Utmattningssyndrom och återhämtning

[Badger]

Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid för återhämtning", vilket jag insett att jag nog inte riktigt vet hur man egentligen gör. De flesta i min omgivning har mestadels andra intressen, och för dem låter det konstigt att jag t. ex. känner att det är återhämtning att åka till stallet och mocka och fixa. Jag tänker att här kanske fler har liknande livsstil som mig, med djur att ta hand om och liknande, och kanske har kloka tankar om vad återhämtning är för er?

Min utmattning kom som den klassiska "gå in i väggen"-upplevelsen, med mycket obehagliga symtom både fysiskt och psykiskt. Jag tyckte själv inte att jag hade det speciellt stressigt, men nu kan jag allt mer se att hur jag hanterat stress nog inte varit särskilt gynnsamt för mig. Jag är en "fixare", som alltid vill ha något konkret att lägga fokus på. Har en snart 17-årig dotter som varit sjuk i flera år, och jag har alltid hanterat det med att göra saker. Min man/hennes pappa har varit den som varit mest med henne, och jag har gjort "allt annat" (skött mycket i hemmet, skött om 3 hundar, hjälpt dottern med hennes ponnyer och numera min egen häst o. s. v. ) Har jag fått för lite att göra har jag gett mig in i något nytt projekt av varierande omfattning. Att "bara ta det lugnt" har alltid gjort mig stressad och rastlös. Den senaste tiden innan jag blev sjuk jobbade jag "bara" 75%, och utöver det har jag man och hus, en häst och tre hundar, varav dotterns valp tar mest tid och engagemang - men också är den av hundarna som "ger" mest energi! Då dottern bor på HVB-hem och valpen började "skolas in" för att kunna bo med henne blev det också en hel del åkande dit.

När jag först drabbades av utmattningssyndrom gjorde jag absolut ingenting. Sedan blev dottern mycket dålig och den inre "mamma-kraften" väcktes, och jag körde på som vanligt. Nu är dottern stabil och "hemma" på HVB-hemmet igen, och jag ska ännu en gång "ge mig själv tid för återhämtning". Här sitter jag nu och är stressad, rastlös och vet inte hur man gör. Mannen har inga problem med att slappna av framför TVn eller fördjupa sig i en bok i flera timmar. Jag tycks ha två lägen, sitta rätt upp och ner och göra ingenting alls, eller att verkligen göra något.

Vad är återhämtning för er? Motionera hundar, träna valp, sköta häst och "tantrida" i skogen några dagar i veckan går ju inte att fylla dagarna med. Vänner och familj är underbara och lagar mat, handlar, städar, fixar och ordnar åt oss om vi vill. Det är guld värt och enormt uppskattat! Men vad gör jag med all tid? Tiden finns för återhämtning, men vad är återhämtning, egentligen?

Jag brukar uppfatta mig själv som grundstressad om jag inte kan sitta ned och läsa i lugn och ro utan att vilja rusa iväg och städa någonting eller flytta på någonting eller ta upp mobilen.

Men det är ju jag. (läsa böcker är mitt sinnesbad för minskad stress, rita är nice. )

Om jag inte skulle kunna se på en film utan att scrolla mobilen skulle jag tolka det som att jag var överstressad. Att sticka, virka eller rita när man ser filmen tror jag skulle minska stressnivå. Att scrolla mobil ökar min stressnivå och mentala splittring.

 

[Hera_62]

Jag har liknande erfarenhet som du med en dotter som varit sjuk länge, som värst var det för 15 år sedan och det är fortfarande svajigt i perioder. Det som hjälpt mig mest har varit djuren men också yin yoga och mindfulness. När jag började var yogan hemsk och jag grät hejdlöst i slutet av varje pass, det var mycket som behövde komma ut som jag hade bunkrat upp ända från barndomen. Mindfulness gick jag en "kurs" i på vårdcentralen och den var väldigt bra, den var för personer som var mitt i utbrändheten. Om din VC har sådana "kurser" så rekommenderar jag dig att testa. Mindfulness är svårt att få till i vardagen men det är nog det du praktiserar när du t.ex. är i stallet. Allra "bäst" ska meditation vara men det är svårt.
Jag hoppas du hittar "ditt" sätt att läka.

 

[MML]

Exakt, och hjärnan fungerar ju så att den kommer att gå in i invanda mönster. Det är inte så konstigt om man i hans uppväxten och hela sitt vuxna liv, som det varit för mig, ständigt har bara kört på. Att då göra på ett annat sätt är något som kräver träning, samt att man är snäll mot sig själv när man fallerar i sin strävan att göra annorlunda. Jag funderar över vad som ledde till att jag körde på denna gång och hur jag ska göra annorlunda för att lyckas känna in nästa gång.

Ett mer långsiktigt arbete är ju att fundera över vad som är viktigt i livet, hur man vill att livet ska se ut, och jobba för att komma ditåt. Just nu kanske vissa saker som kostar energi är ett måste, men om man funderar över livet, måste det vara så i framtiden? Eller vad ska jag göra för att komma till en framtid som är, i mitt eget tycke, mer utopisk.

Ja, det är nog så det är för mig också. Jag är van vid att det fungerar alldeles utmärkt att köra på non stop, så det är allt jag "kan". Det svåra är förstås att lära om och hitta ett annat sätt att fungera på, som jag förstår är nödvändigt nu.

Angående att fundera kring vad som är viktigt i livet, och hur man vill att det ska se ut, så är det något jag har väldigt svårt för. Inte att tänka kring det i allmänhet, men att hitta något som jag faktiskt skulle önska att det vore på ett annat sätt. I vilket fall är det svårt att hitta något som jag kan och vill ändra på för att komma närmre en mer utopisk framtid. Jag trivs verkligen med min arbetsplats, kollegor och 80-90 % av arbetsuppgifterna. Den sista lilla delen tar absolut mycket energi, men jag har svårt att se att det är möjligt att komma ifrån. Byta arbete lockar verkligen inte alls. Djuren är min största källa till närvaro och återhämtning i vardagen, där känner jag heller inget behov av att ändra något. Vi trivs oerhört bra där vi bor, har en väldigt fin gemenskap inom kyrkan vi tillhör etc. Jag är oerhört lyckligt lottad som kan säga att jag på det stora hela är "nöjd".

Jag tror att jag helt enkelt har en typ av personlighet som gör att jag "vill för mycket". Jag är social och trivs med att ha människor runt mig, och jag bryr mig väldigt mycket om mina nära och kära. När någon i min närhet går igenom en tuff period vill jag göra vad jag kan för att hjälpa hen. Jag har inte känt att det "tar" att jobba, sköta hemmet, träna själv, umgås privat, finnas för dottern så mycket jag kan, stötta andra nära i deras bekymmer, vara aktiv i kyrkan, gå på hundkurs, spendera tid med min man, ha diverse vårdmöten, delta i anhöriggrupper, och så få tid för att "bara vara" i stallet och med hundarna. Jag vill ställa upp om någon behöver mig, och har då heller inte känt att jag behövt "offra något" för att göra det. Det är nog först nu jag börjar förstå att det är en orimligt stor belastning och att jag, på något sätt, behöver sortera bort en del.

 

[MML]

Jag brukar uppfatta mig själv som grundstressad om jag inte kan sitta ned och läsa i lugn och ro utan att vilja rusa iväg och städa någonting eller flytta på någonting eller ta upp mobilen.

Men det är ju jag. (läsa böcker är mitt sinnesbad för minskad stress, rita är nice. )

Om jag inte skulle kunna se på en film utan att scrolla mobilen skulle jag tolka det som att jag var överstressad. Att sticka, virka eller rita när man ser filmen tror jag skulle minska stressnivå. Att scrolla mobil ökar min stressnivå och mentala splittring.

Jag har nog alltid varit så som person att jag haft svårt för att "bara" sitta och se en film, läsa en bok eller liknande. Jag tror inte att just det, för mig, handlar om en grundstress, utan snarare kanske om även jag har ADHD eller något liknande. Jag vet dock inte om det "är värt" att försöka få en utredning som vuxen och, i normala fall, välfungerande.

 

[Inte_Ung]

Jag vet dock inte om det "är värt" att försöka få en utredning som vuxen och, i normala fall, välfungerande.

Men just nu så verkar det ju inte fungera.
Så något måste du ändra på för att komma i balans.
Vad kan du offra för att orka?

 

[MML]

Men just nu så verkar det ju inte fungera.
Så något måste du ändra på för att komma i balans.
Vad kan du offra för att orka?

Det är den stora frågan, förstås. Just nu har jag dragit ner på det mesta, men det är ju inget som är hållbart i längden. På sikt är det svårare att se vad jag kan "offra", som skulle bidra till en positiv förändring.

 

[Angloubet]

Jag har nog alltid varit så som person att jag haft svårt för att "bara" sitta och se en film, läsa en bok eller liknande. Jag tror inte att just det, för mig, handlar om en grundstress, utan snarare kanske om även jag har ADHD eller något liknande. Jag vet dock inte om det "är värt" att försöka få en utredning som vuxen och, i normala fall, välfungerande.

Kanske för svårt i nuläget, jag måste vara i rätt "brain mood" för detta. Men ett tips för att sluta fippla med mobilen är att kolla på film på ett språk du inte förstår nånting alls av, och därför måste hänga med i textningen för att få helheten.
Jag har kollat mycket på sydkoreanska serier och filmer senaste tiden, just för att de kräver fullt fokus på dem. Kan inte ens sticka eller lägga pussel samtidigt
Det finns förresten bra pussel på datorn om man har svårt att fysiskt ha plats eller känner att inköpssteget är för högt. Går utmärkt att lägga 14 bitar och sen pausa i tre veckor, eller göra ett pussel som faktiskt har 20 bitar för att hjärnan ska få sin domamin boost när det är klart.

Och sen tid.
Det går inte att komma ifrån att allt tar mycket mer tid än man vill tro. Jag fick min diagnos 2014 och inte förrens iår, typ augusti började jag komma ikapp med mig själv och hitta några grejer som fungerar.
NU kan jag hitta meditationen i att mocka och städa stallet som ett litet dockhus, eller gå skogspromenad med hunden. Bara sitta med en sovande katt i knäet.
Tidigare har allt det varit *ytterligare* press bara, allt det som folk tipsar om ska ge energi tog mer för mig. Jag är lite annorlunda än de flesta som bränner ut sig eftersom mitt var fysiskt först, sen mentalt. Men som @manda säger, man blir väldigt medveten om hur allt är beroende av varandra. Kroppen och huvudet måste vara ett, inte dra åt olika håll.

Oops, wall of text. Hoppas nånting är av nytta för dig, tveka inte att skicka ett pm om du vill prata mer

 

[Soapbubble]

Jag har nog alltid varit så som person att jag haft svårt för att "bara" sitta och se en film, läsa en bok eller liknande. Jag tror inte att just det, för mig, handlar om en grundstress, utan snarare kanske om även jag har ADHD eller något liknande. Jag vet dock inte om det "är värt" att försöka få en utredning som vuxen och, i normala fall, välfungerande.

Har du tänkt tanken att det kan vara ”ADHD eller något liknande” som till slut har orsakade ditt utmaningssyndrom?

Jag tycker jag läser i artiklar och här på buke om kvinnor som är välfungerande och sen blir utbrända och kommer inte tillbaka förrän de får en diagnos och kan utifrån diagnosen göra förändringar i sitt liv.

 

[MML]

Kanske för svårt i nuläget, jag måste vara i rätt "brain mood" för detta. Men ett tips för att sluta fippla med mobilen är att kolla på film på ett språk du inte förstår nånting alls av, och därför måste hänga med i textningen för att få helheten.
Jag har kollat mycket på sydkoreanska serier och filmer senaste tiden, just för att de kräver fullt fokus på dem. Kan inte ens sticka eller lägga pussel samtidigt
Det finns förresten bra pussel på datorn om man har svårt att fysiskt ha plats eller känner att inköpssteget är för högt. Går utmärkt att lägga 14 bitar och sen pausa i tre veckor, eller göra ett pussel som faktiskt har 20 bitar för att hjärnan ska få sin domamin boost när det är klart.

Och sen tid.
Det går inte att komma ifrån att allt tar mycket mer tid än man vill tro. Jag fick min diagnos 2014 och inte förrens iår, typ augusti började jag komma ikapp med mig själv och hitta några grejer som fungerar.
NU kan jag hitta meditationen i att mocka och städa stallet som ett litet dockhus, eller gå skogspromenad med hunden. Bara sitta med en sovande katt i knäet.
Tidigare har allt det varit *ytterligare* press bara, allt det som folk tipsar om ska ge energi tog mer för mig. Jag är lite annorlunda än de flesta som bränner ut sig eftersom mitt var fysiskt först, sen mentalt. Men som @manda säger, man blir väldigt medveten om hur allt är beroende av varandra. Kroppen och huvudet måste vara ett, inte dra åt olika håll.

Oops, wall of text. Hoppas nånting är av nytta för dig, tveka inte att skicka ett pm om du vill prata mer

Jag är ingen som fipplar med mobilen i överflöd. Det jag gör är snarare att bli rastlös och börja "fixa" med något under tiden jag ser en film, eller så bara tröttnar jag och gör något annat istället. Ofta börjar det nog med att jag exempelvis "passar på att sortera strumpor" eller vad det än kan vara, för att sedan "bara lägga undan tvätten", och då passar jag på att göra ytterligare något och så springer jag plötsligt runt i hela huset och gör allt utom just att sitta still och se filmen. Handarbete har jag heller aldrig haft tålamod att lära mig, annars kan jag tänka mig att det är en bra, lugn sysselsättning om man behöver något "under tiden" man t. ex. ser en film.

Jag har som sagt tur i det att stallet, och hundarna, ger mig en "paus" och ett tillfälle att vara närvarande och medveten. Förmodligen är det något åt hållet "light meditation".

 

[MML]

Har du tänkt tanken att det kan vara ”ADHD eller något liknande” som till slut har orsakade ditt utmaningssyndrom?

Jag tycker jag läser i artiklar och här på buke om kvinnor som är välfungerande och sen blir utbrända och kommer inte tillbaka förrän de får en diagnos och kan utifrån diagnosen göra förändringar i sitt liv.

Det var en intressant fundering! Jag har nog inte refketerat över det, men visst skulle det kunna vara så. Jag vet ju dock att livet i stort också påverkat min stressnivå mycket de senaste åren, och jag har svårt att se vad jag skulle kunna ändra "bara" utifrån en eventuell diagnos.

 

[Soapbubble]

Du kanske skulle lyssna/läsa ”ADHD / ifrån duktig flicka till utbränd kvinna” när du är pigg nog. Den verkar uppskattad om man söker på buke.

 

[MML]

Du kanske skulle lyssna/läsa ”ADHD / ifrån duktig flicka till utbränd kvinna” när du är pigg nog. Den verkar uppskattad om man söker på buke.

Tack för ditt tips! Jag ska skriva upp det direkt, så att jag kommer i håg.

 

[MML]

I dag har jag knappt orkat ta mig ut ur huset. Jag känner mig som en urusel partner, mamma, hundägare, hästägare, vän. Det är lättare att ge mig själv förståelse för att vara så här utmattad om jag vet med mig att jag har gjort något utmanande dagen innan eller så. Nu gjorde jag ingenting utöver det minimala som är "det vanliga" just nu. Möjligen att jag har tänkt lite mer, men det är svårt att säga åt sig själv att man inte "får tänka för mycket". Inte borde det väl trötta ut en så fullständigt att bara tänka, heller?

 

[Squie]

I dag har jag knappt orkat ta mig ut ur huset. Jag känner mig som en urusel partner, mamma, hundägare, hästägare, vän. Det är lättare att ge mig själv förståelse för att vara så här utmattad om jag vet med mig att jag har gjort något utmanande dagen innan eller så. Nu gjorde jag ingenting utöver det minimala som är "det vanliga" just nu. Möjligen att jag har tänkt lite mer, men det är svårt att säga åt sig själv att man inte "får tänka för mycket". Inte borde det väl trötta ut en så fullständigt att bara tänka, heller?

Jo. Har man en slut kropp, så sover man.

 

[MML]

Jo. Har man en slut kropp, så sover man.

Det knepiga är att jag känner mig både helt utmattad, fysiskt såväl som mentalt, och samtidigt även känner mig rastlös i kroppen och har oerhört svårt för att "varva ner". Kroppen är trött, men ändå inte, på något sätt, vilket gör att hur mycket jag än vilar och/eller sover, så kan jag inte känna att det "hjälper".

 

[Squie]

Det knepiga är att jag känner mig både helt utmattad, fysiskt såväl som mentalt, och samtidigt även känner mig rastlös i kroppen och har oerhört svårt för att "varva ner". Kroppen är trött, men ändå inte, på något sätt, vilket gör att hur mycket jag än vilar och/eller sover, så kan jag inte känna att det "hjälper".

Det minns jag väldigt väl.

 

[Angloubet]

I dag har jag knappt orkat ta mig ut ur huset. Jag känner mig som en urusel partner, mamma, hundägare, hästägare, vän. Det är lättare att ge mig själv förståelse för att vara så här utmattad om jag vet med mig att jag har gjort något utmanande dagen innan eller så. Nu gjorde jag ingenting utöver det minimala som är "det vanliga" just nu. Möjligen att jag har tänkt lite mer, men det är svårt att säga åt sig själv att man inte "får tänka för mycket". Inte borde det väl trötta ut en så fullständigt att bara tänka, heller?

Välkommen in i den underbara utbrändheten
Jo. Att tänka är skitjobbigt numera.
och ja, att sova är asjobbigt när det kryper i hela kroppen för att man inte kan sova pga "jag är för trött för att somna" (även om man inte "gjort nåt").
Men, du måste.
Det är en sak att akut träna på. Att sitta still och göra "ingenting", som att lägga pussel, eller se på en hel film, eller.. pilla sig i naveln och bara vara. Såfort du känner att "jamen jag skulle ju bara..." NOPE. Stopp. Du är den viktigaste personen i ditt liv. Ta på din egen syrgasmask först, du MÅSTE vända hur du är. NU.
Det kommer vara tråkigt, svårt, hemskt och alldeles underbart.
Men, ju oftare du tränar på att "vara man och stänga av alla måsten" (jaja, jag vet, inte alla män, meeeen... ) ju snällare kommer din smäll vara.
Du kommer inte känna "att det hjälper", men det gör det. Du vet inte hur mycket som är FÖR mycket förrens efteråt.
Vissa dagar har jag inte ork att läsa såhär långa inlägg, idag är det jag som skriver ett.
Vi är många som har och haft exakt det du beskriver, och tyvärr är det bara att lyssna på tröttheten. Den bestämmer, 110%.
Jag önskar jag hade några uppmuntrande ord istället för alla pekpinnar, men det är en kamp att komma tillbaka, ingen dans på rosor.

 

[MML]

Välkommen in i den underbara utbrändheten
Jo. Att tänka är skitjobbigt numera.
och ja, att sova är asjobbigt när det kryper i hela kroppen för att man inte kan sova pga "jag är för trött för att somna" (även om man inte "gjort nåt").
Men, du måste.
Det är en sak att akut träna på. Att sitta still och göra "ingenting", som att lägga pussel, eller se på en hel film, eller.. pilla sig i naveln och bara vara. Såfort du känner att "jamen jag skulle ju bara..." NOPE. Stopp. Du är den viktigaste personen i ditt liv. Ta på din egen syrgasmask först, du MÅSTE vända hur du är. NU.
Det kommer vara tråkigt, svårt, hemskt och alldeles underbart.
Men, ju oftare du tränar på att "vara man och stänga av alla måsten" (jaja, jag vet, inte alla män, meeeen... ) ju snällare kommer din smäll vara.
Du kommer inte känna "att det hjälper", men det gör det. Du vet inte hur mycket som är FÖR mycket förrens efteråt.
Vissa dagar har jag inte ork att läsa såhär långa inlägg, idag är det jag som skriver ett.
Vi är många som har och haft exakt det du beskriver, och tyvärr är det bara att lyssna på tröttheten. Den bestämmer, 110%.
Jag önskar jag hade några uppmuntrande ord istället för alla pekpinnar, men det är en kamp att komma tillbaka, ingen dans på rosor.

Det är väl just det här med att lyssna på tröttheten, och att låta den bestämma, som är så oerhört svårt. Den praktiska biten är relativt "enkel", då jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har mycket stöd och hjälp med "allt". Jag behöver inte göra just någonting alls, om jag inte själv känner att jag vill och orkar. Det kommer inga akuta "måsten" och drar i mig om jag stannar inomhus en hel dag.

Den emotionella och sociala biten är betydligt svårare. Jag kan alldeles säkert "tvinga" mig själv att sitta still och se en film eller liknande, men jag kommer inte undan den inre stressen orsakad av oro för, och tankar kring, anhöriga. Tankarna på alla "Jag borde..." som maler i bakhuvudet är snudd på omöjliga att stänga av, för att inte tala om "Jag vill...". Jag upplever att det snarast staplas på hög, och i stället för att känna av mindre stress tycker jag att min stress ökar ju mindre jag gör. Det är säkerligen något jag behöver lära mig att tänka om och omprioritera kring, men det är verkligen inte lätt när allt är sådant som jag vill ge både tid och engagemang.

Jag har redan, för stunden, "valt bort" träning, städning, matlagning, många sådana saker som förvisso är "måsten" men som också ger välbefinnande i vardagen. Just nu lägger jag snudd på noll energi på sådant. Jobbet, som jag till allra största delen saknar och vill orka tillbaka till, är jag sjukskriven ifrån. Djuren, att göra det kravlösa minimala med både hundar och häst, är vad som ger mig återhämtning, andpaus, och närvaro. Jag är mer mentalt i balans efter en halvtimmes promenad med hundarna, eller en halvtimme i stallet, än vad jag är efter flera timmars sömn. Att hålla kvar vid det tror jag personligen är väldigt viktigt för mitt mående, både på kort och på lång sikt.

Vad finns då kvar att "sortera bort"? Relationer? Det är givetvis inget jag vill. Jag skulle, om något, önska att jag kunde spendera mer kvalitetstid med min man. Jag skulle vilja kunna finnas där mer för dottern. Jag skulle vilja vara ett bättre stöd för mina nära. Inte minst skulle jag vilja kunna bidra mer till kyrkans ideella verksamhet än vad jag i "normalläget" gör. Jag känner att jag har så mycket jag vill ge, så det är oerhört svårt att i stället göra raka motsatsen och minska ner på det området.

 

[Blyger]

Jag har aldrig varit utmattad @MML så det här kanske är helt fel men kanske sitta/ligga i soffan med huvudet i din mans knä och bara försöka vara där?
Då är ni tillsammans men du ska inte "göra" någonting. Han får klappa dig på huvudet istället.

 

[Habina]

Det är väl just det här med att lyssna på tröttheten, och att låta den bestämma, som är så oerhört svårt. Den praktiska biten är relativt "enkel", då jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har mycket stöd och hjälp med "allt". Jag behöver inte göra just någonting alls, om jag inte själv känner att jag vill och orkar. Det kommer inga akuta "måsten" och drar i mig om jag stannar inomhus en hel dag.

Den emotionella och sociala biten är betydligt svårare. Jag kan alldeles säkert "tvinga" mig själv att sitta still och se en film eller liknande, men jag kommer inte undan den inre stressen orsakad av oro för, och tankar kring, anhöriga. Tankarna på alla "Jag borde..." som maler i bakhuvudet är snudd på omöjliga att stänga av, för att inte tala om "Jag vill...". Jag upplever att det snarast staplas på hög, och i stället för att känna av mindre stress tycker jag att min stress ökar ju mindre jag gör. Det är säkerligen något jag behöver lära mig att tänka om och omprioritera kring, men det är verkligen inte lätt när allt är sådant som jag vill ge både tid och engagemang.

Jag har redan, för stunden, "valt bort" träning, städning, matlagning, många sådana saker som förvisso är "måsten" men som också ger välbefinnande i vardagen. Just nu lägger jag snudd på noll energi på sådant. Jobbet, som jag till allra största delen saknar och vill orka tillbaka till, är jag sjukskriven ifrån. Djuren, att göra det kravlösa minimala med både hundar och häst, är vad som ger mig återhämtning, andpaus, och närvaro. Jag är mer mentalt i balans efter en halvtimmes promenad med hundarna, eller en halvtimme i stallet, än vad jag är efter flera timmars sömn. Att hålla kvar vid det tror jag personligen är väldigt viktigt för mitt mående, både på kort och på lång sikt.

Vad finns då kvar att "sortera bort"? Relationer? Det är givetvis inget jag vill. Jag skulle, om något, önska att jag kunde spendera mer kvalitetstid med min man. Jag skulle vilja kunna finnas där mer för dottern. Jag skulle vilja vara ett bättre stöd för mina nära. Inte minst skulle jag vilja kunna bidra mer till kyrkans ideella verksamhet än vad jag i "normalläget" gör. Jag känner att jag har så mycket jag vill ge, så det är oerhört svårt att i stället göra raka motsatsen och minska ner på det området.

Något jag önskade att jag fått höra, när jag var som sämst, var att det inte alltid kommer att vara såhär. Du har en viloskuld som måste betas av och det kommer att ta tid. Du kommer inte kunna göra allt som du gjorde tidigare, men du kommer orka göra mycket mer än vad du orkar just nu. Dvs om x månader/år kommer du inte vara helt slut efter att ha träffat en kompis och fikat.

Jag planerar väldigt mycket återhämtning i min vardag, jag färgkoordinerar helt enkelt saker som tar energi och saker som ger energi. Det gör att jag redan innan kan se "oups, den här veckan blir det mycket tuffa saker att klara av, bäst att jag inte lägger in nånting annat än återhämtning på helgen". Sen är jag inte 100 % perfekt i genomförandet, men jag blir bättre och bättre på det.

Det är jobbigt när tankarna snurrar en massa, där kan tex KBT hjälpa mycket. Sen får du försöka jämföra med ett brutet ben. Du skulle inte sticka ut och springa med ett brutet ben, även om du skulle vilja springa. Likaså kan du vilja finnas där för dotter och kyrkans arbete, men just nu (obs, inte för alltid) kan du inte göra det.

Jag blir glad av att höra att du har stöd i det vardagliga. Jag var helt ensam när jag var sjuk, det enda jag fick var gliringar och hånfulla kommentarer från mina anhöriga om hur lat och bortskämd jag var... Det gör mig ledsen än idag.