent krasst faktiskt är så att jag inte "räcker till", i synnerhet inte nu med utbrändheten. Jag har svårt att köpa konceptet att det är något man kan förlika sig med och acceptera på ett sådant sätt att det inte tär på en.

Du har absolut rätt i att jag är en person som gör saker snabbt och effektivt. Jag tycker dock inte att jag är stressad i allt jag gör fort, eller att det är någon prestation i sig att göra saker fort. Däremot ser jag nog inte riktigt poängen i att medvetet sakta ner tempot i sådant som jag inte upplever stressar mig.

För att ta stallet som ett konkret exempel. Jag upplever det som återhämtning att mocka, förbereda foder etc. Det är mindfulness och medveten närvaro för mig, tankarna samlas och jag känner mig lugn inifrån och ut. Men, att fixa stallet tar mig högst en halvtimme. Jag jobbar på ganska effektivt, utan att medvetet skynda mig. Jag tror att jag snarare skulle bli mer stressad, om jag skulle försöka att "bromsa" mig i sådana situationer. Det är givetvis lika även med mycket annat.

 

[MML]

Du kan ju finnas där för frågor och som back-up tills nästa person är "inkörd". När jag ska börja med nya saker tycker iaf jag att det är skönt att kunna fråga och ta stöd och hjälp från den som tidigare gjort det som är nytt för mig.

Jag håller helt med dig om att det är skönt med någon att fråga och få hjälp av, när man är ny på något. För egen del, kring just det här, känner jag dock att det snarare skulle upplevas som en ännu större press att introducera och "lära upp" någon annan, än vad det är att göra det själv. För att (eventuellt) få någon minskning på "kraven" (även från de som kommer inifrån) skulle jag förmodligen behöva kunna släppa det helt.

 

[manda]

Jag tror absolut att det ligger något i det du skriver, men jag har svårt att se hur den "rätta" vägen skulle se annorlunda ut i förhållande till min livssituation som den är i dag. Det är säkert för att jag inte helt "köper konceptet" så att säga, i vilket fall inte för mig själv.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.

Till viss del stämmer det nog att jag motiveras både av kärlek och skuldkänslor. Jag skulle däremot inte säga att det i min situation handlar om "duktig-flicka-tänk" om att kärlek är något som behöver vara en prestation för att "räknas", utan snarare att jag är medveten om att andra behöver mig/min hjälp, för att inte de i sin tur ska hamna i en situation där de mår sämre eller liknande.

Jag tror absolut att det ligger något i det du skriver, men jag har svårt att se hur den "rätta" vägen skulle se annorlunda ut i förhållande till min livssituation som den är i dag. Det är säkert för att jag inte helt "köper konceptet" så att säga, i vilket fall inte för mig själv.

Jag tänker angående detta och hela situationen att så mycket av problemlösandet (kring utmattning specifikt men också kring ohälsa i stort) hamnar på en individnivå vilket är helt galet när det uppstått framför allt i en kontext. Det blir så orättvist när kulturen och/eller kontexten är vad som ställt till det (oavsett om det är jobbrelaterad stress eller från privatlivet kring egen/annans psykisk ohälsa som ju ökar mycket i samtiden).

För mig har det varit viktigt att minnas att även om det ligger på mig att hantera så är det inte pga att jag gjort fel som situationen uppstått. Ser nu att du och fler är inne på samma grej.

Det betyder ju också att det inte nödvändigtvis leder till att bli frisk att göra allting rätt. Den situation du beskriver är ju mer än vad som går att hantera. Skönt att läsa att du vet att du gjort bra, även om situationen varit extrem och omöjlig att räcka till i. Det är så lockande att lösa en omöjlig situation genom att försöka bli ”ännu bättre”. Att tänka att bara jag gör rätt, så blir allt bra. (Det är ju hela grunden för the amerikan dream och även det liberala narrativet). Men så är det ju inte. Ibland blir det inte bra bara för att vi gör rätt. Och att samspela med sådana situationer på ett hållbart sätt är till stor del utanför vårt paradigm; hur lever man ett okej liv i en ohållbar situation? Jag tror inte det finns några enkla svar, men ibland är vilka frågor vi ställer oss minst lika viktiga som att hitta svar. (inte specifikt till dig @MML utan vidare tankar på temat i de citerade inläggen)

 

[cirkus]

Ja, jag ska definitivt ta upp det med min kurator. Visserligen har jag lite svårt att se hur det ska kunna hjälpa att "bara prata" om det, då det ju rent krasst faktiskt är så att jag inte "räcker till", i synnerhet inte nu med utbrändheten. Jag har svårt att köpa konceptet att det är något man kan förlika sig med och acceptera på ett sådant sätt att det inte tär på en.

Du har absolut rätt i att jag är en person som gör saker snabbt och effektivt. Jag tycker dock inte att jag är stressad i allt jag gör fort, eller att det är någon prestation i sig att göra saker fort. Däremot ser jag nog inte riktigt poängen i att medvetet sakta ner tempot i sådant som jag inte upplever stressar mig.

För att ta stallet som ett konkret exempel. Jag upplever det som återhämtning att mocka, förbereda foder etc. Det är mindfulness och medveten närvaro för mig, tankarna samlas och jag känner mig lugn inifrån och ut. Men, att fixa stallet tar mig högst en halvtimme. Jag jobbar på ganska effektivt, utan att medvetet skynda mig. Jag tror att jag snarare skulle bli mer stressad, om jag skulle försöka att "bromsa" mig i sådana situationer. Det är givetvis lika även med mycket annat.

Jag tror det är skillnad på att känna sig stressad och att systemen är stressade.
Jag tror också det finns en sorts belöning i belöningscentra som kickar in när man gjort något effektivt är det nåt jag är rädd för i hjärnor så är det just det där centrat. Jag har ingen medicinsk bakrund men så har det funkat på mig, när jag börjar speeda upp och bli sådär extremt effektiv har det sällan en bra anledning och ffa inte en bra effekt.

Sen är det givetvis totalt individuellt vad som är lösningen.

 

[ginnies]

Svarar lite utan att citera @ MML, nu vet jag ( och kanske andra) inte riktigt hur dålig du är och nu generaliserar jag väl till viss del men: 1. Är man helt under isen av utmattningsdepression då får man inte energi av att göra saker. Allt kostar. 2. Det handlar inte om att plocka bort några saker eller att dela upp o få hjälp så man kan göra lite av mycket, om man är illa däran så får man blåsa huvudet helt tomt på göromål och sedan utgå längre fram från det tomma. Och då är det först vardagliga saker. Att ha många saker i huvudet sliter. Om det är illa med dig så kommer du få ändra om ditt liv drastiskt. Är det light så kanske du orkar lite men pass upp där så du inte kommer i en nedåtgående spiral. Det är nämligen lätt att inbilla sig att man mår bra och tankar energi av saker man tycker är kul.

 

[MML]

Jag tänker angående detta och hela situationen att så mycket av problemlösandet (kring utmattning specifikt men också kring ohälsa i stort) hamnar på en individnivå vilket är helt galet när det uppstått framför allt i en kontext. Det blir så orättvist när kulturen och/eller kontexten är vad som ställt till det (oavsett om det är jobbrelaterad stress eller från privatlivet kring egen/annans psykisk ohälsa som ju ökar mycket i samtiden).

För mig har det varit viktigt att minnas att även om det ligger på mig att hantera så är det inte pga att jag gjort fel som situationen uppstått. Ser nu att du och fler är inne på samma grej.

Det betyder ju också att det inte nödvändigtvis leder till att bli frisk att göra allting rätt. Den situation du beskriver är ju mer än vad som går att hantera. Skönt att läsa att du vet att du gjort bra, även om situationen varit extrem och omöjlig att räcka till i. Det är så lockande att lösa en omöjlig situation genom att försöka bli ”ännu bättre”. Att tänka att bara jag gör rätt, så blir allt bra. (Det är ju hela grunden för the amerikan dream och även det liberala narrativet). Men så är det ju inte. Ibland blir det inte bra bara för att vi gör rätt. Och att samspela med sådana situationer på ett hållbart sätt är till stor del utanför vårt paradigm; hur lever man ett okej liv i en ohållbar situation? Jag tror inte det finns några enkla svar, men ibland är vilka frågor vi ställer oss minst lika viktiga som att hitta svar. (inte specifikt till dig @MML utan vidare tankar på temat i de citerade inläggen)

Det ligger mycket i det du säger.

Framförallt känner jag att det lätt leder till en ond cirkel, där man (jag) både själv vill, och utifrån förväntas, ständigt göra lite mer, lite bättre, lite mer "rätt". Att ge 100 % blir på något sätt så normaliserat, så att det enda man kan göra är att börja ge 105 %, och så 110 %, o. s. v.

När faktum är att vare sig att göra mer eller göra "rätt", faktiskt hjälper situationen på sikt. I bland har man helt enkelt hamnat i en situation där "lite till" aldrig är nog. Och det är en plats som det är väldigt, väldigt svårt att hitta ut från.

 

[MML]

Jag tror det är skillnad på att känna sig stressad och att systemen är stressade.
Jag tror också det finns en sorts belöning i belöningscentra som kickar in när man gjort något effektivt är det nåt jag är rädd för i hjärnor så är det just det där centrat. Jag har ingen medicinsk bakrund men så har det funkat på mig, när jag börjar speeda upp och bli sådär extremt effektiv har det sällan en bra anledning och ffa inte en bra effekt.

Sen är det givetvis totalt individuellt vad som är lösningen.

Ja, det där belöningssystemet vi alla har inbyggt i hjärnan kan onekligen ställa till med mycket elände.

Jag har dock alltid varit snabb och effektiv i det mesta jag gör, så jag vet inte om det är direkt kopplat till stress för mig, eller om det "bara är så jag är".

 

[MML]

Svarar lite utan att citera @ MML, nu vet jag ( och kanske andra) inte riktigt hur dålig du är och nu generaliserar jag väl till viss del men: 1. Är man helt under isen av utmattningsdepression då får man inte energi av att göra saker. Allt kostar. 2. Det handlar inte om att plocka bort några saker eller att dela upp o få hjälp så man kan göra lite av mycket, om man är illa däran så får man blåsa huvudet helt tomt på göromål och sedan utgå längre fram från det tomma. Och då är det först vardagliga saker. Att ha många saker i huvudet sliter. Om det är illa med dig så kommer du få ändra om ditt liv drastiskt. Är det light så kanske du orkar lite men pass upp där så du inte kommer i en nedåtgående spiral. Det är nämligen lätt att inbilla sig att man mår bra och tankar energi av saker man tycker är kul.

Jag vet faktiskt inte själv hur "illa däran" jag är. Det började med en fullständig krasch, både fysiskt och mentalt, men när jag behövde "vara fungerande" igen så lyckades jag på något sätt vara det i ett antal dagar. Nu kan jag vissa dagar känna att "läget är under kontroll", och att jag nog snart är tillbaka på jobbet och i livet som förut. Andra dagar fungerar jag över huvud taget inte.

Jag förstår naturligtvis att livet behöver ändras, eller i vilket fall mitt förhållningssätt till livet i stort. Jag förstår att "roliga" saker kan upplevas ge energi trots att de i själva verket förbrukar mer energi än de ger, men jag tror också att det är individuellt vad som faktiskt "ger" och vad som mest "tar". Alla är vi olika, och alla våra hjärnor fungerar olika. Vissa här har ju exempelvis skrivit om pusselläggande som en avkopplande aktivitet. För mig är det utan tvekan mycket mer avkopplande att gå en skogspromenad med hundarna, än att lägga pussel.

 

[Kjerulfia]

Jag vet faktiskt inte själv hur "illa däran" jag är. Det började med en fullständig krasch, både fysiskt och mentalt, men när jag behövde "vara fungerande" igen så lyckades jag på något sätt vara det i ett antal dagar. Nu kan jag vissa dagar känna att "läget är under kontroll", och att jag nog snart är tillbaka på jobbet och i livet som förut. Andra dagar fungerar jag över huvud taget inte.

Jag förstår naturligtvis att livet behöver ändras, eller i vilket fall mitt förhållningssätt till livet i stort. Jag förstår att "roliga" saker kan upplevas ge energi trots att de i själva verket förbrukar mer energi än de ger, men jag tror också att det är individuellt vad som faktiskt "ger" och vad som mest "tar". Alla är vi olika, och alla våra hjärnor fungerar olika. Vissa här har ju exempelvis skrivit om pusselläggande som en avkopplande aktivitet. För mig är det utan tvekan mycket mer avkopplande att gå en skogspromenad med hundarna, än att lägga pussel.

Jag tror inte man förstår hur "illa däran" man är förrän långt senare. När man har hunnut reflektera ordentligt och tänka tillbaka. Särskilt om det är första gången. Sedan lär man sig känna igen symptomen och kan, förhoppningsvis, bromsa i tid innan det blir en nästa gång.

 

[monster1]

Jag vet faktiskt inte själv hur "illa däran" jag är. Det började med en fullständig krasch, både fysiskt och mentalt, men när jag behövde "vara fungerande" igen så lyckades jag på något sätt vara det i ett antal dagar. Nu kan jag vissa dagar känna att "läget är under kontroll", och att jag nog snart är tillbaka på jobbet och i livet som förut. Andra dagar fungerar jag över huvud taget inte.

Jag förstår naturligtvis att livet behöver ändras, eller i vilket fall mitt förhållningssätt till livet i stort. Jag förstår att "roliga" saker kan upplevas ge energi trots att de i själva verket förbrukar mer energi än de ger, men jag tror också att det är individuellt vad som faktiskt "ger" och vad som mest "tar". Alla är vi olika, och alla våra hjärnor fungerar olika. Vissa här har ju exempelvis skrivit om pusselläggande som en avkopplande aktivitet. För mig är det utan tvekan mycket mer avkopplande att gå en skogspromenad med hundarna, än att lägga pussel.

Fysisk aktivitet på lagom nivå ute i naturen är bra mot stress och psykisk ohälsa, det är vetenskapligt belagt, så det är inte konstigt att du upplever att det är avkopplande och avstressande. Kontakten med djur är oftast avstressande den med (det finns forskning på det med). Själv upplevde jag mest att det var det administrativa kring att ha häst samt när djuren är sjuka som är stressande, jag oroar mig helt enkelt. Det är det där att jaga hovslagaren, boka veterinärbesök, ta ledigt från jobbet, hålla koll etc etc men det ingår liksom i mitt problem (att oroa sig).

Hur som helst, det finns ju dom som återkommer efter en utmattning och är helt sig själva igen, sen finns det dom som inte kommer tillbaka alls också hela spannet där emellan. Jag har haft tre, efter nummer tre tycker jag att jag fungerar betydligt sämre än innan. Men du borde ha en relativt god möjlighet att komma väldigt nära hur du fungerade innan om du ger dig själv tid för återhämtning nu.

Det finns något som heter "Recovery college" som har diverse kurser/cirklar med fokus på psykisk hälsa/stress mm alla län är inte anslutna så jag vet ju inte om ditt län är det. Men det kan vara värt att titta på. Annars kan det finns kurser på vuxenskolan/medborgarskolan etc i att "ta hand om sig" som kan vara värda att gå. Jag gick någon stresshanteringskurs via vårdcentralen som innehåll lite kbt och lite mindfullness. Kan vara värt kanske?

 

[MML]

Jag tror inte man förstår hur "illa däran" man är förrän långt senare. När man har hunnut reflektera ordentligt och tänka tillbaka. Särskilt om det är första gången. Sedan lär man sig känna igen symptomen och kan, förhoppningsvis, bromsa i tid innan det blir en nästa gång.

Så är det förmodligen. Det är väl det där med att lära sig att känna igen vartåt det bär, och bromsa i tid, som är det svåraste. Kanske allra mest att komma fram till hur man ska skapa förutsättningar för att kunna bromsa.