Var får man hjälp för ätstörningar.

[Hyacinth]

Jag försökte analysera mig själv igår innan jag vräkte i mig en liter glass och lite annat. Det måste gå fort. Jag riktigt tänkte att nu måste jag göra det här fort innan jag får kontroll över mig själv. Helt otroligt hur man som människa kan ha en sån diskussion med sig själv. Liksom haha om jag äter fort nu så hinner du inte stoppa mig. Jag tänker att jag vill vända det till att haha där fick du, jag hann kontrollera mig själv. Men jag vet inte hur.

Jag vet inte, jag trillar fortfarande dit ibland. Jag måste äta NU, blir skakig och darrig, dvs ångest.
Det händer inte så ofta längre (som värst var det dagligen), men det blir en desperat känsla att äta Nu. Jag tycker det som funkar bäst är distraktion, så jag hinner bromsa och börja funka ”normalt”. Annars känner jag mig som en galen knarkhund i jakt på föda. Jag kan vänta ut det, men jag vet att är jag ensam så slår det oftare. Det är som att hjärnan ser ett tillfälle att balla ur och ligger och lurpassar. Jag planerar också i det läget, DÄR har jag en lucka! Kolla! Hetslucka! Jag tror tempot är en del i att döva ångesten. Ångest= döva. När ångesten släpper slutar jag äta och undrar varför i hela friden jag gjorde så?
Sen kan man ju hetsäta allt från äpplen till ister, det är sättet jag försöker komma tillrätta med snarare än vad.
Jag håller på att trappa ner mina antidepp just nu, så det är lite svajigt minst sagt. Jag vet inte vad som triggar mig faktiskt, jag tror det är många små saker. Nu är det minst 2 månader sedan, men det har hängt med mig i 25 år. Det kommer tillbaka, men jag krisar inte över det längre. Det händer, jag konstaterar och släpper. Men jag vägrar se det som ett nederlag eller misslyckade, det är för mig bara negativt.

Sorry för lite svammel @stjarnhimmel , men jag tänker att det kan vara skönt att höra att det finns fler. Dock inte så konstruktivt.

 

[Hyacinth]

Hetsätningar brukar grovt kunna delas in i iaf tre-fyra olika ”typer”.

1. Pga fysiologiskt sug om kroppen inte får tillräckligt med näring från den vanliga maten. Detta är grunden till all annan behandling, man MÅSTE säkerställa ett bra och regelbundet ätande. Många tror att de äter tillräckligt men ofta saknas det ändå en del, eller iaf att man hamnar i en negativ cirkel med hetsätning - äter mindre vanligt mat följande måltider - för lite näring - sug - hetsätning osv. Det gäller alltså att äta sitt kvällsmellanmål (som exempel) även om man hetsåt en timma tidigare.

2. Känsloreglering/ångestreglering. Mat har blivit ett sätt att reglera det inre måendet. Här behöver man öva parallellt på alternativa strategier (sund känsloreglering) och att bryta den där automatiska kopplingen mellan jobbig känsla - mat.

3. Beteende/vana. Kan vara minst lika svårt att bryta. Ibland kan det liksom väckas ett sug på klockslaget för att man blivit så van. En del vaknar på nätterna eftersom de har blivit vana vid att gå upp och hetsäta osv. Här gäller att bara stå ut och stå emot suget.

4. Triggers. Många undviker den typen av mat som triggar hetsätning. Ex att man aldrig äter bullar förutom när man hetsäter. Förbud skapar starka triggers och man behöver öva på att äta alla livsmedel igen.

Nummer 1 måste sitta först, och över tid. Det tar flera veckor att lugna kroppen om man har ätit dåligt. Men utan nummer 1 så är man chanslös med de andra delarna. Därför måste man jobba med maten i första hand.

Så himla sant!

Slarvar jag med 1 så är jag en klockren 2:a.
Jag är dessutom usel på rutiner och slarvar lite konstant med medicin så jag får problem med utsättningssymptom. Och jag vet det, men gör det ändå. Slugt

 

[stjarnhimmel]

Jag vet inte, jag trillar fortfarande dit ibland. Jag måste äta NU, blir skakig och darrig, dvs ångest.
Det händer inte så ofta längre (som värst var det dagligen), men det blir en desperat känsla att äta Nu. Jag tycker det som funkar bäst är distraktion, så jag hinner bromsa och börja funka ”normalt”. Annars känner jag mig som en galen knarkhund i jakt på föda. Jag kan vänta ut det, men jag vet att är jag ensam så slår det oftare. Det är som att hjärnan ser ett tillfälle att balla ur och ligger och lurpassar. Jag planerar också i det läget, DÄR har jag en lucka! Kolla! Hetslucka! Jag tror tempot är en del i att döva ångesten. Ångest= döva. När ångesten släpper slutar jag äta och undrar varför i hela friden jag gjorde så?
Sen kan man ju hetsäta allt från äpplen till ister, det är sättet jag försöker komma tillrätta med snarare än vad.
Jag håller på att trappa ner mina antidepp just nu, så det är lite svajigt minst sagt. Jag vet inte vad som triggar mig faktiskt, jag tror det är många små saker. Nu är det minst 2 månader sedan, men det har hängt med mig i 25 år. Det kommer tillbaka, men jag krisar inte över det längre. Det händer, jag konstaterar och släpper. Men jag vägrar se det som ett nederlag eller misslyckade, det är för mig bara negativt.

Sorry för lite svammel @stjarnhimmel , men jag tänker att det kan vara skönt att höra att det finns fler. Dock inte så konstruktivt.

Inget svammel.
Det är ju bara fint att tråden kan användas för alla att bolla sina tankar i.

 

[stjarnhimmel]

För mig räcker en rätt låg dos ssri.

Ok.
Ja det är sånt som jag hoppas ätstörningsenheten kan hjälpa mig att rota i eller hänvisa mig vidare för hjälp.

 

[Petruska]

Ok.
Ja det är sånt som jag hoppas ätstörningsenheten kan hjälpa mig att rota i eller hänvisa mig vidare för hjälp.

Jag har egentligen aldrig tänkt mig några särskilt tydliga kopplingar mellan min ätstörda tid (främst anorexi) och min tendens till depression och ångest.

Det mesta, inte allt, av min ätstörning försvann när jag väl fick ordning på maten. Ungefär som @MiniLi beskriver det när det gäller hetsätning.

När maten inte funkar i grunden, kommer jag nog alltid att ha lite för lätt att ta till ätstörda beteenden. Då är lösningen igen att få ordning på maten.

Jag tror att många ätstörda liksom hellre vill tro att bli frisk börjar med "bakomliggande" problem, men jag är skeptisk.

Sen är jag en något depressiv och ångestbenägen person till min läggning. Det kan jag leva med, men de senaste åren har jag medicinerat.

 

[MiniLi]

Stort tack för att du förklarade. Det låter rimligt.
Då vet jag lite mer.
Jag tänker ju att det kan vara en blandning av saker och att man kanske själv inte ens är medveten om varför man gör vissa saker och att det är därför det är bra att träffa någon professionell som kan hjälpa en att börja orientera sig. Annars vet man inte riktigt var man ska börja.

Ja precis. Det är klart att du ska få hjälp i detta arbete!

 

[stjarnhimmel]

Hmm. Jag har också mycket värk i både leder och muskler och så har jag allodyni också. Säkerligen fibromyalgi men jag ser ingen poäng med att få diagnos. Allodyni är jobbigast, just som du beskriver det med att kläderna gör ont och då nån smeker en över handryggen känns det som vassa naglar som gör djupa rispor. Överlag att nån rör i mig är obehagligt eftersom det gör ont.


Kanske har ett samband.

Ja... Jag tror inte det är hela förklaringen för mig... men jag tror min värk skapar ett obehag i kroppen. Jag tror det är en av sakerna som jag försökt fly ifrån...och vid obehag har jag ätit. Så blir jag lugn i kroppen.

 

[monster1]

Ni som har eller haft problem med ångestattacker- vad har ni fått för hjälp för att hantera det?
Nu menar jag inte att man är lite smått orolig för någon konkret sak. Utan jag menar där det finns en konstant oroskänsla eller ångestattacker utan att det finns en konstant anledning till det.

SSRI eller för mig SNRI, mindfullness/meditation, att bryta tankemönster i de fall det finns ett och typ ordning på livet. Min ångest ökar när annat runt mig är i ofas, alltså vid olika former av stress, dåligt med sömn osv.

 

[monster1]

Hetsätningar brukar grovt kunna delas in i iaf tre-fyra olika ”typer”.

1. Pga fysiologiskt sug om kroppen inte får tillräckligt med näring från den vanliga maten. Detta är grunden till all annan behandling, man MÅSTE säkerställa ett bra och regelbundet ätande. Många tror att de äter tillräckligt men ofta saknas det ändå en del, eller iaf att man hamnar i en negativ cirkel med hetsätning - äter mindre vanligt mat följande måltider - för lite näring - sug - hetsätning osv. Det gäller alltså att äta sitt kvällsmellanmål (som exempel) även om man hetsåt en timma tidigare.

2. Känsloreglering/ångestreglering. Mat har blivit ett sätt att reglera det inre måendet. Här behöver man öva parallellt på alternativa strategier (sund känsloreglering) och att bryta den där automatiska kopplingen mellan jobbig känsla - mat.

3. Beteende/vana. Kan vara minst lika svårt att bryta. Ibland kan det liksom väckas ett sug på klockslaget för att man blivit så van. En del vaknar på nätterna eftersom de har blivit vana vid att gå upp och hetsäta osv. Här gäller att bara stå ut och stå emot suget.

4. Triggers. Många undviker den typen av mat som triggar hetsätning. Ex att man aldrig äter bullar förutom när man hetsäter. Förbud skapar starka triggers och man behöver öva på att äta alla livsmedel igen.

Nummer 1 måste sitta först, och över tid. Det tar flera veckor att lugna kroppen om man har ätit dåligt. Men utan nummer 1 så är man chanslös med de andra delarna. Därför måste man jobba med maten i första hand.

Jag vet inte om jag hetsäter, men jag tröstäter definitivt, belönings äter och framför allt äter jag när jag är trött (men inte kan vila).

 

[stjarnhimmel]

Ikväll ska jag gå på öppet möte med Frisk och Fri för de som har hetsätning.

 

[stjarnhimmel]

SSRI eller för mig SNRI, mindfullness/meditation, att bryta tankemönster i de fall det finns ett och typ ordning på livet. Min ångest ökar när annat runt mig är i ofas, alltså vid olika former av stress, dåligt med sömn osv.

Aha intressant att höra. Jag lär mig hela tiden av inläggen.
Önskar att jag hade fått höra om sånt här tidigare istället för att det handlar om disciplin och att gå ned i vikt etc.

 

[Qelina]

Ikväll ska jag gå på öppet möte med Frisk och Fri för de som har hetsätning.

Hoppas det blir bra för dig, håller tummarna för att du får en bra kväll

 

[stjarnhimmel]

Hoppas det blir bra för dig, håller tummarna för att du får en bra kväll

Tack

 

[stjarnhimmel]

En sak vi pratade om på mötet ikväll var hur mkt tid och energi man har lagt på ätstörningen. (Även om jag fortfarande ikväll hade väldigt svårt att uttala att jag har en ätstörning. Hetsätning har jag lättare att säga att jag har.
I alla fall, om jag tex ska fika med en kompis så börjar jag flera dygn fundera på hur jag ska hantera det och undvika att börja hetsäta om det bjuds på tex sötsaker. Om jag tex ska på semester så klurar jag innan ut hur jag ska komma därifrån några tillfällen så jag får äta. Kan jag säga att jag glömt något så jag kan äta därifrån? För det mesta tog jag med saker i väskan som jag kunde ha och äta i hemlighet. Jag har gått omkring med mkt saker i väskan. Ibland strösocker i påse till jobbet för att äta om jag behöver.

Det är egentligen inte konstigt att jag är helt slut ibland. Jag jobbar ju heltid eller snarare dygnet runt med det här.

I söndags kväll fick jag en attack och började hetsäta. Jag orkade inte stå emot en stor attack och panikkänsla i kroppen. Så jag åt. Det var en stor attack. Jag åt tills jag var proppmätt och så åt jag lite till. Så började jag må illa och fortsatte äta. Fick ont i magen. Fortsatte äta som i trance. Trodde magen skulle sprängas. Då slutade jag. Men bara för att maten var slut. Hade inget mer hemma och det var sent.
Försökte sova. Men gick inte för min mage kändes som den skulle sprängas. Mår illa, sover dåligt.
Är helt slut dagen efter på jobbet. Fick god lust att säga till kollegorna att jag mår inte så bra idag. Men gjorde inte det. Är så svårt att säga sånt.

Men inte så konstigt att man är trött ibland. Är fullt upp med att hantera sig själv.

 

[Petruska]

En sak vi pratade om på mötet ikväll var hur mkt tid och energi man har lagt på ätstörningen. (Även om jag fortfarande ikväll hade väldigt svårt att uttala att jag har en ätstörning. Hetsätning har jag lättare att säga att jag har.
I alla fall, om jag tex ska fika med en kompis så börjar jag flera dygn fundera på hur jag ska hantera det och undvika att börja hetsäta om det bjuds på tex sötsaker. Om jag tex ska på semester så klurar jag innan ut hur jag ska komma därifrån några tillfällen så jag får äta. Kan jag säga att jag glömt något så jag kan äta därifrån? För det mesta tog jag med saker i väskan som jag kunde ha och äta i hemlighet. Jag har gått omkring med mkt saker i väskan. Ibland strösocker i påse till jobbet för att äta om jag behöver.

Det är egentligen inte konstigt att jag är helt slut ibland. Jag jobbar ju heltid eller snarare dygnet runt med det här.

I söndags kväll fick jag en attack och började hetsäta. Jag orkade inte stå emot en stor attack och panikkänsla i kroppen. Så jag åt. Det var en stor attack. Jag åt tills jag var proppmätt och så åt jag lite till. Så började jag må illa och fortsatte äta. Fick ont i magen. Fortsatte äta som i trance. Trodde magen skulle sprängas. Då slutade jag. Men bara för att maten var slut. Hade inget mer hemma och det var sent.
Försökte sova. Men gick inte för min mage kändes som den skulle sprängas. Mår illa, sover dåligt.
Är helt slut dagen efter på jobbet. Fick god lust att säga till kollegorna att jag mår inte så bra idag. Men gjorde inte det. Är så svårt att säga sånt.

Men inte så konstigt att man är trött ibland. Är fullt upp med att hantera sig själv.

När du läser det här, som du själv har skrivit, går det dig förbi att det du beskriver är en ätstörning, en sjukdom, då?

Tycker du att det ser ut att vara något annat än just en sjukdom?

Alltså, min man har rätt svårreglerad diabetes (typ 1). Ändå lägger han inte lika mycket kraft på att planera för att äta och för att inte äta, som du gör. (Nu finns det ju ingen skam kring diabetes, men däremot mycket planerande.)

 

[Qelina]

Jag har läst hela tråden och berörts och jag hoppas att jag inte tar upp något som redan tagits upp men jag funderar lite på i vilken ålder det började för er, att det problematiska förhållandet till mat startade?

Jag var bara ett barn när mitt började, min moster och morbror brukade skämta och kalla mig och min bror för skogshuggare för att vi åt så mycket tyckte dom, dom jämförde oss med våra kusiner som knappt åt alls men jag skämdes och det satte sig i huvudet.

Min moster tvingade upp mig på en våg inför hela släkten när jag var ungefär 12-13 år och jämförde min vikt och fettprocent med min kusins och konstaterade att jag hade mycket mer fett på kroppen, högt inför alla.

Jag var ganska så smal innan skolan började, man kan se tydligt på bilder från innan skolan och sen från första klass att det var då något hände, att jag började gå upp i vikt. Antagligen för att jag inte klarade av dom förhållandena pga min funktionsnedsättning .

Jag skämdes för min vikt, alltid, kände mig klumpig, kunde inte klä mig efter modet som just då var magtröjor och string och tajta byxor. Och jag blev utsatt för mobbing av både främmande barn och skol"kamrater" och vuxna. Vet när frisören skulle vara "snäll" och sa till mig utan att jag frågat att jag var tjock nu men att valpfettet skulle försvinna med tiden...

Jag har i princip alltid ont i mina knäna, framförallt det högra, när jag var utanför läkarens undersökningsrum i lågstadiet så hörde jag läkaren säga till mina föräldrar att det kanske berodde på min vikt, och då var jag på riktigt inte enorm men det där att skylla allt på vikten redan på ett barn känns lite fel, allt beror liksom inte på vikten. Sen fick jag komma till en specialist som jobbat med proffsidrottare och det var ju tvärtom, mina problem berodde på att jag tränade väldigt mycket vilket tydligen inte föreföll den första läkaren att ens kolla upp innan han nämnde min vikt, han tyckte väl det var uppenbart.

Jag skämdes massor, alla mina kompisar utom en var väldigt smala, därför blev jag den näst tjockaste i klassen, en titel inget barn vill ha. När vi skulle ha filmkväll så ville jag inte vara den som åt mest, jag utvecklade därför ett system där jag bara fick ta en godis när någon av dom smala gjorde det för att inte verka glupsk.

Min vikt gick lite upp och ner under åren, ibland helt normal ibland lite över. Det jag märkte när jag fick anorexin innan det blev synligt att jag var sjuk (gick ner 35 kg ungefär så i början såg det ju bara ut som en hälsosam viktnedgång) men jag tränade timme efter timme varje dag och mådde piss då också, även om jag blev väldigt nöjd och euforisk av att gå ner i vikt. Det intressanta var hur så många som ändrade sitt agerande mot mig. Jag fick beröm, folk sa att jag var duktig och att dom borde ta efter mig, killar i klassen i gymnasiet som aldrig kramat mig men alla andra tjejer i klassen började plötsligt krama även mig.

 

[Qelina]

En sak vi pratade om på mötet ikväll var hur mkt tid och energi man har lagt på ätstörningen. (Även om jag fortfarande ikväll hade väldigt svårt att uttala att jag har en ätstörning. Hetsätning har jag lättare att säga att jag har.
I alla fall, om jag tex ska fika med en kompis så börjar jag flera dygn fundera på hur jag ska hantera det och undvika att börja hetsäta om det bjuds på tex sötsaker. Om jag tex ska på semester så klurar jag innan ut hur jag ska komma därifrån några tillfällen så jag får äta. Kan jag säga att jag glömt något så jag kan äta därifrån? För det mesta tog jag med saker i väskan som jag kunde ha och äta i hemlighet. Jag har gått omkring med mkt saker i väskan. Ibland strösocker i påse till jobbet för att äta om jag behöver.

Det är egentligen inte konstigt att jag är helt slut ibland. Jag jobbar ju heltid eller snarare dygnet runt med det här.

I söndags kväll fick jag en attack och började hetsäta. Jag orkade inte stå emot en stor attack och panikkänsla i kroppen. Så jag åt. Det var en stor attack. Jag åt tills jag var proppmätt och så åt jag lite till. Så började jag må illa och fortsatte äta. Fick ont i magen. Fortsatte äta som i trance. Trodde magen skulle sprängas. Då slutade jag. Men bara för att maten var slut. Hade inget mer hemma och det var sent.
Försökte sova. Men gick inte för min mage kändes som den skulle sprängas. Mår illa, sover dåligt.
Är helt slut dagen efter på jobbet. Fick god lust att säga till kollegorna att jag mår inte så bra idag. Men gjorde inte det. Är så svårt att säga sånt.

Men inte så konstigt att man är trött ibland. Är fullt upp med att hantera sig själv.

Som sjuk i en ätstörning (försök ta till dig det ordet och att situationen inte bara är typ som "Jag har lite problem med maten" så går det åt så extremt mycket tid, tankeverksamhet, lidande, känslor, ångest att det inte ens kan räknas som ett heltidsjobb, det blir som att liksom jobba sin del på jobbet och sen behöva hoppa in för en kollega och jobba dubbelt. Plus resten av livet.

Låter som det verkligen var bra för dig att gå på mötet. Kommer det bli några mer träffar snart, vet du det?

 

[stjarnhimmel]

Låter som det verkligen var bra för dig att gå på mötet. Kommer det bli några mer träffar snart, vet du det?

Jag skulle gärna gå på fler träffar men det finns inga planerade för hetsätning. Det finns allmänna träffar för ätstörningar men jag trivs nog bäst om det är hetsätning. Jag har lite svårt att identifiera mig och känner att jag inte passar in annars. Känner mig bara fel om andra är en tredjedel av min storlek och de inte äter och jag hetsäter. Det känns inte så bra.
Däremot har jag ansökt nu om att få en mentor. Hoppas jag får det.
Jag ska Maila dem också och fråga om fler träffar eller stödgrupp. Finns det mer intresse kanske det kommer något mer.

 

[stjarnhimmel]

Är glad.
Jag ska få en mentor genom föreningen Frisk och Fri.
De hade inte många med erfarenhet av hetsätning med de hade en till mig. Personen bor i en annan del av landet men man kan ju ha kontakt via mail, telefon, Skype och annat.

 

[Ninnurur]

Är glad.
Jag ska få en mentor genom föreningen Frisk och Fri.
De hade inte många med erfarenhet av hetsätning med de hade en till mig. Personen bor i en annan del av landet men man kan ju ha kontakt via mail, telefon, Skype och annat.

Här i stan är föreningen vilande men jag fick bra kontakt med psykologen vid op-utredningen så jag får kontakta henne om jag känner att det går överstyr igen.