Var får man hjälp för ätstörningar.

[stjarnhimmel]

Så bra att det var ett bra samtal, även om det landade i att du får söka dig vidare. Hur kändes det att få höra att läkaren tyckte att dina problem var "tillräckliga" för att du borde få hjälp?

Jag vet ju inte hur du är, eller vad som passar dig just nu, men om du känner för att läsa något vet jag vänner med hetsätningproblem som haft väldigt god hjälp av Cristopher Fairburns "Att övervinna hetsätning". Själv har jag haft nytta av Gisela van der Sters "Mattillåtet", men mina besvär var av lite annan karaktär än dina. Dock tror jag om jag minns rätt att den fungerar att läsa oavsett hur ens ätandeproblem tar sig uttryck.

Båda böckerna är till viss del självhjälpsböcker och det är inte så att jag menar att du ska dra igång ett självhjälpsprojekt, utan jag tänker nog mer att det kan vara skönt att läsa om de fenomen man upplever i sig själv och upptäcka att det kan se likadant ut för andra.

Men, som sagt, det kanske inte alls passar dig eller inte alls är rätt tid nu, att läsa den här typen av böcker.

Ja läkaren tipsade om den. Jag tänkte kolla upp den.

 

[nickan1]

Uppdatering;
Jag var ju på läkarsamtalet. Fick massa frågor och vi pratade en lång stund. Det var ett bra samtal och en icke-dömande läkare. Men många frågor- Frågor kring varför jag äter och varför jag inte klarar att komma ur det själv. Men jag förstår jag varför de vill veta så mycket som möjligt. Men jag kände att jag inte hade något svar på de frågorna. Jag vet inte varför min hjärna är helt besatt av mat och varför jag måste äta för att överhuvudtaget kunna koncentrera mig på något annat.
Det som var bra var att vi sen gick igenom olika sätt att få hjälp och olika vägar. Det finns också olika mottagningar i området som kan erbjuda lite olika saker. Vi gick igenom dom och jag fick säga vad jag trodde skulle vara bäst och hen höll med om mina åsikter.
Så då kommer de skicka mina papper vidare. Jag kunde söka själv dit om jag ville men jag föredrar att de skickar dem. Jag frågade om hen tror att jag kommer få hjälp och om jag kommer klassas ha tillräckliga problem och det trodde hen. Så då tänker jag att det kanske kan vara bra att papperna kommer från en annan läkare som gjort bedömningen att jag behöver hjälp.
Det kan ta ett tag innan jag hör något av dem. Men jag tänker att det nästan är lite skönt. Det gick så fort när jag var på förra läkarbesöket och jag hann bli helt uppstressad. Så det känns nästan lite skönt att det kan ta lite tid då jag nu börjat landa lite i det i tankarna.

Missade din uppdatering här men gud vad skönt att du får hjälp nu. Det kanske kan vara skönt att du får lite tid som du skriver, det är ju en process som du har påbörjat och det kan alltid vara skrämmande och jobbigt.

Stor kram till dig och fortsätt gärna uppdatera oss vad som händer. Du är stark och modig och kommer att klara av den här processen bra är jag helt övertygad om.

 

[Snurrfian]

Uppdatering;
Jag var ju på läkarsamtalet. Fick massa frågor och vi pratade en lång stund. Det var ett bra samtal och en icke-dömande läkare. Men många frågor- Frågor kring varför jag äter och varför jag inte klarar att komma ur det själv. Men jag förstår jag varför de vill veta så mycket som möjligt. Men jag kände att jag inte hade något svar på de frågorna. Jag vet inte varför min hjärna är helt besatt av mat och varför jag måste äta för att överhuvudtaget kunna koncentrera mig på något annat.
Det som var bra var att vi sen gick igenom olika sätt att få hjälp och olika vägar. Det finns också olika mottagningar i området som kan erbjuda lite olika saker. Vi gick igenom dom och jag fick säga vad jag trodde skulle vara bäst och hen höll med om mina åsikter.
Så då kommer de skicka mina papper vidare. Jag kunde söka själv dit om jag ville men jag föredrar att de skickar dem. Jag frågade om hen tror att jag kommer få hjälp och om jag kommer klassas ha tillräckliga problem och det trodde hen. Så då tänker jag att det kanske kan vara bra att papperna kommer från en annan läkare som gjort bedömningen att jag behöver hjälp.
Det kan ta ett tag innan jag hör något av dem. Men jag tänker att det nästan är lite skönt. Det gick så fort när jag var på förra läkarbesöket och jag hann bli helt uppstressad. Så det känns nästan lite skönt att det kan ta lite tid då jag nu börjat landa lite i det i tankarna.

Att du inte kan svara på frågorna är kanske ett svar i sig självt för läkaren?
Men vad skönt att processen har kommit igång även om det är läskigt!

 

[Cattis_E]

Så skönt att du får hjälp.
Hoppas det inte dröjer alltför länge.

Nu har jag inte haft ätstörningar men jag minns hur jobbigt det var att gå till öppenpsyk första gången.

Så starkt att ta tag i att få hjälp.

 

[stjarnhimmel]

Suck jag blir så trött.
Jag har ju berättat för vissa vänner. Och de vill mig verkligen väl och är omtänksamma. Men jag är så trött på att vissa kvinnor genast ska koppla allt till vikt. Efter att jag berättat att jag ska få hjälp för ätstörningar har flera sagt saker som " men du har väl gått ner i vikt en del redan". ( vilket jag verkligen inte gjort).
Jag har då sagt att jag inte vill ha dessa kommentarer.
När jag för några år sedan gick ner en hel del i vikt fick jag massa såna kommentarer. Trots att jag mådde piss.
Jag är så trött på att vissa kvinnor tror att det är en sån komplimang att säga att någon gått ner i vikt. Och att tro att en behandling bara handlar om att gå ner i vikt och "bli nöjd med mitt utseende "
Om man gått ner i vikt så vet man väl det. varför fråga "har inte du gått ner lite i vikt". Jag ska nog börja fråga om "du har gått upp lite i vikt."
Och att de tar för givet att alla har en enkel relation till vikt och mat.
Låt mig bara vara i fred och ha inga åsikter om mitt utseende tack!

 

[MiniLi]

Suck jag blir så trött.
Jag har ju berättat för vissa vänner. Och de vill mig verkligen väl och är omtänksamma. Men jag är så trött på att vissa kvinnor genast ska koppla allt till vikt. Efter att jag berättat att jag ska få hjälp för ätstörningar har flera sagt saker som " men du har väl gått ner i vikt en del redan". ( vilket jag verkligen inte gjort).
Jag har då sagt att jag inte vill ha dessa kommentarer.
När jag för några år sedan gick ner en hel del i vikt fick jag massa såna kommentarer. Trots att jag mådde piss.
Jag är så trött på att vissa kvinnor tror att det är en sån komplimang att säga att någon gått ner i vikt. Och att tro att en behandling bara handlar om att gå ner i vikt och "bli nöjd med mitt utseende "
Om man gått ner i vikt så vet man väl det. varför fråga "har inte du gått ner lite i vikt". Jag ska nog börja fråga om "du har gått upp lite i vikt."
Och att de tar för givet att alla har en enkel relation till vikt och mat.
Låt mig bara vara i fred och ha inga åsikter om mitt utseende tack!

Förstår att det är jobbigt!
Tyvärr är det nog såhär det kommer vara. Folk kan väldigt lite och de har ofta svårt att förstå även när de informeras.
Man får försöka hitta någon slags acceptans för att folk kommer säga idiotiska saker, och samtidigt säga ifrån när det händer.

 

[Petruska]

Suck jag blir så trött.
Jag har ju berättat för vissa vänner. Och de vill mig verkligen väl och är omtänksamma. Men jag är så trött på att vissa kvinnor genast ska koppla allt till vikt. Efter att jag berättat att jag ska få hjälp för ätstörningar har flera sagt saker som " men du har väl gått ner i vikt en del redan". ( vilket jag verkligen inte gjort).
Jag har då sagt att jag inte vill ha dessa kommentarer.
När jag för några år sedan gick ner en hel del i vikt fick jag massa såna kommentarer. Trots att jag mådde piss.
Jag är så trött på att vissa kvinnor tror att det är en sån komplimang att säga att någon gått ner i vikt. Och att tro att en behandling bara handlar om att gå ner i vikt och "bli nöjd med mitt utseende "
Om man gått ner i vikt så vet man väl det. varför fråga "har inte du gått ner lite i vikt". Jag ska nog börja fråga om "du har gått upp lite i vikt."
Och att de tar för givet att alla har en enkel relation till vikt och mat.
Låt mig bara vara i fred och ha inga åsikter om mitt utseende tack!

Jag tänker nog som @MiniLi här. Folk kommer inte att fatta hur du vill ha det och de menar inget illa. Nu är ju ditt problem i första hand, vad jag förstår, en väldigt störd relation till mat, inte din vikt. Men personer som går ner mycket, från att ha varit överviktiga, berättar ju att de får en massa reaktioner på sin viktminskning. En vän till mig åt upp sig igen, för hon kände att hon inte fick vara ifred när hon var smalare.

Jag menar, folk kommer att göra fel mot dig, oftast av pur välvilja. Du blir så illa tvungen att hitta en strategi för det.

Jag var ganska svårt anorektisk som ung, och jag har fortfarande en sorts dynamik med mina närmaste vänner och familj som innebär att jag inte kan vara särskilt smal. Jag är normalviktig, men går jag nu av något skäl ner några kilo, väcker det genast ångest i min närhet. Min lösning är faktiskt att undvika att gå ner de där kilona. Jag ser mig sedan många år som frisk, men på grund av min tidigare sjukdom är mina nära och kära fortfarande lite sjuka å mina vägnar, liksom. Det enklaste sättet för oss alla att hantera det, är att jag ser till att inte se för smal ut. (Vilket inte är något problem för mig, och jag tror att deras reaktioner är en friskfaktor för mig.)

 

[stjarnhimmel]

Förstår att det är jobbigt!
Tyvärr är det nog såhär det kommer vara. Folk kan väldigt lite och de har ofta svårt att förstå även när de informeras.
Man får försöka hitta någon slags acceptans för att folk kommer säga idiotiska saker, och samtidigt säga ifrån när det händer.

Ja det är ju så det är.
Och jag inser ju att det är av välvilja och att vi människor ibland, inklusive mig själv, säger saker som blir fel.
Och jag vet ju att det nog är kopplat till att jag är så trött på att hela tiden få signaler att det är fel att vara tjock.
Medan någon som inte har den erfarenheten mest ser att det är positivt att om man går ner i vikt kanke man är friskare.
Och ibland tror jag de som själva är normalviktiga men har viktångest projicerar sina tankar på mig- när de frågade förut varför jag inte gör något åt det.

 

[stjarnhimmel]

Jag kan göra en uppdatering, om någon är intresserad.
Jag var ju och träffade en läkare i höstas som skickade mig vidare. För någon månad sedan så hörde jag av mig till den mottagningen. De har långa kötider men jag skulle få komma innan sommaren i alla fall.
Annars har det gått lite upp och ner i ätandet- ibland bra och ibland dåligt.

Men jag har väl landat mer och mer i att jag har en sjukdom även om jag har svårt att säga det själv. Är så fast i tanken att jag saknar disciplin. Men samtidigt kan jag ibland bli så irriterad när folk pratar om fetma och då kan jag tycka folk är okunniga. Ibland tänker jag att jag ska skriva en bok och folkbilda alla om vad det innebär att vara så triggad av mat.

 

[stjarnhimmel]

Nu har jag börjat bli trött på att vänta på att få komma till mottagningen. Jag fattar ju att det är lång kötid och är oerhört tacksam för att det verkar som jag kan få hjälp nu. Det var i oktober som jag var hos läkaren som ställe mig i kö.
Men det är så sorgligt att det verkar vara så svårt att få hjälp. Har hört från flera vänner som sökt hjälp och blivit nekade. Fortfarande verkar det på VC finnas en inställning att tjocka människor bara ska rycka upp sig och skaffa sig disciplin. Jag tycker det är märkligt att de ser det så ytligt- man verkar inte vara villig att se vad som ligger bakom att folk äter. En vän som sökte hjälp berättade för läkaren att hen äter för att hantera ångest och känslor. Men någon hjälp för det fanns inte enligt läkaren. Och psykolog var det så lång väntetid till så det var inte någon mening att hoppas på det.

Det är så sorgligt och märkligt. Och samtidigt pratas det om att fetma och övervikt ökar och att det är en kommande katastrof . Och ändå är man inte ens intresserad av att fråga de tjocka själva varför de äter och vilken vård och hjälp de behöver. Så himla konstigt...

Har tyckt att det var bra med lite väntetid för att landa. Och hinna i fatt med tanken om att jag är sjuk. Men nu börjar jag känna mig trött och sliten. Jag tvivlar på att det går att lösa och det känns hopplöst ibland.

 

[Hyacinth]

Nu har jag börjat bli trött på att vänta på att få komma till mottagningen. Jag fattar ju att det är lång kötid och är oerhört tacksam för att det verkar som jag kan få hjälp nu. Det var i oktober som jag var hos läkaren som ställe mig i kö.
Men det är så sorgligt att det verkar vara så svårt att få hjälp. Har hört från flera vänner som sökt hjälp och blivit nekade. Fortfarande verkar det på VC finnas en inställning att tjocka människor bara ska rycka upp sig och skaffa sig disciplin. Jag tycker det är märkligt att de ser det så ytligt- man verkar inte vara villig att se vad som ligger bakom att folk äter. En vän som sökte hjälp berättade för läkaren att hen äter för att hantera ångest och känslor. Men någon hjälp för det fanns inte enligt läkaren. Och psykolog var det så lång väntetid till så det var inte någon mening att hoppas på det.

Det är så sorgligt och märkligt. Och samtidigt pratas det om att fetma och övervikt ökar och att det är en kommande katastrof . Och ändå är man inte ens intresserad av att fråga de tjocka själva varför de äter och vilken vård och hjälp de behöver. Så himla konstigt...

Har tyckt att det var bra med lite väntetid för att landa. Och hinna i fatt med tanken om att jag är sjuk. Men nu börjar jag känna mig trött och sliten. Jag tvivlar på att det går att lösa och det känns hopplöst ibland.

Vet du hur lång kön är?

 

[stjarnhimmel]

Vet du hur lång kön är?

Jag hörde av mig tidigare och då trodde de att jag skulle få komma innan sommaren.
Så hoppas det inte är så lång tid kvar.



Men samtidigt ibland undrar jag om det går att lösa. Vissa dar känns det lite meningslöst.
Problemet är ju att min hjärna skriker jämt att jag ska äta allt jag ser. Den verkar ha hakat upp sig på mat. Om den inte får mat så är det kaos. Så känns svårt att förstå hur jag ska kunna fungera utan hetsätning.
Inte ens när jag som barn åt väldigt nyttigt och rejäla måltider kunde jag ju låta bli. Då gick jag ändå och åt sockerbitar i skafferiet när ingen såg.
Så det känns som jag behöver byta ut min hjärna. Till en som inte triggar så på mat.

 

[nickan1]

Jag hörde av mig tidigare och då trodde de att jag skulle få komma innan sommaren.
Så hoppas det inte är så lång tid kvar.



Men samtidigt ibland undrar jag om det går att lösa. Vissa dar känns det lite meningslöst.
Problemet är ju att min hjärna skriker jämt att jag ska äta allt jag ser. Den verkar ha hakat upp sig på mat. Om den inte får mat så är det kaos. Så känns svårt att förstå hur jag ska kunna fungera utan hetsätning.
Inte ens när jag som barn åt väldigt nyttigt och rejäla måltider kunde jag ju låta bli. Då gick jag ändå och åt sockerbitar i skafferiet när ingen såg.
Så det känns som jag behöver byta ut min hjärna. Till en som inte triggar så på mat.

Det är ju just därför du behöver professionell hjälp med detta. Tråkigt och jobbigt med de långa väntetiderna bara men håll ut så kommer du dit så småningom. Det kommer ju inte att vara någon enkel process eller quick fix tyvärr men som du själv skriver så har du börjat landa i att det är en sjukdom och det brukar vara en bra början!

 

[Kattennizze]

Jag hörde av mig tidigare och då trodde de att jag skulle få komma innan sommaren.
Så hoppas det inte är så lång tid kvar.



Men samtidigt ibland undrar jag om det går att lösa. Vissa dar känns det lite meningslöst.
Problemet är ju att min hjärna skriker jämt att jag ska äta allt jag ser. Den verkar ha hakat upp sig på mat. Om den inte får mat så är det kaos. Så känns svårt att förstå hur jag ska kunna fungera utan hetsätning.
Inte ens när jag som barn åt väldigt nyttigt och rejäla måltider kunde jag ju låta bli. Då gick jag ändå och åt sockerbitar i skafferiet när ingen såg.
Så det känns som jag behöver byta ut min hjärna. Till en som inte triggar så på mat.

Men lösningar finns det, det gäller bara att du får de verktygen som precis du behöver. Jag förstår dock att det vissa dagar känns hopplöst. Hoppas du får komma dit snart!

 

[Hyacinth]

Jag hörde av mig tidigare och då trodde de att jag skulle få komma innan sommaren.
Så hoppas det inte är så lång tid kvar.



Men samtidigt ibland undrar jag om det går att lösa. Vissa dar känns det lite meningslöst.
Problemet är ju att min hjärna skriker jämt att jag ska äta allt jag ser. Den verkar ha hakat upp sig på mat. Om den inte får mat så är det kaos. Så känns svårt att förstå hur jag ska kunna fungera utan hetsätning.
Inte ens när jag som barn åt väldigt nyttigt och rejäla måltider kunde jag ju låta bli. Då gick jag ändå och åt sockerbitar i skafferiet när ingen såg.
Så det känns som jag behöver byta ut min hjärna. Till en som inte triggar så på mat.

Jag är helt övertygad om att man kan programmera om sig. Sen kanske man aldrig får ett härligt, sunt och ”naturligt” förhållande till mat, eftersom man har sin ätstörning i bakgrunden. Men man kan bli frisk och glad och rätt okej med sig själv ändå.
En del blir säkert helt bra också.
Jag har en lång historia av anorexi och bulimi, främst bulimi. Jag kan falla in i hetsätning fortfarande men kräks aldrig. Jag är numer lite rund, men det stör mig inte nämnvärt. Jag hatar badkläder, men annars är jag hyfsat normal i mitt tänk. Intresserad av och älskar att laga mat, och att äta den. Det svåraste för mig är fortfarande att veta vad som är normal mängd och att veta när jag är mätt. Men jag har hittat knep och strategier så jag kan hantera det.

 

[_Taggis_]

Jag är helt övertygad om att man kan programmera om sig. Sen kanske man aldrig får ett härligt, sunt och ”naturligt” förhållande till mat, eftersom man har sin ätstörning i bakgrunden. Men man kan bli frisk och glad och rätt okej med sig själv ändå.
En del blir säkert helt bra också.
Jag har en lång historia av anorexi och bulimi, främst bulimi. Jag kan falla in i hetsätning fortfarande men kräks aldrig. Jag är numer lite rund, men det stör mig inte nämnvärt. Jag hatar badkläder, men annars är jag hyfsat normal i mitt tänk. Intresserad av och älskar att laga mat, och att äta den. Det svåraste för mig är fortfarande att veta vad som är normal mängd och att veta när jag är mätt. Men jag har hittat knep och strategier så jag kan hantera det.

Det är så jag tänker också. Jag har en lång historia av anorexi bakom mig. Även om det nu är mer än 10 år sedan jag blev "friskförklarad", eller rättare sagt färdigbehandlad, så har jag aldrig känt mig frisk. Alltså frisk i den bemärkelsen att mat och vikt inte kommer vara laddade ämnen. Verkar dessutom som att hela världen är sjuk och det gör ju inte direkt förebilderna fler...

Jag har väl på nåt vis förlikats med att jag är så frisk som jag kan bli. Jag kommer aldrig ha ett härligt, sunt och "naturligt" förhållande till mat (fö en mkt bra beskrivning av dig). Jag kommer heller aldrig ha naturlig känsla för normalstora portioner och mättnadskänslor osv. Jag har mer lärt mig ett "mekaniskt" sätt att förhålla mig till detta, dvs jag äter regelbundet, försöker reflektera kring hur vad som är vettig mängd osv, äter nyttigt men inte hysteriskt nyttigt. Jag fikar tex bara vid högtider eller då jag träffar folk jag inte känner, då jag inte orkar vara den där märkliga personen. Det går bra då, jag får inte jordens ångestpåslag av att nån gång ibland fika, men jag får istället dras med ett sjuhelvetes sötsug som tar flera veckor att bli av med. Socker är verkligen en trigger, och jag tror få inser det om en är van att äta det.

 

[stjarnhimmel]

@LenaH @Mineur

Går det att få en utbrytning här? Jag tycker det är intressant med diskussion om socker och om beroende men skulle uppskatta om det inte är i "min" tråd.

 

[Mineur]

Jag har brutit ut inläggen om sockerberoende: https://www.bukefalos.se/threads/aer-socker-beroendeframkallande-utbruten.1480622/

/Mod

 

[stjarnhimmel]

Jag är helt övertygad om att man kan programmera om sig. Sen kanske man aldrig får ett härligt, sunt och ”naturligt” förhållande till mat, eftersom man har sin ätstörning i bakgrunden. Men man kan bli frisk och glad och rätt okej med sig själv ändå.
En del blir säkert helt bra också.
Jag har en lång historia av anorexi och bulimi, främst bulimi. Jag kan falla in i hetsätning fortfarande men kräks aldrig. Jag är numer lite rund, men det stör mig inte nämnvärt. Jag hatar badkläder, men annars är jag hyfsat normal i mitt tänk. Intresserad av och älskar att laga mat, och att äta den. Det svåraste för mig är fortfarande att veta vad som är normal mängd och att veta när jag är mätt. Men jag har hittat knep och strategier så jag kan hantera det.

Ja rent teoretiskt så inser jag att det är så. Men jag har lite svårt att tro att det kan vara annorlunda. Samtidigt som jag tänker att det kanske inte är så konstigt- om man har gjort något i hela sitt liv- i 40 år- så vet man ju inte om något annat.

Sen tror jag att jag tycker att det blir lite extra svårt för jag hör aldrig om folk som är som mig. Jag vet att folk har ätstörningar men då är det ofta att folk är smala. Ibland har jag lite svårt att relatera till det. Jag vet och tror det finns många som mig men man hör aldrig om ätstörningar hos feta. Det skulle vara lite lättare om det pratades mer om det.
Även när jag läser i facebookgrupper om hetsätning etc är det alltid smala och unga och när jag läser på olika hemsidor om vård för ätstörningar känns det som det också pratas mest om smala, anorektiker etc. Jag känner inte att jag riktigt passar in någonstans. Det hade varit skönt att få läsa eller träffa folk som var mer som mig.

 

[Brandgul]

Ja rent teoretiskt så inser jag att det är så. Men jag har lite svårt att tro att det kan vara annorlunda. Samtidigt som jag tänker att det kanske inte är så konstigt- om man har gjort något i hela sitt liv- i 40 år- så vet man ju inte om något annat.

Sen tror jag att jag tycker att det blir lite extra svårt för jag hör aldrig om folk som är som mig. Jag vet att folk har ätstörningar men då är det ofta att folk är smala. Ibland har jag lite svårt att relatera till det. Jag vet och tror det finns många som mig men man hör aldrig om ätstörningar hos feta. Det skulle vara lite lättare om det pratades mer om det.
Även när jag läser i facebookgrupper om hetsätning etc är det alltid smala och unga och när jag läser på olika hemsidor om vård för ätstörningar känns det som det också pratas mest om smala, anorektiker etc. Jag känner inte att jag riktigt passar in någonstans. Det hade varit skönt att få läsa eller träffa folk som var mer som mig.

Men är det inte så som ni var inne på tidigare, att smala har ätstörning och tjocka dålig disciplin? Alltså nu menar jag inte på riktigt, utan "normen" och det är kanske därför informationen saknas?

Jag har en kollega som är smal och äter jämt. Jag är halvtjock och äter godis direkt jag mår minsta dåligt över något. Men hennes reaktion när hon blir stressad är att sluta äta (hon som redan är smal och måste äta jämt) Nedan min reaktion är att äta mer sötsaker.

Är inte det märkligt? Vi skiljer ju åt både till kropp och själ.