Var får man hjälp för ätstörningar.

[Hyacinth]

Ok.
Jag fattar bara inte varför jag får det.
Jag tycker att jag mår bra och har inga stora trauman och sånt.
Jag förstår det inte.

Jag håller med, det är ångest. Så där så man vill äta upp tapeterna.
Hetsätning är ångestframkallande i sig. Först mår man bra, sen får man ångest.

 

[mandalaki]

Jag fortsätter skriva i tråden för mig en egen skull om mina egna tankar. Förväntar mig inga svar. Om du själv har ätstörningar är det kanske triggande så då kanske du inte ska läsa.
Idag känns det jobbigt.... Nu har jag en sån längtan efter att äta... Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Och nu vill jag bara äta. Jag förstår verkligen inte varför. Varför kryper det så i kroppen och varför vill jag äta nu? Är det ångest- känns ångest såhär?

Såna här dagar längtar jag efter att få hetsäta tårta eller socker. Eller glass. Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa något av det och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta.

När jag får såna här attacker så är det som en "utomkroppslig upplevelse".. det känns inte som jag som styr. Det är något som kommer in, tar över och som kidnappar min hjärna. Jag brukar tänka att det ser ut som ett är svart moln, eller någon figur som ser ut som typ barbapappa.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Håller i ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ingen ångest. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade.
Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Då kanske det inte kommer något svart moln och hinner upp mig.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Men jag önskar att folk visste mer om vad det innebär att ha problem med hetsätning. Och jag önskar att folk är mindre fördömande mot tjocka.

Kan det bero på att du vet att du är på väg att få hjälp? Jag kan tänka mig att det där med att få hjälp kan vara tveeggat. Självklart vill du ha hjälp, samtidigt är ju målet med hjälpen att din följeslagare hetsätningen försvinner.

 

[Dimmoln]

Jag tänker åtminstone att en viss grad av såväl reell som irrationell ångest (vilket i sig känns som begrepp som kan ha en rad olika betydelser från person till person) hör till de existentiella villkoren av att vara människa dessvärre. Oavsett vad livet har givit eller inte givit för upplevelser och erfarenheter, så kan den finnas där ändå. Utan någon, enligt en själv, "logisk" anledning. Precis som @Voeux beskriver, så tror även jag att vissa individer kan vara mer predisponerade för att uppleva större svårigheter med att hantera känslor av oro och ångest (även om de bakomliggande mekanismerna kanske är svåra att helt kartlägga idag).

Den där klyschiga men ändå "sanna" frasen om att ingen sorg kan värderas högre än någon annan, tycker jag även kan omfatta upplevelsen av ångest på något vis. Det är så lätt att trycka ned sig själv och försvåra processen av att acceptera sina ångestkänslor för att man inte kan se anledningar till dem. Det känns som att det allra viktigaste är att man kan börja att identifiera när ångesten driver destruktivitet, för att kunna förhålla sig till den på ett mer medvetet sätt med tiden. När man får verktygen.

Kanske blir ångesten mer påtaglig när man i tanken påbörjar en process som kommer att innebära stora förändringar? Som en typ av "förväntansångest"?

 

[Qelina]

Jag fortsätter skriva i tråden för mig en egen skull om mina egna tankar. Förväntar mig inga svar. Om du själv har ätstörningar är det kanske triggande så då kanske du inte ska läsa.
Idag känns det jobbigt.... Nu har jag en sån längtan efter att äta... Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Och nu vill jag bara äta. Jag förstår verkligen inte varför. Varför kryper det så i kroppen och varför vill jag äta nu? Är det ångest- känns ångest såhär?

Såna här dagar längtar jag efter att få hetsäta tårta eller socker. Eller glass. Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa något av det och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta.

När jag får såna här attacker så är det som en "utomkroppslig upplevelse".. det känns inte som jag som styr. Det är något som kommer in, tar över och som kidnappar min hjärna. Jag brukar tänka att det ser ut som ett är svart moln, eller någon figur som ser ut som typ barbapappa.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Håller i ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ingen ångest. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade.
Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Då kanske det inte kommer något svart moln och hinner upp mig.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Men jag önskar att folk visste mer om vad det innebär att ha problem med hetsätning. Och jag önskar att folk är mindre fördömande mot tjocka.

Du beskriver det jätte bra, jag får mer och mer förståelse när jag läser den här tråden och jag är tacksam för att du delar med dig.

 

[Voeux]

Du beskriver det jätte bra, jag får mer och mer förståelse när jag läser den här tråden och jag är tacksam för att du delar med dig.

Håller med! Tack @stjarnhimmel för att du delar med dig.

 

[Cattis_E]

Jag fortsätter skriva i tråden för mig en egen skull om mina egna tankar. Förväntar mig inga svar. Om du själv har ätstörningar är det kanske triggande så då kanske du inte ska läsa.
Idag känns det jobbigt.... Nu har jag en sån längtan efter att äta... Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Och nu vill jag bara äta. Jag förstår verkligen inte varför. Varför kryper det så i kroppen och varför vill jag äta nu? Är det ångest- känns ångest såhär?

Såna här dagar längtar jag efter att få hetsäta tårta eller socker. Eller glass. Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa något av det och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta.

När jag får såna här attacker så är det som en "utomkroppslig upplevelse".. det känns inte som jag som styr. Det är något som kommer in, tar över och som kidnappar min hjärna. Jag brukar tänka att det ser ut som ett är svart moln, eller någon figur som ser ut som typ barbapappa.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Håller i ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ingen ångest. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade.
Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Då kanske det inte kommer något svart moln och hinner upp mig.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Men jag önskar att folk visste mer om vad det innebär att ha problem med hetsätning. Och jag önskar att folk är mindre fördömande mot tjocka.

Jag läser allt du skriver.
Jag har inte alltid så mycket att säga men måste hålla med de andra att du uttrycker känslorna du har väl.

Jag känner att jag genom dina välskrivna inlägg kan ana en liten liten del av hur mycket det kan påverka ens liv. Kanske också ana några av de känslor av hopplöshet (och kanske någon slags känsla av äcklighet?) som du måste gå runt och bära på.

Jag ser genom dina inlägg hur du kämpar och jag hoppas av hela mitt hjärta att du snarast kan få hjälpen som gör skillnad för dig, så att du kan också få verktygen som hjälper dig att hantera det i de svåraste stunderna.
Kämpa på!

 

[stjarnhimmel]

Kan det bero på att du vet att du är på väg att få hjälp? Jag kan tänka mig att det där med att få hjälp kan vara tveeggat. Självklart vill du ha hjälp, samtidigt är ju målet med hjälpen att din följeslagare hetsätningen försvinner.

Ja det är väldigt dubbelt att få hjälp. På ett sätt känns det skönt. Det känns också lite spännande eftersom jag inte vet hur ett liv skulle se ut utan att ha mat som en så central punkt som allt kretsar kring.
Samtidigt har jag svårt att föreställa mig ett liv utan hetsätande. Jag undrar också var jag då ska göra av oroskänslorna i kroppen. Min största oro är nog att jag inte kan äta men att det inte finns något att göra av oroskänslorna. Att jag bara får höra att stå ut med oron/ ångesten.. men ät inte... Då blir det tufft.

 

[mandalaki]

Ja det är väldigt dubbelt att få hjälp. På ett sätt känns det skönt. Det känns också lite spännande eftersom jag inte vet hur ett liv skulle se ut utan att ha mat som en så central punkt som allt kretsar kring.
Samtidigt har jag svårt att föreställa mig ett liv utan hetsätande. Jag undrar också var jag då ska göra av oroskänslorna i kroppen. Min största oro är nog att jag inte kan äta men att det inte finns något att göra av oroskänslorna. Att jag bara får höra att stå ut med oron/ ångesten.. men ät inte... Då blir det tufft.

Men det tror jag inte att du kommer att möta. Alltså ”stå ut men ät inte”. De kommer att vara mycket mer inkännande än så, de kommer ju att stötta dig.

 

[stjarnhimmel]

Men det tror jag inte att du kommer att möta. Alltså ”stå ut men ät inte”. De kommer att vara mycket mer inkännande än så, de kommer ju att stötta dig.

Jo jag tänker rent logiskt att det borde väl finnas verktyg och annat för att bättre hantera det.. men, men...

 

[mandalaki]

Jo jag tänker rent logiskt att det borde väl finnas verktyg och annat för att bättre hantera det.. men, men...

De är där just för att ge dig de verktygen.

 

[stjarnhimmel]

Du beskriver det jätte bra, jag får mer och mer förståelse när jag läser den här tråden och jag är tacksam för att du delar med dig.

Håller med! Tack @stjarnhimmel för att du delar med dig.

Jag läser allt du skriver.
Jag har inte alltid så mycket att säga men måste hålla med de andra att du uttrycker känslorna du har väl.

Jag känner att jag genom dina välskrivna inlägg kan ana en liten liten del av hur mycket det kan påverka ens liv. Kanske också ana några av de känslor av hopplöshet (och kanske någon slags känsla av äcklighet?) som du måste gå runt och bära på.

Jag ser genom dina inlägg hur du kämpar och jag hoppas av hela mitt hjärta att du snarast kan få hjälpen som gör skillnad för dig, så att du kan också få verktygen som hjälper dig att hantera det i de svåraste stunderna.
Kämpa på!

Tack.
Jag blir helt rörd av er och andras omtanke i tråden.

 

[Petruska]

Jag har haft problem med mat så länge jag kan minnas. Men inte fattat varför eller vad det är. Det har varvat mellan att hetsäta allt jag ser till att i vissa perioder inte äta alls. Eller i vissa perioder typ inte äta mat utan äta enbart strösocker.
jag har alltid tänkt att imorgon ska jag göra annorlunda. Imorgon ska jag skärpa till mig och stå emot. Men det går aldrig. Den där rösten eller den där filuren som kommer in och tar över och kidnappar min hjärna och gör så att jag äter allt jag ser- den vinner alltid. Jag försöker springa ifrån den och hoppas att den inte ska hinna upp mig- men den hittar mig alltid. Jag tänker på den eller det som ett stort svart moln - någon sorts figur som alltid hittar mig och tar över. Varenda dag går till att försöka gömma sig från molnet eller för att hålla emot. Ständig kamp, som är helt utmattande. Och varje gång känner jag mig så jävla dum och korkad som inte stod emot. Speciellt om molnet kom plötsligt- det är de gångerna jag typ känner mig tvingad att sätta mig i en buske eller gömma mig och äta ett glasspaket eller tårta med händerna eller strösocker. Molnet vill att jag ska äta där och då. Och då känner man sig misslyckad.

För mig är det där en fantastiskt tydlig beskrivning av ångest och hetsätning. En väldigt nära och närvarande beskrivning, som inte väjer för svärtan.

Och det är en sjukdom, ett sjukdomssymtom. Det är absolut inte dålig karaktär! Lösningen är inte att du skärper dig. Lösningen är att du slipper skärpa dig.

 

[stjarnhimmel]

Jag håller med, det är ångest. Så där så man vill äta upp tapeterna.
Hetsätning är ångestframkallande i sig. Först mår man bra, sen får man ångest.

För mig är det där en fantastiskt tydlig beskrivning av ångest och hetsätning. En väldigt nära och närvarande beskrivning, som inte väjer för svärtan.

Och det är en sjukdom, ett sjukdomssymtom. Det är absolut inte dålig karaktär! Lösningen är inte att du skärper dig. Lösningen är att du slipper skärpa dig.

Aha.. det är intressant..
Den senaste tiden har jag försökt att känna efter hur det känns när jag vill äta, efter och annars...
Jag har inte riktigt tänkt på det som ångest. Mer vilja att äta.
Jag har insett att jag nog också ibland äter "förebyggande" typ att det är något lite molande som ligger i kroppen och gnager och jag ska åka någonstans där det inte kommer finnas något att äta.

 

[Petruska]

Aha.. det är intressant..
Den senaste tiden har jag försökt att känna efter hur det känns när jag vill äta, efter och annars...
Jag har inte riktigt tänkt på det som ångest. Mer vilja att äta.
Jag har insett att jag nog också ibland äter "förebyggande" typ att det är något lite molande som ligger i kroppen och gnager och jag ska åka någonstans där det inte kommer finnas något att äta.

Jag tänker att din ångest så att säga tar den vägen. Kanske funkar mer uppenbara självdestruktiva beteenden, som att skära sig, på något likartat sätt. Jag vet inte.

Jag tänker också att ätbeteendet är ett slags sätt att undvika/hantera ångesten. Ungefär som det "förebyggande" du beskriver, även om det i din fundering gäller en viss typ av situation.

Ett ätande som på något vis skyler över en kanske okänd ångest - men som också ger dig ångest? (Ångesten över att ha hetsätit.)

 

[Lovisaleonora]

Ja jag såg att frisk och fri har en träff snart för de med hetsätningsstörning. Så jag funderar på att gå på den.

Gå. Det värsta som kan hända är att du känner att du slösat bort mötestiden. Den stora möjligheten är att du börjar ta ett nytt grepp om en situation du inte tycker fungerar. Liten insats, stor utdelning.

Den där rösten eller den där filuren som kommer in och tar över och kidnappar min hjärna och gör så att jag äter allt jag ser- den vinner alltid. Jag försöker springa ifrån den och hoppas att den inte ska hinna upp mig- men den hittar mig alltid.

Spring inte ifrån skuggan. Vänd dig och möt den. Inled en dialog med den delen av dig. Troll spricker i solen, så många som jag dragit ur garderoben kan jag garantera dig att det är sant. Bli vän med den sidan av dig, samarbeta med den. Se den sidan som ett barn som ropar på uppmärksamhet och bara ropar högre och med mer korkade utfall för att få uppmärksamheten.

Hetsätning är ångestframkallande i sig. Först mår man bra, sen får man ångest.

Jag gillade detta, men inte för innebörden utan formuleringen.

Moment 22. När hela den där surven börjar kan det vara något litet. Och sedan skaver det; handlingen kändes inte normal. Kanske var det i ungdomsåren, kanske tidigare. Och möjligen senare. Men det var något, kanske en pinsam incident som avledes genom att äta något gott och få koncentrationen på annat för ett ögonblick. Och det kändes ju underligt, att hantera situationen så. Skuldbeläggande: varför är inte jag som andra och funkar normalt? Sedan är det ju igång.

Det funkade att döva med mat då, då funkar det att döva ångesten över första incidenten med mat också. Och så kommer en överväldigande känsla av vanmakt och kanske äckel. Och spiralen går nedåt i rätt snabb fart, skamtåget får upp bra hastighet.

Det går att komma ur den där karusellen. Men det krävs en del mentalt arbete, själasökande, hjärninventering och hårt jobb - för egen del också många mil promenad. Ett fortlöpande arbete som kräver underhåll, men som är SÅÅÅ givande när resan är påbörjad.

Mina erfarenheter, inget rättesnöre för andra. Men i alla fall ytterligare en vinkel.

 

[Sunshine]

Stor styrkekram till dig!
Ångest kan, såvitt jag vet, komma utan särskilda trauman etc eftersom människor är olika känsliga och det kan vara något till synes oviktigt som utlöst det från början.
Finns det möjlighet till KBT antingen privat eller via sjukvården? Jag tror att du måste börja i den änden, innan du tacklar själva överätandet.

 

[Qelina]

Ja det är väldigt dubbelt att få hjälp. På ett sätt känns det skönt. Det känns också lite spännande eftersom jag inte vet hur ett liv skulle se ut utan att ha mat som en så central punkt som allt kretsar kring.
Samtidigt har jag svårt att föreställa mig ett liv utan hetsätande. Jag undrar också var jag då ska göra av oroskänslorna i kroppen. Min största oro är nog att jag inte kan äta men att det inte finns något att göra av oroskänslorna. Att jag bara får höra att stå ut med oron/ ångesten.. men ät inte... Då blir det tufft.

En intressant aspekt av det här med att få hjälp är att många med anorexi går ner i vikt när dom vet att dom ska få behandling, antingen för att man skäms inför vården eller om det är behandlingshem/gruppterapi inte vill komma dit som den "stora" som alla ser ner på eller inte tar på allvar. Och i princip 100% av alla med anorexi kommer till en behandling och ser sig själva som störst och det är något som även vården vet om.

Och att man liksom vill gå ner så man har en marginal att jag vet att jag kommer behöva gå upp vikt i behandlingen så då är det bäst att väga så lite som möjligt så att viktuppgången inte gör en "tjock" eller hur man ska säga för att man har fler kilo att lägga på sig och då kan man våga äta mer och se och kanske förstå och accepterat att man måste upp i vikt. Tyvärr är just den sistnämnda anledningen ganska så värdelös för jag flyttar alltid den gränsen. " Men om jag går ner till xx kilo kommer det bli lättare att äta för då gör det ingenting om jag går upp i vikt, sen flyttar man hela tiden den gränsen till lägre och lägre vikter.

Kan det vara så att nu när du förhoppningsvis får rätt hjälp liksom "passar på" att leva ut ätstörningen för att du är så rädd att förlora tryggheten samtidigt som du vill bli av med det där jäkla monstret?

 

[stjarnhimmel]

Jag tänker att din ångest så att säga tar den vägen. Kanske funkar mer uppenbara självdestruktiva beteenden, som att skära sig, på något likartat sätt. Jag vet inte.

Jag tänker också att ätbeteendet är ett slags sätt att undvika/hantera ångesten. Ungefär som det "förebyggande" du beskriver, även om det i din fundering gäller en viss typ av situation.

Ett ätande som på något vis skyler över en kanske okänd ångest - men som också ger dig ångest? (Ångesten över att ha hetsätit.)

Ja jag tänker att det kanske är så att ätandet har blivit mitt sätt att hantera ångest. Utan att jag riktigt har tänkt på det. Jag vet ju att jag tänkt på att jag ätit för att bli lugn och kunna koncentrera mig. Men jag tror att det numera går på automatik- det sitter i ryggraden att kommer oro i kroppen så äter nog utan att ens tänka.
Jag tror att jag nog valt den vägen för att jag kanske inte hade så mkt val. I alla fall när jag var yngre, jag hade nog inte orden att beskriva det och det fanns ju ingen som lyssnade riktigt. Sen funkar ju mat bra för mig. Hade alkohol funkat för mig så hade jag lika gärna kunnat bli alkoholist.
Hm... Jag tycker det här är spännande och intressant också...på samma gång som det är jobbigt.

 

[Crossline]

Jag tänkte först skicka ett PM till @stjarnhimmel för att dela med mig av mina erfarenheter. Men så tänkte jag att jag ska vara lika modig som hon.

Jag har firat små saker, stora saker, att det är fredag, att det är fint väder, att jag har presterat, bra besked och precis allt, med mat. Ingenting räknas om jag inte får äta gott och mycket efteråt.

På samma sätt har jag tröstat varje motgång och besvikelse på samma sätt. Att dagen var dålig och jag behövdes muntras upp. Att jag har ont. Att jag är trött. Att jag fick tråkiga besked. Allt negativt rättfärdigar att äta gott och mycket. Jag behöver ju muntras upp.

Allt ska involvera mat. Mat är centralt i umgänge, huvudsaken med resor, målet med helgen och trösten i vardagen.

Jag har likt en heroinpundare cirklat runt smörgåstårtan för att se till att jag får en ordentlig bit. Sen skammen över att biten är enorm. Vaktat pannkakorna noga vid kvällsmaten på jobbet, räkna hur många som blev kvar till mig. Stressen över att dom kanske skulle ta slut gav mig hjärtklappning. Eller stressen över att det blev många kvar, hur många av dom är mina?

Jag stelnade till när min sambo stoppade handen i MIN chipspåse. Det blev ju mindre kvar till mig. Jag måste ju äta alla chips. Eller alla pommes. Eller hela glassen. Jag kan inte lägga undan och tänka att det räcker. Jag åt tills maten tar slut. Proppmätt, annars var jag inte färdig. Kippa efter luft-mätt. Först nu kan jag slappna av-mätt.

Gömma godispapper, neka, ljuga och nej jag tog bara en smörgås. Fast en hel limpa är borta. Äta lunch, tänker redan på middagen i huvudet. Kan inte sova, äter mackor i mörkret i köket. Åt nyss, men vad skulle jag annars göra? Åt inte på hela dagen, lite stolt ändå. Lite stolt över att ha avstått helt. För att sen i panik koka multipla paket snabbnudlar mitt i natten för att komma ikapp. Skam över kastrullen på morgonen.

Blandade en bunke smörkräm, åt med sked. Köpte enorm påse godis, åt i ensamhet för att få allt för mig själv. Bakade kladdkaka, åt ur formen och bränner mig, slutade inte äta. Hemliga måltider på nätterna, ingen som såg att jag åt en kastrull potatismos 02:44.

Skam skam skam. Lchf, pulver, gi och upp och ner i vikt. Jag får beröm när jag är smal och tips när jag är tjock. Fast jag har nästan doktorerat i jojobantning och kaloriräkning. Om du bara drar ner på läsken och äter mindre bröd... Dieter som bara finns i varianterna Allt eller Inget. Minsta snedsteg, ångest och äckel. Men är det inte lika bra att äta vidare, dagen är ju redan förstörd?

-

Jag märker att jag har blandat nutid och dåtid hejvilt, jag förstår att det kan vara krångligt att läsa. Men jag lät det vara så för att vissa delar är borta och fria medans andra delar är ångestladdade och kommer aldrig att försvinna. Men jag jobbar på det. Mycket har handlat om att tycka om mig själv, landa i att jag inte är värd vad vikten på vågen visar och att jag tycker att jag är bra, för det är jag verkligen. Vikten spelar ingen roll, den definierar inte mig. Så låter det i alla fall bra dagar.

Den andra biten har varit svårare. Mat kommer nog alltid att vara laddat för mig. Men den äger mig lite mindre för varje dag. Först ville jag inte skriva det här alls. För då kanske buke tror att jag är tjock. Som om ni bryr er?

#sakerjagaldrigsäger

 

[Sel]

Här är en till människa med hetsätningsproblematik och övervikt. Känner inte för att skriva mer, men kudos till alla som orkar ta itu med det och banar väg!