Utmattningssyndrom och återhämtning

[Mammas]

Det som hjälpt mig absolut mest var att komma till en klinik som var inriktad på stress. Att få komma till ett ställe med förståelse där läkare, psykolog, sjukgymnast jobbar ihop. Att kombinera grupp och individuell hjälp och genomgå ett (16 veckor långt) program där jag kunde få information och testa olika verktyg. Vissa funkade inte alls, och vissa har jag tagit med mig.

Det jag insett är mitt stora problem är aktivitetsbalans. Att känna in vad jag behöver, om jag orkar, och att vila när det behövs. Att andas och "landa" i kroppen med jämna mellanrum. Korta mindfullnessövningar, typ känna in kroppen när jag går eller följa några andetag i kroppen. Inte köra på och följa listan på vad som ska göras utan att vara närvarande och se mig själv. Det och att vara snäll mot mig själv är mina största kryckor just nu.

Sedan har jag också skurit bort saker jag trodde gav energi som inte gjorde det, spel på mobilen, en ständig ljudmatta är exempel på det.

Nu är jag inte frisk än, håller på med upptrappning på jobb osv, men jag har funderat mycket. Hur jag vill ha livet, hur jag levt tidigare. Och för mig hade jag ju levt osunt i hela mitt vuxna liv gällande stress och återhämtning, men det var först när jobb, en sjukskrivning med efterkommande backlog och sedan bokslutsperioden skapade en perfekt storm som jag fick den akuta utmattningen. Så även om jag kanske kommer dras med en ökad känslighet framöver är ju det bättre än att leva på gränsen i år efter år.

 

[MML]

Jag hänger med.
För mig var hästarna min egen terapi tillbaka från sjukdom.
Men.
Många år senare när hästen väl var såld så insåg jag hur trött jag var. Hur trött jag var på Häst. Idag ngr år senare så ser jag inget behov alls att återkomma.

Då är det naturligtvis skönt att "slippa" ha häst. För mig var det tvärt om, när jag fick hem min egen häst (istället för att, som tidigare, ta hand om dotterns ponny) kände jag hur oerhört skönt det var att ha något som var helt och hållet bara mitt, där jag verkligen kan släppa allt annat.

 

[MML]

För mig var det viktigt att faktiskt börja lyssna på mig själv och tillåta mig själv att göra just det som gav mig glädje och välmående.

Jag hade så himla länge varit "bäst på allt", att det för mig var oerhört svårt att se min egen vilja. Så fort jag gjorde något, så gjorde jag det till 100%.

Allra först behövde jag vila. Jag sov mycket. Sedan dess har det varit en ständigt pågående träning i att faktiskt känna och stanna i mig själv. När behöver jag en paus? Av det jag verkligen vill göra, hur kan jag skapa förutsättningar så att jag får göra det?

Det som var viktigast för mig var nog att jobba på att jag inte behövde göra saker "bra". Jag var tvungen att lära mig att hitta tillfredsställelsen i att bara finnas i nuet, istället för att hitta tillfredsställelsen i en prestation (utmattningen kraschade belöningscentrat rätt rejält). För egen del innebar det att jag upptäckte att det fanns saker som jag tyckte om att göra som jag aldrig hade tänkt skulle kunna vara en grej för mig.

Jag hade kontakt med en arbetsterapeut under min sjukskrivning som var jättebra. Hon lärde mig att en del i att ta sig tillbaka är just att acceptera att jag behövde tid och inte kravsätta mitt eget tillfrisknande. Det går inte att prestera sig tillbaka från en utmattning.

Så ... jag tror inte det är något negativt i sig att göra saker. Tvärtom är det säkert något som kan ge energi för många. Men jag tror att man behöver vara medveten om att man inte har samma energi som man är van vid, och man måste vara noga med att lyssna på sig själv så att man får pausa när man behöver. Det är inte detsamma som att man bara ska ligga still och stirra i taket hela dagen om det inte är det man känner ett behov av just då, men att man ska ge sig själv möjligheten att backa.

För mig handlade det mycket om att kunna faktiskt förstå och få tillfälle att formulera vilka värderingar som jag kände var mina. Genom att landa i vad jag känner är viktigt har jag haft lättare att se vad jag vill prioritera, istället för att bara pusha på och försöka vara och göra "allt". Det är fortfarande ett pågående projekt (jag insjuknade 2021 och var sjukskriven på heltid i nästan ett år), och jag tror att det kommer att vara en del av resten av mitt liv. För egen del har det gett mig något positivt, på så sätt att jag numera känner mig mycket mera hemma i mig själv och att jag värderar varje dag så mycket mer än vad jag gjorde förr.

Jag har nog till viss del också varit så att jag viljat göra allt så bra som möjligt, och jag märker att det är en tankefälla jag går i. Nu när jag blev sjukskriven t. ex. hann jag med att tänka att då kan jag ju passa på att måla om i vardagsrummet som vi har pratat om så länge, och åka oftare till dottern med hennes valp, och gå igenom alla gamla hästsaker i källaren, och allt sådant där som ligger på hög och behöver göras. Tanken på att "bara" ta det lugnt skavde, på något sätt. Lyckligtvis är mannen bättre på att dra i handbromsen än vad jag är, och såg (ser) till att jag inte fortsätter att göra "för mycket".

En del av problemet är nog också att jag, rent fysiskt, inte är särskilt bra på att känna att jag är trött förrän efteråt. D. v. s. om jag är i skogen med hundarna går jag som vanligt, jag går gärna ganska långt och ganska raskt. Jag känner inte av särskilt mycket fysisk trötthet, som jag har förstått att många gör. Det är först när jag kommer hem som jag inser hur extremt slut jag blivit, på ett sätt som inte är normalt för mig. Då kan både yrsel och annat komma, men inte förrän i efterhand.

Jag tror att det kanske är därför jag kraschade när jag gjorde det också, för att jag har den här förmågan (på gott och ont) att "skjuta allting framför mig". När jag då får en paus, om det så är fysiskt eller mentalt, så kommer allt "ikapp".

 

[MML]

Något som denna tråd får mig att tänka på är också att i utmattning är både kroppen och knoppen utmattade. Antagligen lite i olika proportioner hos olika människor beroende på hur deras liv och stressorer ser ut, men ett karaktärsdrag är just att kroppen stänger ner för att huvudet varit under för mycket stress och/eller att huvudet stänger ner för att det och kroppen varit i för mycket stress. Den kompartmentalisering att kropp och knopp skulle vara åtskilda upphör och rämnar.

I vår kultur upplever jag det vanligt att använda kroppen som redskap för att ge huvudet vad det behöver. Tex genom att träna för att ”bränna dagens adrenalin” eller yoga för att ”hantera (och kunna fortsätta utsätta sig för) vardagens stressorer” eller löpträna för att kunna sova. Använda kroppen för mind management. Jag tänker på hur vanligt det är med träningsskador, och att yoga 90 minuter/vecka för att kunna vara kvar i en ohållbar situation när yoga i grunden designats för att låta oss vara i kontakt med den inre kompass som hjälper oss navigera (ibland bort från eller runt) svåra situationer. I en utmattning funkar inte de strategierna som ger välmående till en del av individen på bekostnad av en annan lika bra; att låta kroppen stå ut lite till för att kunna reglera vad knoppen behöver eller tvärt om blir utom räckhåll. Plötsligt måste det vi gör vara respektfullt och inom gränserna för både kropp och knopp samtidigt för det finns inga marginaler. Och det är vi inte så vana vid tror jag, lite till mans och kvinns sådär.

I en utmattning är marginalerna så små att vi inte kan ge till en del av oss på bekostnad av en annan del utan vi måste hitta saker att göra och förhållningssätt till oss och görandet som är inom våra (nu ganska trånga) gränser holistiskt sett. Det är svårt. Men i grunden har jag upplevt det som en förmån. Att använda mitt varande inte mitt görande för mind management och en god relation till mig själv.

Vad jag menar är att återhämtning är sådana aktiviteter som inte sker på bekostnad av. Alls. Och om det är själsligen återhämtande med något som kroppen har små resurser för så får det kanske ske anpassat, eller i små bitar för att kunna möta båda behoven.

Lite intressant att jag just reflekterade kring vad kroppen orkar, innan jag läste ditt inlägg. Jag upplever inte att jag känner av någon fysisk trötthet så länge jag gör, men när jag slutar att göra, så kan tröttheten komma. Det är svårt att veta i förväg vad som kommer att ge tröttheten i efterhand.

Jag upplever också att det som inte sker på bekostnad av något alls, inte direkt ger någon återhämtning heller. Kanske är det för att jag ännu inte hittat det där inre lugnet i att "göra ingenting",

 

[MML]

Det som hjälpt mig absolut mest var att komma till en klinik som var inriktad på stress. Att få komma till ett ställe med förståelse där läkare, psykolog, sjukgymnast jobbar ihop. Att kombinera grupp och individuell hjälp och genomgå ett (16 veckor långt) program där jag kunde få information och testa olika verktyg. Vissa funkade inte alls, och vissa har jag tagit med mig.

Det jag insett är mitt stora problem är aktivitetsbalans. Att känna in vad jag behöver, om jag orkar, och att vila när det behövs. Att andas och "landa" i kroppen med jämna mellanrum. Korta mindfullnessövningar, typ känna in kroppen när jag går eller följa några andetag i kroppen. Inte köra på och följa listan på vad som ska göras utan att vara närvarande och se mig själv. Det och att vara snäll mot mig själv är mina största kryckor just nu.

Sedan har jag också skurit bort saker jag trodde gav energi som inte gjorde det, spel på mobilen, en ständig ljudmatta är exempel på det.

Nu är jag inte frisk än, håller på med upptrappning på jobb osv, men jag har funderat mycket. Hur jag vill ha livet, hur jag levt tidigare. Och för mig hade jag ju levt osunt i hela mitt vuxna liv gällande stress och återhämtning, men det var först när jobb, en sjukskrivning med efterkommande backlog och sedan bokslutsperioden skapade en perfekt storm som jag fick den akuta utmattningen. Så även om jag kanske kommer dras med en ökad känslighet framöver är ju det bättre än att leva på gränsen i år efter år.

Precis det du beskriver är nog en av mina svårigheter också. Att känna in vad jag behöver, i stunden. Jag är nog allt för van vid att "bara göra" det som behöver göras och det jag vill göra, och vid att det tidigare alltid har fungerat att göra så.

Det som känns svårt för mig är sådana saker som jag känner tar energi, men som jag inte kan ändra på eller påverka, eller bara kan ändra/påverka i väldigt liten omfattning. Det är svårt att förhålla sig till.

 

[Squie]

Då är det naturligtvis skönt att "slippa" ha häst. För mig var det tvärt om, när jag fick hem min egen häst (istället för att, som tidigare, ta hand om dotterns ponny) kände jag hur oerhört skönt det var att ha något som var helt och hållet bara mitt, där jag verkligen kan släppa allt annat.

Japp. Så kände jag med…i början. Sen kom baksidan m hela hästägandet o det är fn inte kul.

 

[Inte_Ung]

Lite intressant att jag just reflekterade kring vad kroppen orkar, innan jag läste ditt inlägg. Jag upplever inte att jag känner av någon fysisk trötthet så länge jag gör, men när jag slutar att göra, så kan tröttheten komma. Det är svårt att veta i förväg vad som kommer att ge tröttheten i efterhand.

Jag upplever också att det som inte sker på bekostnad av något alls, inte direkt ger någon återhämtning heller. Kanske är det för att jag ännu inte hittat det där inre lugnet i att "göra ingenting",

Jag var tvungen att lära mig att även roliga saker tar energi.
Först när jag hade lärt mig det fick jag ordning på min situation.
Min crash var så allvarlig att jag inte hittade hem om jag lämnade huset utom synhåll.
Min sambo fick leda runt mig på sjukhuset när han sökte vård åt mig.

Jag hittade min balans och tillfrisknande fullständigt.
Men det krävde självdisciplin.

 

[manda]

Lite intressant att jag just reflekterade kring vad kroppen orkar, innan jag läste ditt inlägg. Jag upplever inte att jag känner av någon fysisk trötthet så länge jag gör, men när jag slutar att göra, så kan tröttheten komma. Det är svårt att veta i förväg vad som kommer att ge tröttheten i efterhand.

Jag upplever också att det som inte sker på bekostnad av något alls, inte direkt ger någon återhämtning heller. Kanske är det för att jag ännu inte hittat det där inre lugnet i att "göra ingenting",

Det att det kommer efter, känner jag igen. Jag har, inte pga utmattning men pga annan sjukdom, tvingats bli extremt uppmärksam på och förstå vad som triggar fatigue eller försämring som kommer efteråt. Även om det inte går att veta i förväg eller i stunden vad som är ”lagom” och vad som kommer att ha varit för mycket, så kan det genom att föra lite bok gå att se mönster som annars inte visar sig. Tex ”bara” att notera alla sina aktiviteter en vecka, sedan markera var det kom dippar och försöka se samband har hjälpt mig otroligt att bygga en vardag som funkar.

Jag tror, lite som @Inte_Ung är inne på att det finns en ”vanföreställning” att bara det är kul eller jag tycker om det så ger det energi/är återhämtande. För mig är det väldigt mycket mind over matter och bortser från att min kropp består av massor av biologiska, fysiologiska processer vilket är en bidragande orsak till utmattningstrenden i vår kultur som jag ser det. För mig har det återhämtande framför allt varit processen att vilja och kunna förstå mig själv, mina behov och hur jag kan balansera på den gyllene knivsegg som är mitt liv så att både huvudet (mentalt/kognitivt/intellektuellt), hjärtat (emotionellt, interaktivt, intention) och händerna (görandet, aktiviteterna, handlingarna) får sitt och får vara ense. Det har blivit en nyckel för mig som minimerar inre friktion och därmed stress i hög utsträckning.

För mig har inte behovet varit att göra ingenting utan att få fatt på hur det jag gör påverkar mig. Då blir det plötsligt möjligt att göra informerade val. Det är svårt och kan definitivt kräva att kunna göra ingenting för att upptäcka de underjordiska strömningar av drivkraft som finns inom mig själv, både till att göra och till att inte göra.

 

[gammalek]

Det är svårt och kan definitivt kräva att kunna göra ingenting för att upptäcka de underjordiska strömningar av drivkraft som finns inom mig själv, både till att göra och till att inte göra.

Oj, så bra beskrivet!

 

[MML]

Japp. Så kände jag med…i början. Sen kom baksidan m hela hästägandet o det är fn inte kul.

Så tråkigt för dig. Nu är ju jag långt ifrån ny på hästägande, har tappat räkningen men det är alla gånger uppåt 10 år som vi haft häst i familjen. Det är "bara" att ha en häst som är min och inte dotterns som är nytt (i vuxen ålder då) och det är, för mig, enbart positivt.

 

[MML]

Jag var tvungen att lära mig att även roliga saker tar energi.
Först när jag hade lärt mig det fick jag ordning på min situation.
Min crash var så allvarlig att jag inte hittade hem om jag lämnade huset utom synhåll.
Min sambo fick leda runt mig på sjukhuset när han sökte vård åt mig.

Jag hittade min balans och tillfrisknande fullständigt.
Men det krävde självdisciplin.

Så är det naturligtvis. Min upplevelse är att det mesta kan både ge och ta energi. Exempelvis hästen, för mig. Att ha min "tankepaus" med mockning, foderförberedelser och gos i hagen ger energi. Vill jag rida kan det både ge och ta, beroende på vad jag vill göra den dagen. Ett dressyrpass kan t. ex. vara roligt och givande, men också ta energi.

Detsamma gäller förstås med hundarna. En skogspromenad kan (ofta) ge energi, jag känner mig klarare i huvudet och piggare, både fysiskt och mentalt, efteråt. I bland fungerar det dock inte så, och jag kan bli helt färdig av en mycket kortare promenad. Jag tror att det hänger ihop mycket med vad som händer runt mig i livet i övrigt, och inte "bara" själva hundpromenaden i sig.

 

[MML]

Det att det kommer efter, känner jag igen. Jag har, inte pga utmattning men pga annan sjukdom, tvingats bli extremt uppmärksam på och förstå vad som triggar fatigue eller försämring som kommer efteråt. Även om det inte går att veta i förväg eller i stunden vad som är ”lagom” och vad som kommer att ha varit för mycket, så kan det genom att föra lite bok gå att se mönster som annars inte visar sig. Tex ”bara” att notera alla sina aktiviteter en vecka, sedan markera var det kom dippar och försöka se samband har hjälpt mig otroligt att bygga en vardag som funkar.

Jag tror, lite som @Inte_Ung är inne på att det finns en ”vanföreställning” att bara det är kul eller jag tycker om det så ger det energi/är återhämtande. För mig är det väldigt mycket mind over matter och bortser från att min kropp består av massor av biologiska, fysiologiska processer vilket är en bidragande orsak till utmattningstrenden i vår kultur som jag ser det. För mig har det återhämtande framför allt varit processen att vilja och kunna förstå mig själv, mina behov och hur jag kan balansera på den gyllene knivsegg som är mitt liv så att både huvudet (mentalt/kognitivt/intellektuellt), hjärtat (emotionellt, interaktivt, intention) och händerna (görandet, aktiviteterna, handlingarna) får sitt och får vara ense. Det har blivit en nyckel för mig som minimerar inre friktion och därmed stress i hög utsträckning.

För mig har inte behovet varit att göra ingenting utan att få fatt på hur det jag gör påverkar mig. Då blir det plötsligt möjligt att göra informerade val. Det är svårt och kan definitivt kräva att kunna göra ingenting för att upptäcka de underjordiska strömningar av drivkraft som finns inom mig själv, både till att göra och till att inte göra.

Jag kan absolut testa att föra anteckningar över vad jag gör och när energin dippar (extra mycket), fysiskt eller psykiskt. Det låter klokt att se om där finns samband som man kanske inte annars tänkt på.

Jag tror inte att det är så enkelt som att om något är roligt så ger det energi eller är återhämtande. Jag tycker t. ex. om att både laga mat och träna, men det ger inte återhämtning på det sättet som det gör att t. ex. fixa i stallet. Jag tror att det, för mig personligen, handlar mer om prestationstänk och en inre kravbild. Det, och väldigt mycket vad annat som så att säga "ligger och skvalpar" i tankarna. Det hamnar väl under kategorin mindfulness, att kunna släppa "allt annat" och vara närvarande i det som sker för stunden. Det är garanterat något jag vehöver öva på.

 

[manda]

Jag kan absolut testa att föra anteckningar över vad jag gör och när energin dippar (extra mycket), fysiskt eller psykiskt. Det låter klokt att se om där finns samband som man kanske inte annars tänkt på.

Jag tror inte att det är så enkelt som att om något är roligt så ger det energi eller är återhämtande. Jag tycker t. ex. om att både laga mat och träna, men det ger inte återhämtning på det sättet som det gör att t. ex. fixa i stallet. Jag tror att det, för mig personligen, handlar mer om prestationstänk och en inre kravbild. Det, och väldigt mycket vad annat som så att säga "ligger och skvalpar" i tankarna. Det hamnar väl under kategorin mindfulness, att kunna släppa "allt annat" och vara närvarande i det som sker för stunden. Det är garanterat något jag vehöver öva på.

Hoppas du inte tog det som att jag säger att DU tror att kul=återhämtning. Det var inte min avsikt, utan mer att det finns en sådan kulturell benägenhet generellt.

Ja! Just det att prestationstänk och inre kravbild ligger och skvalpar/driver, var ett tydligt sätt att uttrycka vad jag for efter i det första inlägget jag gjorde i tråden; om något inre som driver görandet/att görandet kan syfta till att slippa något och att det något här blir insikten att vi är ”bara” mänskliga och inte kan göra bra hela tiden; att om batteriet är halvtomt så är halvbra det bästa möjliga. Att ge sitt allt om batteriet är på 25% är att ge 25% och det duger ju sällan för den där inre prestationsprinsessan. Så återhämtning inbegriper också för mig att trösta sin inre prestationsprinsessa och säkerställa att hon vet att hon inte måste skydda mig genom att göra perfekt hela tiden utan att hon kan vila nu för det finns en annan, mer mogen, mer hållbar typ av problemlösning.

På det sättet är ju utmattning en märklig gåva som tvingar oss att upptäcka att det inte händer direkt något katastrofalt alls av att inte tillämpa prestation som problemlösning eftersom det finns ett socialt skyddsnät för oss (vilket såklart är extremt förmånligt och inte självklart).

 

[Tranan]

Jag har kämpat emot att erkänna att jag är utbränd men det gick inte förneka efter ett tag.
Har inte en aning hur jag ska komma tillbaka men jag ska ha ett möte med företagshälsovården i veckan om det.
Diagnosen är stark stressymptom och jag har mått mycket dåligt stundvis. Men de har nu tre personer som täcker upp mitt jobb.
Jag hoppas att alla andra återhämtat er snart.

 

[Squie]

Vilken intressant tråd detta är att ta del av. Tack alla ni som berättar.

 

[Habina]

Hästägande ÄR energislukande enbart baserat på att det krävs ansvarstagande (åtminstone om man är en bra hästägare, vilket jag förutsätter att alla här inne försöker vara). Ansvarstagande per definition kräver uppmärksamhet och att man ibland frånser sina egna behov till förmån för något annat. Det är så hjärnan fungerar och har man inte kommit till den insikten att det är sådant som man måste skala bort tills man hittat balans så kommer man fortsätta ha problem.

Sen som sagt så kan man välja att ha häst ändå om det finns andra saker som går att minska ner på tillräckligt och man tycker det är värt det på grund av andra orsaker tex att man mår bättre av att tvinga sig att komma ut varje dag och inte förmår sig det annars. Men att vara ansvarig för någonting viktigt kan både ge mening men per definition tar också av en. Men visst har man möjlighet att låta bli kollektivstallspass, faktiskt äter regelbundet och tar pauser även i stallet och vilar i stället när man faktiskt är trött så kan summan säkert ändå bli positiv.

Men jag känner ärligt talat inte en enda hästmänniska som ens äter regelbundet när de är i stallet, än mindre känner efter om de behöver vila. Dvs precis såna saker som man absolut inte ska göra om man är på väg eller inne i utmattning.

Här är en! Jag gör alltid så att jag äter lunch efter att jag ridit hästen, medan hästarna äter sina mineraler. Släpper ut ridhäst+unghäst. Sen motionerar jag ponnyn, släpper ut den och äter mellanmål innan jag städar stallet och åker hem.

Jag blir bättre och bättre på att ta hand om mig själv, men det har tagit tid att komma dit.

 

[MML]

Hoppas du inte tog det som att jag säger att DU tror att kul=återhämtning. Det var inte min avsikt, utan mer att det finns en sådan kulturell benägenhet generellt.

Ja! Just det att prestationstänk och inre kravbild ligger och skvalpar/driver, var ett tydligt sätt att uttrycka vad jag for efter i det första inlägget jag gjorde i tråden; om något inre som driver görandet/att görandet kan syfta till att slippa något och att det något här blir insikten att vi är ”bara” mänskliga och inte kan göra bra hela tiden; att om batteriet är halvtomt så är halvbra det bästa möjliga. Att ge sitt allt om batteriet är på 25% är att ge 25% och det duger ju sällan för den där inre prestationsprinsessan. Så återhämtning inbegriper också för mig att trösta sin inre prestationsprinsessa och säkerställa att hon vet att hon inte måste skydda mig genom att göra perfekt hela tiden utan att hon kan vila nu för det finns en annan, mer mogen, mer hållbar typ av problemlösning.

På det sättet är ju utmattning en märklig gåva som tvingar oss att upptäcka att det inte händer direkt något katastrofalt alls av att inte tillämpa prestation som problemlösning eftersom det finns ett socialt skyddsnät för oss (vilket såklart är extremt förmånligt och inte självklart).

Nej då, ingen fara! Det var mer en vidare reflektion från min sida kring hur det fungerar för mig.

Jag tror - utifrån tankar jag haft sedan jag startade den här tråden - att det som gör att jag "vill" vara upptagen med något och ha ett projekt att ta tag i, är att jag då har läget under kontroll. För att ta exemplet med matlagning, så är det något väldigt konkret om jag "lyckas" eller inte. Det är tydligt, mätbart, påverkbart. I kontrast då till exempelvis all oro för dotterns situation, sådant inom arbetet som jag inte kan ha kontroll över, och omständigheter i andra relationer som är besvärliga. Det blir enklare, i vilket fall för stunden, att ge sig in i något till 110 %, än att "göra ingenting" och verkligen känna oron och stressen och maktlösheten för "allt det andra".

 

[Mammas]

Precis det du beskriver är nog en av mina svårigheter också. Att känna in vad jag behöver, i stunden. Jag är nog allt för van vid att "bara göra" det som behöver göras och det jag vill göra, och vid att det tidigare alltid har fungerat att göra så.

Det som känns svårt för mig är sådana saker som jag känner tar energi, men som jag inte kan ändra på eller påverka, eller bara kan ändra/påverka i väldigt liten omfattning. Det är svårt att förhålla sig till.

Exakt, och hjärnan fungerar ju så att den kommer att gå in i invanda mönster. Det är inte så konstigt om man i hans uppväxten och hela sitt vuxna liv, som det varit för mig, ständigt har bara kört på. Att då göra på ett annat sätt är något som kräver träning, samt att man är snäll mot sig själv när man fallerar i sin strävan att göra annorlunda. Jag funderar över vad som ledde till att jag körde på denna gång och hur jag ska göra annorlunda för att lyckas känna in nästa gång.

Ett mer långsiktigt arbete är ju att fundera över vad som är viktigt i livet, hur man vill att livet ska se ut, och jobba för att komma ditåt. Just nu kanske vissa saker som kostar energi är ett måste, men om man funderar över livet, måste det vara så i framtiden? Eller vad ska jag göra för att komma till en framtid som är, i mitt eget tycke, mer utopisk.

 

[Inte_Ung]

Så är det naturligtvis. Min upplevelse är att det mesta kan både ge och ta energi. Exempelvis hästen, för mig. Att ha min "tankepaus" med mockning, foderförberedelser och gos i hagen ger energi. Vill jag rida kan det både ge och ta, beroende på vad jag vill göra den dagen. Ett dressyrpass kan t. ex. vara roligt och givande, men också ta energi.

Detsamma gäller förstås med hundarna. En skogspromenad kan (ofta) ge energi, jag känner mig klarare i huvudet och piggare, både fysiskt och mentalt, efteråt. I bland fungerar det dock inte så, och jag kan bli helt färdig av en mycket kortare promenad. Jag tror att det hänger ihop mycket med vad som händer runt mig i livet i övrigt, och inte "bara" själva hundpromenaden i sig.

Det beror nog på hur dålig man har lyckats med att bli.
Jag var bortom att kunna ta hand om mig själv och sköta min dagliga hygien.
De dagar som jag lyckades med att duscha så var det allt som jag orkade med den dagen.
Den mest akuta fasen varade i några veckor sedan så lyckades jag åtminstone köra tvättmaskinen och efter ett tag även disken (i maskin). Nivån var sedan överleva under flera månader innan jag hade ork nog för terapi och behandling. Med facit i handen så borde jag ha fått SSRI redan här, men det var först senare som någon klok läkare kom på det.

Min crash var tydligt relaterad till min arbetsplats och hade inget med mitt privatliv att göra. Vilket gjorde det lättare att ändra livsvillkoren och komma ur problemen.

 

[Nepenthe]

Skogen, lugna promenader där jag vilar från intryck.
Gymma.
Fika med någon i en lugn hemmamiljö.

Jag va tvungen att verkligen sitta ner och "ha tråkigt" för jag var full i huvudet av allt. Och så att försöka vara i nuet, inte skena iväg i tanken.