Utmattningssyndrom och återhämtning

[Sonic76]

Jag har varit utmattad och sjukskriven i 3 år mellan 2014-2016
Tyvärr inte så bra tid att vara det i med vårdnadstvist, hemmasittare till barn och ekonomi i totalt förfall.
Än idag orkar jag typ bara jobba, fritiden är jag helt slut på.
Jag är ändå glad att jag orkar jobba, skulle bara vilja orka städa hemma med.
Nu sker det för att det är absolut tvunget.

 

[Tassa]

Jag har "bara" varit sjukskriven i några veckor. Alldeles i början sov jag väldigt mycket och var alldeles "snurrig" mentalt. När dottern sedan blev dålig behövde jag "vara mamma", och på något sätt fanns det kraft till det där och då. Jag tror att det är först nu jag börjar orka och kunna reflektera kring vad som faktiskt är återhämtning för mig, och hur jag bäst får vila.

När jag skaffade min häst var det just för att ha något som är "bara mitt", som en fristad från livet i övrigt. Min häst är oerhört lättsam både att ta hand om och att rida, noga utvald för att jag ville ha, och behövde, en häst som inte "ställer krav".

Jag tar absolut med mig att fundera vidare kring vad som fungerar vilsamt för mig.

Ja man slutar aldrig att vara förälder, något som är svårt att kombinera med en utmattning.

Det är bra att du börjar reflektera, det är ju också en del av tillfrisknandet. Jag tror att var sak har sin tid. Det kan ta ett tag att komma underfund med vad som fungerar för sig själv. Och ibland måste man omvärdera. Jag har lovat mig själv att vara snäll mot mig själv. Det har hjälpt mig mycket med hur jag ser på mig själv gällande krav och prestation.

Min psykolog sa att det är viktigt att jag har energi kvar efter dagens slut. Att jag måste lära mig att bryta aktiviteter innan jag inte orkar mer. Det är nog viktigt för alla utmattade.

 

[Kirre]

Jag har lite svårt att förstå hur man kommer fram till att sin egen sanning är någon slags universell sanning för "alla". För mig personligen är stallet och hästen återhämtning och avkoppling. Det betyder givetvis inte att jag säger åt någon annan med utmattningssyndrom att hen bör skaffa häst/hund/annat djur för att komma tillbaka på banan. Det tror jag är individuellt för var och en, vad som hjälper och vad som stjälper.

Jag håller med dig om att hur man har häst alldeles säkert har stor betydelse. Har man t. ex. en tävlingshäst i ett kollektivstall, där man köper hem foder och strö själv och sköter ett större antal utsläpp/insläpp för ett större antal hästar, tränar mycket etc. så tar det naturligtvis mer energi än om man t. ex. har en hobbyhäst på helinackordering i en lösdrift, där man "bara" behöver sköta om sin egen häst. Jag tror också att du har en poäng i att korrelationen hästägare - utmattningssyndrom kan handla om "duktig-flicka-syndromet" och en vilja att alltid prestera, snarare än "enbart" hästägandet i sig.

För min situation har jag inga som helst tvivel om att min häst inte är "problemet", så att säga.

Jag har nog sett för många omkring mig, inte bara jag själv, som, i kombination med resten av livet, vandrat utmattningsvägen. Det är alltså inte bara min sanning. Och att bara att ha häst är problemet säger jag inte, lika lite som bara jobbet är problemet utan det är en kombination av hela livet som inte får plats och där är att ha egen häst många gånger en för stor pusselbit, lite beroende då på hur man har häst.
Att man tar sig tillbaka tack vare att man har häst beror ju ofta på att man plockar bort en stor pusselbit, jobbet, genom sjukskrivning och självklart är då fritt antal timmar att spendera när man vill i stallet superhärligt och ger energi, det är i mina ögon inte samma sak som att ha häst som man tränar och tävlar i kombo med heltidsjobb. Träningen är slut kl 21, i stallet vid 22, hemma 23, i säng 24 och på jobbet igen kl 7. På helgen upp kl 5, tävling hela dagen och på kvällen får hästen kolik, vet kommer ut, vaka till kl 4, sova tre timmar för sen ska du möta höleverensen osv osv.
För väldigt många ser hästlivet ut lite mer som det senare om än något komprimerat här och frågan är då vad som är hönan eller ägget, jobbet eller hästen? Eller villan eller tre barn.
Att häst är bra för insidan tror jag inte någon motsätter sig men beroende på hur allt runtomkring ser ut så kan det också blir en enorm börda, vilket jag ser hos många.

 

[Habina]

Jag har lite svårt att förstå hur man kommer fram till att sin egen sanning är någon slags universell sanning för "alla". För mig personligen är stallet och hästen återhämtning och avkoppling. Det betyder givetvis inte att jag säger åt någon annan med utmattningssyndrom att hen bör skaffa häst/hund/annat djur för att komma tillbaka på banan. Det tror jag är individuellt för var och en, vad som hjälper och vad som stjälper.

Jag håller med dig om att hur man har häst alldeles säkert har stor betydelse. Har man t. ex. en tävlingshäst i ett kollektivstall, där man köper hem foder och strö själv och sköter ett större antal utsläpp/insläpp för ett större antal hästar, tränar mycket etc. så tar det naturligtvis mer energi än om man t. ex. har en hobbyhäst på helinackordering i en lösdrift, där man "bara" behöver sköta om sin egen häst. Jag tror också att du har en poäng i att korrelationen hästägare - utmattningssyndrom kan handla om "duktig-flicka-syndromet" och en vilja att alltid prestera, snarare än "enbart" hästägandet i sig.

För min situation har jag inga som helst tvivel om att min häst inte är "problemet", så att säga.

Nu var det snart tio år sen jag blev utbränd. Men även om jobbet var grundorsaken, så blev det förvärrat av att jag hade hästarna (3-4 stycken under de sjuka åren) i ett fruktansvärt tungjobbat stall. Jag slet bokstavligt talat ut kroppen när jag skulle ta hand om dem och det var ytterst sällan jag hade ork kvar att faktiskt ta den där mysiga skogspromenaden. Jag försökte tom hålla igång och träna/tävla en period och lurade även mig själv rätt så bra att jag var "frisk" innan jag kraschade igen.

Med det sagt, upplever du att hästarna är ditt andningshål, så är det förmodligen så. Men jag var iaf för blind för att se hur illa det var.

Det är först nu, när jag inte gör nåt annat med hästarna än tar in, pysslar om, rider och sen städar den stalldel där mina hästar varit, som jag inser hur mycket jag jobbat och slitit genom åren för mina hästar. Utan att knappt fått rida nåt. För mig har det varit ett stort uppvaknande.

Tipsar, ifall du har ork att läsa, om boken Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern. Hon blev utbränd under samma period som mig, och jag har haft mycket nöje av boken fast det var många år sedan jag blev frisk.

Själv återhämtar jag mig fortfarande främst genom att vila i sängen, antingen läser jag, bara låter tankarna vandra eller ser om nån tv-serie som jag sett tusen gånger tidigare (typ Gilmore Girls är perfekt). Numera kan jag också lägga till stallet på listan, men det har tagit tid att få det dit då jag tyvärr haft hästarna i antingen svårarbetade stall eller i stallmiljöer som varit otrevlig stämning i.

 

[Squie]

. Helt frisk blir man aldrig.

Jag reagerar på det här.

Frisk blir du. Men. Du får en ökad känslighet. Vilket är bra, om man frågar mig. Hemligheten är att ta bort stressorerna o byta liv.

Haft dialog m överläkare ang stress o utmattningssyndrom.

 

[Hippocampus]

Jag reagerar på det här.

Frisk blir du. Men. Du får en ökad känslighet. Vilket är bra, om man frågar mig. Hemligheten är att ta bort stressorerna o byta liv.

Haft dialog m överläkare ang stress o utmattningssyndrom.

Håller med. Klart man blir frisk.

 

[Hermelin]

För mig blev återhämtningen fysisk träning. Jag var på gymet och började springa. Och så klart långa turer i skogen med hunden. När kraften kom tillbaka till kroppen så kom så småningom kraften tillbaka till huvudet också. Om jag valt att ligga på soffan hade jag nog varit sjuk än.

 

[MML]

Jag har nog sett för många omkring mig, inte bara jag själv, som, i kombination med resten av livet, vandrat utmattningsvägen. Det är alltså inte bara min sanning. Och att bara att ha häst är problemet säger jag inte, lika lite som bara jobbet är problemet utan det är en kombination av hela livet som inte får plats och där är att ha egen häst många gånger en för stor pusselbit, lite beroende då på hur man har häst.
Att man tar sig tillbaka tack vare att man har häst beror ju ofta på att man plockar bort en stor pusselbit, jobbet, genom sjukskrivning och självklart är då fritt antal timmar att spendera när man vill i stallet superhärligt och ger energi, det är i mina ögon inte samma sak som att ha häst som man tränar och tävlar i kombo med heltidsjobb. Träningen är slut kl 21, i stallet vid 22, hemma 23, i säng 24 och på jobbet igen kl 7. På helgen upp kl 5, tävling hela dagen och på kvällen får hästen kolik, vet kommer ut, vaka till kl 4, sova tre timmar för sen ska du möta höleverensen osv osv.
För väldigt många ser hästlivet ut lite mer som det senare om än något komprimerat här och frågan är då vad som är hönan eller ägget, jobbet eller hästen? Eller villan eller tre barn.
Att häst är bra för insidan tror jag inte någon motsätter sig men beroende på hur allt runtomkring ser ut så kan det också blir en enorm börda, vilket jag ser hos många.

Jag har naturligtvis inte heller påstått att det är bara din sanning, däremot tror (vet) jag att det inte är allas sanning. Jag tycker nog också att det är en relevant skillnad mellan att mena på att alla som tycker att häst/stall ger mer energi än det tar lever i förnekelse, och att se att det under vissa omständigheter kan vara så att häst/stall är mer utmattande än återhämtande.

Jag säger som sagt inte alls emot att häst kan vara en stor börda, och att det kan vara "för mycket", inte minst för någon med utmattningssyndrom. Det jag vänder mig emot är uttalandet om att det är så, och att de som anser att häst/stall är återhämtning lever i förnekelse.

För mig ser hästlivet inte alls ut så som du beskriver det och är inte alls någon enorm börda.

 

[MML]

Nu var det snart tio år sen jag blev utbränd. Men även om jobbet var grundorsaken, så blev det förvärrat av att jag hade hästarna (3-4 stycken under de sjuka åren) i ett fruktansvärt tungjobbat stall. Jag slet bokstavligt talat ut kroppen när jag skulle ta hand om dem och det var ytterst sällan jag hade ork kvar att faktiskt ta den där mysiga skogspromenaden. Jag försökte tom hålla igång och träna/tävla en period och lurade även mig själv rätt så bra att jag var "frisk" innan jag kraschade igen.

Med det sagt, upplever du att hästarna är ditt andningshål, så är det förmodligen så. Men jag var iaf för blind för att se hur illa det var.

Det är först nu, när jag inte gör nåt annat med hästarna än tar in, pysslar om, rider och sen städar den stalldel där mina hästar varit, som jag inser hur mycket jag jobbat och slitit genom åren för mina hästar. Utan att knappt fått rida nåt. För mig har det varit ett stort uppvaknande.

Tipsar, ifall du har ork att läsa, om boken Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern. Hon blev utbränd under samma period som mig, och jag har haft mycket nöje av boken fast det var många år sedan jag blev frisk.

Själv återhämtar jag mig fortfarande främst genom att vila i sängen, antingen läser jag, bara låter tankarna vandra eller ser om nån tv-serie som jag sett tusen gånger tidigare (typ Gilmore Girls är perfekt). Numera kan jag också lägga till stallet på listan, men det har tagit tid att få det dit då jag tyvärr haft hästarna i antingen svårarbetade stall eller i stallmiljöer som varit otrevlig stämning i.

Jag förstår absolut att det under de förutsättningar du beksriver är slitigt att ha hästar, och att det då förmodligen inte ger särskilt mycket återhämtning. Det är fint att höra att du nu kommit till en punkt då du kan ha stallet som återhämtning!

 

[MML]

Jag reagerar på det här.

Frisk blir du. Men. Du får en ökad känslighet. Vilket är bra, om man frågar mig. Hemligheten är att ta bort stressorerna o byta liv.

Haft dialog m överläkare ang stress o utmattningssyndrom.

Det svåra blir ju givetvis när de största stressfaktorerna är sådant som man har ingen, eller mycket liten, kontroll över och därmed har väldigt svårt att påverka.

 

[Catsu]

Ingen utmattning här även om det antagligen varit väldigt nära många gånger. Jag har en extrem hjärntrötthet orsakad av MS.
Jag har jobbat 50% de sista åren men är nu sjukskriven på heltid sen ett halvår.

Det som fungerar för mig är långa, långsamma promenader i naturen. Inget stress/motionsgående utan bara långsamt vandra och verkligen se vad som finns runtomkring mig.

En annan sak är meditation. Det kan vara fruktansvärt svårt i början och man kanske bara klarar några få minuter men det är okej.

Lyssna på kroppen och hjärnan. Säger de vila då är det vila som gäller. Det tar tid att lära sig känna igen signalerna och lägga sig innan energin är totalt slut.

 

[Islandshästryttare]

Kom att tänka på en sak som iallafall var viktigt för mig när min pappa blev sjuk i alzheimer när han var relativt ung. Det var att tillåta mig själv att sörja det. Jag vill naturligtvis inte lägga något som du inte känner på dig. Men om det är så att du känner en sorg över att din dotter är sjuk har du tillåtit dig själv att få utlopp för den sorgen @MML ? Som sagt var om du inte känner att detta är en sorg för dig s kan du bara bortse från detta inlägget.

 

[zarmino]

Jag tror bestämt att alla som säger att det är mer avkopplande än energikrävande att ha häst är i förnekelse. Har diskuterat det resonemanget med min företagshälsovård och de håller med mig och människor med häst är klart överrepresenterade hos dem bland de som varit sjukskrivna för utmattning.

Sen inte sagt att ha häst man vill och väljer att göra ändå men är det avkoppling och få mer energi till övrigt i livet man är ute efter så lånar man en häst och slipper stora delar av ansvaret.

Visst är man enormt ekonomiskt stark och kan betala andra för att stötta när det behövs utan att behöva tänka närmare på det eller har en enormt bra uppställning där det alltid finns hjälp så fungerar det säkert bra ut energisynpunkt också.

Hade jag haft hästen hemma hade det ju inte varit energipåfyllande, men nu stod han uppstallad på ridskola. Det enda jag behövde göra var att mocka och göra påsar samt kraft, en av ridlärarna red gratis, och övriga inackorderade ställde gärna upp och avlastade mig om jag hade en dålig dag. Utan min häst hade jag överhuvudtaget inte tagit mig upp ur sängen, men tanken på honom gjorde att jag kämpade. Och när jag började jobba igen så strök jag allt utom jobb och häst, och det kändes okej för mig, iaf i det halvår jag levde så. Sen la jag successivt in ett biobesök, en konsert, en hemmafest...

 

[MML]

Kom att tänka på en sak som iallafall var viktigt för mig när min pappa blev sjuk i alzheimer när han var relativt ung. Det var att tillåta mig själv att sörja det. Jag vill naturligtvis inte lägga något som du inte känner på dig. Men om det är så att du känner en sorg över att din dotter är sjuk har du tillåtit dig själv att få utlopp för den sorgen @MML ? Som sagt var om du inte känner att detta är en sorg för dig s kan du bara bortse från detta inlägget.

Jag skulle inte säga att jag sörjer att hon är sjuk, eller att jag har något behov av att göra det. Det jag däremot har sörjt är sådant som hon, och vi som familj, förlorat och gått miste om. Det är en ständigt närvarande sorg som kan göra sig påmind i stort som smått, men det är något jag med tiden lärt mig att acceptera.

 

[MML]

Hade jag haft hästen hemma hade det ju inte varit energipåfyllande, men nu stod han uppstallad på ridskola. Det enda jag behövde göra var att mocka och göra påsar samt kraft, en av ridlärarna red gratis, och övriga inackorderade ställde gärna upp och avlastade mig om jag hade en dålig dag. Utan min häst hade jag överhuvudtaget inte tagit mig upp ur sängen, men tanken på honom gjorde att jag kämpade. Och när jag började jobba igen så strök jag allt utom jobb och häst, och det kändes okej för mig, iaf i det halvår jag levde så. Sen la jag successivt in ett biobesök, en konsert, en hemmafest...

Jag kan känna igen mig i det du skriver. Inte så att jag inte hade tagit mig upp ur sängen utan hästen (hade jag varit utan både häst och hundar hade det förmodligen varit så) men att hästen verkligen har en enorm betydelse för orken/förmågan att kämpa på. När det varit turbulent kring min dotter har min häst, som varit mitt "alldeles egna" intresse, min alldeles egna tid, varit oerhört betydelsefullt. Jag tankar verkligen energi i stallet, och precis som du har jag goda förutsättningar runt omkring för att det inte blir energikrävande utan energipåfyllning.

 

[gammalek]

Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid för återhämtning", vilket jag insett att jag nog inte riktigt vet hur man egentligen gör. De flesta i min omgivning har mestadels andra intressen, och för dem låter det konstigt att jag t. ex. känner att det är återhämtning att åka till stallet och mocka och fixa. Jag tänker att här kanske fler har liknande livsstil som mig, med djur att ta hand om och liknande, och kanske har kloka tankar om vad återhämtning är för er?

Min utmattning kom som den klassiska "gå in i väggen"-upplevelsen, med mycket obehagliga symtom både fysiskt och psykiskt. Jag tyckte själv inte att jag hade det speciellt stressigt, men nu kan jag allt mer se att hur jag hanterat stress nog inte varit särskilt gynnsamt för mig. Jag är en "fixare", som alltid vill ha något konkret att lägga fokus på. Har en snart 17-årig dotter som varit sjuk i flera år, och jag har alltid hanterat det med att göra saker. Min man/hennes pappa har varit den som varit mest med henne, och jag har gjort "allt annat" (skött mycket i hemmet, skött om 3 hundar, hjälpt dottern med hennes ponnyer och numera min egen häst o. s. v. ) Har jag fått för lite att göra har jag gett mig in i något nytt projekt av varierande omfattning. Att "bara ta det lugnt" har alltid gjort mig stressad och rastlös. Den senaste tiden innan jag blev sjuk jobbade jag "bara" 75%, och utöver det har jag man och hus, en häst och tre hundar, varav dotterns valp tar mest tid och engagemang - men också är den av hundarna som "ger" mest energi! Då dottern bor på HVB-hem och valpen började "skolas in" för att kunna bo med henne blev det också en hel del åkande dit.

När jag först drabbades av utmattningssyndrom gjorde jag absolut ingenting. Sedan blev dottern mycket dålig och den inre "mamma-kraften" väcktes, och jag körde på som vanligt. Nu är dottern stabil och "hemma" på HVB-hemmet igen, och jag ska ännu en gång "ge mig själv tid för återhämtning". Här sitter jag nu och är stressad, rastlös och vet inte hur man gör. Mannen har inga problem med att slappna av framför TVn eller fördjupa sig i en bok i flera timmar. Jag tycks ha två lägen, sitta rätt upp och ner och göra ingenting alls, eller att verkligen göra något.

Vad är återhämtning för er? Motionera hundar, träna valp, sköta häst och "tantrida" i skogen några dagar i veckan går ju inte att fylla dagarna med. Vänner och familj är underbara och lagar mat, handlar, städar, fixar och ordnar åt oss om vi vill. Det är guld värt och enormt uppskattat! Men vad gör jag med all tid? Tiden finns för återhämtning, men vad är återhämtning, egentligen?

Om du är en fixare, en som möter stress med att göra mer, skulle jag tänka att du behöver göra mindre för att se vart det leder.

Så har det varit för mig i alla fall. All tid som blir över är till för att möta det som man inte står ut med att möta. Det som man flyr från genom att göra.

 

[farin]

Min första utmattning kom en tid efter att jag fått ta bort min häst (och inte skaffade en ny). Den mentala återhämtning som hon gav, när jag "var tvungen" att vara här och nu med henne var det som lät min speedade hjärna koppla av. Flera psykologer jag träffat genom åren anser att jag har ADHD, men jag är för högfungerande för att prioriteras för utredning.
Nu har jag hundar som ger mig den återhämtningen. Mentalt när vi tränar behöver jag vara lika fokuserad på hunden som jag vill att hon ska vara på mig, det gör att jag är här och nu istället för i dåtid eller framtid i överljudsfart och det är nödvändigt för mig. Mindfulness i praktiken helt enkelt. Men också fysiskt genom långa lugna promenader där hundarna får nosa precis så mycket de vill och jag bara står bredvid och andas under tiden. Eller fyspasset som ger utlopp för adrenalinet jag byggt upp under en dag på jobbet. Hästen och stallet gav också allt det där, så jag kan absolut se att mina djur hjälper mig att hålla mig från utmattning.

 

[Squie]

Det svåra blir ju givetvis när de största stressfaktorerna är sådant som man har ingen, eller mycket liten, kontroll över och därmed har väldigt svårt att påverka.

Vilka är det?

 

[Kjerulfia]

För min del handlade det mycket om att kunna koppla bort det som orsakade stressen.
Jag gick också en "stressahanteringskurs" på vårdcentralen och där insåg att jag aldrig varvade ner (dvs laddade batteriet), utan jag varvade upp, presterade på högvarv hela tiden och gick inte ner till mer normal eller lågpresterande under en period föt att sedan varva upp och högprestera. Det måste jag fortfarande aktivt påminna mig om att göra, att varav ner och ha perioder med arbetsuppgifter där "jag bara gör" utan att tänka, projektleda och koordinera. Och att det är helt okej! Men det innebär också att jag inte projektleder "hemmet" hela tiden, utan hemma försöker jag få en del "bara göra" saker...

I mitt fall var det jobbet som orsakde min utmattning, så att vara sjukskriven hjälpte mig mycket. Sedan såg jag till att mina arbetsuppgifter ändrades (den som orsakade mest (psykisk) stress behövde jag inte jobba med efter det att jag påpekade det för min chef. Jag insåg också att det var en del kollegor (snälla rara fantastiska människor) som jag bara blev jättestressad av i jobbet, så dessa försöker jag se till att inte behöva arbeta med hela tiden (eller snarare inte vara beorende av i jobbet). Det var nog det jag hade svårast att acceptera faktiskt, att det var människorna som stressade mig mest.
Idag funkar det betydligt bättre, jag jobbar fortfarande med dessa människor, men har hittat en bra balans och inser att jag behöver"jobbpaus" från dom med jämna mellanrum.

För min del var hästarna och stalltiden oerhört positivt och det som gav mig återhämtning, men då under förbehållet att var det en dag då jag var stressad och helt uppe i varv var det helt okej att bara mysa och bara vara och pyssla. Något jag insåg att jag inte fixade var till exempel att jobba igenom något om unghästen protesterade och inte ville gå fram eller var spänd som en fiolsträng. Men den insikten kom först lite senare. Var jag stressad blev hon också spänd och det var ingen bra kombo för att lösa problem.

För mig är det också fortfarande viktigt att skala bort de måsten som tar energi, och göra det som ger energi. Då när det var som jobbigast gjorde jag en lista med två kolumner. Vad tar energi och vad ger energi. Det hjälpte mig att sortera bland alla känslor, tankar och annat. Samma sak kan ju hamna i båda kolumnerna, det är inget konstigt utan för mig var det när det var olika förutsättningar.

Att bara sitta framför TV:n och "göra ingenting" tror jag är en manlig förmåga som vi kvinnor inte har fått.
Man karl har inga problem med sysselsättningen "göra ingenting".

 

[MML]

Om du är en fixare, en som möter stress med att göra mer, skulle jag tänka att du behöver göra mindre för att se vart det leder.

Så har det varit för mig i alla fall. All tid som blir över är till för att möta det som man inte står ut med att möta. Det som man flyr från genom att göra.

Ja, det är väl just det som det är meningen att jag ska göra nu. Jag tror inte att jag direkt "flyr" från något konkret som jag inte står ut att möta, men helt klart är ju att jag behöver lära mig bättre stresshantering och återhämtning än hur jag gjort tidigare.