Var får man hjälp för ätstörningar.

[em-pirre]

Jag försökte analysera mig själv igår innan jag vräkte i mig en liter glass och lite annat. Det måste gå fort. Jag riktigt tänkte att nu måste jag göra det här fort innan jag får kontroll över mig själv. Helt otroligt hur man som människa kan ha en sån diskussion med sig själv. Liksom haha om jag äter fort nu så hinner du inte stoppa mig. Jag tänker att jag vill vända det till att haha där fick du, jag hann kontrollera mig själv. Men jag vet inte hur.

 

[sorbifolia]

Tänkte bara skicka ett till alla er som har problem med hetsäting och andra ätstörningar, och creds till de som vågar berätta om det! Jag tror det är jätteviktigt att det blir mer öppenhet ang dessa problem i samhället.

 

[stjarnhimmel]

Nu har jag anmält mig till träff nästa vecka för de som har hetsätningsstörning som Frisk och Fri anordnar... Känns bra men lite nervös.

 

[Petruska]

Det är både intressant och oerhört smärtsamt, tycker jag, hur en del modiga inlägg i den här tråden samtidigt visar hur oerhört skamfyllt hetsätning (och övervikt) är. Det berättar så mycket om vår kultur. Det berättar så mycket om hur vår kultur ser på kvinnor och kvinnors kroppar.

Jag har ont i hjärtat av det här. Det är så fruktansvärt smärtsamt.

Ni som berättar om hetsätning, ni bryter verkligen tabun. Ni är verkligen modiga!

 

[mandalaki]

Jag tänkte först skicka ett PM till @stjarnhimmel för att dela med mig av mina erfarenheter. Men så tänkte jag att jag ska vara lika modig som hon.

Jag har firat små saker, stora saker, att det är fredag, att det är fint väder, att jag har presterat, bra besked och precis allt, med mat. Ingenting räknas om jag inte får äta gott och mycket efteråt.

På samma sätt har jag tröstat varje motgång och besvikelse på samma sätt. Att dagen var dålig och jag behövdes muntras upp. Att jag har ont. Att jag är trött. Att jag fick tråkiga besked. Allt negativt rättfärdigar att äta gott och mycket. Jag behöver ju muntras upp.

Allt ska involvera mat. Mat är centralt i umgänge, huvudsaken med resor, målet med helgen och trösten i vardagen.

Jag har likt en heroinpundare cirklat runt smörgåstårtan för att se till att jag får en ordentlig bit. Sen skammen över att biten är enorm. Vaktat pannkakorna noga vid kvällsmaten på jobbet, räkna hur många som blev kvar till mig. Stressen över att dom kanske skulle ta slut gav mig hjärtklappning. Eller stressen över att det blev många kvar, hur många av dom är mina?

Jag stelnade till när min sambo stoppade handen i MIN chipspåse. Det blev ju mindre kvar till mig. Jag måste ju äta alla chips. Eller alla pommes. Eller hela glassen. Jag kan inte lägga undan och tänka att det räcker. Jag åt tills maten tar slut. Proppmätt, annars var jag inte färdig. Kippa efter luft-mätt. Först nu kan jag slappna av-mätt.

Gömma godispapper, neka, ljuga och nej jag tog bara en smörgås. Fast en hel limpa är borta. Äta lunch, tänker redan på middagen i huvudet. Kan inte sova, äter mackor i mörkret i köket. Åt nyss, men vad skulle jag annars göra? Åt inte på hela dagen, lite stolt ändå. Lite stolt över att ha avstått helt. För att sen i panik koka multipla paket snabbnudlar mitt i natten för att komma ikapp. Skam över kastrullen på morgonen.

Blandade en bunke smörkräm, åt med sked. Köpte enorm påse godis, åt i ensamhet för att få allt för mig själv. Bakade kladdkaka, åt ur formen och bränner mig, slutade inte äta. Hemliga måltider på nätterna, ingen som såg att jag åt en kastrull potatismos 02:44.

Skam skam skam. Lchf, pulver, gi och upp och ner i vikt. Jag får beröm när jag är smal och tips när jag är tjock. Fast jag har nästan doktorerat i jojobantning och kaloriräkning. Om du bara drar ner på läsken och äter mindre bröd... Dieter som bara finns i varianterna Allt eller Inget. Minsta snedsteg, ångest och äckel. Men är det inte lika bra att äta vidare, dagen är ju redan förstörd?

-

Jag märker att jag har blandat nutid och dåtid hejvilt, jag förstår att det kan vara krångligt att läsa. Men jag lät det vara så för att vissa delar är borta och fria medans andra delar är ångestladdade och kommer aldrig att försvinna. Men jag jobbar på det. Mycket har handlat om att tycka om mig själv, landa i att jag inte är värd vad vikten på vågen visar och att jag tycker att jag är bra, för det är jag verkligen. Vikten spelar ingen roll, den definierar inte mig. Så låter det i alla fall bra dagar.

Den andra biten har varit svårare. Mat kommer nog alltid att vara laddat för mig. Men den äger mig lite mindre för varje dag. Först ville jag inte skriva det här alls. För då kanske buke tror att jag är tjock. Som om ni bryr er?

#sakerjagaldrigsäger

#fantastiskt #modigt #klarsynt

Håller med @Petruska om värdet av era berättelser i tråden. Så otroligt gripande - och kunskapsförmedlande. (Det är nog för att ni berättar så klart och tydligt som tråden är befriad från ”goda råd” om hälsa)

 

[Raderad medlem 6459]

@Crossline

 

[stjarnhimmel]

Det är både intressant och oerhört smärtsamt, tycker jag, hur en del modiga inlägg i den här tråden samtidigt visar hur oerhört skamfyllt hetsätning (och övervikt) är. Det berättar så mycket om vår kultur. Det berättar så mycket om hur vår kultur ser på kvinnor och kvinnors kroppar.

Jag har ont i hjärtat av det här. Det är så fruktansvärt smärtsamt.

Ni som berättar om hetsätning, ni bryter verkligen tabun. Ni är verkligen modiga!

Vilket fint inlägg.
Förutom det du nämner om samhället så tänker jag att det nog också handlar om att vi har en syn på att det är bra med disciplin, kontroll och att begränsa sig. Och då ses det som att den som har övervikt saknar dessa saker.
Det är ju också hur vi ser på träning och gå ned i vikt. Den som har tränat eller gått ned i vikt kan få kommentarer om bra kämpat eller att man är duktig. Med andra ord är den som inte tränar eller går upp i vikt då motsatsen.

 

[cirkus]

Du och min kära kollega verkar har väldigt liknande problem, han och jag ventilerar en hel del och även han har haft svårt att få hjälp på klinik, först verkade det som om han kunde får hjälp men hu har det hakat upp sig. Jag använder lite av dina erfarenheter när jag pratar med honom och jag är tacksam för att du har en så otroligt klar och tydlig förmåga att beskriva.

Du beskrev känslan i ett av dina inlägg exakt så som han beskriver det. Lugnet och att vara korkad.
Det är en så svår ekvation.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ingen ångest. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade.

 

[stjarnhimmel]

Gå. Det värsta som kan hända är att du känner att du slösat bort mötestiden. Den stora möjligheten är att du börjar ta ett nytt grepp om en situation du inte tycker fungerar. Liten insats, stor utdelning.



Spring inte ifrån skuggan. Vänd dig och möt den. Inled en dialog med den delen av dig. Troll spricker i solen, så många som jag dragit ur garderoben kan jag garantera dig att det är sant. Bli vän med den sidan av dig, samarbeta med den. Se den sidan som ett barn som ropar på uppmärksamhet och bara ropar högre och med mer korkade utfall för att få uppmärksamheten.



Jag gillade detta, men inte för innebörden utan formuleringen.

Moment 22. När hela den där surven börjar kan det vara något litet. Och sedan skaver det; handlingen kändes inte normal. Kanske var det i ungdomsåren, kanske tidigare. Och möjligen senare. Men det var något, kanske en pinsam incident som avledes genom att äta något gott och få koncentrationen på annat för ett ögonblick. Och det kändes ju underligt, att hantera situationen så. Skuldbeläggande: varför är inte jag som andra och funkar normalt? Sedan är det ju igång.

Det funkade att döva med mat då, då funkar det att döva ångesten över första incidenten med mat också. Och så kommer en överväldigande känsla av vanmakt och kanske äckel. Och spiralen går nedåt i rätt snabb fart, skamtåget får upp bra hastighet.

Det går att komma ur den där karusellen. Men det krävs en del mentalt arbete, själasökande, hjärninventering och hårt jobb - för egen del också många mil promenad. Ett fortlöpande arbete som kräver underhåll, men som är SÅÅÅ givande när resan är påbörjad.

Mina erfarenheter, inget rättesnöre för andra. Men i alla fall ytterligare en vinkel.

Tack för att du berättar.
Hur kom du ur karusellen dvs gick du i behandling etc?

 

[Petruska]

Vilket fint inlägg.
Förutom det du nämner om samhället så tänker jag att det nog också handlar om att vi har en syn på att det är bra med disciplin, kontroll och att begränsa sig. Och då ses det som att den som har övervikt saknar dessa saker.
Det är ju också hur vi ser på träning och gå ned i vikt. Den som har tränat eller gått ned i vikt kan få kommentarer om bra kämpat eller att man är duktig. Med andra ord är den som inte tränar eller går upp i vikt då motsatsen.

Ja, och det där är ju också något som griper in i ätstörda personers problematik. Som flera också redan har varit inne på i tråden.

Att gå ner i vikt på ett ätstört sätt, generar (precis som annan viktminskning) ofta positiva kommentarer från omgivningen (ner till någon viss gräns, förstås, sedan väcker det istället oro, fullt berättigat). Anorexi/självsvält handlar ju extremt mycket om en känsla av just kontroll och disciplin när det gäller kroppen och ätandet. Att få beröm för duktighet när "duktigheten" i själva verket är ett allvarligt sjukdomssymtom, är förstås ödesdigert. Omgivningen och sjukdomen kommer där att styra anorektikern åt samma håll (till en viss gräns, återigen).

Samtidigt som ätstörd överätning och hetsätning ju känns som total kontrollförlust för den sjuka (även om det som vi skrev om tidigare i tråden antagligen ofta är en del av en sorts ångesthantering), så bemöts det också som just brist på kontroll och disciplin från omgivningen. Alltså, även i det fallet, samverkar sjukdomen och omgivningen genom att stå för samma sorts skuldbeläggande och skam. Men här nås ingen gräns! Tvärtom, ju mer överviktig den ätstörda blir, ju värre hetsätningsbeteenden hon utvecklar, desto mer kommer både hon själv och omgivningen att berätta för henne vilken karaktärslös slöfock hon är.

Ser vi på anorexi, så kan folk också säga, om de kämpar med några kilo för mycket, att "en lätt släng av anorexi vore ju inte så dumt". Ingen säger något motsvarande om en lätt släng av hetsätning.

I hetsätningsbeteendet samlas oerhört mycket av det som är gravt tabuerat och skuldbelagt i vår kultur (oavsett om det följs av kräkning eller inte). Att till synes okontrollerat äta stora mängder av oftast inte särskilt nyttig eller kulinarisk mat, och att göra det som kvinna, och att göra det så att man blir både överviktig och sjuk av det - det är nästan så usel en kvinna kan bli, i vår kultur.

Jag tänker så här, tror jag: nu är det du som lider svårt av hetsätningsproblematik. I den meningen är det du som är sjuk. I en annan mening är det vår kultur som är sjuk när det gäller synen på kvinnor och kvinnors kroppar och kvinnors ätande. I den meningen är din sjukdom kulturens sjukdom. Det är inte du som är sjuk så sett, det är den värld vi lever i. Men världen slår så att säga dig hårdare än den slår många andra kvinnor, i det här avseendet. Du tvingas bära många kvinnors lidande, i en symbolisk mening.

Jag önskar verkligen helhjärtat att du kan slippa från det! Jag hoppas verkligen att det här att du nu så modigt öppnar dig om det här och söker hjälp, ska göra att du så småningom kan äta det du utan blandade och nattsvarta känslor vill och behöver äta. Vanlig mat för att det är gott och nödvändigt, rimliga mängder tårta för att det är gott och en guldkant som inte ska föraktas. Att du kommer att kunna göra det på sätt som är bra för kropp och själ, inte dåligt. Meningen är ju att mat ska bygga upp oss, inte bryta ner oss.

 

[stjarnhimmel]

Stor styrkekram till dig!
Ångest kan, såvitt jag vet, komma utan särskilda trauman etc eftersom människor är olika känsliga och det kan vara något till synes oviktigt som utlöst det från början.
Finns det möjlighet till KBT antingen privat eller via sjukvården? Jag tror att du måste börja i den änden, innan du tacklar själva överätandet.

Tack.
Förhoppningsvis får jag komma till ätstörningsenheten innan sommaren. Och då tänkte jag att jag ska höra med dem vad de tycker och i vilken ordning man ska ta det.

 

[Petruska]

Tack.
Förhoppningsvis får jag komma till ätstörningsenheten innan sommaren. Och då tänkte jag att jag ska höra med dem vad de tycker och i vilken ordning man ska ta det.

Det tror jag är klokt! Bestäm dig inte på förhand för att du tex måste komma till rätta med ångesten innan du kan ta itu med maten.

Erfarenheter av ätstörningsvård verkar visa att det är väldigt olika hur mycket mer än att just komma till rätta med maten patienterna behöver hjälp med. För mig själv tex, som var svårt anorektisk, räckte det att få ordning på maten. När det var gjort försvann minst hälften av kontrollproblemen av sig själv, och den andra hälften orkade jag ta itu med när jag inte var så himla underviktig längre.

 

[stjarnhimmel]

En intressant aspekt av det här med att få hjälp är att många med anorexi går ner i vikt när dom vet att dom ska få behandling, antingen för att man skäms inför vården eller om det är behandlingshem/gruppterapi inte vill komma dit som den "stora" som alla ser ner på eller inte tar på allvar. Och i princip 100% av alla med anorexi kommer till en behandling och ser sig själva som störst och det är något som även vården vet om.

Och att man liksom vill gå ner så man har en marginal att jag vet att jag kommer behöva gå upp vikt i behandlingen så då är det bäst att väga så lite som möjligt så att viktuppgången inte gör en "tjock" eller hur man ska säga för att man har fler kilo att lägga på sig och då kan man våga äta mer och se och kanske förstå och accepterat att man måste upp i vikt. Tyvärr är just den sistnämnda anledningen ganska så värdelös för jag flyttar alltid den gränsen. " Men om jag går ner till xx kilo kommer det bli lättare att äta för då gör det ingenting om jag går upp i vikt, sen flyttar man hela tiden den gränsen till lägre och lägre vikter.

Kan det vara så att nu när du förhoppningsvis får rätt hjälp liksom "passar på" att leva ut ätstörningen för att du är så rädd att förlora tryggheten samtidigt som du vill bli av med det där jäkla monstret?

Tack för att du skriver i tråden.
Det är mkt möjligt att det blir så att jag lever ut ätstörningen pga att jag förhoppningsvis snart ska få hjälp. Att det på samma gång är skönt att tex skriva i tråden och det ger mkt men samtidigt också en sorg.
Men jag vet också att jag har haft andra perioder då det varit lika mkt eller snarare mer. Jag har haft perioder då jag hetsätit flera gånger om dagen, perioder då jag inte ätit någon mat utan bara ätit strösocker eller perioder då jag ätit tre prinsesstårtor om dagen och ingen mat.

 

[anonymgiraff]

Skriver gärna anonymt i den här tråden, jag ber om ursäkt för att det här kanske blir rörigt.

Jag har varit tjock hela mitt liv, även som barn. Inte "fet" som liten men överviktig. Har vaga minnen av att jag gick hos dietist i lågstadiet så jag måste ha haft problem med mat redan då även om jag inte riktigt minns det.

Blev mobbad i skolan för min vikt vilket har lett till ett totalt decimerat självförtroende för hela livet vilket jag tror än en stor orsak till att problemen blivit värre med åren.

Jag var som sagt alltid överviktig som ung men jag var aktiv. När jag gick i mellan och högstadiet simtränade jag två gånger i veckan och red två gånger, motionerade även på fritiden. Jag minns inte så mycket men visst tyckte jag om godis även då. Jag vet att jag och en kompis ofta kunde gå efter skolan och köpa 8 kit-kat eller 2 pringles som vi åt på en lekpark. Hennes problem försvann men mina blev värre.

När jag gick i 8an skaffade vi egen häst. Jag slutade med simningen men gick eller cyklade till stallet fram och tillbaka varje dag (några kilometer) samt red ju osv. Andra året på gymnasiet svalnade hästintresset av ja jag minns inte vilken anledning längre faktiskt.. Jag tror att jag fram till den här punkten kunde hålla vikten i schack då jag ändå varit så pass aktiv men här började det skena iväg.

Ärligt talat är den mesta tiden som ett töcken. Jag har mått extremt dåligt, varit deprimerad till och från. Fick antidepressiva ett tag vilket gjorde att jag gick upp ännu mer i vikt. Idag är jag drygt 30 år och väger över 200 kilo. Jag vet inte exakt hur mycket för det finns ingen våg jag kan väga mig på. Jag är en fånge i min egen kropp, har artros i ett knä och mitt liv är extremt begränsat. ÄNDÅ kan jag inte sluta äta. Det är så sjukt. Har varit till vården och även till dietist men det är samma vanliga, "motionera mer". Jag önskar att någon som säger så skulle kunna få prova på hur det faktiskt känns i kroppen att gå en promenad när man är så tung, det gör fruktansvärt ont. Jag ses som lat som inte vill men det är för att det är smärtsamt. Gymmet vågar jag inte gå till, rädd för att bli uttittad.

Ärligt talat vet jag inte varför jag äter. Det är inte för att jag är ledsen eller glad utan det är bara så det är, så jag alltid gjort. Jag har aldrig varit med om något stort trauma, jag var inte deprimerad förrän tonåren och då var det viktrelaterat.

När jag var 20 eller något provade jag cambridgekuren med en släkting. Jag fixade det inte utan det slutade med att jag en eller två dagar i veckan vräkte i mig skräpmat i hemlighet för att sedan svälta mig och faktiskt inte äta något alls på tre dagar bara för att vikten inte skulle ha ökat till nästa invägning.

Jag provade att räkna kalorier ett tag vilket fungerade ett par veckor men sedan orkade jag inte hålla på. Jag gick i KBT i ett par månader men jag tyckte inte det gav något. Det sades direkt att min "kurator" inte kunde något alls om ätrelaterade åkommor men vi skulle prova ändå. Jag tror inte jag försökte ärligt talat.

På ett sätt känns det som att jag provat allt men samtidigt känns det som att jag inte provat något. Jag tror inte jag faktiskt har KÄMPAT för att gå ner i vikt än enda gång utan slutar alltid när det blir jobbigt och jag vet inte varför. Det är som att hjärnan går på autopilot, jag köper och äter onyttig mat och godis och det är som att jag innerst inne vet att det är fel men jag liksom kopplar bort den delen av hjärnan, trycker ner det och bara gör.

Vården har nästan bara pratat om en gastric bypass. Jag var faktiskt på en sådan träff när jag var ~20-något men då konstaterade läkaren att mitt BMI var för högt och att jag skulle behöva gå ner 40 kg på egen hand. Jag tänkte att klarar jag det kan jag ju lika gärna fortsätta.

Ärligt talat är jag livrädd för en operation. Jag vet att det inte är logiskt men jag vill inte förstöra min kropp. Min kropp är ju redan förstörd.. Jag har bara läst så mycket om folk som fått så många problem. En kollega gjorde en sådan för många år sedan och har fruktansvärda magproblem efter det. Jag känner att vad är kampen värt om jag sitter där i slutändan smal men med en trasig kropp. Det känns som att det ändå är en förbättring från hur det är nu men jag vet inte. Jag känner att det måste finnas ett annat sätt.

Samtidigt läser jag hela tiden i bloggar som hos lady damer, i kommentarsfält osv där det pratats om kroppspositivism hur överviktiga inte kan gå ner i vikt och att det är vetenskapligt bevisat. Att kroppen lär sig att vara tjock och vill vara det, att fettceller aldrig försvinner utan bara töms. Att jag som nu är så fet kan glömma min dröm om att någonsin bli normalviktig för det är fysiskt omöjligt. Att jag skulle behöva leva i svält för resten av mitt liv. Jag vet inte om de här jävla idioterna tror att de gör tjocka en tjänst eller får dem att må bättre men jag vet hur det får mig att känna, som att jag kan väl fan lika gärna dö då. Varför börja en kamp jag inte kan vinna.

Jag är fortfarande oskuld, lär aldrig bli av med den. Kommer aldrig att hitta någon som kan älska det här. För jävligt ful är jag ju.

Jag har så otroligt mycket ångest. Minns hur jag stod på vågen när jag var yngre och såg hur min vikt gått upp till 80, hur det var för mycket. Minns hur jag kände mig fet och var övertygad om att jag aldrig skulle hitta någon i högstadiet. Jag vet ju nu hur jag såg ut då, ja jag var överviktig men det var ju ingen katastrof, inte som nu. Någonstans på vägen slutade jag bara bry mig helt enkelt och kopplade på autopiloten.

För ett par år sedan konstaterades det att jag har hypotyreos. Jag har testats för det innan både som barn och när jag började med cambridgekuren efter jag slutat gymnasiet men då kunde inget fel hittas. Idag vet jag inte om det är så att jag alltid haft det och det bara missats eller om det är något som utvecklas. Jag tycker själv när jag tänker tillbaka att jag borde varit smalare med tanke på hur aktiv jag var men samtidigt minns jag inte mitt ätande lika väl från den tiden.

Det är först det senaste som min dos enligt läkare ska vara okej. Jag har också insett nu att dåliga värden bortsett från viktuppgång även ger symptomen trötthet och framförallt depression.

Jag har spenderat så mycket tid på att fundera på om min hypo är den stora anledningen till att jag varit så deprimerad och inte min vikt. Om jag hade fått behandling tidigare, hade det aldrig blivit såhär? Hela min tankeverksamhet går till ånger. Ånger över vad jag gjort, vad jag inte gjort, att jag inte tagit tag i detta, om jag ändå kunde spola tillbaka tiden. Mitt liv har varit bortkastat, jag har missat allt. Alla drömmar och ambitioner är krossade och allt är för sent.

Jag har blivit kallad lat hela mitt liv. Nu vet jag inte. Är jag lat? eller var jag bara sjuk? Är jag lat nu? eller är jag för rädd, för feg? Är det för att jag bara gett upp?

Vet ni hur det känns att alltid behöva tacka nej till att göra saker ute med jobbet eller släkt? För man vet inte vad det finns för stolar där, vet inte om jag får plats att sitta. Det här är så fruktansvärt pinsamt att man kan ju inte prata om det utan det blir alltid ursäkter. Nej jag är upptagen då, nej jag är sjuk osv osv. Jag ses som tråkig, blyg, dryg och udda. Jag vill inget hellre än att följa med egentligen. Men antingen kan jag inte för jag vet hur det ser ut där, eller så vågar jag inte för jag vet inte.

Det känns som att jag sitter fast. Jag vill inte ha hjälp men jag vill lösa problemet. Jag vill inte gå till fler läkare, kuratorer, dietister osv som inte lyssnar eller inte förstår att jag kan motionera på samma sätt som en normalviktig.

Jag önskar att jag hade en vän. Som var som mig, lika tjock som mig, som kunde förstå på riktigt. Att vi kunde jobba på detta ihop kanske. Att vi kunde ses och umgås och det var på samma premisser. Att jag inte var så jävla ensam.

 

[stjarnhimmel]

@Crossline
@Sel
@em-pirre
@anonymgiraff

heart
Tack för att ni berättar.
På ett sätt är det ju skönt att höra att fler känner igen sig.
Men på samma gång känns det så sorgligt. Det är så sorgligt hur osynliga vi är i samhället, sorgligt hur svårt det är att få hjälp och sorgligt att vi dessutom ska skämmas för det.

 

[Qelina]

Jag tänkte först skicka ett PM till @stjarnhimmel för att dela med mig av mina erfarenheter. Men så tänkte jag att jag ska vara lika modig som hon.

Jag har firat små saker, stora saker, att det är fredag, att det är fint väder, att jag har presterat, bra besked och precis allt, med mat. Ingenting räknas om jag inte får äta gott och mycket efteråt.

På samma sätt har jag tröstat varje motgång och besvikelse på samma sätt. Att dagen var dålig och jag behövdes muntras upp. Att jag har ont. Att jag är trött. Att jag fick tråkiga besked. Allt negativt rättfärdigar att äta gott och mycket. Jag behöver ju muntras upp.

Allt ska involvera mat. Mat är centralt i umgänge, huvudsaken med resor, målet med helgen och trösten i vardagen.

Jag har likt en heroinpundare cirklat runt smörgåstårtan för att se till att jag får en ordentlig bit. Sen skammen över att biten är enorm. Vaktat pannkakorna noga vid kvällsmaten på jobbet, räkna hur många som blev kvar till mig. Stressen över att dom kanske skulle ta slut gav mig hjärtklappning. Eller stressen över att det blev många kvar, hur många av dom är mina?

Jag stelnade till när min sambo stoppade handen i MIN chipspåse. Det blev ju mindre kvar till mig. Jag måste ju äta alla chips. Eller alla pommes. Eller hela glassen. Jag kan inte lägga undan och tänka att det räcker. Jag åt tills maten tar slut. Proppmätt, annars var jag inte färdig. Kippa efter luft-mätt. Först nu kan jag slappna av-mätt.

Gömma godispapper, neka, ljuga och nej jag tog bara en smörgås. Fast en hel limpa är borta. Äta lunch, tänker redan på middagen i huvudet. Kan inte sova, äter mackor i mörkret i köket. Åt nyss, men vad skulle jag annars göra? Åt inte på hela dagen, lite stolt ändå. Lite stolt över att ha avstått helt. För att sen i panik koka multipla paket snabbnudlar mitt i natten för att komma ikapp. Skam över kastrullen på morgonen.

Blandade en bunke smörkräm, åt med sked. Köpte enorm påse godis, åt i ensamhet för att få allt för mig själv. Bakade kladdkaka, åt ur formen och bränner mig, slutade inte äta. Hemliga måltider på nätterna, ingen som såg att jag åt en kastrull potatismos 02:44.

Skam skam skam. Lchf, pulver, gi och upp och ner i vikt. Jag får beröm när jag är smal och tips när jag är tjock. Fast jag har nästan doktorerat i jojobantning och kaloriräkning. Om du bara drar ner på läsken och äter mindre bröd... Dieter som bara finns i varianterna Allt eller Inget. Minsta snedsteg, ångest och äckel. Men är det inte lika bra att äta vidare, dagen är ju redan förstörd?

-

Jag märker att jag har blandat nutid och dåtid hejvilt, jag förstår att det kan vara krångligt att läsa. Men jag lät det vara så för att vissa delar är borta och fria medans andra delar är ångestladdade och kommer aldrig att försvinna. Men jag jobbar på det. Mycket har handlat om att tycka om mig själv, landa i att jag inte är värd vad vikten på vågen visar och att jag tycker att jag är bra, för det är jag verkligen. Vikten spelar ingen roll, den definierar inte mig. Så låter det i alla fall bra dagar.

Den andra biten har varit svårare. Mat kommer nog alltid att vara laddat för mig. Men den äger mig lite mindre för varje dag. Först ville jag inte skriva det här alls. För då kanske buke tror att jag är tjock. Som om ni bryr er?

#sakerjagaldrigsäger

Gudars nej, det är klart att vi inte ser ner på dig, jag kan bara tala för mig själv men det jag läser och det du berättar är om en människa som är stark, för att du aldrig ger upp utan strävar vidare. För att du vågar berätta här och kanske kan du hitta någon din närhet att dela tankar med? Kanske någon kompis/familj eller professionell?

Alla vi med någon form av ätstörningar har ett extremt lidande och det är inte bara överviktiga som skäms och tycker det är jobbigt att berätta om det även om jag förstår stigmat och skillnaden när man bryter mot "normen" åt alla hål och kanter och att övervikt ofta ses ner på och att många inte förstår eller vet att de kan ligga en ätstörning bakom vikten.

Som exempel på det här med att man skäms och inte vill berätta är att när mamma och pappa tog upp det här med anorexin så hade dom en bok med sig som heter "Sluta svälta" och dom kom in i rummet och var extremt allvarliga, vi pratade nog i 3-4 timmar och saker kom upp som vi inte pratat om men anorexi vägrade jag tro på.. Jag blev så arg när dom gav mig boken och tog upp ämnet att försynta och inåtvända jag kastade boken långt genom rummet och in i väggen med full kraft.

Så att skriva här, vara öppen är så himla bra av alla er som öppnat upp sig, ts och alla andra.


Jag skämdes så mycket över min anorexi diagnos och vägrade själv tro på det och att någon skulle få veta var det hemskaste jag kunde tänka mig, att dom skulle se att jag var en bluff, någon som överdrev och jag visste ju att alla med anorexi är underviktiga och magra och det var inte jag enligt mig. Det tog ungefär 3 år innan jag klarade av att säga ordet anorexi kopplat till mig. Frågade någon sa jag bara att jag hade lite problem med maten men att det inte var något allvarligt

 

[Lena Furberg]

Det är både intressant och oerhört smärtsamt, tycker jag, hur en del modiga inlägg i den här tråden samtidigt visar hur oerhört skamfyllt hetsätning (och övervikt) är. Det berättar så mycket om vår kultur. Det berättar så mycket om hur vår kultur ser på kvinnor och kvinnors kroppar.

Jag har ont i hjärtat av det här. Det är så fruktansvärt smärtsamt.

Ni som berättar om hetsätning, ni bryter verkligen tabun. Ni är verkligen modiga!

På "min tid" när jag hetsåt/fastade (jag var i 20-årsåldern då) var det ingen som överhuvudtaget pratade om det här. Man kände till anorexi, lite grann i alla fall, men hetsätande/bulimi minns jag inte att någon pratade om. Så känslan var att man var helt ensam på planeten om detta "skamliga och obegripliga" beteende och det fanns definitivt inte på kartan att kunna prata med någon om det. Det var alldeles för pinsamt. Så det är JÄTTEbra att så många berättar att de själva haft/har samma problem. Och att det faktiskt går att komma sig ur det, även om det där och då känns fullständigt omöjligt.

 

[mandalaki]

@anonymgiraff Skulle inte du också behöva kontakta en ätstörningsmottagning?

 

[em-pirre]

@Crossline
@Sel
@em-pirre
@anonymgiraff

heart
Tack för att ni berättar.
På ett sätt är det ju skönt att höra att fler känner igen sig.
Men på samma gång känns det så sorgligt. Det är så sorgligt hur osynliga vi är i samhället, sorgligt hur svårt det är att få hjälp och sorgligt att vi dessutom ska skämmas för det.

Ja visst är det. Och det syns liksom inte utan på. Vi kan vara smala, tjocka eller helt på bmi-skalan och ha lika stora problem med hetsätning

 

[stjarnhimmel]

Du och min kära kollega verkar har väldigt liknande problem, han och jag ventilerar en hel del och även han har haft svårt att få hjälp på klinik, först verkade det som om han kunde får hjälp men hu har det hakat upp sig. Jag använder lite av dina erfarenheter när jag pratar med honom och jag är tacksam för att du har en så otroligt klar och tydlig förmåga att beskriva.

Du beskrev känslan i ett av dina inlägg exakt så som han beskriver det. Lugnet och att vara korkad.
Det är en så svår ekvation.

Tack.
Vad glad jag blir av att läsa det.
Jag har bara skrivit för mig egen skull men det är ju jättefint när andra skriver att de lär sig av det eller känner igen sig.
Buke när det är som bäst.