Utmattningssyndrom och återhämtning

[Andromedae]

En tanke som slog mig när jag läste ditt senaste inlägg. Vad har du för stöttning från vården? (du behöver inte svara om det är för personligt)

Jag hade (som jag kanske nämnt) kontakt med en arbetsterapeut under min sjukskrivning. Det upplevde jag som väldigt hjälpsamt just för att få stöttning i hur jag skulle hitta rätt nivå av aktivitet. Fick även KBT och medicin, samt en rehabkoordinator som var där för att hålla i alla bitarna.

Jag har läst någon gång att grejen med utmattning är att "generella råd" sällan är särskilt effektiva, utan det behövs individanpassning och ett holistiskt tänk.

Lite flummigare tankar som jag också hade:
Grejen är ju att du inte kommer att kunna gå tillbaka till att göra precis vad du gjorde innan du blev sjuk. Inte på samma sätt. Det kan vara svårt att acceptera och en sorg i sig, men det blir lättare att acceptera med tiden. Det innebär inte att du inte kommer att kunna jobba, göra roliga saker och ha ett liv som är precis som tillfredsställande som du vill, men du måste lära dig vilka av dina beteenden som gjort att du blev sjuk, så att du kan välja mer hjälpsamma beteenden i framtiden. Kanske måste du till och med utmana din bild av dig själv och hur du "är".

Men allt det där, det tar tid. Du behöver ge dig själv tid.

 

[MML]

Något jag önskade att jag fått höra, när jag var som sämst, var att det inte alltid kommer att vara såhär. Du har en viloskuld som måste betas av och det kommer att ta tid. Du kommer inte kunna göra allt som du gjorde tidigare, men du kommer orka göra mycket mer än vad du orkar just nu. Dvs om x månader/år kommer du inte vara helt slut efter att ha träffat en kompis och fikat.

Jag planerar väldigt mycket återhämtning i min vardag, jag färgkoordinerar helt enkelt saker som tar energi och saker som ger energi. Det gör att jag redan innan kan se "oups, den här veckan blir det mycket tuffa saker att klara av, bäst att jag inte lägger in nånting annat än återhämtning på helgen". Sen är jag inte 100 % perfekt i genomförandet, men jag blir bättre och bättre på det.

Det är jobbigt när tankarna snurrar en massa, där kan tex KBT hjälpa mycket. Sen får du försöka jämföra med ett brutet ben. Du skulle inte sticka ut och springa med ett brutet ben, även om du skulle vilja springa. Likaså kan du vilja finnas där för dotter och kyrkans arbete, men just nu (obs, inte för alltid) kan du inte göra det.

Jag blir glad av att höra att du har stöd i det vardagliga. Jag var helt ensam när jag var sjuk, det enda jag fick var gliringar och hånfulla kommentarer från mina anhöriga om hur lat och bortskämd jag var... Det gör mig ledsen än idag.

Så oerhört tufft för dig att du inte fick något stöd av dina anhöriga!

Det låter klokt att färgkoordinera veckorna för att få en tydlig översikt på hur balansen ser ut. Det är något jag ska försöka lägga på minnet för framtiden, när jag (förhoppningsvis) börjar "fylla på schemat" igen.

Jag förstår din jämförelse med ett brutet ben och en medföljande oförmåga att springa. Givetvis har du rätt i sak i att sjukdom begränsar vad som är genomförbart för tillfället! Det jag upplever som svårt i min situation är att en utmattning inte "syns", varken för mig själv eller för min omgivning, och därför inte blir lika tydligt begränsande. Med ett brutet ben är det inga frågetecken kring vad som fungerar och inte, men i det här är det så väldigt mycket svårare.

 

[MML]

En tanke som slog mig när jag läste ditt senaste inlägg. Vad har du för stöttning från vården? (du behöver inte svara om det är för personligt)

Jag hade (som jag kanske nämnt) kontakt med en arbetsterapeut under min sjukskrivning. Det upplevde jag som väldigt hjälpsamt just för att få stöttning i hur jag skulle hitta rätt nivå av aktivitet. Fick även KBT och medicin, samt en rehabkoordinator som var där för att hålla i alla bitarna.

Jag har läst någon gång att grejen med utmattning är att "generella råd" sällan är särskilt effektiva, utan det behövs individanpassning och ett holistiskt tänk.

Lite flummigare tankar som jag också hade:
Grejen är ju att du inte kommer att kunna gå tillbaka till att göra precis vad du gjorde innan du blev sjuk. Inte på samma sätt. Det kan vara svårt att acceptera och en sorg i sig, men det blir lättare att acceptera med tiden. Det innebär inte att du inte kommer att kunna jobba, göra roliga saker och ha ett liv som är precis som tillfredsställande som du vill, men du måste lära dig vilka av dina beteenden som gjort att du blev sjuk, så att du kan välja mer hjälpsamma beteenden i framtiden. Kanske måste du till och med utmana din bild av dig själv och hur du "är".

Men allt det där, det tar tid. Du behöver ge dig själv tid.

I samband med sjukskrivningen fick jag börja hos en kurator speciellt relaterat till utmattningen. Jag tror att det är täntk att mynna i en KBT-behandling, men ännu har det mest handlat om kartläggning och liknande. Utöver det har jag i nuläget ingen regelbunden vårdkontakt. Jag kanske bör lyfta frågan om arbetsterapeut och/eller rehabkoordinator.

Det låter rimligt det du skriver att det behövs individanpassning, då orsakerna till utmattningssyndrom säkert är högtst individuella. Likaså som svaren här visar, att somliga finner återhämtning hos hästar/djur och andra känner att det "tar för mycket". Det visar väl på komplexiteten i att ge någon slags generell vägledning, när behoven kan spreta så åt olika håll.

Jag förstår också att jag inte kommer att kunna återgå till exakt "samma liv" som gjorde mig sjuk, och visst är det svårt att acceptera. Jag trivs ju på det stora hela bra med mitt liv, och det som jag skulle önska ändra på, är sådant som ligger bortom min kontroll.

Med risk för att låta som en trotsig tonåring, så kan jag inte känna att jag vill rannsaka mig själv och förändra min bild av hur jag "är". Jag kan omöjligt tänka mig att t. ex. "lära om" och bry mig mindre om min omgivning, eller att vilja vara ett mindre stöd för dottern eller andra som behöver mig.

 

[Habina]

Så oerhört tufft för dig att du inte fick något stöd av dina anhöriga!

Det låter klokt att färgkoordinera veckorna för att få en tydlig översikt på hur balansen ser ut. Det är något jag ska försöka lägga på minnet för framtiden, när jag (förhoppningsvis) börjar "fylla på schemat" igen.

Jag förstår din jämförelse med ett brutet ben och en medföljande oförmåga att springa. Givetvis har du rätt i sak i att sjukdom begränsar vad som är genomförbart för tillfället! Det jag upplever som svårt i min situation är att en utmattning inte "syns", varken för mig själv eller för min omgivning, och därför inte blir lika tydligt begränsande. Med ett brutet ben är det inga frågetecken kring vad som fungerar och inte, men i det här är det så väldigt mycket svårare.

Ja, du har så rätt, utmattning syns inte. Det försvårar och även när man har en massa vilja/lust att göra saker men ingen ork. Då känner man sig frustrerad. Kanske kan man försöka jämföra med en lättare allergi? Jag tål inte kiwi. Det syns inte på mig och får jag i mig lite kiwi är det ingen fara, men jag kan inte äta en hel för då kliar det i halsen och jag får svårare att andas. Jag får anpassa mitt liv efter att jag inte tål kiwi och ibland är det frustrerande, men jag kan ändå ha ett bra liv med lite eller ingen kiwi (ok, nu är kanske kiwi en dum jämförelse, men hoppas du ändå förstår hur jag menar).

 

[Sassy]

Med risk för att låta som en trotsig tonåring, så kan jag inte känna att jag vill rannsaka mig själv och förändra min bild av hur jag "är". Jag kan omöjligt tänka mig att t. ex. "lära om" och bry mig mindre om min omgivning, eller att vilja vara ett mindre stöd för dottern eller andra som behöver mig.

Rent krasst så; att bekymra sig såpass mycket för andra att man själv blir sjuk är inte att vara ett stöd. Att sätta sin egen hälsa i andra rummet är inte att bry sig om andra. Det är i förlängningen egoistiskt att välja att ignorera det. Att vara en god förebild för en dotter inbegriper definitivt att vara känslomässigt mogen nog att hitta en hållbar tillvaro för sig själv först.

Jag har vuxit upp med en mamma som satt familjen framför sin egen hållbarhet. Vad fick jag med mig av det? Att det är en önskvärd kvinnoroll, även om det innebär att jag blir stressad eller i värsta fall går sönder på kuppen. Omedvetet givetvis. Värderingen att det är så värdefullt att finnas där för andra att jag inte ens riktigt kände att det var över min gräns.

(Nej, det är verkligen inte kul att deala med omvärdera sig själv. Men det är ännu tråkigare att kanske aldrig mer kunna bidra för att man inte lärde sig hitta balans i tid och istället blev sjuk i flera år. Tro mig på den punkten så slipper du förhoppningsvis testa själv.)

 

[monster1]

Det är den stora frågan, förstås. Just nu har jag dragit ner på det mesta, men det är ju inget som är hållbart i längden. På sikt är det svårare att se vad jag kan "offra", som skulle bidra till en positiv förändring.

Det kanske inte heller är rätt tillfälle att tänka på det just nu när du är som sämst. Nu ska du läka genom att försöka att inte tänka så mycket på allt som behöver fixas. Sen när du läkt så mycket som det går då kan du börja möblera om i livet. Men att försöka lösa problemen nu när du är i den akuta fasen är ju som att planera menyer när man är magsjuk.

Ta det lugnt försök hitta det som gör att du slappnar av och andas, notera vad det är som tar energi och vad som ger energi. Det brukar ta ett tag att hitta det. Sen kan man se på vad och varför och efter det hitta en plan för hur det ska bli när den akuta fasen är över för utmattningen.

 

[MML]

Rent krasst så; att bekymra sig såpass mycket för andra att man själv blir sjuk är inte att vara ett stöd. Att sätta sin egen hälsa i andra rummet är inte att bry sig om andra. Det är i förlängningen egoistiskt att välja att ignorera det. Att vara en god förebild för en dotter inbegriper definitivt att vara känslomässigt mogen nog att hitta en hållbar tillvaro för sig själv först.

Jag har vuxit upp med en mamma som satt familjen framför sin egen hållbarhet. Vad fick jag med mig av det? Att det är en önskvärd kvinnoroll, även om det innebär att jag blir stressad eller i värsta fall går sönder på kuppen. Omedvetet givetvis. Värderingen att det är så värdefullt att finnas där för andra att jag inte ens riktigt kände att det var över min gräns.

(Nej, det är verkligen inte kul att deala med omvärdera sig själv. Men det är ännu tråkigare att kanske aldrig mer kunna bidra för att man inte lärde sig hitta balans i tid och istället blev sjuk i flera år. Tro mig på den punkten så slipper du förhoppningsvis testa själv.)

I sak har du naturligtvis rätt (även om jag tror att mina dagar som en potentiell god förebild för dottern är räknade sedan länge). Jag är alldeles säkert själv formad av min egen mor, och av hur mitt liv sett ut fram till den här punkten. Svårigheten ligger väl i att "tänka bort" allt det där andra, och att inte drabbas av dåligt samvete för att inte "räcka till". Det dåliga samvetet ger ju ingen vidare återhämtning att bära omkring på.

 

[MML]

Det kanske inte heller är rätt tillfälle att tänka på det just nu när du är som sämst. Nu ska du läka genom att försöka att inte tänka så mycket på allt som behöver fixas. Sen när du läkt så mycket som det går då kan du börja möblera om i livet. Men att försöka lösa problemen nu när du är i den akuta fasen är ju som att planera menyer när man är magsjuk.

Ta det lugnt försök hitta det som gör att du slappnar av och andas, notera vad det är som tar energi och vad som ger energi. Det brukar ta ett tag att hitta det. Sen kan man se på vad och varför och efter det hitta en plan för hur det ska bli när den akuta fasen är över för utmattningen.

Det är egentligen inte svårt att se det tydligaste energislukarna och -givarna. Det är "mellanskiktet" som är svårare att sortera, sådant som både ger och tar energi, kanske beroende på andra omständigheter eller sådant som varierar från gång till gång. Och så, naturligtvis, sådant som förvisso tar energi, men som jag för allt i världen inte vill "sortera bort" och som jag heller inte kan ändra på omständigheter kring.

 

[monster1]

Det är egentligen inte svårt att se det tydligaste energislukarna och -givarna. Det är "mellanskiktet" som är svårare att sortera, sådant som både ger och tar energi, kanske beroende på andra omständigheter eller sådant som varierar från gång till gång. Och så, naturligtvis, sådant som förvisso tar energi, men som jag för allt i världen inte vill "sortera bort" och som jag heller inte kan ändra på omständigheter kring.

Då har du ju lite koll, då ska du bara vila nu då och inte "ta tag i och reda upp det här".

 

[MML]

Då har du ju lite koll, då ska du bara vila nu då och inte "ta tag i och reda upp det här".

Ja, i teorin är det nog just så enkelt. I praktiken är det desto svårare.

 

[monster1]

Ja, i teorin är det nog just så enkelt. I praktiken är det desto svårare.

Ja det blir det som blir jobbet.

 

[MML]

Ja det blir det som blir jobbet.

Ja, eller kanske framförallt att komma fram till hur jag ska göra för att inte vilja "för mycket" hela tiden. Och att lära mig hur jag ska hantera det utan att fullständigt gå under av dåligt samvete och otillräcklighet. Jag förstår att det är nödvändigt, men det gör det dessvärre inte lättare.

 

[monster1]

Ja, eller kanske framförallt att komma fram till hur jag ska göra för att inte vilja "för mycket" hela tiden. Och att lära mig hur jag ska hantera det utan att fullständigt gå under av dåligt samvete och otillräcklighet. Jag förstår att det är nödvändigt, men det gör det dessvärre inte lättare.

Jag antar att du pratar med din kurator om det här. Men sannolikt kommer du få ha en inre kamp om att släppa taget om delen av dig som vill lösa allt hela tiden och försöka få fatt i den delen av dig som kan acceptera saker som de är. En övning kan ju vara att just i detta nu när du är nedsatt och i behov av vila i den form den nu fungerar för dig, inte försöka lösa problemet som är du. Sen när du har lite mer energi kan du börja "lära dig hantera det".

Accepterandet tycker jag själv förvisso är det svåraste med allt. Men ja, det är nödvändigt att acceptera saker annars springer man sig ju blå efter saker som inte går att ändra.

 

[MML]

Jag antar att du pratar med din kurator om det här. Men sannolikt kommer du få ha en inre kamp om att släppa taget om delen av dig som vill lösa allt hela tiden och försöka få fatt i den delen av dig som kan acceptera saker som de är. En övning kan ju vara att just i detta nu när du är nedsatt och i behov av vila i den form den nu fungerar för dig, inte försöka lösa problemet som är du. Sen när du har lite mer energi kan du börja "lära dig hantera det".

Accepterandet tycker jag själv förvisso är det svåraste med allt. Men ja, det är nödvändigt att acceptera saker annars springer man sig ju blå efter saker som inte går att ändra.

Ja, att så att säga "bara" acceptera att saker är som de är, är onekligen den svåraste biten. Just det att hitta någon slags ro i att jag inte kan, eller inte orkar, hjälpa någon som behöver min hjälp. I synnerhet när de som behöver min hjälp är personer i min direkta närhet, som jag ju vill hjälpa. Och att då även "duga" trots att jag, i just den situationen, är ganska oduglig, trots att jag rent tankemässigt tycker att "Det är ju bara att...". Jag behöver ändå acceptera att även om det "bara är att", så är det för mycket just nu. Med risk för att inte räcka till för viktiga personer i min närhet.

Det här kommer jag alldeles säkert att behöva prata om med kuratorn vid nästa tillfälle. Jag har fått många nya insikter tack vare den här tråden!

 

[skiesabove]

. Och att lära mig hur jag ska hantera det utan att fullständigt gå under av dåligt samvete och otillräcklighet. Jag förstår att det är nödvändigt, men det gör det dessvärre inte lättare.

Ja det här är något som tar år av terapi/självarbete.

Men nu har du ju börjat .

 

[MML]

Ja det här är något som tar år av terapi/självarbete.

Men nu har du ju börjat .

Jo, jag börjar allt mer förstå det. Samtidigt kan jag inte känna mig bekväm med tanken på att något av ett "mål" bör vara att i det närmsta bli mindre engagerad i mina nära. Det känns på alla sätt fel och så långt ifrån den person jag är och vill vara.

 

[Tassa]

Jo, jag börjar allt mer förstå det. Samtidigt kan jag inte känna mig bekväm med tanken på att något av ett "mål" bör vara att i det närmsta bli mindre engagerad i mina nära. Det känns på alla sätt fel och så långt ifrån den person jag är och vill vara.

Jag har känt lika som du. Men du kanske inte behöver tänka att du ska engagera dig minde, bara på ett annat sätt för att du ska hålla? Då kanske det känns lite bättre?

 

[Septicemia]

Jo, jag börjar allt mer förstå det. Samtidigt kan jag inte känna mig bekväm med tanken på att något av ett "mål" bör vara att i det närmsta bli mindre engagerad i mina nära. Det känns på alla sätt fel och så långt ifrån den person jag är och vill vara.

Kan du försöka se det som att släppa på kontrollen eller hitta ett annat sätt, snarare än minska engagemanget?

Det går garanterat att bry sig, älska och ta hand om sina nära på mängder av olika sätt. Det behöver inte betyda att du ska bry dig mindre, utan på ett vis som inte är på bekostnad av dig själv i en utsträckning som gör dig sjuk ❤

 

[Andromedae]

Sätt på dig syrgasmasken först. Det säger inget om hur mycket du älskar eller bryr dig om din omgivning - det innebär bara att du tar dig tiden för att faktiskt kunna vara behjälplig på lång sikt.

 

[manda]

Jo, jag börjar allt mer förstå det. Samtidigt kan jag inte känna mig bekväm med tanken på att något av ett "mål" bör vara att i det närmsta bli mindre engagerad i mina nära. Det känns på alla sätt fel och så långt ifrån den person jag är och vill vara.

Det låter lite som du både motiveras av kärlek till de nära och av de skuldkänslor som uppstår vid utebliven handling? Eller så tolkar jag bara utifrån mig själv som varit och gjort så. Stämmer det inte så bortse från detta bara.

Att bena upp vad som är vad av de två och att tillåta den obekväma känslan så mycket att jag faktiskt förstår var den kommer ifrån (vilket kortfattat ofta har handlat om den duktiga flickans tro att kärlek måste presteras för att räknas) har varit väldigt avstressande, spännande och givande för mig. Att få min kärlek till mina nära (och till aktiviteter) fri från skuldkänslor som rör hur kärleken måste (be)visas har gjort att jag har återfått en större stresstålighet än jag någonsin förväntade mig när jag var utmattad.